Phail.
Hade tänkt gå och lägga mig semi-tidigt igår för att återställa min dygnsrytm och för att jag skulle vara ganska pigg idag. Slutar med att jag håller mig själv vaken i flera timmar genom att lyssna på musik. My Chem, The Used och Silverstein, rättare sagt. Fail.
Vaknar, ser att klockan är sju. Och att mobilen håller på att dö. Försöker tända lampan för att kunna koppla in mobilladdaren, upptäcker att jag har kopplat ur lampan för att få plats med just mobilladdaren i det uttaget; fail. Tvingas koppla in den satans laddaren i mörkret med ungefär noll energi i kroppen vilket leder till att jag blir andfådd. Av att koppla in en mobilladdare! Fail.
Somnar om, vaknar cirka tre timmar senare. Är inte mycket piggare för det. Fail. Vill bara ligga kvar i sängen men tvingar mig själv att gå upp och äta frukost med mami eftersom jag tror att jag ska vara hos mormor klockan ett. Det visar sig att mormor har virrat till sig och att vi inte alls ska vara där idag till brunch; utan imorgon. Till middag. Fail. Då har jag alltså ingenting att göra idag (eftersom jag planerat om allting jag skulle göra idag pga den här familjeträffen) och jävligt bråttom ifrån stan till mormor imorgon (eftersom jag faktiskt trodde att jag var ledig imorgon och ska därför träffa Misch för första gången på ett tag). Fail.
Mamma går ner och ändrar tvätttiden till eftermiddagen idag (eftersom vi numera har tid att tvätta idag) samtidigt som jag diskar. Är fortfarande inte speciellt vaken och lyckas därför vid någon tidpunkt skvätta diskvatten över halva köksbänken. Fail.
Hatar diskstället eftersom besticken alltid fastnar i gallret. Så även idag. Är fortfarande alldeles för trött och irriterad för att lugnt och sansat trassla ur besticken ur det jävla diskstället utan står där och envist drar för att tillslut snubbla baklänges. Fail.
Nu halvligger jag i min säng med laptoppen i knät, bloggar, och lyssnar på spellistan jag gjorde mitt i natten igår (just nu spelas Disenchanted med My Chemical Romance). Och trots att allting är smått fail och jag fortfarande har ångest - se föregående inlägg - så mår jag ganska bra. Och jag är ganska lugn Jag hade glömt hur uppslukad jag kan bli av den här musiken. Den tilltalar en sida av mig som jag för det mesta förtränger. Eller gömmer. I may look cute but I'm really a psycho killer, you know.
It was the roar of the crowd that gave me heartache to sing
It was a lie when they smiled and said you won't feel a thing
And as we ran from the cops, we laughed so hard it would sting
Sincerely Yours,
Vaknar, ser att klockan är sju. Och att mobilen håller på att dö. Försöker tända lampan för att kunna koppla in mobilladdaren, upptäcker att jag har kopplat ur lampan för att få plats med just mobilladdaren i det uttaget; fail. Tvingas koppla in den satans laddaren i mörkret med ungefär noll energi i kroppen vilket leder till att jag blir andfådd. Av att koppla in en mobilladdare! Fail.
Somnar om, vaknar cirka tre timmar senare. Är inte mycket piggare för det. Fail. Vill bara ligga kvar i sängen men tvingar mig själv att gå upp och äta frukost med mami eftersom jag tror att jag ska vara hos mormor klockan ett. Det visar sig att mormor har virrat till sig och att vi inte alls ska vara där idag till brunch; utan imorgon. Till middag. Fail. Då har jag alltså ingenting att göra idag (eftersom jag planerat om allting jag skulle göra idag pga den här familjeträffen) och jävligt bråttom ifrån stan till mormor imorgon (eftersom jag faktiskt trodde att jag var ledig imorgon och ska därför träffa Misch för första gången på ett tag). Fail.
Mamma går ner och ändrar tvätttiden till eftermiddagen idag (eftersom vi numera har tid att tvätta idag) samtidigt som jag diskar. Är fortfarande inte speciellt vaken och lyckas därför vid någon tidpunkt skvätta diskvatten över halva köksbänken. Fail.
Hatar diskstället eftersom besticken alltid fastnar i gallret. Så även idag. Är fortfarande alldeles för trött och irriterad för att lugnt och sansat trassla ur besticken ur det jävla diskstället utan står där och envist drar för att tillslut snubbla baklänges. Fail.
Nu halvligger jag i min säng med laptoppen i knät, bloggar, och lyssnar på spellistan jag gjorde mitt i natten igår (just nu spelas Disenchanted med My Chemical Romance). Och trots att allting är smått fail och jag fortfarande har ångest - se föregående inlägg - så mår jag ganska bra. Och jag är ganska lugn Jag hade glömt hur uppslukad jag kan bli av den här musiken. Den tilltalar en sida av mig som jag för det mesta förtränger. Eller gömmer. I may look cute but I'm really a psycho killer, you know.
It was the roar of the crowd that gave me heartache to sing
It was a lie when they smiled and said you won't feel a thing
And as we ran from the cops, we laughed so hard it would sting
Sincerely Yours,
Midnight confessions.
Det är 01.14 när jag börjar skriva det här, och under den tiden som jag har varit hemma (cirka två timmar) har jag laddat upp bilder på BDB, läst folks bloggar och lyssnat på Over You med Daughtry på repeat. I dessa två timmar har jag också konstant undrat varför det känns som att jag vill gråta. Och i så fall varför jag inte bara kan låta tårarna rinna nerför kinderna; för de gör ju aldrig det, jag gråter aldrig när jag verkligen vill. Just nu sitter jag här i min säng och har världens lust att bara böla mig själv till sömns och jag har ingen aning om varför jag vänder mig till min blogg av alla ställen och medger detta.
Jag hatar den här hopplösa känslan. Och mest av allt hatar jag att jag inte vet vart den kommer ifrån. Att inte förstå ångesten. Att återfinna den här nivån av ensamhet där det känns som att jag inte kan prata med någon om det jag tänker på.
Någon måste jag ju kunna prata med. Så jag vet inte varför jag bloggar istället.
Sincerely Yours,
Jag hatar den här hopplösa känslan. Och mest av allt hatar jag att jag inte vet vart den kommer ifrån. Att inte förstå ångesten. Att återfinna den här nivån av ensamhet där det känns som att jag inte kan prata med någon om det jag tänker på.
Någon måste jag ju kunna prata med. Så jag vet inte varför jag bloggar istället.
Sincerely Yours,
Maybe baby, I'm a heartbreaker.
Burnin' med Cue är min drog för tillfället. Det är Dania's fel!
Nu är jag hemma efter en femdagarsvistelse i Skövde. När jag sätter sig på tåget hem tar en viss... Tomhet över, medan jag lämnar stationen. Att åka ifrån Skövde, att åka ifrån Dania, är som att åka ifrån en del av mig själv. Det är att åka ifrån en plats där jag bara är; där jag är jag, där jag inte ursäktar mig för att jag är jag. Jag slutar försöka vara perfekt och bara låter mig själv begå fåniga misstag - säga fel saker, vara helt korkad, och fullständigt störd - för det är bara Dania jag kan vara den sidan av mig själv med. Det är bara med Dania som jag kan sluta försöka vara någon och bara vara ingen. Ingen speciell, samtidigt som jag är hundra gånger mer speciell bara för att jag vet, att Ingen är Någon för henne. Och det är en frihet. Och det är en lättnad.
Jag känner mig ovanligt hemma i Skövde och hos Dania, med tanke på att jag vet att Stockholm är mitt hem, och att det är här jag hör hemma. För visst känns det ledsamt att åka ifrån henne och allting som kommer av att vara med henne. Men samtidigt vet jag ju att jag kommer hem. Jag blir glad när jag ser bekanta gator. Jag blir glad av att åka tunnelbana igen. Av att sova i min säng, gå runt i min lägenhet, vara med min mamma och träffa mina andra vänner igen. Att vara i Skövde och att vara i Stockholm; båda två är att vara hemma. Det är bara två olika känslor av "hem". Och det är så det är och så det alltid har varit. Genom att ta en paus ifrån mig själv blir jag... Mig själv, igen.
Att vara borta ifrån Stockholm får ju mig på ett sätt att inse hur mycket jag älskar den här staden.
Sincerely Yours,
Nu är jag hemma efter en femdagarsvistelse i Skövde. När jag sätter sig på tåget hem tar en viss... Tomhet över, medan jag lämnar stationen. Att åka ifrån Skövde, att åka ifrån Dania, är som att åka ifrån en del av mig själv. Det är att åka ifrån en plats där jag bara är; där jag är jag, där jag inte ursäktar mig för att jag är jag. Jag slutar försöka vara perfekt och bara låter mig själv begå fåniga misstag - säga fel saker, vara helt korkad, och fullständigt störd - för det är bara Dania jag kan vara den sidan av mig själv med. Det är bara med Dania som jag kan sluta försöka vara någon och bara vara ingen. Ingen speciell, samtidigt som jag är hundra gånger mer speciell bara för att jag vet, att Ingen är Någon för henne. Och det är en frihet. Och det är en lättnad.
Jag känner mig ovanligt hemma i Skövde och hos Dania, med tanke på att jag vet att Stockholm är mitt hem, och att det är här jag hör hemma. För visst känns det ledsamt att åka ifrån henne och allting som kommer av att vara med henne. Men samtidigt vet jag ju att jag kommer hem. Jag blir glad när jag ser bekanta gator. Jag blir glad av att åka tunnelbana igen. Av att sova i min säng, gå runt i min lägenhet, vara med min mamma och träffa mina andra vänner igen. Att vara i Skövde och att vara i Stockholm; båda två är att vara hemma. Det är bara två olika känslor av "hem". Och det är så det är och så det alltid har varit. Genom att ta en paus ifrån mig själv blir jag... Mig själv, igen.
Att vara borta ifrån Stockholm får ju mig på ett sätt att inse hur mycket jag älskar den här staden.
Sincerely Yours,
This entry is way more bitter than it was supposed to be.
Jag sitter här med Ree, i två olika ändar av soffan och nördar dator. Jag älskar att ha henne här, hela tiden när jag är med henne är täckt av ett lyckorus som varar i timmar, dagar, år efter att hon har åkt hem. Eller ja, det känns så i alla fall. Men men!
En effekt av att ha sin Tvilling hos sig är att man blir sig själv. Hon för fram mina bra sidor, men främst drar hon fram det värsta i mig. Jag blir ohyfsad, otrevlig och framför allt elak mot folk som inte är hon och jag går upp i mig själv och henne och totalt lever för det rus jag får av att skratta, högt, högt, med någon man vet älskar en oändligt, trots alla ens imperfektioner. She's the only one I really can trust loves me, and that's like the best thing in the entire world. Och att jag då blir väldigt osocial mot andra är ändå rätt berättigat. Det är under de här korta dagarna med henne hos mig som gör att jag bara kan få vara med henne, bara henne, ingen annan. Hon är min, jag är hennes, vi är de där skitjobbiga brudarna som skriker högt, utan att bry sig om vad alla tänker om oss, vi är de som skrattar högst och länge, så länge att alla får lust att skrika åt oss att hålla tyst. Och jag älskar det. Älskar det, älskar det, älskar det. Det finns ingen känsla i världen som slår att vara så hemma som man är med en enda person.
Trots att jag ibland är väldigt orolig för att hon ska vara någon annan, för att vi inte ska vara lika bra överens när vi är tillsammans, så försvinner de känslorna ganska fort. Hon klandrar mig inte om jag inte är på topp, hon kallar mig inte tråkig för att jag inte skrattar hela tiden, hon kallar mig inte mano när jag gör det. Hon dömmer mig inte, jag dömmer inte henne, trots att vi båda är så jävla fucked up att det är sjukt. Seriously though, there's no-one in this world who are as screwed as we are. Vi har båda så många ärr och vi är båda så otroligt trasiga att vi knappt kan röra på oss. Vi kan knappt älska någon annan än oss själva. Och vi fattar varandra, vi gör det. Ingen annan kan förstå det vi har. Ni tror att ni gör det, kanske möjligtvis, men det är omöjligt, för det går inte att beskriva, inte med ord i något språk i hela universum. Inte ens Gud kan förklara det. And you're kidding yourselves if you think I'm gonna spend time with you when she's here, and you're kidding yourselves if you think there's any way you can understand oss.
Jag låter väldigt bitter. Men som jag skrev så är det för att Ree är här. Nej, jag är inte bitter för att hon är här, jag är bitter för att jag i grund och botten är en väldigt bitter människa. Dvärgen-bitter, nästan. Och det är med Ree som jag verkligen är mig själv. If you want to know me, spend time with me when I'm with Ree. If that's even possible, when I try to hide away from the world when I've finally got my twin here with me.
Jag vet inte. Men så är det. Saknar ni mig så får ni överleva. Det här är min tid - vår tid. Ni får klara er utan. And you know I love you. But right now, I love myself and Ree more than I'll ever love anybody else. Even God. And that's freakin' huge!
God bless, though.
En effekt av att ha sin Tvilling hos sig är att man blir sig själv. Hon för fram mina bra sidor, men främst drar hon fram det värsta i mig. Jag blir ohyfsad, otrevlig och framför allt elak mot folk som inte är hon och jag går upp i mig själv och henne och totalt lever för det rus jag får av att skratta, högt, högt, med någon man vet älskar en oändligt, trots alla ens imperfektioner. She's the only one I really can trust loves me, and that's like the best thing in the entire world. Och att jag då blir väldigt osocial mot andra är ändå rätt berättigat. Det är under de här korta dagarna med henne hos mig som gör att jag bara kan få vara med henne, bara henne, ingen annan. Hon är min, jag är hennes, vi är de där skitjobbiga brudarna som skriker högt, utan att bry sig om vad alla tänker om oss, vi är de som skrattar högst och länge, så länge att alla får lust att skrika åt oss att hålla tyst. Och jag älskar det. Älskar det, älskar det, älskar det. Det finns ingen känsla i världen som slår att vara så hemma som man är med en enda person.
Trots att jag ibland är väldigt orolig för att hon ska vara någon annan, för att vi inte ska vara lika bra överens när vi är tillsammans, så försvinner de känslorna ganska fort. Hon klandrar mig inte om jag inte är på topp, hon kallar mig inte tråkig för att jag inte skrattar hela tiden, hon kallar mig inte mano när jag gör det. Hon dömmer mig inte, jag dömmer inte henne, trots att vi båda är så jävla fucked up att det är sjukt. Seriously though, there's no-one in this world who are as screwed as we are. Vi har båda så många ärr och vi är båda så otroligt trasiga att vi knappt kan röra på oss. Vi kan knappt älska någon annan än oss själva. Och vi fattar varandra, vi gör det. Ingen annan kan förstå det vi har. Ni tror att ni gör det, kanske möjligtvis, men det är omöjligt, för det går inte att beskriva, inte med ord i något språk i hela universum. Inte ens Gud kan förklara det. And you're kidding yourselves if you think I'm gonna spend time with you when she's here, and you're kidding yourselves if you think there's any way you can understand oss.
Jag låter väldigt bitter. Men som jag skrev så är det för att Ree är här. Nej, jag är inte bitter för att hon är här, jag är bitter för att jag i grund och botten är en väldigt bitter människa. Dvärgen-bitter, nästan. Och det är med Ree som jag verkligen är mig själv. If you want to know me, spend time with me when I'm with Ree. If that's even possible, when I try to hide away from the world when I've finally got my twin here with me.
Jag vet inte. Men så är det. Saknar ni mig så får ni överleva. Det här är min tid - vår tid. Ni får klara er utan. And you know I love you. But right now, I love myself and Ree more than I'll ever love anybody else. Even God. And that's freakin' huge!
God bless, though.
I can see sunlight through my window.
Alltså, jag kommer inte på något att skriva! Borde jag plugga? Kanske. Borde jag försöka, i alla fall? Definitivt. Istället sitter jag här och försöker komma på något att skriva i min blogg. Jag skulle knappast kalla det produktivt, eller konstruktivt, eller något annat -tivt ord (haha, alternativt!). Jag bara kan inte fokusera på något. Och därför kan jag inte skriva. Förutom att jag håller med om Dania's förra inlägg (det med 1, 2, 3, 4). Det är ungefär precis så det känns att vara kär i någon som är kär i en tillbaka.
Sincerely Yours,
Sincerely Yours,
1,2,3,4
God bless,
You were the one to build me up and tear me down.
Ibland undrar jag varför jag bryr mig så mycket. Jag menar, om saker jag inte ens borde bry mig om. Personer som förmodligen inte bryr sig om mig. Vad spelar det för roll? I slutändan vet jag ju att det inte betyder minsta lilla för någon annan än just mig.
Och det suger. För det är det som ensamhet är gjort av. Att inte spela någon roll för sakerna som spelar stor roll för en själv.
Men jag är glad för det jag har.
Sincerely Yours,
Och det suger. För det är det som ensamhet är gjort av. Att inte spela någon roll för sakerna som spelar stor roll för en själv.
Men jag är glad för det jag har.
Sincerely Yours,
Where my loyalties lie
Jag tänker väldigt mycket. Väldigt underdrivet, det där förra konstaterandet. För min hjärna surrar hela tiden. HELA. TIDEN. Hela tiden. Och det jobbiga är när jag inte kan uttrycka vad det är som surrar där inne. När det bara är random tankar som snubblar ihop med varandra så fort att jag inte hinner skriva ner något när jag försöker. Eller när det snurrar så fort att jag inte hinner säga vad det är, så att det försvinner därifrån. Så fort att... Jag tröttnar mitt i allt. Och jag blir tyst, säger ingenting, sitter hemma och försöker få ordning på vad det egentligen är jag tänker. Jag fångar en och annan tanke och utvecklar dem, bara för att ha kontroll över det jag tänker på. Ibland lyckas det. Oftast inte.
Några tankar som rört sig i mitt huvud den senste tiden är bland annat tanken som planterades av Jonas när jag hade skrivit min ITgymnasiet brinner grej. Tanken om att skolans inriktningar är lite som Hogwarts elevhem och uschamej vad jag har tänkt mycket på det! Jag har tänkt och jämfört och försökt komma på vilken inriktning som representeras av vilket elevhem och kom fram till det här:
Ravenclaw är helt klart Systemarna. Utan tvekan. De är lättast att placera i det facket, smarta som de är. Sedan har vi ju Gryffindor, Slytherin och Hufflepuff kvar och de är lite svårare, men ändå... Alltså, vi företagare måste vara Slytherin. Inte för att jag har en förkärlek för det elevhemmet, men jag försökte placera de andra inriktningarna i Slytherin (och tvärtom), men ingen passade så bra som vi. Det är den där snobbigheten, den där onämnbara känslan av att vara lite bättre än alla andra som gör så att vi passar där och om ni har något att bråka om så är ni mer än välkomna att kommentera eller säga det till mig på annat sätt! I alla fall. Det lämnar Gryffindor och Hufflepuff. Och efter lite obeslutsamhet insåg jag att grafikerna är Gryffindorare (korkade och tror att de vet allt ;D) och nätverkarna är Hufflepuff. För... Ja, eftersom man egentligen inte bildar någon uppfattning om Hufflepuff i böckerna och jag har ingen egentlig uppfattning om nätverkarna! SIMPLE AS THAT!
Ja, det var inget vettigt inlägg, men jag hade inte skrivit något på ett tag, så det var dags!
God bless,
Några tankar som rört sig i mitt huvud den senste tiden är bland annat tanken som planterades av Jonas när jag hade skrivit min ITgymnasiet brinner grej. Tanken om att skolans inriktningar är lite som Hogwarts elevhem och uschamej vad jag har tänkt mycket på det! Jag har tänkt och jämfört och försökt komma på vilken inriktning som representeras av vilket elevhem och kom fram till det här:
Ravenclaw är helt klart Systemarna. Utan tvekan. De är lättast att placera i det facket, smarta som de är. Sedan har vi ju Gryffindor, Slytherin och Hufflepuff kvar och de är lite svårare, men ändå... Alltså, vi företagare måste vara Slytherin. Inte för att jag har en förkärlek för det elevhemmet, men jag försökte placera de andra inriktningarna i Slytherin (och tvärtom), men ingen passade så bra som vi. Det är den där snobbigheten, den där onämnbara känslan av att vara lite bättre än alla andra som gör så att vi passar där och om ni har något att bråka om så är ni mer än välkomna att kommentera eller säga det till mig på annat sätt! I alla fall. Det lämnar Gryffindor och Hufflepuff. Och efter lite obeslutsamhet insåg jag att grafikerna är Gryffindorare (korkade och tror att de vet allt ;D) och nätverkarna är Hufflepuff. För... Ja, eftersom man egentligen inte bildar någon uppfattning om Hufflepuff i böckerna och jag har ingen egentlig uppfattning om nätverkarna! SIMPLE AS THAT!
Ja, det var inget vettigt inlägg, men jag hade inte skrivit något på ett tag, så det var dags!
God bless,
All your life you waited for this moment to be free.
Är det bara jag som får världens lust att bryta mig loss ifrån allting?
Sincerely Yours,
Sincerely Yours,
The secret reason as to why Ariana craves physical intimacy:
(Although it should be quite obvious. It's not that hard to figure out.)
Okey, jag kommer nu att avslöja en liten hemlighet som kommer att förklara så mycket om mig, och förhoppningsvis leda till att ni förstår varför jag är som jag är. Fast ordet "hemlighet" är egentligen ganska vilseledande. "Hemligheten" är inte precis hemlig; den är ganska uppenbar, om man bara tänker efter och drar logiska slutsatser. Men det var det enda ord jag kunde komma på.
"Hemligheten" bakom varför jag 1) älskar att vara fysiskt nära folk, 2) kräver kramar, 3) är allmänt mysig och 4) inte riktigt vet vart jag ska dra gränsen, är något så enkelt som att det får mig att må bra. Jag mår av någon konstig anledning, som egentligen inte är speciellt konstig, väldigt bra när någon håller om mig. Och ja, jag har dåligt självförtroende. Och ja, jag har lätt för att känna mig ensam. Och ja, jag behöver bekräftelse, och jag känner mig sällan trygg i mig själv, eller trygg i allmänhet. Och ja, jag är mån om min frihet och självständighet, och jag hatar att bli påträngd, men jag tycker ändå om att känna mig beskyddad med jämna mellanrum. Och ja, jag är helt säker på att det är anledningen till att jag mår så bra av att någon lägger armen om mig.
Och det där med att inte veta vart jag ska dra gränsen? Det har att göra med hur bra jag mår. Ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att hålla mig på "rätt sida av linjen", så att säga. Eller rättare sagt; ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att skapa mig en uppfattning om vad som ÄR rätt sida av linjen. För när jag mår dåligt slutar jag på något sätt bry mig om det. Ju sämre jag mår, ju mer sjunker min moral; eller ju mindre bryr jag mig om den moral som jag innerst inne fortfarande har, oavsett hur dåligt jag mår. Det där med acceptabelt och inte acceptabelt glöms bort och jag blir oförsiktig. Och oförsiktig innebär att jag inte bryr mig om jag sårar mig själv. Eller om jag sårar andra. Och ofta sårar jag faktiskt mig själv när jag går över gränsen och min moral hinner ikapp igen; för då inser jag hur skyldig jag känner mig. Och skuldkänslor blandat med andras dömande blickar?
Jag hatar att känna mig billig. Men jag har nog inte brytt mig om vart gränsen går på ett bra jävla tag.
Sen förstås. Sen finns det människor som jag vill vara nära bara för att jag helt enkelt tycker om dem så mycket.
Det är inte mer komplicerat än så.
Sincerely Yours,
Okey, jag kommer nu att avslöja en liten hemlighet som kommer att förklara så mycket om mig, och förhoppningsvis leda till att ni förstår varför jag är som jag är. Fast ordet "hemlighet" är egentligen ganska vilseledande. "Hemligheten" är inte precis hemlig; den är ganska uppenbar, om man bara tänker efter och drar logiska slutsatser. Men det var det enda ord jag kunde komma på.
"Hemligheten" bakom varför jag 1) älskar att vara fysiskt nära folk, 2) kräver kramar, 3) är allmänt mysig och 4) inte riktigt vet vart jag ska dra gränsen, är något så enkelt som att det får mig att må bra. Jag mår av någon konstig anledning, som egentligen inte är speciellt konstig, väldigt bra när någon håller om mig. Och ja, jag har dåligt självförtroende. Och ja, jag har lätt för att känna mig ensam. Och ja, jag behöver bekräftelse, och jag känner mig sällan trygg i mig själv, eller trygg i allmänhet. Och ja, jag är mån om min frihet och självständighet, och jag hatar att bli påträngd, men jag tycker ändå om att känna mig beskyddad med jämna mellanrum. Och ja, jag är helt säker på att det är anledningen till att jag mår så bra av att någon lägger armen om mig.
Och det där med att inte veta vart jag ska dra gränsen? Det har att göra med hur bra jag mår. Ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att hålla mig på "rätt sida av linjen", så att säga. Eller rättare sagt; ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att skapa mig en uppfattning om vad som ÄR rätt sida av linjen. För när jag mår dåligt slutar jag på något sätt bry mig om det. Ju sämre jag mår, ju mer sjunker min moral; eller ju mindre bryr jag mig om den moral som jag innerst inne fortfarande har, oavsett hur dåligt jag mår. Det där med acceptabelt och inte acceptabelt glöms bort och jag blir oförsiktig. Och oförsiktig innebär att jag inte bryr mig om jag sårar mig själv. Eller om jag sårar andra. Och ofta sårar jag faktiskt mig själv när jag går över gränsen och min moral hinner ikapp igen; för då inser jag hur skyldig jag känner mig. Och skuldkänslor blandat med andras dömande blickar?
Jag hatar att känna mig billig. Men jag har nog inte brytt mig om vart gränsen går på ett bra jävla tag.
Sen förstås. Sen finns det människor som jag vill vara nära bara för att jag helt enkelt tycker om dem så mycket.
Det är inte mer komplicerat än så.
Sincerely Yours,
Don't be so scared, it's harder for me.
Would you believe me if I said I didn't need you?
'Cause I wouldn't believe you if you said the same to me
You know when you look ahead and you just know you're walking down a dangerous road? You can see yourself about to fall right into the trap, already sure that you will crash that split-second before the accident, and you know that you should hit the brakes. Run back, walk another way. It's like a drug; you know it's bad for you, but you can't help yourself. The more you take it the more you want it. The more you need it. The bigger doses you demand. And so, you're walking down that road, knowing exactly what you're doing, and that you should stop. But you also know you won't because it just feels too goddamn good.
Someone, somewhere, said something that may have sparked some sympathy
But don't believe, don't believe a word you've heard about me
Sincerely Yours,
'Cause I wouldn't believe you if you said the same to me
You know when you look ahead and you just know you're walking down a dangerous road? You can see yourself about to fall right into the trap, already sure that you will crash that split-second before the accident, and you know that you should hit the brakes. Run back, walk another way. It's like a drug; you know it's bad for you, but you can't help yourself. The more you take it the more you want it. The more you need it. The bigger doses you demand. And so, you're walking down that road, knowing exactly what you're doing, and that you should stop. But you also know you won't because it just feels too goddamn good.
Someone, somewhere, said something that may have sparked some sympathy
But don't believe, don't believe a word you've heard about me
Sincerely Yours,
Sitting, Waiting, Wishing - the Stockholm version.
I gave your friends all a chance
Putting up with them wasn't worth never having you
Kom på att Dania hade laddat upp Sitting, Waiting, Wishing här för ett tag sen, och ärligt talat känns den låten relativt aktuell även för 08. Jag har lyssnat på den ett par gånger sedan jag kom hem; det finns inte en endaste mening som inte passar mig, någon av mina vänner eller vad som verkar vara vår situation i allmänhet. Jag föreslår att ni letar upp det inlägget (jag orkade nämligen inte vara duktig som Tvilling och länka) om ni inte känner till låten. Och om ni inte känner till låten - vart FAN har ni varit?
Det har gått en vecka sen min hjärna på riktigt började gå på högvarv, och ärligt talat tror jag inte att den sen dess har lagt av; allting, nästan allting har ifrågasatts, diskuterats, analyserats och funderats över. Mina nyårslöften, och hur jag inte hållit ett endaste utav dem under den här första månaden. Hur jag under sagd månad har känt mig mer eller mindre distanserad ifrån det mesta. Sen finns ju ordet ensam, men här inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse - det är klart att "ensam" har en viss klang, men det är just för att jag avskyr att vara det. Men den här ensamheten är av en annan typ; den har gått ifrån ofrivillig till självvald, och den innebär i slutändan att jag försöker stå på mina egna ben. Och en stor del av att stå på mina egna ben är:
Vem är jag? Hur är jag? Varför är jag?
Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad måste jag?
Behöver jag veta det här överhuvudtaget?
... Och jag har kommit fram till att nej, det finns vissa saker som jag kan vänta med att lista ut. Framtiden är en av dem. Framtiden är för mig ett stort, vitt papper; blankt, obestämt. Däremot känns det, och det har också varit, viktigare för mig att bestämma mig för att det kommer en närmaste framtid. Att finna vart mitt förflutna passar in i den framtiden - oavsett hur den ser ut. Att hitta en lösning där det som hänt inte står i vägen för det som händer eller kan hända; att det som ska hända inte påverkas alltför negativt av saker jag ändå inte kan göra något åt. Och det har varit lite svårare. Och det är fortfarande svårt. Och det har lett till att jag vänt ryggen åt saker jag alltid trott på; saker jag tagit för givet, för självklara och sanna, speciellt om mig själv. Och saker som andra har sagt och jag har förnekat är sådant som jag istället har börjat överväga. Och det är... Krossande, att kritisera sina mest fundementala värderingar. Men nödvändigt. Jag vet ju att jag kommer att hitta rätt tillslut.
Det var när en kompis till mig påpekade att jag säger meningen "Jag höll på att få ett sammanbrott" väldigt ofta nu för tiden som det verkligen slog mig att... Jävlar, jag har faktiskt nästan brutit ihop totalt. Och jag blev lite ställd av bilden jag måste ha gett andra människor av mig själv på sistone. Svängig är ett ord jag skulle använt. Oförutsägbar är ett annat. Och deprimerad. Jag måste verkligen verka så otroligt deprimerad? Trots att jag ironiskt nog inte är särskilt ledsen, egentligen. Jag låter ibland ledsen och jag pratar om saker på ett väldigt ledsamt sätt men jag skulle ändå inte kalla mig själv ledsen. Förvisso, jag slås regelbundet av en slags "deppattacker", till synes oprovocerade ögonblick av intensiv sorg. Men de varar bara några minuter eller högst en timme. Och mellan de mår jag inte särskilt dåligt. Största delen av tiden är jag faktiskt neutral eller till och med likgiltig. Och det är sånt som får mig att känna något - även om det är smärta - som jag verkligen uppskattar och längtar efter. Ärligt talat är det oftast saker som gör mig lite irriterad, förbannad eller besviken; men som gör mig levande. Att känna mig levande gör mig lycklig.
Nu tvekar jag över om jag bör publicera det här eller inte. Jag tänker efter, är påväg att fega ur men bestämmer mig för att nej, jag har faktiskt ingenting att förlora. Det här är kanske det sannaste, mest äkta jag skrivit - och faktum är ju att det förvånar mig att folk som träffar mig varje dag ser mig på ett sätt som är så långt ifrån sanningen att det nästan är skrattretande.
Keep building me up
Then shooting me down
Well, I'm already down
Sincerely Yours,
Putting up with them wasn't worth never having you
Kom på att Dania hade laddat upp Sitting, Waiting, Wishing här för ett tag sen, och ärligt talat känns den låten relativt aktuell även för 08. Jag har lyssnat på den ett par gånger sedan jag kom hem; det finns inte en endaste mening som inte passar mig, någon av mina vänner eller vad som verkar vara vår situation i allmänhet. Jag föreslår att ni letar upp det inlägget (jag orkade nämligen inte vara duktig som Tvilling och länka) om ni inte känner till låten. Och om ni inte känner till låten - vart FAN har ni varit?
Det har gått en vecka sen min hjärna på riktigt började gå på högvarv, och ärligt talat tror jag inte att den sen dess har lagt av; allting, nästan allting har ifrågasatts, diskuterats, analyserats och funderats över. Mina nyårslöften, och hur jag inte hållit ett endaste utav dem under den här första månaden. Hur jag under sagd månad har känt mig mer eller mindre distanserad ifrån det mesta. Sen finns ju ordet ensam, men här inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse - det är klart att "ensam" har en viss klang, men det är just för att jag avskyr att vara det. Men den här ensamheten är av en annan typ; den har gått ifrån ofrivillig till självvald, och den innebär i slutändan att jag försöker stå på mina egna ben. Och en stor del av att stå på mina egna ben är:
Vem är jag? Hur är jag? Varför är jag?
Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad måste jag?
Behöver jag veta det här överhuvudtaget?
... Och jag har kommit fram till att nej, det finns vissa saker som jag kan vänta med att lista ut. Framtiden är en av dem. Framtiden är för mig ett stort, vitt papper; blankt, obestämt. Däremot känns det, och det har också varit, viktigare för mig att bestämma mig för att det kommer en närmaste framtid. Att finna vart mitt förflutna passar in i den framtiden - oavsett hur den ser ut. Att hitta en lösning där det som hänt inte står i vägen för det som händer eller kan hända; att det som ska hända inte påverkas alltför negativt av saker jag ändå inte kan göra något åt. Och det har varit lite svårare. Och det är fortfarande svårt. Och det har lett till att jag vänt ryggen åt saker jag alltid trott på; saker jag tagit för givet, för självklara och sanna, speciellt om mig själv. Och saker som andra har sagt och jag har förnekat är sådant som jag istället har börjat överväga. Och det är... Krossande, att kritisera sina mest fundementala värderingar. Men nödvändigt. Jag vet ju att jag kommer att hitta rätt tillslut.
Det var när en kompis till mig påpekade att jag säger meningen "Jag höll på att få ett sammanbrott" väldigt ofta nu för tiden som det verkligen slog mig att... Jävlar, jag har faktiskt nästan brutit ihop totalt. Och jag blev lite ställd av bilden jag måste ha gett andra människor av mig själv på sistone. Svängig är ett ord jag skulle använt. Oförutsägbar är ett annat. Och deprimerad. Jag måste verkligen verka så otroligt deprimerad? Trots att jag ironiskt nog inte är särskilt ledsen, egentligen. Jag låter ibland ledsen och jag pratar om saker på ett väldigt ledsamt sätt men jag skulle ändå inte kalla mig själv ledsen. Förvisso, jag slås regelbundet av en slags "deppattacker", till synes oprovocerade ögonblick av intensiv sorg. Men de varar bara några minuter eller högst en timme. Och mellan de mår jag inte särskilt dåligt. Största delen av tiden är jag faktiskt neutral eller till och med likgiltig. Och det är sånt som får mig att känna något - även om det är smärta - som jag verkligen uppskattar och längtar efter. Ärligt talat är det oftast saker som gör mig lite irriterad, förbannad eller besviken; men som gör mig levande. Att känna mig levande gör mig lycklig.
Nu tvekar jag över om jag bör publicera det här eller inte. Jag tänker efter, är påväg att fega ur men bestämmer mig för att nej, jag har faktiskt ingenting att förlora. Det här är kanske det sannaste, mest äkta jag skrivit - och faktum är ju att det förvånar mig att folk som träffar mig varje dag ser mig på ett sätt som är så långt ifrån sanningen att det nästan är skrattretande.
Keep building me up
Then shooting me down
Well, I'm already down
Sincerely Yours,
Det här inlägget är INTE logiskt.
Haha, jag loggade för första gången på hundra år (klandra mig inte, jag har varken haft lust eller inspiration till att blogga, inte ens sådär kort som Ree har gjort den senaste tiden) in på publishme och läser de inlägg som Ree inte skrivit färdigt och så börjar (och slutar) ett inlägg såhär; "Idag började jag tänka på internetvanor. Och liksom, varför använder man internet egentligen? o_O Blahblahblah" och jag fnissar förtjust åt det. I alla fall åt blahblahblah;et, haha! Lite som om hon ger upp mitt i tanken och skiter fullständigt i att fortsätta skriva, det är förtjusande och en av anledningarna till att jag älskar henne. Alltså, det finns ju fler anledningar till att jag älskar henne än att hon är gullig när hon har skrivkramp, såklart. Men hon ska vara så bedårande hela tiden att det är sjukt! Och för er som undrar så är det sjutton dagar kvar innan hon kommer hit, varav 9 utav dem är helg/lov! Så hon är i princip här om sex dagar! Helt otroligt vad man kan längta efter att tiden ska gå fortare!
I alla fall. Det var ju inte direkt det här som inlägget skulle handla om, jag liksom bara var tvungen att kommentera det. Dagens inlägg ska handla om hur man kan prata sig ur allting. Eller ja, i mitt fall skriva, med tanke på att jag är långt ifrån lika välformulerad i tal som jag är i text (ärligt talat är det nog bara en jag känner.....
Haha, okej, ursäkta avbrottet nu, jag får fortsätta skriva om det här någon annan gång för nyss hände det roligaste som någonsin hänt mig, seriöst, årets! Okej, nu ska vi se... Jo, ni minns mitt inlägg ITgymnasiet Brinner? Förut bestämde jag mig för att skicka det till Jesper (som går grafiskt), mestadels för att jag inte hade något för mig och för att jag typ älskar det inlägget. Sedan fem minuter senare hör jag en hög, tjutande signal och klassen inser snabbt att det är brandlarmet! Morgan säger att det inte kan vara någon övning, eftersom han inte har hört något om det och vi går lugnt och sansat ut (tyvärr var det ingen riktigt storbrand, så ingen behövde räddas, men i alla fall!). Så står vi där och ser på hur brandmännen går in i byggnaden och jag börjar fnissa. Jesper springer fram till mig och ba; "DET ÄR DITT FEL! Jag fick den där hemsidan skickad till mig och fem minuter senare springer vi ut för att brandlarmet går!". Haha, jag har aldrig haft så roligt åt ett brandlarm och ändå stod vi där och frös i minusgrader! Bästa slumpen ever!
Nu tog orden slut.
God bless,
I alla fall. Det var ju inte direkt det här som inlägget skulle handla om, jag liksom bara var tvungen att kommentera det. Dagens inlägg ska handla om hur man kan prata sig ur allting. Eller ja, i mitt fall skriva, med tanke på att jag är långt ifrån lika välformulerad i tal som jag är i text (ärligt talat är det nog bara en jag känner.....
Haha, okej, ursäkta avbrottet nu, jag får fortsätta skriva om det här någon annan gång för nyss hände det roligaste som någonsin hänt mig, seriöst, årets! Okej, nu ska vi se... Jo, ni minns mitt inlägg ITgymnasiet Brinner? Förut bestämde jag mig för att skicka det till Jesper (som går grafiskt), mestadels för att jag inte hade något för mig och för att jag typ älskar det inlägget. Sedan fem minuter senare hör jag en hög, tjutande signal och klassen inser snabbt att det är brandlarmet! Morgan säger att det inte kan vara någon övning, eftersom han inte har hört något om det och vi går lugnt och sansat ut (tyvärr var det ingen riktigt storbrand, så ingen behövde räddas, men i alla fall!). Så står vi där och ser på hur brandmännen går in i byggnaden och jag börjar fnissa. Jesper springer fram till mig och ba; "DET ÄR DITT FEL! Jag fick den där hemsidan skickad till mig och fem minuter senare springer vi ut för att brandlarmet går!". Haha, jag har aldrig haft så roligt åt ett brandlarm och ändå stod vi där och frös i minusgrader! Bästa slumpen ever!
Nu tog orden slut.
God bless,
Anyone who tried to deny you must be out of their mind.
Yeah, the spotlight shines upon you
And how could anybody deny you?
Snart kommer det ett vettigt blogginlägg. Snart.
And how could anybody deny you?
Snart kommer det ett vettigt blogginlägg. Snart.
