Bara för att.
Bara för att Dania är här.
förändringar och tidens gång ~
Jag har många gånger på sistone funderat på att sluta blogga, antingen helt eller bara här - men av någon anledning lyckas jag aldrig nå fram till ett permanent beslut. Jag gillar att blogga, det är inte det. Det har faktiskt inte med så många praktiska eller logiska skäl utan snarare någon "känsla" jag har inombords.
Lite bakgrundshistoria om den här bloggen, då. Vi, jag och Dania, startade den när vi gick ettan på gymnasiet för att vi skulle kunna "hålla koll på varandra". Vi bor som sagt långdistans, och vi har aldrig haft en relation där vi pratar i telefon - vår främsta kontakt har varit via MSN. När vi lärde känna varandra satt vi helt enkelt oftare vid datorn samtidigt. Men nu gör vi inte det - och även om jag sitter vid datorn är jag inte alltid inloggad på något socialt nätverk. Jag inser själv att jag nuförtiden för det mesta faktiskt sitter vid datorn av en produktiv anledning och inte bara för att sitta där.
Då har man oftast inte tid att ha en konversation vid sidan om.
Faktum är att jag i allmänhet inte är så förtjust i cyberkontakt överhuvudtaget längre. Jag brukade vara väldigt mycket utav en datorperson, och sedan utvecklade jag mer av en mobiltendens - men nu? Jag är nästan aldrig inloggad på MSN, jag är inte så aktiv på Facebook och jag SMSar nästan aldrig "för att snacka", utan bara om jag vill något brådskande. Jag talar inte ens särskilt mycket i telefon jämfört med vad jag brukade (men jag gör det fortfarande). Vad ska jag säga? Jag vet inte vad som har förändrats, men helt plötsligt... Är saker annorlunda, antar jag. De flesta personer jag pratar med mycket träffar jag bara i verkligheten. Jag har inte ens vissa av mina vänners mobilnummer.
Idag är det den andra november. Det är redan november. November är inte precis min favoritmånad på året, eftersom förra november inte precis var den bästa månaden jag har haft i mitt liv, så att säga. Jag mår bra nu och jag har bearbetat mycket av det som har hänt. Men som jag så tydligt bevisade när jag inte kunde hålla mig längre och började babbla nonsense för en av mina lärare - det finns fortfarande saker som jag inte ens har behandlat och
Okey, för ett år sedan, då. För ett år sedan var jag inte samma person som jag är idag. Alls.
För ett år sedan insåg jag att jag hade stora problem med min självsäkerhet men jag var ganska säker på att jag inte hade några problem med min självinsikt. För ett år sedan kände jag mig omåttligt ensam. För ett år sedan hade jag en stabil umgängeskrets som blev mindre och mer kompakt ju mer mina vänner lärde känna varandra. Jag hade en rutin, jag hade ett mönster och saker var så invanda att jag nästan kunde förutspå dagarna - och även om det innebar någon form av trygghet borde vem som helst som har läst min blogg det senaste året förstå att det höll på att driva mig till vansinne. Jag kände mig kvävd av min omgivning och fast i hela smeten. En ganska lång tid var jag helt säker på vem jag var, säker på vart jag stod och säker på vad mitt liv bestod av och vilket håll det var påväg. Men om det är en sak som äntligen har tagit sig in i mitt upptagna huvud är det följande: man kan inte gå hela livet och envist hålla fast vid det man tror att man vet.
Någonstans når alla en bristningsgräns. För mig kom vändpunkten någon gång i slutet av sommaren. Och en av de sakerna som helt klart är annorlunda var när jag satte mig på tåget hem ifrån Skövde och insåg att jag verkligen såg fram emot att komma hem igen. Jag trivs väldigt mycket i Skövde, och jag trivs väldigt mycket med Dania - men Skövde är inte längre en "fristad" där jag kan fly ifrån mitt liv här. Skövde är inte längre en plats där ingen känner mig och där inget spelar någon roll och det bara är jag och Dania. Skövde är bara Skövde, staden där min kompis bor. Jag har inte längre ett gäng, jag har enskilda vänner som råkar känna varandra. Jag har inte längre dåligt självförtroende och jag överdriver inte mitt beteende för att få det att verka som att jag är självsäker. Jag bara trivs i mitt eget skin. Ingenting är som det var förut. Allting är... Enklare, på något sätt. Det är som det är. Det är onödigt att se det på något annat sätt.
De första veckorna av skolan gick jag väl på speed. Dag efter dag slog det mig - oj, jag går i trean. Fan, jag fyller arton. Shit, jag tar studenten. Jävlar, jag söker till universitet. Helvete, jag kanske flyttar. Och det är saker som fortfarande håller på att slå mig och som jag fortfarande inte vet hur jag ska känna inför. Inte för att det inte känns bra, och inte för att jag inte ser fram emot det - men jag är inte van vid det än. Jag är inte van vid känslorna jag känner överhuvudtaget. Jag har blivit så van vid att tänka mina känslor och helt plötsligt finns de alla där, glädje, irritation, attraktion, frustration, förväntan, skräck, så påtagliga och levande i en enda stor känslococktail. Och jag vet inte hur jag känner egentligen. Men jag orkar inte hetsa upp mig över det.
Så, hur hänger allt det här ihop med bloggandet, då? Ärligt talat - det här är precis den typen av inlägg jag skulle ha skrivit för ett år sen. Det är långt, det är personligt och "det handlar om ett inre känsloliv", och det är precis sådant jag har skrivit om ända sen vi startade den här bloggen. För det är sådant jag har behövt förmedla och skriva om och skriva av mig.
Men jag känner inte det behovet längre, och jag vet inte - hela konceptet med hyperaktivitet.blogg.se har förlorat sin innebörd. Det mesta jag känner för att skriva här är sarkastiska vardagsbetraktelser som är både roliga och tänkvärda och skrivna med glimten i ögat. Och det känns... Bara inte rätt att göra det. Jag vet inte varför, men det passar inte in i det här sammanhanget. Hela jag passar inte in i det här sammanhanget längre. Så därför har jag äntligen lyckats fatta det där permanenta beslutet.
Jag kommer kanske inte sluta skriva här helt. Men jag kommer nog inte skriva här ofta. Kanske hittar ni mig någon annanstans på nätet inom en snar eller längre framtid - man vet ju faktiskt inte. Jag har aldrig kunnat hålla mig borta ifrån bloggvärlden en längre tid förut. Men en sak vet jag och det är att jag inte är samma person som jag var för ett år sedan. Den tid jag har levt i det senaste året håller på att lida mot sitt slut. Slutet, förändringarna och tidens gång känns i luften, det präglar mitt liv. Jag är inte ledsen över det. Jag tänker faktiskt inte särskilt mycket på det alls. Det bara är så.
It's the end of an era, my friends.
Sincerely Yours,
Lite bakgrundshistoria om den här bloggen, då. Vi, jag och Dania, startade den när vi gick ettan på gymnasiet för att vi skulle kunna "hålla koll på varandra". Vi bor som sagt långdistans, och vi har aldrig haft en relation där vi pratar i telefon - vår främsta kontakt har varit via MSN. När vi lärde känna varandra satt vi helt enkelt oftare vid datorn samtidigt. Men nu gör vi inte det - och även om jag sitter vid datorn är jag inte alltid inloggad på något socialt nätverk. Jag inser själv att jag nuförtiden för det mesta faktiskt sitter vid datorn av en produktiv anledning och inte bara för att sitta där.
Då har man oftast inte tid att ha en konversation vid sidan om.
Faktum är att jag i allmänhet inte är så förtjust i cyberkontakt överhuvudtaget längre. Jag brukade vara väldigt mycket utav en datorperson, och sedan utvecklade jag mer av en mobiltendens - men nu? Jag är nästan aldrig inloggad på MSN, jag är inte så aktiv på Facebook och jag SMSar nästan aldrig "för att snacka", utan bara om jag vill något brådskande. Jag talar inte ens särskilt mycket i telefon jämfört med vad jag brukade (men jag gör det fortfarande). Vad ska jag säga? Jag vet inte vad som har förändrats, men helt plötsligt... Är saker annorlunda, antar jag. De flesta personer jag pratar med mycket träffar jag bara i verkligheten. Jag har inte ens vissa av mina vänners mobilnummer.
Idag är det den andra november. Det är redan november. November är inte precis min favoritmånad på året, eftersom förra november inte precis var den bästa månaden jag har haft i mitt liv, så att säga. Jag mår bra nu och jag har bearbetat mycket av det som har hänt. Men som jag så tydligt bevisade när jag inte kunde hålla mig längre och började babbla nonsense för en av mina lärare - det finns fortfarande saker som jag inte ens har behandlat och
Okey, för ett år sedan, då. För ett år sedan var jag inte samma person som jag är idag. Alls.
För ett år sedan insåg jag att jag hade stora problem med min självsäkerhet men jag var ganska säker på att jag inte hade några problem med min självinsikt. För ett år sedan kände jag mig omåttligt ensam. För ett år sedan hade jag en stabil umgängeskrets som blev mindre och mer kompakt ju mer mina vänner lärde känna varandra. Jag hade en rutin, jag hade ett mönster och saker var så invanda att jag nästan kunde förutspå dagarna - och även om det innebar någon form av trygghet borde vem som helst som har läst min blogg det senaste året förstå att det höll på att driva mig till vansinne. Jag kände mig kvävd av min omgivning och fast i hela smeten. En ganska lång tid var jag helt säker på vem jag var, säker på vart jag stod och säker på vad mitt liv bestod av och vilket håll det var påväg. Men om det är en sak som äntligen har tagit sig in i mitt upptagna huvud är det följande: man kan inte gå hela livet och envist hålla fast vid det man tror att man vet.
Någonstans når alla en bristningsgräns. För mig kom vändpunkten någon gång i slutet av sommaren. Och en av de sakerna som helt klart är annorlunda var när jag satte mig på tåget hem ifrån Skövde och insåg att jag verkligen såg fram emot att komma hem igen. Jag trivs väldigt mycket i Skövde, och jag trivs väldigt mycket med Dania - men Skövde är inte längre en "fristad" där jag kan fly ifrån mitt liv här. Skövde är inte längre en plats där ingen känner mig och där inget spelar någon roll och det bara är jag och Dania. Skövde är bara Skövde, staden där min kompis bor. Jag har inte längre ett gäng, jag har enskilda vänner som råkar känna varandra. Jag har inte längre dåligt självförtroende och jag överdriver inte mitt beteende för att få det att verka som att jag är självsäker. Jag bara trivs i mitt eget skin. Ingenting är som det var förut. Allting är... Enklare, på något sätt. Det är som det är. Det är onödigt att se det på något annat sätt.
De första veckorna av skolan gick jag väl på speed. Dag efter dag slog det mig - oj, jag går i trean. Fan, jag fyller arton. Shit, jag tar studenten. Jävlar, jag söker till universitet. Helvete, jag kanske flyttar. Och det är saker som fortfarande håller på att slå mig och som jag fortfarande inte vet hur jag ska känna inför. Inte för att det inte känns bra, och inte för att jag inte ser fram emot det - men jag är inte van vid det än. Jag är inte van vid känslorna jag känner överhuvudtaget. Jag har blivit så van vid att tänka mina känslor och helt plötsligt finns de alla där, glädje, irritation, attraktion, frustration, förväntan, skräck, så påtagliga och levande i en enda stor känslococktail. Och jag vet inte hur jag känner egentligen. Men jag orkar inte hetsa upp mig över det.
Så, hur hänger allt det här ihop med bloggandet, då? Ärligt talat - det här är precis den typen av inlägg jag skulle ha skrivit för ett år sen. Det är långt, det är personligt och "det handlar om ett inre känsloliv", och det är precis sådant jag har skrivit om ända sen vi startade den här bloggen. För det är sådant jag har behövt förmedla och skriva om och skriva av mig.
Men jag känner inte det behovet längre, och jag vet inte - hela konceptet med hyperaktivitet.blogg.se har förlorat sin innebörd. Det mesta jag känner för att skriva här är sarkastiska vardagsbetraktelser som är både roliga och tänkvärda och skrivna med glimten i ögat. Och det känns... Bara inte rätt att göra det. Jag vet inte varför, men det passar inte in i det här sammanhanget. Hela jag passar inte in i det här sammanhanget längre. Så därför har jag äntligen lyckats fatta det där permanenta beslutet.
Jag kommer kanske inte sluta skriva här helt. Men jag kommer nog inte skriva här ofta. Kanske hittar ni mig någon annanstans på nätet inom en snar eller längre framtid - man vet ju faktiskt inte. Jag har aldrig kunnat hålla mig borta ifrån bloggvärlden en längre tid förut. Men en sak vet jag och det är att jag inte är samma person som jag var för ett år sedan. Den tid jag har levt i det senaste året håller på att lida mot sitt slut. Slutet, förändringarna och tidens gång känns i luften, det präglar mitt liv. Jag är inte ledsen över det. Jag tänker faktiskt inte särskilt mycket på det alls. Det bara är så.
It's the end of an era, my friends.
Sincerely Yours,
Produktivitetens vara eller icke vara
Sitter i stora datorsalen och "jobbar med engelskan". Problemet med mina engelskalektioner är att jag oftast inte gör ett piss på dem. Det betyder inte att jag inte jobbar med engelskan annars, till exempel hemma, på min laptop, där jag har Word 2007 (<3) - det betyder bara att jag sitter här och känner mig oproduktiv och dålig när jag lika gärna skulle kunna göra något annat. Varför jag insisterar med att gå på dessa lektioner när jag ändå vet att jag inte kommer få något gjort vet jag inte. Kanske för att det ligger inbränt i mitt blod (okey, det där låter konstigt, men det får vara så) att man inte kan skolka. Kanske för att jag är en vanemänniska när det gäller skolan. Kanske har jag ingen vettig anledning. Det är i alla fall så det känns när jag sitter här.
Sincerely Yours,
Sincerely Yours,
Debattinlägg och vanligt folk
Försöker skriva ett utkast till ett debattinlägg om "vanligt folk" - det vill säga Göran Hägglunds uttalande om vanligt folk som skapat mycket diskussion i svensk media. Personligen kan jag inte bry mig mindre om vad Herr Hägglund har att säga om vad vanligt folk är och inte är. Personligen har jag faktiskt ingen åsikt, förutom att jag tycker att hela debatten är - jag vet inte - löjlig? Det är svårt att ha en seriös åsikt om något som man tycker är meningslöst. Och jag tycker att det här är meningslöst.
Med andra ord, ni förstår hur långt jag har kommit med mitt debattinlägg. Precis.
Ingenstans.
Klockan är kvart i elva, och jag är egentligen utsliten och trött och borde sova; men av någon anledning sitter jag kvar vid datorn. Är det sådant här som vanligt folk gör? Sitter vid datorn och jobbar trots att de borde gå och lägga sig? Är jag vanligt folk? Jag tror någonstans att jag tillhör vanligt folk, men jag vet inte - jag tror samtidigt inte många skulle hålla med mig. Men å andra sidan är det ju många som tar ordet "vanlig" som en förolämpning. Jag tillhör inte dem. Jag vill vara vanlig, jag tycker att det är skönt att vara vanlig. Men jag uppskattar inte Herr Hägglunds beskrivning av konceptet "vara vanlig". På något sätt känns det som att man måste vara smått trögfattad och ignorant. Vilket är en fullständigt värdelös defination av det hela.
Hm, det här kan bli bra material till mitt debattinlägg.
Sincerely Yours,
Med andra ord, ni förstår hur långt jag har kommit med mitt debattinlägg. Precis.
Ingenstans.
Klockan är kvart i elva, och jag är egentligen utsliten och trött och borde sova; men av någon anledning sitter jag kvar vid datorn. Är det sådant här som vanligt folk gör? Sitter vid datorn och jobbar trots att de borde gå och lägga sig? Är jag vanligt folk? Jag tror någonstans att jag tillhör vanligt folk, men jag vet inte - jag tror samtidigt inte många skulle hålla med mig. Men å andra sidan är det ju många som tar ordet "vanlig" som en förolämpning. Jag tillhör inte dem. Jag vill vara vanlig, jag tycker att det är skönt att vara vanlig. Men jag uppskattar inte Herr Hägglunds beskrivning av konceptet "vara vanlig". På något sätt känns det som att man måste vara smått trögfattad och ignorant. Vilket är en fullständigt värdelös defination av det hela.
Hm, det här kan bli bra material till mitt debattinlägg.
Sincerely Yours,
Livet på Kungsholmens Gymnasium
Jag måste erkänna att jag är riktigt dålig. För flera veckor sedan skrev jag ett inlägg, som sedan blev kommenterat av någon som undrade hur det är att gå på International Section på KG - eftersom hon nämligen funderade på att söka till just linjen som jag för tillfället går (det vill säga samhälle på engelska). Jag har då haft väldigt mycket saker att göra och ännu mer att tänka på så jag måste medge att jag... Helt enkelt glömt bort att skriva ett svar till denna kommentar. Och nu har det gått så lång tid att jag inte ens vet om hon som undrade läser här längre. Men jag tänkte att jag skulle ge det ett försök i alla fall.
För att svara på lite praktiska frågor: vi som går Social Science på KIS (Kungsholmen's International Section) läser alla våra kurser på engelska - förutom Svenska A, B och C förstås. Vi använder nästan alltid engelskt studiematerial men ibland kan vissa filmer eller texter vara på svenska - även om de flesta lärare försöker undvika detta. Sen på vissa valbara kurser som t.ex. språk, kan det vara så få som väljer den kursen, att man slår ihop svenska och engelska klassen. Hur dessa lärare löser det här med språk kan variera. Jag läser för tillfället Matte D med en ihopslagen klass och jag läser utifrån den svenska matteboken, men det finns även engelskt material och våra genomgångar är på båda språken, även om jag tror att svenska dominerar. Men förra året läste jag Miljökunskap och även om det också var en ihopslagen klass var engelska det dominerande språket. Det varierar.
Jag kan börja med att säga att Kungsholmens Gymnasium är en stor skola. Vi har minst 11 klasser i varje årskurs som har ungefär 32 elever i varje klass. Över tusen elever, alltså. Det har ju sina för- och nackdelar, men eftersom jag är en otroligt social person ser jag mest fördelarna. Men det får man ju bestämma själv. Vissa vill inte alls gå på en stor skola.
Jag älskar KG, och därför kan jag helt ärligt säga följande - om någon funderar på att gå på KIS rekommenderar jag det starkt. Det är en helt underbar skola som ligger i en vacker byggnad och rent miljömässigt finns det väldigt lite att klaga på. Det är stort och luftigt och livligt (förutom när alla har lektion...). Även om vi kanske har lite små skåp, och lite trånga skåprum, och lite få datorer - men det är liksom en sådan liten detalj jämfört med allt som är bra.
Rent akademiskt, då. Som på vilken skola som helst finns det jättebra lärare och så finns det... Mindre bra lärare. Men de flesta lärare som jobbar på KIS Social Science är riktigt bra och jag är i största allmänhet nöjd med de som jag har. De är trevliga att prata med, jag kan snacka med alla mina lärare; även om jag självklart står vissa närmare än andra. Jag inser att det går ett rykte om att man måste plugga hela tiden när man går på KG - jag tycker själv inte att det är överdrivet mycket jämfört med andra skolor, men jovisst, det kan vara stressigt ibland. Men jag tror att det är stressigt ibland oavsett vilken skola man går på.
Stämningen på skolan är... Fri. Det finns väldigt få stereotypiska grupperingar, alla är lite kompisar med alla även om det självklart finns olika sociala kretsar; det finns det ju också alltid. Men om det är något jag skulle säga är det bästa med KG skulle det nog vara just folket. Folket på KG är störtsköna, det är så stilblandat och multikulti med körare, svenska naturare och sammare, engelska naturare och sammare... Jag rekommenderar att bli kompis med folk ifrån alla möjliga olika klasser. Jag har bästa vänner som går natur/kör och jag själv går engelsk sam, liksom. Och det har givit mig väldigt mycket.
En sak som helt klart är en fördel med KG är det aktiva sociala livet. Vi har först och främst jättemånga föreningar på skolan, allt ifrån ganska seriösa sådana som Amnesty, till politiska som MSU, till intresseinriktade som konstföreningen och till helt random föreningar som jag egentligen inte vet vad de går ut på. Jag är aktiv inom minst tre stycken och jag tycker det är jätteroligt att det finns den möjligheten - jag har träffat hur många sköna människor som helst tack vare just föreningar. Vi har även en Elevkår som spelar stor roll på vår skola och som organiserar många sociala tillställningar under året; Karnivalen, Insparksfesten osv.
Om man går KIS, som jag, har vi även en del roliga projekt som är anknytna till skolarbetet. Det typiska exemplet är Shakespeare Day och Drama Day. Det går kort sagt ut på ett en klass sätter upp en pjäs och även om det är mycket jobb så är det alltid väldigt roligt. Visst, man vill döda varandra dagarna innan föreställningen, men man har ändå kul i slutändan. Några av mina bästa minnen ifrån KG är ifrån någon av de dagarna - snacka om att skratta så mycket att man gråter!
Märks det att jag älskar min skola?
Men ja, nackdelar då... Det är ju trots allt en "prestigeskola", så betygshetsen är något enorm och väldigt påtaglig, något som till och med lärarna är medvetna om. Dessutom är organisationen och informationen är inte alltid den bästa och i allmänhet kan det bli lite smått kaos ibland på grund av detta. Och för att inte nämna maten. Maten är... Maten. Men ja, det är väl det som är de stora nackdelarna med att gå på KG, och ni ser ju hur lång den här paragrafen är jämfört med den förra.
Kort sagt: börja på Kungsholmen! Det är så värt det!
Sincerely Yours,
För att svara på lite praktiska frågor: vi som går Social Science på KIS (Kungsholmen's International Section) läser alla våra kurser på engelska - förutom Svenska A, B och C förstås. Vi använder nästan alltid engelskt studiematerial men ibland kan vissa filmer eller texter vara på svenska - även om de flesta lärare försöker undvika detta. Sen på vissa valbara kurser som t.ex. språk, kan det vara så få som väljer den kursen, att man slår ihop svenska och engelska klassen. Hur dessa lärare löser det här med språk kan variera. Jag läser för tillfället Matte D med en ihopslagen klass och jag läser utifrån den svenska matteboken, men det finns även engelskt material och våra genomgångar är på båda språken, även om jag tror att svenska dominerar. Men förra året läste jag Miljökunskap och även om det också var en ihopslagen klass var engelska det dominerande språket. Det varierar.
Jag kan börja med att säga att Kungsholmens Gymnasium är en stor skola. Vi har minst 11 klasser i varje årskurs som har ungefär 32 elever i varje klass. Över tusen elever, alltså. Det har ju sina för- och nackdelar, men eftersom jag är en otroligt social person ser jag mest fördelarna. Men det får man ju bestämma själv. Vissa vill inte alls gå på en stor skola.
Jag älskar KG, och därför kan jag helt ärligt säga följande - om någon funderar på att gå på KIS rekommenderar jag det starkt. Det är en helt underbar skola som ligger i en vacker byggnad och rent miljömässigt finns det väldigt lite att klaga på. Det är stort och luftigt och livligt (förutom när alla har lektion...). Även om vi kanske har lite små skåp, och lite trånga skåprum, och lite få datorer - men det är liksom en sådan liten detalj jämfört med allt som är bra.
Rent akademiskt, då. Som på vilken skola som helst finns det jättebra lärare och så finns det... Mindre bra lärare. Men de flesta lärare som jobbar på KIS Social Science är riktigt bra och jag är i största allmänhet nöjd med de som jag har. De är trevliga att prata med, jag kan snacka med alla mina lärare; även om jag självklart står vissa närmare än andra. Jag inser att det går ett rykte om att man måste plugga hela tiden när man går på KG - jag tycker själv inte att det är överdrivet mycket jämfört med andra skolor, men jovisst, det kan vara stressigt ibland. Men jag tror att det är stressigt ibland oavsett vilken skola man går på.
Stämningen på skolan är... Fri. Det finns väldigt få stereotypiska grupperingar, alla är lite kompisar med alla även om det självklart finns olika sociala kretsar; det finns det ju också alltid. Men om det är något jag skulle säga är det bästa med KG skulle det nog vara just folket. Folket på KG är störtsköna, det är så stilblandat och multikulti med körare, svenska naturare och sammare, engelska naturare och sammare... Jag rekommenderar att bli kompis med folk ifrån alla möjliga olika klasser. Jag har bästa vänner som går natur/kör och jag själv går engelsk sam, liksom. Och det har givit mig väldigt mycket.
En sak som helt klart är en fördel med KG är det aktiva sociala livet. Vi har först och främst jättemånga föreningar på skolan, allt ifrån ganska seriösa sådana som Amnesty, till politiska som MSU, till intresseinriktade som konstföreningen och till helt random föreningar som jag egentligen inte vet vad de går ut på. Jag är aktiv inom minst tre stycken och jag tycker det är jätteroligt att det finns den möjligheten - jag har träffat hur många sköna människor som helst tack vare just föreningar. Vi har även en Elevkår som spelar stor roll på vår skola och som organiserar många sociala tillställningar under året; Karnivalen, Insparksfesten osv.
Om man går KIS, som jag, har vi även en del roliga projekt som är anknytna till skolarbetet. Det typiska exemplet är Shakespeare Day och Drama Day. Det går kort sagt ut på ett en klass sätter upp en pjäs och även om det är mycket jobb så är det alltid väldigt roligt. Visst, man vill döda varandra dagarna innan föreställningen, men man har ändå kul i slutändan. Några av mina bästa minnen ifrån KG är ifrån någon av de dagarna - snacka om att skratta så mycket att man gråter!
Märks det att jag älskar min skola?
Men ja, nackdelar då... Det är ju trots allt en "prestigeskola", så betygshetsen är något enorm och väldigt påtaglig, något som till och med lärarna är medvetna om. Dessutom är organisationen och informationen är inte alltid den bästa och i allmänhet kan det bli lite smått kaos ibland på grund av detta. Och för att inte nämna maten. Maten är... Maten. Men ja, det är väl det som är de stora nackdelarna med att gå på KG, och ni ser ju hur lång den här paragrafen är jämfört med den förra.
Kort sagt: börja på Kungsholmen! Det är så värt det!
Sincerely Yours,
I'm not in love, 'cause I'm a mess ~
Trött. Seg och slut i både kropp och huvud. Hur kan en människa vara så tömd på energi? Det känns nästan som att jag var redigt full igår kväll, vilket är helt absurt - med tanke på att det enda jag gjorde igår kväll var att äta sushi och ta en promenad i stan. Å andra sidan spenderade jag den dagen med att stå på Odenplan i regnet och hälla upp kaffe till folk som bryr sig om abortförbudet i Nicaragua. Så det kanske är en bidragande faktor till att jag känner mig så utsliten.
Jag vet inte, det kanske är stress, det kanske är att jag sover dåligt, det kanske är att jag gör mycket saker, det kanske är en kombination, det kanske är skolan, det kanske är samhället, det kanske är jag, det kanske är du, det kanske är kärleken och framtiden och det förflutna och nuet och livet. Det kanske är att jag lever. Jag vet inte, men ärligt talat behöver jag inte veta. Jag bryr mig liksom inte särskilt mycket om varför det är som det är. Jag orkar inte älta saker, jag orkar inte göra dem komplicerade; jag orkar inte tänka särskilt mycket överhuvudtaget. Det är ganska skönt. Non-drama policy, accept and adapt, and all that. Det gör så att allting fungerar mycket smidigare. Jag är inte smidig, men mitt liv fungerar relativt smidigt i alla fall.
Men så var det ju så att jag inte visste. Så jag kan ha fel. Men nu ska jag skriva min labbrapport, så det enda jag behöver veta för tillfället är hur Solid B reagerade med hydrochloric acid, och det råkar jag ju faktiskt veta. För jag är bäst.
Sincerely Yours,
Jag vet inte, det kanske är stress, det kanske är att jag sover dåligt, det kanske är att jag gör mycket saker, det kanske är en kombination, det kanske är skolan, det kanske är samhället, det kanske är jag, det kanske är du, det kanske är kärleken och framtiden och det förflutna och nuet och livet. Det kanske är att jag lever. Jag vet inte, men ärligt talat behöver jag inte veta. Jag bryr mig liksom inte särskilt mycket om varför det är som det är. Jag orkar inte älta saker, jag orkar inte göra dem komplicerade; jag orkar inte tänka särskilt mycket överhuvudtaget. Det är ganska skönt. Non-drama policy, accept and adapt, and all that. Det gör så att allting fungerar mycket smidigare. Jag är inte smidig, men mitt liv fungerar relativt smidigt i alla fall.
Men så var det ju så att jag inte visste. Så jag kan ha fel. Men nu ska jag skriva min labbrapport, så det enda jag behöver veta för tillfället är hur Solid B reagerade med hydrochloric acid, och det råkar jag ju faktiskt veta. För jag är bäst.
Sincerely Yours,
wohoooooooOOOooo
Den här veckan har jag brustit i gråt minst fyra gånger, varav tre var på grund av en sak och en var idag för att jag inte får åka till Göteborg på fredag till söndag för att Oscar är upptagen på söndag till måndag. Logiskt? Not so much. Jag som trodde ångesten skulle försvinna när man blev vuxen, men det blev tydligen värre. Psykproblem verkar bli värre när man går på minipiller, hahahahahahahahahaha... hahaha... haha... ha...
NEJ, JAG HAR INGENTING ATT SKRIVA HÄR, JAG ÄR VÄL DÅLIG DÅ!
Blöh. Ni får inget God bless heller. Eller jo.
God bless,
NEJ, JAG HAR INGENTING ATT SKRIVA HÄR, JAG ÄR VÄL DÅLIG DÅ!
Blöh. Ni får inget God bless heller. Eller jo.
God bless,
found a home in all your scars and ammunition ~
Det är veckan post Green Day (den konserten var seriöst värd varendaste krona jag la ner på den) och jag är helt inkörd på 21st Century Breakdown. Helt ärligt har jag alltid varit mer av en "gamla GD"-människa - Dookie är nog en av mina favoritskivor någonsin - och det är jag väl fortfarande. Men jag är helt såld på bland andra 21 Guns, Before The Lobotomy och framför allt ¡Viva La Gloria!, som jag har haft på repeat den senaste halvtimmen.
Det hela började med att jag slog mig ner vid Spotify några dagar innan konserten för att lyssna igenom den nya skivan, i alla fall. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha lite koll på låtarna så att jag skulle känna igen dem på konserten. Inte trodde jag att jag skulle lyssna mycket mer på dem efter konserten hade varit - jag har ju, trots allt, mest lyssnat på Green Day på grund av deras tidigare album. Visst att jag gillade American Idiot, men jag tröttnade mycket snabbare på låtarna - så jag antog litegrann att det skulle bli likadant med 21st Century Breakdown. Mer än antog. Jag förväntade mig det.
Och det kanske det blir, det vet inte jag. Det är trots allt bara 3 dagar efter konserten. Men hittills har jag svårt att lyssna på något annat än den här skivan; jag är så himla kär. Sen kanske jag inte är lika förtjust i alla låtar, men jag tycker fortfarande om dem, och det mer än jag trodde att jag skulle göra. (Har kanske lite och göra med att jag bearbetar en ny fiktionell karaktär... Tack vare att jag nu nästan uteslutande lyssnar på den här skivan så börjar fler och fler låtar passa in på hans historia.)
(För de som vet vad jag menar med det här (AKA: Misch); den här låten är så himla Jacob - eller Bam - till Cordelia.)
Sincerely Yours,
Det hela började med att jag slog mig ner vid Spotify några dagar innan konserten för att lyssna igenom den nya skivan, i alla fall. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha lite koll på låtarna så att jag skulle känna igen dem på konserten. Inte trodde jag att jag skulle lyssna mycket mer på dem efter konserten hade varit - jag har ju, trots allt, mest lyssnat på Green Day på grund av deras tidigare album. Visst att jag gillade American Idiot, men jag tröttnade mycket snabbare på låtarna - så jag antog litegrann att det skulle bli likadant med 21st Century Breakdown. Mer än antog. Jag förväntade mig det.
Och det kanske det blir, det vet inte jag. Det är trots allt bara 3 dagar efter konserten. Men hittills har jag svårt att lyssna på något annat än den här skivan; jag är så himla kär. Sen kanske jag inte är lika förtjust i alla låtar, men jag tycker fortfarande om dem, och det mer än jag trodde att jag skulle göra. (Har kanske lite och göra med att jag bearbetar en ny fiktionell karaktär... Tack vare att jag nu nästan uteslutande lyssnar på den här skivan så börjar fler och fler låtar passa in på hans historia.)
(För de som vet vad jag menar med det här (AKA: Misch); den här låten är så himla Jacob - eller Bam - till Cordelia.)
Sincerely Yours,
en alien?
Har på sistone kommit att tänka på vilket enormt jävla avstånd det är mellan mig och... Ja, folk. För jovisst, jag står mina vänner nära - vissa mer än andra - men i slutändan är det ändå som om området precis brevid mig är tomt. Det är ingen som fyller den platsen. Det är ingen som är "närmast", det är ingen som är "speciell", det är ingen som är "livet". Det är så jag vill ha det. Jag gillar mitt avstånd, mina regler; för i grund och botten tycker jag faktiskt inte värst mycket om verklig intimitet. Jag tycker om intimitet på mina villkor. Och helt ärligt, hur nära är närhet när man sätter gränser på den?
Hm, nu blev det lite svårt att förklara... De här gränserna, det här avståndet kan vara fysiskt, det kan vara känslomässigt och det kan vara, vad ska jag kalla det? Relationsrelaterat? Vad jag har förstått ifrån de jag har pratat med om det här så är det inte så många som skiljer på känslor och relationer - starka känslor, stark relation. Med vissa undantag (olycklig kärlek, till exempel). Och det gör säkert jag med i grund och botten. Men samtidigt inte. Jag skiljer väldigt mycket på de två.
I det stora hela har jag många nära vänner där avståndet mellan oss rent relationsmässigt inte är så värst stort. Starka vänskapsband, och allt det där. Men känslor? Känslor är ett underligt koncept för mig, för jag har blivit så otroligt duktig på att definera och kategorisera känslor, att de förlorar själva definationen av ordet. De blir fakta, inte känsla. Samtidigt kan jag helt plötsligt bli våldsamt arg eller ledsen och då är det fan ingen fakta som sätter igång det; men det händer inte så värst ofta att jag förlorar kontrollen eller släpper taget helt. Aldrig, faktiskt.
Och det är ju det som gör att det emotionella avståndet mellan mig och till och med mina närmaste vänner finns överhuvudtaget. Jag bara är obekväm med känslor. Jag tycker inte om att bli tröstad. Mitt sätt att trösta folk är att vara tyst eller att analysera situationen som om det handlade om matematik eller att dra dåliga skämt. Jag kanske bara inte blir starkt känslomässigt bunden till folk. Mina vänskapsförhållanden är mer som bekvämligheter, vardagstillbehör som jag trivs med, som jag behöver på samma sätt som man behöver möbler eller tunnelbanan. Det är i alla fall så jag börjar tro att det är.
Jag söker inte ett starkt känslomässigt band till någon. Tanken skrämmer mig, och då menar jag inte som i "Jag är rädd för att bli sårad, lämnad, övergiven", utan jag menar något helt annat. Jag menar att jag nästan blir äcklad (ja, äcklad) eftersom en av mina grundläggande värderingar tydligen säger NEJ. Det går inte. Det skulle vara som att jag slutade vara mig själv. Så egentligen är det inte så konstigt att jag är singel. Däremot får det mig att känna mig som en alien gentemot alla andra som "hör ihop med någon". Och det är ju bra för dem, att de gör det. Men det gör avståndet mellan mig och de så mycket större eftersom jag inte förstår dem.
Det är oundvikligt att folks liv utvecklas åt olika håll. Det där känslomässiga avståndet mellan mig och folk växer hela tiden ju mer jag förändras och ju mer min omgivning förändras. Jag ser det som tidens gång, och egentligen spelar det inte så stor roll att jag är en alien. Jag trivs ju med den jag är.
Sincerely Yours,
Hm, nu blev det lite svårt att förklara... De här gränserna, det här avståndet kan vara fysiskt, det kan vara känslomässigt och det kan vara, vad ska jag kalla det? Relationsrelaterat? Vad jag har förstått ifrån de jag har pratat med om det här så är det inte så många som skiljer på känslor och relationer - starka känslor, stark relation. Med vissa undantag (olycklig kärlek, till exempel). Och det gör säkert jag med i grund och botten. Men samtidigt inte. Jag skiljer väldigt mycket på de två.
I det stora hela har jag många nära vänner där avståndet mellan oss rent relationsmässigt inte är så värst stort. Starka vänskapsband, och allt det där. Men känslor? Känslor är ett underligt koncept för mig, för jag har blivit så otroligt duktig på att definera och kategorisera känslor, att de förlorar själva definationen av ordet. De blir fakta, inte känsla. Samtidigt kan jag helt plötsligt bli våldsamt arg eller ledsen och då är det fan ingen fakta som sätter igång det; men det händer inte så värst ofta att jag förlorar kontrollen eller släpper taget helt. Aldrig, faktiskt.
Och det är ju det som gör att det emotionella avståndet mellan mig och till och med mina närmaste vänner finns överhuvudtaget. Jag bara är obekväm med känslor. Jag tycker inte om att bli tröstad. Mitt sätt att trösta folk är att vara tyst eller att analysera situationen som om det handlade om matematik eller att dra dåliga skämt. Jag kanske bara inte blir starkt känslomässigt bunden till folk. Mina vänskapsförhållanden är mer som bekvämligheter, vardagstillbehör som jag trivs med, som jag behöver på samma sätt som man behöver möbler eller tunnelbanan. Det är i alla fall så jag börjar tro att det är.
Jag söker inte ett starkt känslomässigt band till någon. Tanken skrämmer mig, och då menar jag inte som i "Jag är rädd för att bli sårad, lämnad, övergiven", utan jag menar något helt annat. Jag menar att jag nästan blir äcklad (ja, äcklad) eftersom en av mina grundläggande värderingar tydligen säger NEJ. Det går inte. Det skulle vara som att jag slutade vara mig själv. Så egentligen är det inte så konstigt att jag är singel. Däremot får det mig att känna mig som en alien gentemot alla andra som "hör ihop med någon". Och det är ju bra för dem, att de gör det. Men det gör avståndet mellan mig och de så mycket större eftersom jag inte förstår dem.
Det är oundvikligt att folks liv utvecklas åt olika håll. Det där känslomässiga avståndet mellan mig och folk växer hela tiden ju mer jag förändras och ju mer min omgivning förändras. Jag ser det som tidens gång, och egentligen spelar det inte så stor roll att jag är en alien. Jag trivs ju med den jag är.
Sincerely Yours,
the pen is mightier than the sword ~
words can bite your conscience or kiss your soul.
Ovanstående var den första meningen på den första sidan av en blogg jag hade en gång i tiden. Nej, jag tror inte att ord har en kraft i sig - jag tror att sättet man använder ord kan ådstakomma mer saker än man tror. I det här fallet tänker jag främst på att man kan intala sig själv i princip vadsomhelst. Eftersom vad man säger om saker och ting gör en enorm skillnad gällande vad man tänker och känner. Och det är inte nödvändigtvis så att man säger det man tänker utan ibland börjar man tänka det man säger.
Jag säger saker hela tiden som förmodligen inte har någon egentlig sanningsenlighet. Jag menar inte att jag ljuger (även om jag gör det också), jag menar att jag får saker att låta på ett visst sätt eftersom jag vill att de ska vara så. Ibland är de inte så. Det betyder inte att jag inte försöker få de att verka så. Om man låtsas något tillräckligt länge blir det tillslut sant eftersom alla accepterar det som sanningen; så småning om kanske man tror på det själv. Jag påstår att jag är bättre vän med folk än jag är.
Som min attityd gentemot alkohol, till exempel. Den har blivit väldigt aktuell nu när stora delar av min närmaste umgängeskrets har fyllt 18 eller fyller 18 snart. Jag påstår hela tiden att det inte går för mig - att jag inte kan festa på det där sättet, att mitt förflutna sätter ett stopp där som uppenbarligen inte finns för alla andra omkring mig. Visst, jag går på fest. Jag tycker om att gå på fest. Jag har oftast väldigt trevligt när jag går på fest, men det finns även en ångest, en rädsla och en känsla av att jag sviker mig själv när jag går på fest, och saker inte riktigt känns så party tillslut. Det är inte så konstigt, eller hur? Kanske ses jag som tråkig av ett flertal individer men de flesta respekterar ju ändå min ståndpunkt. Även om det känns som att inte en endaste jävel förstår (vilket jag vet inte är sant; jag har hört statistik som säger att tekniskt sätt borde ungefär var åttonde jävel förstå).
Det som blir konstigt, och det som gör att den här paragrafen hör ihop med den förra, är att jag inte respekterar min ståndpunkt. En del av mig, och jag medger aldrig hur stor den här delen är, blir rastlös och avundsjuk om jag vet att mina vänner ska ut och jag inte ska med. En del av mig associerar alkohol och fest med det främsta sättet att känna att man lever och har kul. Leva livet.
Jag ljuger ju inte när jag vanligtvis uttrycker en form av skepticism gentemot alkohol. Jag hatar alkohol, och jag hatar att vara omkring fulla människor (i alla fall om jag själv är nykter). Men jag säger inte heller hela sanningen för jag tycker inte om hur den låter. "Hej, jag är en kronisk partymänniska, men jag säger att jag inte tycker om att festa för att 1) jag är rädd för hur farligt det kan bli, 2) jag är rädd för mina vänner och det inflytande de har på mig och 3) jag utesluter hellre mig själv än att riskera att känna mig utesluten eftersom jag hatar att jag inte är 18. Jag önskar att någon satt i samma sits som jag. Och jag föraktar nästan mina vänner för att de inte gör det."
Så det finns inte bara saker man säger för att man vill att de ska vara sanna. Det finns saker man inte säger för att man inte tycker om hur de låter. Som "det känns som att du ser ner på mig och dömer mig", "jag blir irriterad så fort du öppnar munnen för jag vet redan vad/vem du kommer att prata om", "jag känner att jag måste anstränga mig för att vara den person jag tror att du vill att jag ska vara" eller "helt ärligt så glider vi ifrån varandra". Som "jag säger att jag står dig nära men egentligen så räknar jag inte med dig alls". "Nu när jag har lovat mig själv att vara lycklig så känns det som att jag har avsagt mig rätten att vara olycklig och jag kommer aldrig att våga visa om jag mår dåligt för jag tror att ni är trötta på det".
Eller något i det stuket.
Sincerely Yours,
Ovanstående var den första meningen på den första sidan av en blogg jag hade en gång i tiden. Nej, jag tror inte att ord har en kraft i sig - jag tror att sättet man använder ord kan ådstakomma mer saker än man tror. I det här fallet tänker jag främst på att man kan intala sig själv i princip vadsomhelst. Eftersom vad man säger om saker och ting gör en enorm skillnad gällande vad man tänker och känner. Och det är inte nödvändigtvis så att man säger det man tänker utan ibland börjar man tänka det man säger.
Jag säger saker hela tiden som förmodligen inte har någon egentlig sanningsenlighet. Jag menar inte att jag ljuger (även om jag gör det också), jag menar att jag får saker att låta på ett visst sätt eftersom jag vill att de ska vara så. Ibland är de inte så. Det betyder inte att jag inte försöker få de att verka så. Om man låtsas något tillräckligt länge blir det tillslut sant eftersom alla accepterar det som sanningen; så småning om kanske man tror på det själv. Jag påstår att jag är bättre vän med folk än jag är.
Som min attityd gentemot alkohol, till exempel. Den har blivit väldigt aktuell nu när stora delar av min närmaste umgängeskrets har fyllt 18 eller fyller 18 snart. Jag påstår hela tiden att det inte går för mig - att jag inte kan festa på det där sättet, att mitt förflutna sätter ett stopp där som uppenbarligen inte finns för alla andra omkring mig. Visst, jag går på fest. Jag tycker om att gå på fest. Jag har oftast väldigt trevligt när jag går på fest, men det finns även en ångest, en rädsla och en känsla av att jag sviker mig själv när jag går på fest, och saker inte riktigt känns så party tillslut. Det är inte så konstigt, eller hur? Kanske ses jag som tråkig av ett flertal individer men de flesta respekterar ju ändå min ståndpunkt. Även om det känns som att inte en endaste jävel förstår (vilket jag vet inte är sant; jag har hört statistik som säger att tekniskt sätt borde ungefär var åttonde jävel förstå).
Det som blir konstigt, och det som gör att den här paragrafen hör ihop med den förra, är att jag inte respekterar min ståndpunkt. En del av mig, och jag medger aldrig hur stor den här delen är, blir rastlös och avundsjuk om jag vet att mina vänner ska ut och jag inte ska med. En del av mig associerar alkohol och fest med det främsta sättet att känna att man lever och har kul. Leva livet.
Jag ljuger ju inte när jag vanligtvis uttrycker en form av skepticism gentemot alkohol. Jag hatar alkohol, och jag hatar att vara omkring fulla människor (i alla fall om jag själv är nykter). Men jag säger inte heller hela sanningen för jag tycker inte om hur den låter. "Hej, jag är en kronisk partymänniska, men jag säger att jag inte tycker om att festa för att 1) jag är rädd för hur farligt det kan bli, 2) jag är rädd för mina vänner och det inflytande de har på mig och 3) jag utesluter hellre mig själv än att riskera att känna mig utesluten eftersom jag hatar att jag inte är 18. Jag önskar att någon satt i samma sits som jag. Och jag föraktar nästan mina vänner för att de inte gör det."
Så det finns inte bara saker man säger för att man vill att de ska vara sanna. Det finns saker man inte säger för att man inte tycker om hur de låter. Som "det känns som att du ser ner på mig och dömer mig", "jag blir irriterad så fort du öppnar munnen för jag vet redan vad/vem du kommer att prata om", "jag känner att jag måste anstränga mig för att vara den person jag tror att du vill att jag ska vara" eller "helt ärligt så glider vi ifrån varandra". Som "jag säger att jag står dig nära men egentligen så räknar jag inte med dig alls". "Nu när jag har lovat mig själv att vara lycklig så känns det som att jag har avsagt mig rätten att vara olycklig och jag kommer aldrig att våga visa om jag mår dåligt för jag tror att ni är trötta på det".
Eller något i det stuket.
Sincerely Yours,
How come I have to be different and set an example?
For once, I just want it to be okay to be a jerk like everybody else.
God bless,
God bless,
smooth is not my area ~
Har flera gånger de senaste dagarna (eller veckorna) undrat vad fan det är jag håller på med egentligen. Jag, duktiga, ambitiösa Ariana - varför skulle jag lägga ner dyrbar tid på sådant som ändå inte har ett syfte? Som ändå inte kommer att leda någonvart? Nu när jag går i trean borde jag gå till skolan för att fokusera på mina studier. Jag söker till universitet om mindre än två månader. Jag tar studenten. Jag sitter i i styrelsen på två skolföreningar. Jag har mognat. Eller, jag skulle vilja tro det.
Men icke hjälper det. Visst är jag närvarande, ja. Men produktiv? Nej. I så fall åt fel håll.
Sincerely Yours,
Men icke hjälper det. Visst är jag närvarande, ja. Men produktiv? Nej. I så fall åt fel håll.
Sincerely Yours,
Ciao Bella
Okej, okej, kudos till Ree med sin reign of terror på bloggen, det mest effektiva för att få folk till att göra saker är tydligen att säga åt dem att de ändå inte kommer att göra det! ;P
Jag är i vilket fall hemma från Italien, och det är rätt skönt. Fast ändå inte. Italien är ett väldigt underbart land, man har ett helt annat tempo där. Berg överallt, gestikulerande människor och helt inkompetent engelska. Underbart, helt enkelt! Man har kommit mycket närmare klassen nu när man varit borta med dem och umgåtts ständigt med dem i en vecka. Det har varit både jobbigt och skönt och det gick till och med så långt att jag kände mig ensam om jag inte var omgiven av underbara företagare. Även om det var skönt att ibland bara stänga ute dem med musik eller genom sömn.
Jag har så mycket historier att dela med mig av. Grodorna på väggen, Blue Silk, Förlorandet av Olles Pass, jättegott och alla historier i Pisa och Florens, allt om Italienarna och allt om Italien. Men jag orkar inte skriva ner allt, i risken att det kommer att förstöra minnet av det. För det var faktiskt underbart, trots ont i fötterna och huvudvärk och allt annat som ständigt arbete i en vecka medförde.
Men jag är glad över att vara hemma. Jag har längtat efter min säng!
God bless,
Jag är i vilket fall hemma från Italien, och det är rätt skönt. Fast ändå inte. Italien är ett väldigt underbart land, man har ett helt annat tempo där. Berg överallt, gestikulerande människor och helt inkompetent engelska. Underbart, helt enkelt! Man har kommit mycket närmare klassen nu när man varit borta med dem och umgåtts ständigt med dem i en vecka. Det har varit både jobbigt och skönt och det gick till och med så långt att jag kände mig ensam om jag inte var omgiven av underbara företagare. Även om det var skönt att ibland bara stänga ute dem med musik eller genom sömn.
Jag har så mycket historier att dela med mig av. Grodorna på väggen, Blue Silk, Förlorandet av Olles Pass, jättegott och alla historier i Pisa och Florens, allt om Italienarna och allt om Italien. Men jag orkar inte skriva ner allt, i risken att det kommer att förstöra minnet av det. För det var faktiskt underbart, trots ont i fötterna och huvudvärk och allt annat som ständigt arbete i en vecka medförde.
Men jag är glad över att vara hemma. Jag har längtat efter min säng!
God bless,
i'm reckless, oh-so-reckless ~
Man vet att man har blivit fullständigt galen när man inte kan låta bli att lyckligt utbrista att man är fullständigt galen.
Sincerely Yours,
Sincerely Yours,
inte helt klok, inte ett dugg ~
För tillfället håller jag på att läsa om boken Räcker det om jag älskar dig? av Katarina von Bredow. Nu snackar vi svensk tjejlitteratur som jag faktiskt tycker om. Visst, när man har tagit sig igenom ett par böcker börjar man se ett mönster; von Bredow har en tendens att upprepa sig (den tunna våta strimman...). Men även om man känner igen koncepten är det många situationer och relationer som fortfarande inte känns överdrivet "Hollywood". Det gillar jag. För det är väldigt ovanligt med sådan chick lit.
Nåja, när jag läste den här boken för första gången var det vårterminen i ettan och jag minns att jag relaterade en del till huvudkaraktären. Hon går samhälle, växte upp utan en pappa och har en bästis som är någon absurd blandning av mina närmaste tjejkompisar - och hennes liv kretsar kring en pojke som hon inte kan se sig själv utan. Handlingen går delvis ut på att hon konfronteras av hur deras förhållande egentligen står till och tvingas ta ställning till om allting verkligen är som det ska vara.
Och hon dricker Cola light. Det är bara en ganska rolig detalj.
Nu går jag i trean, och jag upptäcker att jag inte alls relaterar lika mycket till henne; eller rättare sagt, jag relaterar inte till samma delar av henne. För att vara helt ärlig är nästan allting jag kände igen mig i då helt annorlunda nu. Och allting som inte passade på mitt liv är högst aktuellt. Och det tycker jag är ganska intressant. Det visar hur mycket jag har förändrats egentligen.
Anledningen till att jag läser om boken överhuvudtaget är i sig ganska relaterat till det jag nyss skrev. Jag pratade nämligen om en viss högt aktuell sak med Maddie, och kom då att tänka på just Räcker det om jag älskar dig?; lite på skämt sa jag att jag kanske borde låna den av Signe igen och vältra mig i fiktionen. Nästa dag kommer Signe till skolan och säger att hon tänkte ta med sig boken av precis samma anledning. Utan någon som helst aning om att jag också pratat om det. Slumpen? I think not.
(I somras läste jag en bok som jag lånade av Oskar, Slumpen är ingen tillfällighet, och är numera helt förstörd. Det finns ingenting som heter slump längre. Alla tillfälligheter har helt plötsligt blivit meningsfulla och bör tolkas som sådant. Det är helt sjukt.)
Efter att ha bläddrat igenom boken litegrann och upptäckt några extremt meningsfulla slumpar, har jag hur som helst fått en idé som endast kan benämnas med orden... Tja, fullständigt galen. Jag börjar tro att jag har en skruv lös någonstans där uppe. När jag förmedlade denna tankegång till Signe med frågan om jag är självdestruktiv på riktigt svarade hon endast "Nej, bara lite våghalsig". Lite våghalsig. Så kanske det ligger till. Eller nej, jag är inte helt klok. Inte ett dugg. Det är väl febern som satt in.
Sincerely Yours,
Nåja, när jag läste den här boken för första gången var det vårterminen i ettan och jag minns att jag relaterade en del till huvudkaraktären. Hon går samhälle, växte upp utan en pappa och har en bästis som är någon absurd blandning av mina närmaste tjejkompisar - och hennes liv kretsar kring en pojke som hon inte kan se sig själv utan. Handlingen går delvis ut på att hon konfronteras av hur deras förhållande egentligen står till och tvingas ta ställning till om allting verkligen är som det ska vara.
Och hon dricker Cola light. Det är bara en ganska rolig detalj.
Nu går jag i trean, och jag upptäcker att jag inte alls relaterar lika mycket till henne; eller rättare sagt, jag relaterar inte till samma delar av henne. För att vara helt ärlig är nästan allting jag kände igen mig i då helt annorlunda nu. Och allting som inte passade på mitt liv är högst aktuellt. Och det tycker jag är ganska intressant. Det visar hur mycket jag har förändrats egentligen.
Anledningen till att jag läser om boken överhuvudtaget är i sig ganska relaterat till det jag nyss skrev. Jag pratade nämligen om en viss högt aktuell sak med Maddie, och kom då att tänka på just Räcker det om jag älskar dig?; lite på skämt sa jag att jag kanske borde låna den av Signe igen och vältra mig i fiktionen. Nästa dag kommer Signe till skolan och säger att hon tänkte ta med sig boken av precis samma anledning. Utan någon som helst aning om att jag också pratat om det. Slumpen? I think not.
(I somras läste jag en bok som jag lånade av Oskar, Slumpen är ingen tillfällighet, och är numera helt förstörd. Det finns ingenting som heter slump längre. Alla tillfälligheter har helt plötsligt blivit meningsfulla och bör tolkas som sådant. Det är helt sjukt.)
Efter att ha bläddrat igenom boken litegrann och upptäckt några extremt meningsfulla slumpar, har jag hur som helst fått en idé som endast kan benämnas med orden... Tja, fullständigt galen. Jag börjar tro att jag har en skruv lös någonstans där uppe. När jag förmedlade denna tankegång till Signe med frågan om jag är självdestruktiv på riktigt svarade hon endast "Nej, bara lite våghalsig". Lite våghalsig. Så kanske det ligger till. Eller nej, jag är inte helt klok. Inte ett dugg. Det är väl febern som satt in.
Sincerely Yours,
