hyperaktivitet

Vad hände med bloggen egentligen? Vad hände med att hålla koll på varandra, skriva för skrivandets skull? Vad hände med att bara sätta sig och låta allting rinna ur en, för en skärm, med vit bakgrund, svart text, och man vet att någon, någonstans läser och kanske till och med bryr sig? Jag erkänner att det är mitt fel, att bloggen är så innehållslös. För jag skriver ingenting. För jag vill inte, känner inte att det ger mig något. Jag antar att Ree känner lite likadant, för hon skriver inte heller särskilt mycket, även om hon skriver mer än mig och rejält mycket bättre (but hey, she’s the writer among us, so I can’t really compare myself with her).

Jag hade tänkt skriva mycket mer här, men jag tappade lusten igen. Jag vill inte längre, det känns så ovärt. Fastän jag vill, ändå. Det är ändå ingen (utom Wero) som läser det här för det jag skriver. Eller jo, Ree, men det räknas inte. Jag har lust att ge upp. Men tur för er att jag inte är en loser! Tur för er att jag inte ger upp! Tur eller otur, you don’t give a damn anyway.

God bless,

I swear, I am one problem/conflict/situation away from lashing out and blowing every person in my vicinity into pieces.

Sincerely Yours,

Where am I going and what will I find?
What's in this grab-bag that I call my mind?
What am I doing alone on the shelf?
Ain't it a shame?
No one's to blame but myself

Which way is clear when you've lost your way year after year?

Do I keep falling in love for just the kick of it?
Staggering through the thin and thick of it
Hating each old and tired trick of it
Know what I am?
I'm good and sick of it

Where am I going?
Why do I care?
Run to the Bronx, or Washington Square
No matter where I run I meet myself there

Looking inside me, what do I see?
Anger and hope and doubt
What am I all about?
And where am I going?
You tell me

Sincerely Yours,

- jag anser att skrivandet är min enda riktiga begåvning?
- kärlekshistorier är det enda, eller en av de få saker, som kan få mig att tro på ett lyckligt slut (eller på något alls)?
- jag har lätt för att associera saker med personer och/eller minnen och är därför äckligt sentimental?
- jag ser en skillnad mellan att vara glad och att må bra - och att ha båda är att vara lycklig?
- jag ibland undrar om jag glömt bort hur man är lycklig... Om jag ens nånsin visste det?
- jag trivs som mest med mig själv när jag är äckligt självsäker, smått aggressiv, väldigt sarkastisk och cynisk och dryg - med andra ord en allmänt elak person med en rå och stöddig attityd som ingen egentligen tycker om förutom jag?
- jag har lättare för att slappna av omkring och därmed lära känna killar, eftersom jag inte känner mig hotad av dem (tvärtom känner jag mig mer hemma med dem än med någon); men däremot blir otroligt osäker och self-conscious omkring tjejer?
- min absolut största rädsla är att ha svagheter?
- jag verkar svära mer på en vecka än alla mina vänner kombinerat gör på en månad?
- jag älskar uppmärksamheten jag får av att t.ex. klä mig vågat och jag skäms över det?
- jag är den mest kelsjuka personen jag känner och jag önskar jämt att jag inte var det?
- fram tills nyligen har jag aldrig blivit lämnad av någon - utan alltid varit den som drar?
- när jag fattar ett onaturligt tycke för eller börjar bry mig ovanligt mycket om någon är det oftast på grund av att jag ser mig själv i den personen - och speciellt de sidor som jag älskar/hatar (de är i stort sett samma sidor)?
- jag önskar ibland att jag bara hade ett normalt liv och var precis som alla andra istället för mig själv?
- jag kan skriva allt det här om mig själv för jag anser att det ändå är ganska enkelt att se?

Sincerely Yours,

- jag ser på mig själv i spegeln och tycker att jag är snygg, men kommer ut bland folk och tycker att jag är ful?
- jag stör mig så mycket på folk som låter sina tröjor glida upp och avslöja typ rygg och mage, att jag överkompenserar och rycker i min tröja överdrivet mycket?
- jag brukade mobba (snarare frysa ut) min syster när jag var liten?
- när jag ser en äldre man som är full så börjar jag nästan gråta?
- jag har världens historia med min pappa som jag inte har berättat för någon?
- en av mina favoritfärger är grå?
- jag har glömt bort hur man sover ordentligt utan att vakna upp då och då?
- det bästa sättet för mig att slösa bort en dag på är att sätta på TV;n, datorn och lägga mig i soffan tills dagen tagit slut?
- min favoritfilm är August Rush, på grund av att musiken är själva kärnan i den?
- musik som tilltalar mig är det bästa jag vet?
- jag har svårt för att plugga, men på något sätt nästan alltid får toppbetyg ändå?
- jag överanvänder "The what what in the what now?"?
- jag är utanför i IT och företagande, kanske mest för att jag gör mig sådan?
- jag skriver det här för att jag inte har något annat att skriva?
- jag försöker få det här att bli så ärligt som möjligt men ändå misslyckas och kommer därför att ge upp nu?

God bless,

Sing out, sing out, the silence only eats us from the inside up
I meant no harm but I only get to say these words too late
Wake up, wake up, dreaming only leads to more and more nightmares
"Snap out of it" - you said it in a way that showed you really cared

Jag kollade nyss i min kalender och upptäckte något som fick mig att reagera litegrann. Vet ni när den senaste gången jag tog lite tid för mig själv var? 8 mars. 8 mars är det senaste datumet som det inte står något på i min kalender. Varendaste dag efter skolan, varendaste helgdag sen dess har jag hittat på något, varit med någon, haft folk här, gjort saker... Och innan dess är det bara 28 februari och 4 januari det här året som det är helt tomt på, och på 29 januari står inget annat än ett elevrådsmöte.

Hm.

Sincerely Yours,

Dag 1 avklarad. Dag 2 på ingång. Jag skriver något mer vettigt när jag kommer på hur man gör.

Sincerely Yours,

Det intressanta med att existera i en bubbla är att ens tidsuppfattning blir helt... Störd. Det känns som att tiden står still samtidigt som det känns som att ett dygn är flera år (jag skulle kunna svära på att det gått mer än tre dagar sen 9 april...). Man finns liksom inte på samma plan som alla andra. Man vet inte om man vågar finnas på samma plan som vanligt folk. Men man vet också att så fort man kliver ur sina lilla bubbla så kommer livet att fortsätta, tiden kommer att passera som vanligt och man kommer att hitta tillbaka till sin plats, sig själv. Och jag vet att bubblan spricker nångång nästa vecka. Förhoppsningsvis tisdag.

Så snart som möjligt, helst. Jag vill hitta tillbaka till mitt liv så snart som möjligt.

Sincerely Yours,

I don't know what to say.

Sincerely Yours,

Ostillad längtan och ett torrt landskap mellan mig och världen, ett avstånd så stort att ingen orkar nå fram och jag orkar inte nå ut. Det är en knastrande eller tyst sträcka omöjlig att hitta rätt i. Sand i mun och i hals, i ögon och som en mantel kring spända axlar, det är ett landskap ingen helt upptäckt än. Jag undrar om hela mitt liv kommer att handla om att försöka fylla ut den kvävande tomheten som jag består av. Sprickor i hopplös jord där ingenting kan växa särskilt länge och höga klippor som skyddar för inblick och insikt.

Jag har slutat försöka utplåna tomheten, nu är mina hetsiga och beslutsamma försök till för att stå ut med den.
[...]
Men ingen förklaring räcker för den tomhet som finns inom mig.

Det enda jag vet är att jag alltid levt med känslan av att den största delen av mig saknas. Jag vet också att jag inte känt tillit på något sätt till en enda människa. Jag har inget minne av att ha känt mig tillräcklig eller fullständig och ingenting har någonsin räckt till för mig.
Samtidigt vet jag mitt värde. Jag vet att jag ser bra ut och jag vet att jag är begåvad, jag vet att jag har lätt för att få vänner och jag vet att folk ofta trivs i mitt sällskap. Men det är något helt annat jag pratar om, något som är viktigare och rör sig längre in. Innerst inne är jag bara en övergiven barnunge, hur många vänner som än rör sig omkring mig, hur många hyllningar och bevis på kärlek jag än får, hur mycket jag än lyckas med så finns alltid känslan kvar av att vara en mörkrädd flicka ensam i ett nedsläckt rum som ropar på mamma eller pappa och trycker den där slitna filten tätare inpå sin kropp. Det finns ingen som är räddare, mindre eller så desperat som ett sådant barn.

- Känn Pulsen Slå

Sincerely Yours,

Jag ville bara säga att jag på sistone verkligen börjat uppskatta tryggheten som mina närmaste vänner innebär.

Sincerely Yours,

Det är sjukt hur mycket skillnad den kan vara mellan två platser. Man lämnade värmen som böljade in över staden, alla vänner och hemma bakom sig, åkte bil i fjorton (eller ja, det blev ju närmare tretton) timmar och hamnade i... Snö. Vintern. Det är april och det är vinter. Visst, det var jag ju beredd på. Jag var ju beredd på att det skulle vara snö, tror jag. Jag packade i alla fall för det (tack och lov för det). Men ändå, att komma hit, att se granar och tallar som gnistrar av snö, att se ett mjukt, fluffigt täcke av snö över hela marken, meterhöga snöhögar som gör så att man har lust att vara fem år igen - det är underbart. Lite surrealistiskt. För i Skövde har det inte varit en riktig vinter. Jag vet, jag vet, "det var ju snö då och då, skitjobbigt, slask!". Men det är ingen riktig vinter. En riktig vinter är det här, snö snö snö överallt, så att man kan spy på det. Står man still för länge så blir man själv gjord av snö, bilen fryser fast i marken, täcks av snö. Snö, snö, snö. Det är en riktig vinter, och visst, jag har längtat efter våren och jag har velat ha värme och så, men nu när jag är här så skulle jag inte kunna tänka mig något annat. Jag har sett Norrland förr - på sommaren. Men inte såhär, inte täckt av snö, full av liv, samtidigt som hela världen är i en slags mjuk dvala, en sömn som inte kommer att ta slut innan snön har smält bort. Det är som att sova, men att vara vaken. Som att vandra omkring i en dröm, som känns som en verklighet. Sedan är ju Norrlänningar lite to die for, också. Skön dialekt, människor härdade av kylan (jag såg en kille som gick i shorts, t-shirt och tunn vårjacka och såg definitivt inte ut att frysa), människor som ser lite konstigt på en för att man inte har mössa på sig, för att man kryssar förbi snöhögar istället för att gå rakt igenom. Allt med oss skriker TURISTER, men det gör ingenting, jag trivs såhär. På bilresan "hem" (Skellefteå) från Nolsjö (där Heikki ska tävla i SM i pimpelfiske imorgon) såg mamma en varg. Att vara nära naturen gör mig lycklig. JAG är lycklig. För nu, äntligen, är jag långt borta och jag kan andas igen, bara vara en stund, låtsas som om det inte spelar någon roll om jag stannar här förevigt. Även om jag saknar Oscar. Även om jag är lite grinig för att jag inte har sovit ordentligt och för att jag har ont i nacken och huvudet. Det spelar ingen roll, jag är i friheten. En frihet som inte kommer att ta slut på elva dagar. Elva dagar, sedan kommer jag hem igen. Med ny energi, frisk och lycklig. Det är i alla fall målet nu.
På tal om mål, så har mamma precis lagat middag, så jag ska gå och äta :>

Puss och kram,
God bless,

Shit. Jag kollade nyss terminsplanen och insåg att halva terminen, typ... Gått. Det är bara 39 dagar skola kvar - varav 2 är halvdagar, och 1 är skolavslutningen. Resten av dagarna fram till sommaren är lov, helger, helgdagar, provdagar där jag själv inte medverkar, eller dylikt. Det är fan inte klokt. Jag tror fortfarande knappt på det. Är det bara jag som tycker att det känns som att det här året har gått jävligt fort? Fotstukningen på Öppet Hus känns inte speciellt länge sen. Och det känns fan som igår som jag sprang runt och målade kulisser till Drama Day. Ändå har det hänt så himla mycket och jag står långt ifrån på samma plats som jag stod på när det nya året ringde in och jag sa till mig själv: nu, Ariana. Nu eller aldrig.
Det verkar som att jag valde nu.

Sincerely Yours,