hyperaktivitet

It's not a game. It's my life. And I don't wanna fuck it up anymore.

Det är ett nytt år snart, okej? Ett nytt år. 2009, året då allt ska hända, året då jag fyller 18 och friheten i princip börjar. Året då det sista året på gymnasiet påbörjas, året då jag måste bestämma vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill börja året med en smäll, eller i alla fall med att glida in i det sådär lagom vackert och glatt. Jag vill att det ska bli bra nu, att jag ska vara nöjd med mig själv, att jag ska sluta äcklas och hata mig själv. Jag vill att jag ska sluta vara patetisk och istället nöja mig med att jag faktiskt har i princip allting. Jag har en familj som älskar mig och som stöttar mig i vad jag än gör, jag har en pojkvän som alla vet passar ihop med mig (och som jag faktiskt gillar grymt mycket) och jag har, sist men inte minst, vänner som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag är lyckligt lottad, för jag har sett Guds ljus och kärlek och jag har haft chansen att veta att hela livet blir revolutionerat om man släpper in Jesus i sitt liv. Jag har sett att Gud är god och att Han är såpass god att Han faktiskt FÖRBEREDER oss för det som komma skall. (Exempel; Frizon handlade om döden och hur vi ska hantera den och hela hösten har bestått av död, död och åter död.) Jag är lyckligt lottad och jag tänker banne mig börja bete mig som om jag är det också och sluta vara en bortskämd snorunge som gnäller på minsta lilla. Jag kan fixa det här. Jag har Gud på min sida. Jag kan fixa det, jag kan lösa det, jag kan få det att kännas bra. Om än med tvång. Livet handlar ju ändå om att dölja det dåliga. Livet handlar ju ändå om att vara perfekt. Gah.

Jag vet inte. Det är ett nytt år imorgon. 2009. Året med möjligheter. 2008 var okej, förutom slutet. All energi tog slut. Nu är det dags för nya tag, det är dags att kämpa för det jag vill ha. Det är dags att kämpa för att det ska bli bra igen. För Guds skull. För min skull. Ingen annans.

God bless, have a happy new year!

"Jag är galen i: fiskar, min dator, och Jacob =)" <-- Så galen är jag i Jacob Black, alltså.

Okey, ytterligare ett år har gått och jag vet inte vart jag ska börja. Det finns inga ord för hur glad jag är att det här året håller på att ta slut, och hur mycket jag längtar efter att börja om; det finns inga ord för hur mycket jag kommer att sakna 2008, och hur rädd jag är för hur 2009 kommer att bli egentligen. Tänk om mina förhoppningar är för höga? Trots att jag inte har några förhoppningar alls? Är ingenting överhuvudtaget för mycket begärt? All I really want is as close to a clean slate as I can get.

Jag håller på att väga allt bra och allt mindre bra som hänt de senaste tolv månaderna och ärligt talat vet jag inte vilken sida som vinner. Jag träffade Jonas, jag träffade Jacob, jag blev bättre kompis med Signe, med Bella och Oskar och så många fler; jag var med Dania, ingen förklaring nödvändig; jag reste till Dubai, till USA och Danmark... Och, allt det där har varit så underbart och mysigt. Men sen har vi det där som inte varit speciellt underbart och mysigt. Och det är väl sånt som sätter sina spår, för det första jag tänker på när jag tänker "2008" är inte den där pirriga känslan av att vilja SMSa någon när man nyss fått deras nummer, utan det är den där tomma känslan av att stirra på sin mobil och vänta på ett SMS man aldrig kommer att få. Och... Äsch. Jag orkar inte tänka mer på det nu.

Vad vill jag ha utav det här året som kommer? Bättre självförtroende är prioritet nummer ett. Det var prioritet nummer ett 2008 också, men det gick ju lite åt helvete, så jag får försöka en gång till. Jag vill våga ta första steget åtminstone en gång. Jag vill våga ta steg i allmänhet, utan att hållas tillbaka av rädslan för, ja, allt. JAG VILL SLUTA VARA SÅ FÖRBANNAT RÄDD FÖR SAKER BARA FÖR ATT DE VERKAR VARA BRA FÖR MIG. Jag vill åka till Skövde, och till sommaren vill jag resa någonstans med mina vänner - kanske Berlin? Jag vill få bra betyg. Jag vill att min mamma ska vara lycklig. Jag vill vara lycklig. Jag vill att det ska vara min tur snart. Jag vill att jag ska kunna öppna den här rutan och skriva något i stil med, "jag är så förbannat glad att jag lever just nu!", om bara en gång. Jag vill somna med ett leende på läpparna. Jag vill kramas massa! För det gör mig glad <3

Vad vill ni ha?

Gott Nytt År!

Jag till Gud just nu.


God bless,

Numera är jag som en zombie, verkligen hjärndöd konstant. Innehållet i mitt huvud känns som rotmos - jag vet inte om det är de senaste månaderna som tar ut sin rätt eller att jag bara tänker för mycket. De senaste månaderna har ju faktiskt varit sjuka.

Att jag tänker för mycket är dock ingenting jag tvivlar på. Jag känner ingen som tänker lika mycket som jag på de mest onödiga sakerna och inte tänker alls på, typ, att jag håller på att gå över gatan och att en bil nästan körde över mig. Sånt tänker jag tydligen aldrig på. Jag tänker inte heller på skillnaden mellan en apelsin och en ananas. Men jag tänker, däremot, på saker som inte ens hänt och som förmodligen aldrig kommer att hända, på saker som förmodligen redan hänt och som jag inte kan göra något åt, och mest av allt på saker som jag inte har den blekaste aning om de hänt, händer eller kommer att hända och ännu mindre om jag vill att någon av dem ska hända och i så fall vad sjutton det skulle innebära egentligen. Sånna saker, ni vet.

Alltså, jag har sovit stört mycket på sistone, för att vara jag, men igår kunde jag bara inte somna. Låg och vred mig som en galning och trodde att mitt huvud skulle implodera för att alla funderingar gick på högvarv. Sen idag hittade jag det  här citatet.

"Kärlek är när du inte vill sova för att verkligheten är bättre än dina drömmar."

Hm.

Sincerely Yours,

Jag vet inte, men det känns i alla fall bra.

Mina fingrar luktar gott <3

Australia är min nya favoritkärlekshistoria och jag lipade typ hela tiden, seriöst! That's love, real and unconditional love. Seriously.

God bless,

Har någon ett bra svar på den frågan? I've been wondering for a while, and I still have no clue.

You were the only face I'd ever known
I was the light from the lamp on the floor
And only as bright as you wanted me to be
But I am no gentleman, I can be a prick
And I do regret more than I admit

Jag gillar fjärilarna, Dania :'D You know why :'D

Jag började nyss lyssna på The Academy Is... igen. Jag hade glömt hur mycket jag älskar de här låtarna. Jag hade också glömt hur mycket jag lyssnade på de här låtarna Okt-Nov 2007, vilket var när mitt liv vände på riktigt för första gången sen jag började på KG, en av de största vändningarna i mitt liv. Den andra kom i mars 2008 - det är den som ovanstående låt är riktad mot.

Sen är det klart. Det fanns andra vändningar. Jag skulle ljuga om jag inte tyckte att 19 November 2007 var en massiv vändning - den har ändå pågått över ett år nu. Jag skulle också ljuga om jag påstod att 7 Maj 2008 inte var en av de mest positiva förändringarna i år. Eller varför inte 9 Augusti, 5 September, 11 Oktober... Lite sådär inofficiella, hemliga vändningar...

Jag vet inte. Min poäng är väl något i stil med "man ska inte sörja det man saknar utan glädjas åt det man har" - som en mycket betydelsefull person skrev i min kompisbok. För visst saknar jag många saker. Jag saknar tiden då jag kände mig vacker bara för att jag var jag. Och jag saknar tiden då jag inte kände mig ensam (å andra sidan, när var den tiden, egentligen?). Och jag saknar Dania, fast henne har jag ju fortfarande i mitt liv; bara det att jag inte kan träffa henne när jag vill. Och det är långt mycket jobbigare än jag visar. Och jag saknar mig själv, jag saknar mig själv hela tiden. Jag är så annorlunda nu. Och visst, jag kan tycka om mig, men jag saknar fortfarande den där sidan som på något sätt försvann i och med Vändningen Mars 2008.

Men å andra sidan. Jag är glad att det är som det är. It was the only place I'd ever known.

Everything we had, everything we had
Everything we had, everything we had
Is no longer there, longer there

Well, you saw for yourself
The way it played out
For you, I am blinded

Sincerely Yours,

Hehe, vad tycks om fjärilarna? :D

(Jag har tråkigt!)

God Bless,

Jag såg på En Liftares Guide Till Galaxen igår och så i slutet, när han huvudpersonen (Arthur?) och han snubben som designade Norge (vadhannuänhette) diskuterade typ att vara lycklig och att veta allt och blöh, så säger Norge-snubben; "I'd much rather be happy than right, wouldn't you?", typ och jag ba homg, det definerar typ hela min tro! För... Jag är kristen för att det passar mig, för att det gör mig lycklig (och ja, för att jag tror på Gud och på att Jesus dog för mänsklighetens skull och blöh). Och sedan räcker det för mig. Det räcker. Och då spelar det ingen roll om det visar sig att jag har fel när jag har dött, då är jag död liksom och om det skulle visa sig att jag föds igen - ofta jag då kommer ihåg att jag trodde på Gud här och om det bara tar slut och allt blir svart - då är det inte direkt möjligt att bli besviken, aight? I'd much rather be happy than right. Jag är hellre lycklig och lever ett liv med Gud och riskerar att ha fel, än att verkligen få reda på att jag eventuellt kanske har fel och får leva med att allt tar slut när jag dör liksom. För jag kommer att dö, det gör vi alla, it's kind of inevitable (visst älskar man att lära sig engelska ord och verkligen förstå dem?!).

Men men, I'll leave it at that, jag ska återvända till att se på TV eller läsa HP1 (imorgon eller på lördag ska jag eventuellt köpa tvåan också) :D

God bless you sweethearts :*,

God Jul på er, ni får ingen julklapp av mig xD Eller jo, ni slipper min emo;ness :D

Bra saker med den här julen;
1) Familjen (utom broderns tjat om att jag ska betala mina skulder på biblioteket, lol, I get it, shut up!)
2) Min nästan kompletterade Harry Potter-samling (det enda som fattas på svenska är Hemligheternas kammare och sedan vill man ha the Tales of the Beedle Bards!)
3) Min nya filt (som är helt underbar, den är eldfärgad!)
4) GODIIIIIS! (fast jag är mestadels sugen på chips...)
5) peeengaaaar (jag fick 600 kr och hade 300 kr i plånboken, visserligen inte lika mycket pengar som Wero [Hallå, hon är lite bortskämd (no offense) xD], men ändå grymt möe pengar 8D Jag ska köpa en ritplatta för dryga 600 kr tror jag :o Eller så väntar jag med det tills jag får studiebidraget och roar mig med de här pengarna... Vi får seee!
6) Massa mysfaktor idag!
7) Massa underbara presenter (hehe, men jag är barnslig på det sättet xD)

Så, eh, ja... En massa annat xD Jag är snygg idag!

UHHH. Ja, god jul, jag orkade inte sms;a alla och Ree var den första jag sa God Jul till i alla fall :D Hehe. HEJDÅ!

God Bless,

God jul på er alla :D

(Min julklapp till er? Ni slipper min essä om hur jag känner inför denna julafton ;P)

Eller rättare sagt, även om du själv inte vill fatta det.

1) Alla tankebanor leder tillbaka till denne någon.
2) Du tar varje chans du får att lägga in dennes namn i konversationen - även om du inte alls snackar om personen i fråga.
3) Du blir helt knäpp runt personen. Fnittrig, fånig och (för att citera Ree) "barnslig, naiv, oskyldig".
4) Du lyssnar på romantiska, smöriga låtar och annan gullig kärleksmusik, och relaterar det till din egna situation.
5) Du har omedvetet lagt ner extra mycket tid på ditt utseende (planerat vad du ska ha på dig, sminkat dig finare, fixat håret mer) när du vet att du kommer springa in i eller träffa denne någon.
6) När du har spenderat tid med personen går du därifrån med en känsla av "Vad sjutton hände nyss?" - på ett bra sätt.
7) Du blir jättenojig och oroar dig hela tiden för vad personen i fråga tänker/tycker om dig. (Rättare sagt, du är hela tiden övertygad om att du gjort bort dig och att denne finner dig fullständigt mentalt rubbad.)
8) Du blir alldeles sprallig när du tänker på denne och kommer på dig själv med att nästan skutta fram på gatan. Med andra ord, du måste studsa upp och ner för att inte explodera.
9) Du läser alla SMS och dylikt du fått ifrån personen om och om igen.
10) Du är fullständigt medveten om när personen är i närheten. Ditt hjärta börjar slå snabbare (eller slutar slå), du andas häftigare (eller slutar andas helt) och får fjärilar i magen, och du kan verkligen känna dennes närvaro.

Men mest av allt; trots att alla punkter på den här listan stämmer, skulle du fortfarande aldrig medge att du gillade personen det handlar om. Du förnekar det, omformulerar det ("I don't have a crush, I have a pre-crush" - en av Ree's personliga varianter) fram till att du oundvikligen tvingas inse varför du blir stört, outgrundligt svartsjuk så fort denne talar med någon av motsatt kön.

Cheers!

unt

Now I kind of feel guilty for making everything seem so sucky. För, liksom, det är rätt bra, i alla fall idag. Igår var det helt åt hejkomochhjälpmig, men hallå, jag hade nervösa sammanbrott om och om igen. Och då är det faktiskt ganska dömt till att bli bra efter att det är över. Så det är väl inte konstigt att det är ganska okej idag.
Nej, men i alla fall. Jag börjar bli lite nervös, är det knäppt? Jag är nervös över att det är jul imorgon. Hur stört är inte det? Fast idag har varit bra, jag har umgåtts med min familj på ett stört sätt. Min mamma och Heikki har lagat mat hela dagen och jag har typ stört dem och blöh, men i alla fall. Igår samlades vi framför TV;n en stund och kollade på Jeff Dunham. I alla fall. Idag ringde också syrran typ en miljon gånger, vilket jag gillar, jag gillar att prata i telefon med folk jag verkligen bara kan vara mig själv med (det är svårt att hålla en fasad uppe för ens familj som har sett en i alla möjliga situationer). Sedan kom brorsan över ett tag och var störd och klagade på varför han kan skriva negerhora med sin mobil men inte neger eller hora (min bror är lite, eh, speciell). Sen kom ju dagens höjdpunkt när Oscar kom hit för att ge mig min julklapp (som jag inte tänker öppna förräns imorgon). Och han fick träffa min bror och min bror var jobbig, precis som en bror ska vara (vilket innerst inne gjorde mig ganska glad, för det är så en riktig familj ska vara). Och så känns det helt plötsligt lite som om det är jul i alla fall. Trots min nervositet. Jag är nog mestadels nervös över vad jag ska få från Oscar. Helst hade jag nog velat att han inte gav mig något alls, för han har ju säkert tänkt på vad han ska ge mig och så är det säkert allt för mycket för mig och så kommer han säkert ha gett mig något speciellt och så kan min julklapp till honom inte alls mäta sig vid det och blöh! Okej, okej, sure, jag är ganska glad över att jag för en gångs skull får noja över normala saker som att vara en dålig flickvän, men det hjälper ju inte just nu! Och alla tankar bara rusar runt och försöker få mig att antingen inse att jag inte har gjort något fel eller så anklagar den mig för att ha gjort fel och det är väldigt, väldigt förvirrande. "Jaha, det här har hon inte sagt något om!" påpekade min bror när han träffade Oscar och HALLÅ?! När träffade jag DIG sist?! Och hur ska jag säga något om det eller?! "Nej, men tja brorsan! Stör jag? Nej, jag tänkte bara ringa och säga att jag har en pojkvän, fan vad kul va?!" >__< Sorry, det är bara väldigt frustrerande ._.' Min bror är nog den enda som kan gå mig så otroligt mycket på nerverna, samtidigt som han är typ min idol ._. GOJAGPANGINASGIA! Och Oscar, lilla söta Oscar ._. He'll like be so disappointed when he realises that his gift wasn't as thought through as his was to me! Jag är sämst på det här! Seriöst ._.

lJGMAPGADJMGP! x__o

God bless,

I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own

I used to roll the dice
Feel the fear in my enemy's eyes
Listen as the crowd would sing
"Now the old king is dead! Long live the king!"

One minute I held the key
Next the walls were closed on me
And I discovered that my castles stand
Upon pillars of salt and pillars of sand

Alltså, julstämning much? Är det bara jag som helt saknar en sådan?
Ja, nu är jag sjutton år och två dagar gammal. Det känns ungefär som när jag var sexton år och 364 dagar gammal. Vilket inte nödvändigtvis är något negativt, för tre dagar sen var jag faktiskt väldigt glad... ;) Hehe, ni får undra varför... Hur som helst, det var inte min poäng. Min poäng var att just nu - just den här tiden - önskar jag att jag hade mer tid. Jag önskar att dagarna var längre och hade fler timmar. För det känns inte som att jag hinner med allting. Jag hinner inte med skolan (ja, jag vet att jag har lov, men jag har faktiskt plugg också - trots att jag går samhälle), min familj, mina vänner, min dator, flytten OCH julen - som jag inte ens fattat är om två dagar? - det får liksom inte plats på dygnets 24 timmar. Och då är det alltid sakerna som betyder mest för mig som får lida. Min mamma, Dania, mina betyg. Och tiden som jag inte kan ge dem. Som jag vill ge dem.

Jag skulle inte säga att det gör mig ledsen, mer... Besviken. För jag är ju glad. Jag känner mig glad, största delen av tiden i alla fall; sen är det klart att det fortfarande är som svårast när jag är ensam. Men det funkar. Den senaste veckan har jag ju till och med kommit på mig själv med att le på det där stora och fåniga sättet som man inte kan kontrollera. Jag har känt mig... Barnslig, beskymmersfri och så lätt, så oskyldig. Som att jag inte hade något förflutet som spökade om nätterna. Som att allt det där som hänt raderades med ett rosa, glittrigt suddigum och lämnade efter sig, ja... En flicka. En söt och smått knasig flicka.

Men samtidigt. Jag vet ju att jag fortfarande är samma flicka som jag var när jag var sexton år. Med samma förflutna, med samma nojor, samma rädslor, samma problem, samma allt. Och samtidigt som jag önskar att tiden gick lite långsammare så önskar jag också att det kunde bli nyår snart. Så att det nya året började. Och jag kunde börja om. Igen.
Jag vet redan att mitt nyårslöfte kommer att lyda: se nyårslöfte för 2008.

Då kommer den här bloggen att fylla ett år o_O Weird! Fatta hur mycket den har sett, egentligen?

Sincerely Yours,

The best bart is that you people read my blog and suddenly think you know something special about me. You read this and think that it's stuff I've never told anybody else. You read this and you think you know who I am. Well, surprise surprise, you don't know me at all.

And fuck you, I can sound how emo I want to - it's my blog.

I'm sick and tired of being taken for granted. And if you find a way of making this about you, then.. Well, then nothing would have changed.

Det finns nog inget mer juligt än filmerna Nu Är Det Jul Igen (ettan och tvåan).

(Ree's like happy and I just bring you down again. Ahwell, nobody forces you to read.)

Nu sitter jag här med en svettig tröja och med lätt huvudvärk och undrar vafan som tagit åt mig. It's just a game. Det mantrat hjälper inte, det gör inte det. Så försök er inte på det. Jag förstår inte vad det är med mig. Den senaste tiden har jag börjat få världens ångestanfall. Ni märker det inte, för jag får dem bara när jag är ensam. Jag är smart på det sättet. Jag tvingar er inte att bry er. Plus att ni gör så att jag glömmer bort allt, och det är bra. Att umgås med min bästis (Wero, för er som inte vet) tar bort alla bekymmer och jag kan ägna mig åt att klaga på materiella saker och shit. Men sen är jag ensam.
This is how it happens;
Jag är ensam - det vill säga att jag inte har någon bekant runtomkring mig. Ljudnivån höjs med några grader, mina tankar blir förvirrade. Det blir som ett eko, typ. Att hjärnan tänker något och sedan formulerar jag själv det, så det är som en röst som börjar viska något och jag själv som säger det efteråt. Så kallsvettas jag och måste påminna mig själv om att andas. Pulsen skenar iväg eller stannar nästan helt. Om det går förbi någon så blir jag förvirrad, undrar ifall jag kommer att krocka i dem, undrar varför de rör sig i en helt annan takt än jag själv. I värsta fall blir jag yr och det känns som om jag kommer att svimma. Och det krävs så otroligt mycket för att det ska gå över. All energi tar slut och jag har svårt för att skratta och le som jag hade kunnat.
Som igår. Jag hade ett såntdär anfall igår, när jag väntade på Oscar. Mitt i ångestanfallet så börjar kyrkklockorna ringa och DET är ju trevligt. Jag höll på att smälla av. Fast det gick ju över, jag tvingade det att gå över. Sen så var det bra. Sen var jag med Oscar och då var det bra. Han gjorde det bra. Fast jag önskar att jag hade kunnat vara lite gladare, för hans skull. Jag var för trött. Jag höll på att smälla av (igen) när jag hörde kommentaren; "Life is just a playground". Det fick mig att lura mig själv att det kanske var okej i alla fall. Kanske var mitt egna mantra it's just a game okej i alla fall.
I almost had myself fooled.

Men nu ska jag sluta vara emo, sluta gush;a och sluta få er att tro att jag bara söker uppmärksamhet. (Who gives a fuck about what you think anyway?)

God bless, eller whatever

Ville bara säga tack till alla som grattade mig igår :'D <3
Ni gjorde dagen bättre än bäst!

Jag skulle ha skrivit något här.

Don't feel like it anymore.

God Bless,

You will touch someone's arm or shoulder to make a point.
You like to sneak up behind people and put your hands over their eyes.
You will rest your head on someone's shoulder and act like you're tired.
You're big on giving hugs.
You like to sit on people's laps (or let them sit on your lap).
You like to wink at people.
You make prolonged eye contact with people.
You love to tickle.
You love to give (and get) back rubs.
You play with your hair or touch your face and mouth a lot.

I had no idea I flirted (or even knew how to flirt) with people until I found this list.

Sincerely Yours,

Men vänta lite. Stanna. Spola tillbaka. En månad, eller längre än så. Förbi julfirandet i fredags, förbi TV-spelskvällen, förbi November-Den-Hemskaste-Månaden-Nånsin. Förbi pannkakseftermiddagen. Fram till någon gång mellan sushikvällen och att skolan började och... Carnival Day? Eller något sådant.

Jag pratade nyss med Jonas; ett telefonsamtal som, vad ska jag säga? Jag trodde ärligt talat att jag skulle babbla på i en dryg kvart om vad jag gjort under dagen och sedan lägga på och fortsätta tänka mina söta utfyllnadstankar och låta bli att tänka på det som faktiskt spelar någon roll. Det var min plan. Jag har för många strategier för mitt eget bästa. Eller hur var det, Jonas?
Men som många gånger gick det inte precis som jag planerat. Det är det som skiljer mina bra vänner från mina bästa vänner; mina bästa vänner är inte ett dugg rädda för, rent av har gjort det till en vana, att kasta omkull mina omsorgsfullt valda (och övertänkta) beteendemönster. Istället för att prata om mitt spanskaomdöme - och varför fan jag fick ett MVG - slet jag upp det mesta som jag effektivt jobbat med att förtränga. Och sen granskade jag det. Och sen granskade jag det igen. Och sen, som vanligt, insåg jag att jag slängt ur mig en massa saker jag inte riktigt räknat med att säga. Jonas har den effekten på mig - det är därför han är så grymt jobbig. Och det är därför han är min bästa vän.
Och jag vet inte. Jag var ganska förvirrad innan jag ringde honom. Jag är inte lika förvirrad längre. Jag lät nog ganska förvirrad, och jag gjorde nog honom ganska förvirrad - men sen... Började allting på något sätt stämma. Jag kanske rent av blev säker på vissa saker som jag inte alls varit säker på. Som att vissa saker ÄR ett enda stort skämt och att vissa saker verkligen inte SKA tas seriöst. Och att andra saker, som jag haft en ganska flummig attityd mot, kanske är mer seriösa än jag trott. Och att det faktiskt är löjligt att låta bli att lita på sina närmaste. Även om man är rädd. Även om det är läskigt att älska någon. Jag vet att jag älskar mina vänner. Jag vet att det är svårt, men jag vet att jag gör det även om det är svårt - och att det är löjligt att förneka det, även om jag vill. Och... Och jag ville bara säga det, liksom. Att även om jag är förvirrad och förvirrande så är jag mer säker än jag visar mig.

Jag litar mer på er (speciellt på dig, Jonas - jag vet att du läser det här) än jag kanske visar. Och jag behöver er mer än jag kanske vill tro. Men samtidigt är jag mer självständig än jag, ehm, give myself credit for? Dum svenska... Och jag bryr mig mindre om sånt som jag brytt mig för mycket om det senaste året, mycket mindre än det kanske verkar, mycket mindre än man skulle tro om mig efter allt som hänt. Och jag är mycket mer inblandad i annat som jag... Kanske, kanske inte borde lägga mig i. Om jag vill låta bli att göra saker allt för komplicerat. Men ni känner mig. Jag dras till det komplicerade - det är mer av en utmaning. I det här fallet, kanske en utmaning som rent av gör mig lycklig. Det har ju alltid gjort mig lycklig att göra andra lyckliga. Därför borde utmaningen ligga i att göra mig själv lycklig.

Den utmaningen är rätt nice. Och den utmaningen insåg jag nu, när jag la på, att jag hela tiden trott att jag väntat på. Jag har trott att jag väntat på rätt tid och rätt situation. Jag har trott att jag undvikit den för att jag inte känt mig redo. Jag har trott att jag undvikit den för att jag är jag. Jag har trott att den rent av kommit och smällt till mig i ansiktet och att jag har fortsatt att ignorera den för att jag är jag. Och sen... Det är konstigt hur ett telefonsamtal och en bästis som känner en bättre än vad man själv gör ibland (<3) kan få en att sluta lura sig själv. För vissa saker kan man inte förtränga. Vissa saker har sin början för länge sen, förbi julfirandet, förbi November, någonstans ihop med pannkakor och sushi och allmänt ståhej. Vissa saker är oundvikliga. Det här är oundvikligt. Mitt liv är oundvikligt.

Och det som håller på att bli mitt liv nu skulle lika gärna kunna vara det jag väntat på.

Sincerely Yours,

Den här dagen var surrealistisk. Ärligt talat känns det som att jag drömt alltihop, hela den här dagen; det känns som att saker som hände i början av dagen hände för väldigt länge sen, åtminstone. Men jag vet inte. Jag kan inte bestämma mig för om den här dagen var bra eller dålig. Den var till största delen bra... Speciellt slutet, för då kan jag sanningsenligt påstå att jag var relativt lycklig (och jag lät mig själv vara det - progress!). Jag vet bara att den är konstig. Och att det inte känns verkligt. Kanske för att oddsen att allt det här händer på samma dag är näst intill obefintlig... Roligt, men fortfarande. Odds?

Sincerely Yours,

Jag är trött och egentligen vill jag bara sova. Sova, sova, sova. Sova och inte vakna förrän det känns bättre. It feels like the world is kind of falling apart under me, but I'm so used to the feeling and I never hit the freaking ground. I won't hit the ground, because everytime I'm tired, I fall and I fall, but then the energy returns when I see the light at the end of the tunnel and I try to fly again. I fly again, even though I'm a shadow, even though I have no wings. Nu blev det lite filosofiskt och ingen kommer förstå utom Ree, men whatev, det är för min skull jag skriver.

Jag är trött. Jag är trött på att behöva ta allting själv. Jag är trött på kämpa, för att jag vet att det kommer att bli lättare, jag kommer att få hjälp, och sen kommer inte hjälpen i alla fall. Jag trodde jag hade det bra. Jag trodde jag hade någon som kunde rädda mig, men jag är inte räddad, om något så har jag bara fått ytterligare ett mål att jobba mot. Vilket ljus strävar man efter när man har flera runtomkring sig? Vad fokuserar man på? Framtid 1 eller Framtid 2, som båda två är lika bra och kommer att göra mig exakt lika lycklig, bara på olika sätt? Är det mitt fel att jag tvivlar? Är det mitt fel att jag inte vågar vara den som Han vill att jag ska vara, för att jag trots allt gick in i hela relationen med inställningen att Han skulle få bestämma takten och med en känsla av att det skulle ta slut i vilken sekund som helst? Är det mitt fel att jag forfarande väntar på att det ska ta slut och därför vägrar öppna mig för att jag inte vill bli sårad? Är det mitt fel att jag inte kan öppna mig, hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än försöker vara den som Han vill att jag ska vara - just för att jag inte kan, just för att jag inte vill, i fall att han lämnar mig? Saboterar jag bara för mig själv? Hatar jag verkligen mig själv så mycket att jag undermedvetet saboterar alla relationer jag någonsin haft, för att jag är rädd för att bli sårad ännu en gång? I så fall, när började det? Började det när jag var alldeles för ung för att förstå, när man inte ville ha mig och vägrade träffa mig? Började det när jag var lite äldre och började förstå att det är mitt fel? Började det när jag var lite äldre och jag insåg att jag inte kunde vara mig själv ifall folk skulle gilla mig? Började det när jag blev mig själv i alla fall och de flesta inte gillade mig? Började det efteråt, när jag insåg att det inte spelade någon roll? Började det efter hundratals svek från närstående, började det när folk drev med mig, skrattade åt mig, inte med mig, vilket sårade mig? Började det nu, i denna sekunden? Började det nu när jag skrev det här och när jag började analysera hela mitt liv igen på det sätt som bara slutar med att det gör ont igen? Jag vet inte. Finns det någon som har svar? Någon? Du? Jag? Ree? Oscar? Wero? Gud? Min mamma? Min pappa? Mina syskon? Mina kristna kompisar som verkar ha svar på allt annat? Någon?

Finns det någon där ute som kan rädda mig från mig själv?
Snälla?

God bless,

Jag känner mig så... Lättad. Och det är konstigt hur man inte märker hur tungt något är... Until it's not a burden anymore, liksom. Jag har gått runt med världens tyngd inuti mig och helt plötsligt bara poof.

Det som får mig att må mest dåligt är inte att må dåligt, utan att inte veta varför jag mår dåligt, att inte förstå varför jag gör, tänker, tycker och känner vissa saker som får mig att må dåligt. Jag är värsta control freak, after all. Och tack vare en viss underbar bästa vän vid namn Signe och en viss underbar Tvilling vars namn inte behöver nämnas - hon är andra halvan av den här bloggen - känns det som att jag har lite mer koll på mig själv. Och det känns som att jag har lite mer koll på vad jag vill (att våga vara lyckligt fullt ut och älska någon) samt vad jag måste (att älska mig själv tillräckligt mycket för att tycka att jag förtjänar det) med min framtid. Och... Och jag tänker göra det lite rätt nästa gång, jag tänker låta mig själv vara lycklig nästa gång, jag tänker fortsätta tro att det blir en nästa gång. För livet må vara gjort av tur, otur, olyckor och en rad sammanträffanden, men det är också vad man gör med dem.

Sincerely Yours,

Det är sjukt hur beroendeframkallande ett spel kan vara. Typ Hamsterflight, eller bubbelspelet (som jag tyvärr inte orkar leta fram en länk till, ni får överleva utan)... Jag började spela i fredags/lördags och har inte kunnat stänga av datorn helt för att jag spelar det och inte vill stänga ner datorn (konstig tvångstanke, jag tror att mitt rekord kommer att försvinna om jag stänger av datorn, trots att jag vet att jag råkade stänga ner spelet och gick in igen och då var det kvar..) och det är otroligt sjukt. För så roligt är det inte. Fast jag kan inte låta bli, ju fler gånger jag skickar iväg hamstrar för att flyga med raketer och i bollar och hoppa på brädor och glida på skejtboards, ju envisare blir jag och hatar mig själv om jag inte når minst 600ft. VIlket inte sker så ofta, för jag är uppenbarligen fruktansvärt lat, så ibland glömmer jag till och med att trycka och då hamnar hamstern 0ft, och det hjälper ju inte ett dugg! Och nu för att jag drog upp det i morses så har Stina och Wero börjat spela igen, fastän det är så beroendeframkallande, fastän de har tagit sig ur det där beroendet så många gånger...

Det leder mig till en andra punkt. Tänk vad grupptryck kan göra för en. Det är som med knark, man ser ju bara uppsidorna med LSD - hallucinationer (nej förlåt, illusioner om verkligheten och perspektivförändringar) och inte... Ehh.. Snedtripparna? Om man ska tro Wikipedia korrekt så finns det inga negativa saker med LSD?! 1) "I likhet med de flesta andra "klassiska", psykedeliska drogerna, är LSD varken psykiskt eller fysiskt beroendeframkallande." och 2) "Inga abstinenssyndrom har emellertid kunnat observeras hos de som använder LSD, inte heller uppfyller LSD de kriterierna i DSM-IV som beskriver genuint beroende"... Det borde ju betyda att det enda negativa med LSD är att man kan få snedtrippar, att man kan få hemska hallucinationer istället för de coola och psykadeliska som man får när man är på bra humör? Nej, förlåt, hjärtats aktivitet ökar och kramper, illamående, gåshud och darrningar kan förekomma. KAN förekomma. Are there any downsides? Seriously.

Oj... Det här skulle visst inte handla om de bra sidorna om LSD, utan om grupptryck. Ehh... Ja, grupptryck kan göra så att man börjar knarka, fyyyy!

....Eh...

God bless,