hyperaktivitet

Haha, sen jag fick veta att en av många bieffekter av aspartam är humörsvängningar, och noterat att jag dricker kopiösa mängder Cola Light/Zero varje dag, har jag börjat förstå mig själv bättre. xD

Dagens Uppenbarelse:
Jag har alltid delat upp mig själv. Jag är så varierad, så oförutsägbar, och så... Mångsidig, att jag aldrig riktigt kunnat fästa mig vid nånting. Det har alltid varit livet i skolan och livet utanför skolan, livet som hyperaktiv weirdo och livet som dryg halvfjortis, livet som lycklig och livet som... Ja, motsatsen till lycklig. Så många extremer i en enda person. Så många personligheter. Så många kretsar.
Det är inte direkt någon hemlighet att jag ofta vantrivs. Eller rättare sagt, jag har lätt för att vantrivas, för att jag har lätt för att känna som att jag inte hör hemma. Och en sak jag gillar är att känna någon slags gemenskap. Det är vanligt, så känner väl vilken tonåring som helst... Tror jag, i alla fall.
Det finns inget ställe, inga personer jag vid någon punkt aldrig känt mig utanför med, förutom en liten stad cirka två timmar med X2000 härifrån som är hem till två McDonalds, en kinaresturang och en mängd pizzerior. Och det finns ingen person förutom personen som bor där som förstår alla mina sidor och alla mina humörsvängar. Som alltid har förstått mig, som förstår till och med de sakerna om mig som jag skäms över, som fattar sakerna jag inte ens kan förklara... Jag älskar dig.

Det mänskliga psyket, det är så underligt. Saker som är menade att såra gör aldrig lika ont som sakerna man inte visste var sårande. Att bli sårad av någon som gör det med flit är inte lika smärtsamt som att bli sårad av någon som inte ens vet om det, som inte ens tänkte på det, som inte ens menade det. Och att bli sårad överhuvudtaget kan aldrig vara värre än vetskapen att man har sårat själv. Komplicerat.

Jag tänker på det här för att, om det är något som inte har förändrats alls sedan jag var 13 år gammal, så är det sättet jag sårar och blir sårad på. Deja vu efter deja vu, upprepande efter upprepande.

De två jobbigaste känslorna jag känner till är ångest och skuld. Incidentally, hänger de ihop ibland. Skuld över ångesten och ångest över skulden. Jag avskyr att känna mig skyldig. Egentligen vet jag inte varför, om det är för att jag ogillar att orsaka en annan människa lidande, eller för att jag hatar att medge att jag gjort fel. Men hur som helst är det absolut jobbigaste att inse att ordet förlåt aldrig räcker till. Att jag vill fixa det. Vill göra allt bra, helst göra det ogjort, men att jag flyr konfrontationen. Låtsas som att det inte hände. Låtsas som att jag inte vet eller fattar. Och det gör bara saker värre.

Ibland önskar jag att jag kunde uppoffra mig själv. Bara ibland, liksom. För att bevisa för världen att jag inte är så självisk och självupptagen som jag verkar. Men sen träffar jag på någon som är så och inser att jag faktiskt trivs ganska mycket med vem jag är. För om det är något som stör mig, eller sårar mig, för den delen, är det folk som använder sina martyrtendenser som ett vapen. Att bråka med någon som hela tiden skyller på sig själv är omöjligt; tillslut vågar man inte säga nånting, inte något om hur man känner, inte att den personen sårar en, i rädsla för hur den personen reagerar. Att försöka lita på någon som inte säger saker rakt och tydligt... Det tär på en, för tillslut tröttnar man på att försöka läsa signalerna, tyda kodspråket. Man vet vad som menas men man blir nästan utpressad till att bry sig. Precis som man blir utpressad till att be om ursäkt istället för att anklaga. Jag vet, för jag har utpressat folk känslomässigt i all evighet. Och jag har blivit utpressad själv. Det finns ett ord för sånt. Manipulera.

Det mänskliga psyket, som sagt.

Sincerely Yours,

.. She wants to hear she's beautiful. She's beautiful.

Ja, från att man kom hem fram till ungefär nu har man jobbat med PowerPointen till statistikprojektet, som ska presenteras imorgon... Det blev absolut inte bra och allting är jätterörigt och fult men jag orkar bara inte mer. Jag vet ändå att mitt betyg med 99.9% chans inte kommer att påverkas särskilt mycket av hur morgondagen går. Så, motivationen ligger inte precis på högsta nivå. Plus att jag hatar statistik. Hatar. Älskar matte, men just det här är så himla tråkigt! Ser verkligen fram emot att få det gjort...

Då är det endast ekologi-provet kvar! Många av mina betyg är dessutom redan satta...

Skönast var det att äntligen få Shakespeare Day gjort igår. Och fyfan, stoltheten över klassen! Senast förmiddagen innan vi skulle uppträda tvivlade jag på om vi ens skulle kunna sätta upp en pjäs eller inte. Vi hade inget genrep, vi hade endast repat i aulan en gång, vi hade knappt repat ljus och ljud, aldrig satt upp kulisserna, och hann färdigt med kostymerna dagen innan uppträdandet... Första gången vi gjorde allting som det skulle vara var när vi gjorde det, liksom. Och vi lyckades. Vi gjorde det dessutom bra. Vi blev nominerade för alla priser, förutom tre av skådispriserna, och vi vann Best Voice Projection och Best Direction. Så sjukt mycket respekt man fick för sin klass helt plötsligt, liksom.
Proud of being an ES1B.

Idag var det fotboll - Svenska Sektionen mot International Section - och ni kan ju gissa vilken klack jag stod och skrek i som bara utihelvete. Det blev smått krig mellan klackerna, minsann; vattenballonger och ägg var inblandat. När Inter-killarna vunnit efter straffar hamnade jag i den hoppande och vrålande klungan som slängt sig på samtliga spelare. Sprang runt på planen som värsta nörden... Men vad ska jag säga? Jag är ett Inter-barn, trots allt. Och det var faktiskt ganska kul när vi slängde ur oss saker som "Pappa betalar din brun utan sol!" och "Engelska på komvux!" till den där andra sidan...

Dagens Uppenbarelse:
Laganda är det underbaraste som finns.
ES1B, KIS (Kungsholmen's International Section), in my heart!

Sincerely Yours,

Jag hatar att inte kunna koncentrera mig. Eller jag kan väl koncentrera mig, men att fokusera på det jag gör är så förbannat svårt. För det första är det förvirrande, jag har aldrig skrivit en rapport i hela mitt liv och helt plötsligt ska man vara expert på det, annars får man sura kommentarer från miss know-it-all och inte ett mvg vilket kommer att leda till ännu mer sura kommentarer från miss know-it-all, för hon kommer att skylla på mig (med rätta, eftersom det är mitt fel), vilket leder till att jag håller käften och blir sur, vilket leder till att alla blir sura på mig för att jag inte gör mitt bästa och så vidare och så vidare.
Det är meningen att jag ska skriva om etanolproduktion i Brasilien typ, men det går inte bra, för jag finner det föga intressant. Eller jo, det är väl intressant, men jag vet inte hur jag ska sätta ord på det, för jag är jättedålig på ord och jag har världens sämsta ordförråd, vilket leder till att det jag skriver blir näst intill plagiat. "Här resonerar du/ni kring hur din/er slutprodukt stämmer överens med den idé du/ni från början utgick från. Blev det som du/ni tänkt dig/er? Varför/varför inte?". Betyder det att jag ska skriva ner att vi visste från början att det inte var miljö/samhälls-vänligt (eftersom påståendet var typ ifall etanol verkligen är så bra som vi tror), men vi visste inte varför och vad vi kom fram till och hur det påverkade oss? Och hur sjutton ska jag sätta ord på det? "Här kan du/ni redogöra för de problem som eventuellt uppstod under processens gång. Tänk också på att berätta hur du/ni löste dessa problem, vilka konsekvenser de fick för slutprodukten etc." Jaha. Men trevligt. Vad ska man skriva där? Det enda problemet jag har är att jag inte kan skriva något för att jag är sämst på att skriva liksom. "Hur gick presentationen av slutprodukten? Var allt klart i tid? Uppfyllde presentationen sitt syfte? Diskutera." Ja, men det kan man ju inte skriva innan man liksom har presenterat? Tydligen så ska vi skriva vad vi har kommit fram till. Eh. Jag fattar ingenting. Men jag är väl korkad då, utan IQ och helt jävla IG på allt. Jag har lust att bryta ihop, men det går inte, för jag har tryckt på min off-knapp. Trevligt. Nu ska jag försöka göra något vettigt, det är näst sista lektionen innan det ska vara klart.

Idag var en bra dag. Jag cyklade till skolan i shorts och det var varmt och jag blev glad. Naturkunskap, det gick framåt (även om det gick sakta), det gjorde mig glad. Jag hade liksom FLYT. Sen så helt poof fick man ett mejl - GYMPAN ÄR INSTÄLLD FÖR ALLA SOM ÄR EFTER OLLE PÅ KLASSLISTAN. Eftersom Olle heter Johansson så hamnade jag ju faktiskt efter honom på klasslistan. Och det var redan fastställt att vi inte skulle ha matte, för de som inte klarade NP skulle göra något prov då. I alla fall. Sedan var det engelska och vi såg på The Full Monty (som starkt rekommenderas, den är awesome, haha) och sen... Slutade vi. Jag och Wero stack hem till mig (jag cyklade, hon åkte buss) och sen så gick vi till Max (vilket var en rejäl promenad, längre än till stan ffs - eller ja, det kändes så i alla fall). Så käkade vi där. Sen stack vi till stan och anmälde mig till Frizon(!) och sen så åkte vi hem. Sedan dess har jag suttit vid datorn (har sett på Epic movie och sett på tv). Nu ska jag snart gå och lägga mig. Om man frågar hur jag mår idag så skulle jag nog säga bra, även om det är tungt av någon anledning. Blöh. Kan inte någon som är bra logga in på msn och muntra upp mig?

Ja, men ursäkta mig för att jag inte har något att vara deppig för, men är det ändå. Eller ja, "deppig". Jag har bara liksom ont inuti, eller... Jag har liksom svårt att andas ordentligt. Men jag har ju tryckt på off-knappen. Så det spelar ingen roll.

The voice in my head belongs to me and only me.

Yesterday was hell
But today I'm fine without you
Run away this time without you
And all I ever thought you'd be
That face is tearing holes in me

But today I'm fine without you
Run away this time without you
And all the things you put me through
I'm holding on by letting go of you

And when that memory slips away
There'll be a better view from here
And only lonesome you remains
And just the thought of you I fear

Faktorer som bestämmer om man tycker om en person eller inte. Vad är det som gör att vi gillar vissa och ogillar andra? Fördomar? Trångsynthet? Ett första intryck, som vägrar försvinna? Kanske det förflutna, något högst personligt, och individuellt? Omgivningen? Situationen? Det är så många olika saker, som avgör om vi trivs med folk eller inte, om vi är trevliga eller inte, om vi snackar skit eller rent av är elaka öppet. Och vad vi känner inför folk är lika föränderligt som ebb och flod och månens alla faser. Man kan gilla någon för att sedan avsky människan nästa sekund, och vice versa; man kan även avguda och ogilla någon samtidigt. Det är en vetenskap som oavsett hur mycket man vet, hur många gånger man analyserar, diskuterar och studerar det, når man aldrig en konkret eller generell slutsats.

Jag accepterar alla människor. Jag accepterar deras olikheter, eller åtminstone vill jag gärna tro att jag gör det, och jag strävar efter att vara så rättvis och öppen som möjligt. Jag lyckas inte jämt, men jag försöker. Ibland träffar jag på en människa som gör eller säger något som får mig att mer än acceptera honom eller henne. Respektera, skulle man kunna säga. Det kan vara personens beteende, attityd, värderingar, men oavsett vad det är, trots min tävlingsriktade attityd (jag är en hemskt dålig förlorare), kan jag beundra andra. Och ibland... Finns det en slags kemi, som gör att jag dras till vissa människor, tycker om att vara med eller omkring dem. Det påverkas enormt mycket av mig - mitt beteende, min attityd, mina värderingar - och egentligen, finns det få människor jag inte skulle kunna trivas med i åtminstone en situation. Jag är en väldigt social person. Lätt att lära känna, svår att lära känna på djupet, och omöjlig att förstå, men fortfarande en väldigt social person. Med en stark personlighet. Som, jag har märkt, folk antingen älskar eller hatar, eller är rent av rädda för.

Dagens Uppenbarelse:
Jag är... Trött, på vissa saker. På mitt beteende gällande vissa saker. På min besatthet gällande vissa saker. Jag vet inte varför, när jag ändå mår dåligt av det; när det ändå, trots att det ger mig glädje, ger mig dubbelt så mycket sorg, dubbelt så mycket smärta, dubbelt så mycket paranoia. Varför plågar jag frivilligt mig själv med fasoner som leder till att mitt redan relativt ostabila självförtroende sätts i fara? Så många blickar, så många bitande ord, så mycket fientlighet; vad har jag gjort, undrar jag, för att förtjäna det? Vad har jag gjort för att förolämpa så många människor? Varför störs folk, som knappt vet något om mig och definitivt inte känner mig, av min existens? Och varför låter jag dem göra det? Varför övertalar jag mig själv att jag älskar dem, när de aldrig, aldrig, gjort något för att visa att de ens tycker att jag är värd att älskas? Varför, när de oftast får mig att känna mig jobbig, olidlig och värdelös?

Det finns vissa människor som jag trodde mig tycka illa om, rent av hata, och inte ha någon respekt för överhuvudtaget. Men egentligen borde jag tänka om. Se det från ett nytt perspektiv. För trots att jag kanske inte tycker om dem, trots att vi inte kommer överens, är jag faktiskt riktigt stolt över dem. Jag är stolt över att vara en av dem. Jag är stolt över att tillhöra dem. Och jag vill inte byta bort dem.

Jag ska sluta vilja det. Sluta vilja byta bort människor som idag visade att de förtjänar både min beundran och min respekt. Och speciellt inte för de, som olikt dessa, aldrig uppskattat mig.

Sincerely Yours,

Ah! Jag sa ju att jag skulle få en uppenbarelse!

Saker som gör att livet är bästaste bästbäst nu:
- det är sommarlov snart.
- jag åker till USA snart.
- jag går på Silverstein snart.
- jag går på Plain White T's.
- jag åker till London.
- jag kommer vara med The Weirdo Squad i sommar.
- jag kommer vara med alla mina Ghetto Kids i sommar.
- jag kommer förmodligen kunna acceptera mina betyg.
(vilket, med tanke på hur höga krav jag ställer, är helt underbart!)
- Shakespeare Day kanske inte går helt åt helvete.

Saker som gör att livet är ännu mer bästaste bästbäst nu:
- mitt halvår av absurd killsmak är officiellt påväg att gå över.
- mitt halvår av absurda vänskapsförhållanden är officiellt över.
- obeskrivligt underbara och unika killkompisar är officiellt ett faktum.
- min självinsikt och mitt självförtroende har aldrig varit bättre (och mer synkade).
- min attityd - min hämningslösa sådana - har aldrig varit friare.
- jag är lycklig, jag är på riktigt lycklig.

Saker som gör att livet fortsätter att vara livet, trots allt:
- jag har statistikredovisning i veckan och jag hatar statistik.
- jag har NO-prov nästa tisdag och ska lämna in böckerna imorgon...
- energidränkande människor fortsätter att störa mig med sin existens.
- min killsmak, dock inte längre absurd, är ännu tydligare Typ: Otillgänglig.
- jag är fortfarande pollenallergisk, emotionellt (credits till Oskar för liknelsen).
- och en massa saker som alltid förändras men alltid förblir detsamma.

Slutsats: life is a bitch, and sometimes you get to fuck her!

Sincerely Yours,

I do not understand myself. Really. I just barely make it out of half a year of impending doom, and naturally, because I am such a goddamn clutz, I immediately throw myself into another one. WTH?

Whatever, jag kan trösta mig själv med att vår Shakespeare kanske inte blir helt misslyckad. I övrigt har jag inte mycket att säga. Jag skulle kunna dra en lång, seriös utläggning, men det blev lite för personligt den här gången. Det finns väldigt få saker som är för personliga för mig att skriva om - i alla fall, finns det få saker som är för personliga som jag inte kan arbeta in i en inte lika personlig text, så att säga - och inte för att det här är... Personligt på det sättet, men det är något jag bara inte pallar inse än. Jag lovar, snart får jag en uppenbarelse och helt plötligt blir allting så enkelt och klart och tydligt, men just nu är inte allting enkelt eller klart eller tydligt, och jag förnekar hela skiten. Så jag måste bara vänta på att jag ska erkänna det. Vilket jag gör. Snart. Tro mig. Det tar lite tid, mod och mognad, bara, och sen!

Sincerely Yours,

Ja, men okej, jag har inte skrivit på ett tag. Eller jo, det har jag väl, men jag vet inte. Det är ingen som bryr sig i alla fall (förutom ni som tycker om min gris, hehe, den är lite pwn, faktiskt).

Jag hade skrivit ner värsta utläggningen som svar till något, men jag orkar inte. Det finns ingen här som förtjänar att se vad det är jag känner, inte ens jag. Så jag kan lika gärna stänga av. *trycka på off-knapp* Sådär.

Ree får stå för de verkligen poetiska utläggningarna om livet och själen och Kärleken. Jag har viktigare saker för mig. Som att sova. Hejdå.

You remind me of who I am and I hate me.

Alltså, inspiration är sådär lagom osamarbetsvilligt; när man väl behöver den är den aldrig närvarande, men när den väl bestämmer sig för att dyka upp, dyker den upp i enorma, ohanterliga dosor. Sheisse.

Jag älskar Romeo och Julia, och jag älskar alla andra par, all annan kärlek som är som deras; förbjuden, omöjlig, men ändå menad att vara. Tony och Maria i West Side Story, Satine och Christian i Moulin Rouge, Bella och Edward i Twilight... Jag älskar dem, för att de målar upp allt jag tror om Kärlek; att störst av allt är Kärleken, och Kärleken övervinner allt. Och på ett sätt blir jag avundsjuk på det. Och på ett sätt vill jag också ha det; Kärleken med stort K, den storslagna, grandiösa Kärleken. Som på film.

Men egentligen; skulle jag vilja vara Julia, i verkligheten? Skulle jag vilja att min familj hatade min pojkväns familj och vice versa i en olöslig vendetta? Skulle jag vilja vara Maria, skulle jag vilja älska min storebrors rival, vetandes att de två gängen kan/kommer döda varandra? Skulle jag vilja vara Bella Swan? Skulle jag vilja att varje stund omkring den jag älskade var med risk för mitt liv, även om han var den finaste, underbaraste vampyren någonsin? Skulle jag vilja behöva övervinna omöjliga hinder?

Jag skulle inte vilja det, eller hur?

Det finns Kärlek, och så finns det kärlek; vanlig, vardaglig kärlek, men kärlek detsamma. Den sortens kärlek som innebär att man känner varandra - utantill och in, innantill och ut, allt ifrån de märkvärdigaste egenskaper till de vanskligaste bristerna - och man älskar varandra ändå. Den sortens kärlek som innebär att man vet allting om varandra och litar på varandra lika mycket som, om inte mer än, sig själv. Den sortens kärlek som innebär trygghet. Trygghet är inte storslaget, och säkerhet är inte grandiöst; men det är det jag vill ha. Trygghet som innebär att jag kan vara hur otrygg och oförsiktig som helst, och göra alla möjliga nya, farliga saker, veta att varje dag jag lever kommer något spännande hända som jag aldrig varit med om tidigare; och också veta att Han kommer vara där brevid mig, och vara med om alla de sakerna med mig. Att han kommer somna brevid mig och vakna brevid mig och sedan attackera mig med en slev för att säga att han har lagat pannkakor till frukost. Att jag kommer klaga och kalla honom en idiot, säga att jag vill sova, och han kommer lägga sig och titta på för att det gör honom lycklig att bara se mig. Att vi kommer retas, skämta, skratta och vara bästa vänner, ha interna skämt som ingen annan förstår, mobba varandra på sätt som bara vi kan, och när allt kommer omkring sig, bakom alla gulliga, romantiska detaljer, kan vi inte se livet utan varandra. Inte för att det står i stjärnorna, inte för att det var Ödet; utan för att vi helt enkelt hör ihop. För att vi bryr oss om varandra. För att vi gör varandra lyckliga. För att vi älskar varandra, rätt och slätt. Och även om det inte är lika intensivt och passionerat som Romeo och Julia, så är det fortfarande storslaget; all kärlek är storslagen, all kärlek är "större än ett underverk, mer än ett mirakel". Varje gång vi bråkar och blir sams kommer vi komma ihåg det. För det kommer alltid att finnas hinder. Kanske bara inte lika dödliga.

Alla har sin defination av den perfekta kärleken, och det här är min. Och jag kan inte förklara den på något sätt som innebär att jag gör mig förstådd; men det spelar ingen roll, för ni har väl er egen?

Sincerely Yours,

This is the city that raised me
With the religion they gave me
Now I'm old enough to know my own mind
And it was leaving that saved me
I see so much that has changed me
So just break with your past
Feed your own mind

Du tror på din egen röst, det är sant. Om du säger något till dig själv tillräckligt många gånger börjar du tillslut tro på det. Om din hjärna tror på det, om dina tankar tror på det, börjar tillslut ditt hjärta och dina känslor tro på det. Tillslut börjar ditt undermedvetna tro på det. Tillslut är det sanningen, och allt det var från början var något som du sa. Några ord som dansade av din tunga och lämnade ett intryck.
I alla fall är det så det ska funka, men det gör inte alltid det; jag är ett levande bevis.
För jag tror på min egen röst, och jag säger samma sak till mig själv om och om igen; du hoppas inte, du vet att det inte kommer hända, du väntar inte på att det som inte kommer hända händer, du har gått vidare, du är fri. Du vet att det inte funkar. Du vet att du egentligen inte vill att det ska funka. Och allt det här är sant, det är inga lögner längre. Jag började från sanningen. Borde jag inte tro på mig själv?
Hur kommer det sig att Hoppet smyger sig in, trots att det redan är dött, för länge sedan?

För att jag är som jag är. Därför. Jag styrs av min instinkt, av mina impulser, av mina känslor. Jag använder mig inte utav logiskt tänkande när jag bestämmer saker i Livet. Jag gör det som känns rätt, inte nödvändigtvis det som är rätt, eller det som beroende på situationens faktorer borde vara rätt. Vissa människor är precis tvärtom; det är en enkel fråga om prioritering. Huvudet eller Hjärtat.
Det finns ett val. Det finns många val, men det här valet är ett särskilt val; ett av de svåraste val att göra, eftersom man aldrig vet hur det ska göras. Att komma över något som sårar en. Men egentligen är det inte nödvändigtvis det som sårar en; det är en själv. Som att någon knivhuggit en, och man själv strör salt i såren, drar upp stygnen och vägrar låta det läka. Det borde vara ett enkelt val, eller hur? Att sluta såra sig själv? Men det är det inte, för liksom med allt annat finns det ett pris man måste betala, något man måste ge upp. Att släppa taget om något innebär att släppa taget om allt - till och med hoppet att man kan få det tillbaka, att såren kan bli ogjorda. Och man vill inte gärna stänga dörrar.
I flera månader har jag tänkt att jag har kommit över det. Jag har tänkt att 1) det är inte värt min tid, 2) det var aldrig värt min tid och 3) det kommer aldrig att vara värt min tid. Jag har tänkt att det inte finns något där, längre. Alls. Och det har jag tänkt har aldrig gått i linje med det jag har känt. För jag har aldrig velat ge upp Hoppet. Ge upp chansen att kanske, kanske, kanske, om jag bara inte väljer än.
En fråga; har ni försökt driva er själva till att få era känslor att tro på era tankar, när era känslor är det som driver er i första taget? Det är inte lätt, och det är omöjligt när man ändå vet att man bara är villig att lämna en bråkdel, göra halva valet. Men nu har jag valt, och jag har valt att betala priset. Hela.

Så, även om jag tror på lögnen men inte på sanningen, ska jag fortsätta. Jag ska fortsätta vara sann mot mig själv. För jag vet att nu vill jag verkligen att det jag känner och det jag tänker blir samma sak.

Sincerely Yours,

Ja, det har ju i alla fall varit en ökning av läsare sedan Ree promotade bloggen på Facebook. Eller om det var hennes bdb, who knows! Välkomna, i alla fall. Eh. Ja, som om ni bryr er, lol.

Ja, men är det bara jag som stör mig på den där grisen jag ritade för ett tag sedan när jag var cp-hög på kompis-knark (känslan man får av att vara med en riktigt störd kompis, aka Sandra, haha) eller finns det fler där ute som ser den där grisen varenda gång ni tittar på bloggen och ba "wth was she tinking?!"? Nåja, det är inte viktigt. Det är ungefär lika viktigt som att jag blir deprimerad av min tandkräm när jag ska borsta tänderna. Liksom, det har aldrig varit "YAY, BORSTA TÄNDERNA!" innan heller, det har mer varit en såndär nödvändighet som man reflexmässigt gör för att tänderna inte ska ramla ut och för att man inte ska smaka/lukta piss i munnen. Men hallå, tandkrämen gör allt så frukansvärt deprimerande. Det är såndär blå, lös sak i en liten kompakt burk som man sprutar på tandborsten. Jag tror ärligt talat att de gjort den blå för att den ska sälja, för vem fan vill köpa en tandkräm som inte gör så att man känner sig fräsch? Man förväntar sig i alla fall den där känslan som han snubben i Fisherman's Friend-reklamen (eller är det Vicks?) som spärrar upp ögonen och andas djupt. Såndär kyla som man får när det är riktigt kallt ute och man andas ånga? Och så stoppar man in tandborsten i munnen och man får lust att lägga sig ner på golvet och skära sig i armarna. SÅ JÄVLA FÖRBANNAT TRÅKIGT. Blöh. Nåja, det var inte tandkräm det skulle handla om idag, så jag kanske ska lämna ämnet. (Men seriöst, köp inte sådan tandkräm, den är tråkig! (Och ja, jag är medveten om att jag inte lämnade ämnet.))

Det handlar idag om hjärntvätt, kära barn. Ja, ni läste rätt. Hjärntvätt.
Så vad innebär hjärntvätt för mig? Jo, det innebär att man hör något och man memoriserar det, för att det passerar en radar som mäter ifall det är "cool or drool", det vill säga ifall det är häftigt (seriöst, det finns inga snygga synonymer till cool och cool i sig är skitfult) eller ifall det är töntigt. Och såhär går det till:
En pojke (i detta fallet är det faktiskt pojkar som är hjärntvättade, it's the curse of ITgymnasiet) sitter vid datorn och han läser någons blogg på internet och inser att "hjälp, den där människan har tusentals läsare om dagen, han/hon provocerar! Jag är cool ((Author's note: >___<)), jag MÅSTE säga något liknande!". Så läser pojken mer och mer och medvetet eller omedvetet (I don't judge) så tar pojken åt sig allt som denne bloggare/chattare/forumsskrivare/whatever skriver och han känner sig på toppen av världen. För nästa dag i skolan så får han öppna munnen och han får säga vad det nu än är han har läst och han får låta smart, för det var ju han som kom på det. Och INGEN ifrågasätter, för alla andra bländas av hur coolt (seriöst, det där ordet går mig på nerverna) det är. Och om någon mot förmodan SKULLE ifrågasätta så skulle allt rasa samman. Och eftersom alla är fostrade till att inte krascha det sköra torn byggt av kaplastavar (vem lekte med sådana när ni var små? Jag gjorde det, jag älskade det!) vi kallar samhälle, så är det ingen som ifrågasätter någonting.
Hjärntvätt. Take it or leave it.

Ja, men bara för att jag är emo och ledsen och trött och förbannad (i Ree's ställe <//3) och blöh. Jag har rätt att klaga.
Men det gör ingenting. Jag kan ta nästa buss. Plus att jag får träffa Oscar imorgon, wooh!

Alltså, folk vill ha olika saker. That's just stating the obvious. Man har olika smak, olika åsikter, olika värderingar; och detsamma gäller livet. Och framtiden. Folk vill ha olika saker, leva på olika sätt.

Det finns en mall som lyder; utbildning, jobb, karriär, man, barn. Som naturliga konsekvenser innebär det även VVV - villa, Volvo, vovve. I min värld gör det, i alla fall. Jag har förstått att detta är vad många strävar efter. Även om jag själv inte gör det, kan jag förstå varför. Jag kan åtminstone försöka förstå varför. Och jag tror faktiskt att jag gör det. Det är nånting med bilden, the picture-perfect photograph, som är tilldragande på något vis... Den säger, titta på mig, jag har lyckats. Jag är lycklig.

Och för vissa är det viktigt. Att man säger något, utåt.

För mig är det inte så viktigt. Eller, det är väldigt viktigt, men det finns olika sätt att bry sig på. Min stolthet är annorlunda från den stoltheten. Och min framtid är också annorlunda från den framtiden.
Jag bryr mig inte om det där med att gifta sig med Ken, skaffa Barbie's drömhus och ha små Shelly-dockor springandes omkring i trädgården; det är inte min grej. Först det första vill jag inte ens gifta mig. Jag tror bara inte på ett kontrakt på kärlek. Och jag förstår inte vitsen med att lova för alltid; jag lovar inte saker jag vet, 100%, att jag kan hålla. Och jag känner mig själv tillräckligt mycket för att veta att det där med att binda sig, oavsett om det är till ett projekt, en stil, en person - det är inte så himla jag, så att säga. Och om jag mot förmodan skulle gifta mig, skulle jag göra det utav juridiska skäl, och jag skulle göra det på Stadshuset på tre minuter; jag behöver inte ett bröllop på flera tusen med hundratals gäster för att säga något som egentligen bara angår mig och någon annan. "Declaring your love to the world", kallas det. I don't need the world to know. I need Him to know, that's enough.
För det andra, vill jag inte skaffa barn. Jag är inte den mest... Försiktiga personen, liksom. Jag litar inte på mig själv med mitt eget liv - så jag skulle definitivt inte lita på mig själv med någon annans. Fast, jag vet vad jag skulle döpa mina barn om jag hade några. Natalie och Keiron. Don't ask. I just know.
För det tredje, och sista, spelar inget av det här roll för mig; alls. För jag vill inte leva resten av mitt liv med en Pretty Boy som tycker att jag ser snygg ut brevid honom, och inte mycket mer än det. Och för mig känns det som att det skulle bli så, om jag hade allt det där; att jag skulle känna mig som en accessoar i hans liv. Att allting skulle kretsa kring hur det ser ut. Och att vi bara hör ihop för andra.

Jag vill bo i en lägenhet mitt i stan med min sambo, som är en slags korsning mellan en Pretty Boy och en Bad Boy, som inte bara vill leva med mig, utan vill leva med mig; tågluffa genom Asien istället för att åka på en romantisk weekend till Paris, hoppa fallskärm istället för middag på stranden med levande ljus. Jag vill göra saker. Jag vill se saker. Och jag vill göra och se de sakerna med honom. Samtidigt som jag bara vill existera och göra alla "tråkiga", vardagliga saker med honom; handla, laga mat, hyra en film, ligga i sängen hela dagen och dega. Prata om allting. Han ska vara min bästa vän, mitt livs kärlek och min själsfrände; vi ska höra ihop, utan ett paper och ett efternamn som säger att vi gör det. Det... Går inte att förklara, men jag kan se det så himla tydligt framför mig. För det är Kärlek för mig. Och vet ni vad?

That's my picture-perfect photograph.

Sincerely Yours,

http://www.surveymonkey.com/s.aspx?sm=I5L7V5BEQEztQ2dyknJ67A_3d_3d

Alkohol. Jag förstår inte vad det är som ska vara så himla roligt med det. Jag förstår att många dricker, jag förstår också att många vill passa in, faller för grupptryck och inte vet vad det är de ger sig in på; men jag förstår fortfarande inte varför det blev såhär. Jag förstår drickandet för smakens skull. Alkoholhaltiga drycker kan vara gott. Det är en smaksak, helt enkelt upp till varje enskild individ. Men det jag inte förstår är drickandet för drickandets skull. Vad är det som är så himla kul med att bli full?

Okey, man släpper på sina hämningar. Så långt har jag fattat. Det är inget jag kan relatera till, eftersom jag inte behöver alkohol för att känna mig fri - jag har inga hämningar även i nyktert tillstånd - men det behövs inte mycket för att bli lite lullig. Och det är inte svårt att dricka lite för mycket och gå från lullig till råpackad. Och vitsen med att vara råpackad är inget jag lyckats grepa. Mer om det sen.
Okey, vissa dricker för att glömma. Det kanske funkar. I några timmar. Man måste ju nyktra till nångång och komma ihåg allt - och då gör det bara ännu ondare. Kanske gjorde man något man inte borde ha gjort, som lett till att alla problem man drack för att glömma i första taget, bara blev värre. Jo, lyckat.
Okey, det handlar om alla andra. Man vill känna gemenskap, eller nått. Man vill ha något att snacka om på måndag morgon och känna sig populär. Som att man har ett liv, liksom. Man gjorde nått i helgen.

Vad är det för liv egentligen? Är det roligt att må illa och spy? Är det roligt att ligga på golvet och däcka? Är det roligt, om det inte räcker med att man mår illa eller däckar, att sätta sig i ett hörn och vräcka ur sig alla sina problem? Att börja gråta och tro att alla hatar en, eller dylikt? Är det roligt att helt tappa kontrollen och inte veta vad man gör? Är det roligt att vakna nästa morgon med ångest - och inse att man gjorde något jävligt korkat, som man inte skulle ha gjort om man inte varit påverkad? Är det roligt att förstöra allt? Är det roligt att förstöra sig själv? Är det roligt att förstöra andra? Och bäst av allt, är det roligt att veta att man kunde ha stoppat det genom att bara dricka lite mindre, eller inte alls?

Jag kanske är helt unik med att ha denna åsikt, även om jag tvivlar på det, men jag förstår inte hur det är roligt. Är jag den enda som vill kunna minnas när jag har haft kul? Vad är vitsen, annars?

Sincerely Yours,

Har jag någonsin nämnt vad jag och Dania menar med Såpbubblefolket?
Vi har alltid älskat att blåsa såpbubblor, hon och jag, och varje gång vi träffas (vilket är alldeles för sällan) brukar vi dra fram våra enorma lager såpa och göra världen vackrare. I alla fall i några sekunder. Det roligaste är när det har regnat ute, för när bubblorna faller ner på marken stannar de där, som bräckliga minikupoler i alla regnbågens färger. Det är faktiskt ett av mina favoritminnen.

En gång förklarade min Tvilling för mig att vissa människor är som såpbubblor; de är vackra att se på, men tomma inuti. Allting som finns bakom den skimmrande fasaden är luft. De kan vara hur glamorösa, glittrande och glimmrande som helst, men de är inget mer än det. De är bara en yta. En vacker sådan.
Jag känner många Såpbubblor. Jag har själv varit en, eller mer försökt vara en, fast det aldrig blev bra... Det passade inte mig, för jag har så mycket mer att ge än att se bra ut, i ögonen på de som aldrig ser mer än om man ser bra ut. Skönhet ligger i betraktarens öga. Såpbubblor är fina att se på, men de är inte vackra. Och de kan inte behålla min uppmärksamhet eller mitt intresse särskilt länge.

Han är en Såpbubbla. En del av mig vill tro att han bara verkar vara en Såpbubbla, att han i själva verket är mer än luft bakom den pittoreska, perfekta bilden. Men jag antar att jag aldrig får veta.

Jag blåste en såpbubbla,
vetandes att den snart skulle dö.
Men jag vill ändå vara som den.
Ville vara lika vacker som den.

Den såg perfekt ut,
där den flög omkring i luften.
Oövervinnerlig och oslagbar.
Fast det var den inte.

Den var bräcklig och tom,
och såg ut som alla andra bubblor.
Och när den, som dem, försvann,
ville jag inte längre vara en.

Men nu ser jag en bubbla,
som ännu inte spruckit.
Och den sticker inte ut,
men jag kan inte sluta titta.

Och jag önskar, bara lite,
att jag var precis som den.
Att jag kunde flyga brevid.
Och vara lika iögonfallande.

Bubblan förblir, och jag likaså.
Den bräcklig och jag ständig.
Men jag fortsätter önska,
att jag också var dödlig.

Så att jag aldrig behövde leva utan honom.

Sincerely Yours,

It doesn't make a difference if we make it or not.
We've got each other - and that's a lot.
For love - we'll give it a shot.

Alltså, jag är smått trött på överanvändningen av orden cool och nördig. När folk säger cool och nördig, menar de oftast att man antingen är cool eller nördig, som om de inte kan höra ihop överhuvudtaget.
Det är så blasé. Varför kan inte man inte vara cool och nördig?
Den generella uppfattningen, vad jag har förstått, är att jag är nördig. Det kan jag gå med på. Jag är nördig. Jag läser vampire chick lit och Georgia Nicolson, min bibel är Hitchhikers och jag älskar, älskar, älskar HP - speciellt Marodörerna. Jag gör ibland matte på fritiden för att det är kul. Trigonometri är kul. Min dator är halva mitt liv, för jag är internetberoende, och Photoshop-beroende! Leka med Photoshop is the shizznit! Och... Hm, jag är kär i en fiktionell karaktär... Flera stycken, rättare sagt. Vad mer..?
I alla fall, jag har blivit kallad estetnörd av en estetare, fast jag själv är en sammare. Jag är en smått estetisk samnörd. En konstig, smått estetisk, samnörd. Konstig. Ett till överanvänt ord, ofta som skällsord och öknamn. Vad är det som är så konstigt - och därmed dåligt - med att vara sig själv?

Ytligheten finns hos oss alla. Jag märkte det, när jag blev cool och helt plötsligt hade ett liv, var omtyckt och kunde skryta med att folk ville vara med och/eller som mig. Sen har vi killen som blev cool och därmed blev tillsammans med en tjej som gått på samma skola som honom i fem år innan det. Hade hon sett honom om han inte förändrats, liksom? Jag tror ärligt talat inte det. Och det är faktiskt synd.
Att han förändrades, alltså. Innan jag hann lära känna honom. Jag kunde ha gillat den killen.
För, om det är något jag har lärt mig genom att vara tonåring, hormonstyrd och mitt uppe i en identitetskris, så är det att man förändras väldigt mycket innan man tillslut hittar någon man trivs med.

Förhoppningsvis är den man trivs med den man är. Eller så försöker man lära sig trivas med den man är. Jag märker att jag imponeras mest av människor som försöker - försöker komma till freds med deras personlighet, deras egenskaper, deras brister - som försöker lära sig vad allt det där egentligen är.
Och hur ska man egentligen lära sig vem man är om man inte är sig själv?
Jag gillar att tro att jag har ganska mycket självinsikt, känner mig själv ganska väl; jag skulle aldrig ha kommit såhär långt utan mina vänner, men jag har gjort mycket själv också. Jag har lärt mig att det finns folk som älskar en för den man är. Det finns folk som vill att man ska vara sig själv. De första som lärde mig det, var Dania och Misch, och de har funnits med mig genom hela högstadiet och älskat mig vad jag än gjort (även allt som var korkat och till och med sårande). Nu har jag dessutom The Weirdo Squad som älskar mig för att jag gör det jag gör. Vi kallas både konstiga och nördiga. Som om det vore negativt. Jag fattar inte; de är de vackraste, roligaste, mest intressanta personerna jag känner. De är coola för mig för att de är så intressanta och de är intressanta för att de är.. Gissa vad? Sig själva.

Så, det här med coolhet, nördighet och konstighet, kan sammanfattas med sammarens grundord:
- Det är en definationsfråga.
- Det beror på vilket perspektiv man ser det ifrån.
- Allting är relativt.

Jag imponeras inte av Såpbubblefolket. Det är allt jag vill ha sagt.

Sincerely Yours,

Vad spelar det för roll om jag vill ha dig,
när jag ändå aldrig får det jag vill ha?
Vad spelar det för roll om du förstår mig,
när det ändå aldrig kan bli du och jag?

Haha, The Poets. Det var länge sen.
Jaha. Jag borde jobba med ett skolarbete, men seriöst, statistik är det tråkigaste som finns... Det är verkligen det enda jag hatar med matte. Jag gillar allt annat. Allt annat är kul. Statistik är aldrig kul.
Och jag hatar Excel! Det är så förbannat tråkigt!
Jag har inte fått tillbaka mitt nationella x_X Min lärare är seg. Jag vill veta vilka slarvfel jag gjorde...

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag känner mig lite vemodig såhär, frammåt sommarlovet... Jag vet att den här sommaren kommer att bli den bästa nånsin (hittills har 2006 ganska ohotat tagit den platsen), men ändå. Jag och USA. Jag och resten av The Weirdo Squad. Jag, Maddie, och London. Jag, Maddie, Silverstein - fast det är innan sommarlovet - och eventuellt/förmodligen Plain White T's. Hur kan den här sommaren inte bli lyckad? Hur det här inte bli "the time of my life"?
Svar: den kan inte inte bli lyckad. Hela jag kommer att vara brunbränd och lyckad. Och lycklig.
Fast, det förstås. Jag kommer att sakna skolan. Människorna, det vill säga. Människorna är de som har gjort KG till mitt andra hem. Människorna är de som har gjort skolan så himla... Rolig, underbar, trivsam. Människorna är de som har ätit mitt liv, för jag är alltid där, i närheten eller med människor därifrån. Människorna är de som har övertygat mig om att mitt gymnasieval var det bästa val jag gjort.
Människorna är de som helt har förändrat mitt liv.
Fast, samtidigt, så är det ganska mycket som är detsamma. Jag är fortfarande jag. Mognare, men ändå jag. Jag minns när jag vantrivdes på skolan. Jag minns när jag inte hade vant mig vid... Uppmärksamheten, som min egna personlighet skapade - en person som jag bara var på min fritid annars. Skolan har på något sätt alltid varit ett ställe där jag varit anonym och osynlig. Nu är jag inte anonym och osynlig. Jag gillar det, men det tar ett tag att tänka bort alla negativa konsekvenser.
Jag tror att jag har lyckats göra det nu.

Förutom den en, endaste negativa konsekvensen, som jag aldrig kan tänka bort. Också anledningen till att jag kommer se fram emot den 5 Juni med både gläjde och... Skräck? Nått sånt.
Then again, what difference does it make if I still want you,
if I know for sure that I can't make you mine?

Sincerely Yours,

http://www.surveymonkey.com/s.aspx?sm=huJDsxyIbMJIFDyM3TcWuA_3d_3d

Jaha, det där hör till skolan, skulle vara trevligt om ni svarade :D Ja, men jag är seg i huvudet, jag har pluggat en massa ;o Okej, jag har läst igenom 45 tråkiga sidor och blaha. Och nu har jag liksom försökt vara snäll och skriva ut bilder till mammas kompis och skrivaren har tagit åt sig TVÅ papper, så det är liksom ett fotopapper och så har den skrivit fotona på VANLIGT papper. >__> Allt blir fel ._.

Jag är tråkig och orkar inte skriva mycket. ._.

Nej, men seriöst, jag ser på er att ni vill ha ett till inlägg av mig!

Idag är inte bra. Idag är faktiskt riktigt dåligt. Men det är för att jag är dum och knäpp och tjock och elak och ogillad. Gah, så går det när man tar sin energi från endorfiner hela veckan, lol. Man faller när man inte får några endorfiner. Usch. Alltså, jag vet att jag är paranoid, men jag är helt säker på att han hatar mig nu. Jag vet att han sitter där vid sin mobiltelefon och typ antingen suckar tungt för att jag är jobbig eller skrattar åt mig. Jag vet inte vad som skulle vara värst. Att han tycker att jag är jobbig eller att han tycker att jag är fånig. Fan!

Ja, men lol på mig, skratta åt min patetiskhet. ._.

Jag ska sova nu och hoppas att jag inte drömmer mardrömmar igen. Lol. MEN Jgdoagjpajgajgpgjapsfpfnapf!

Had a bad day, don't talk to me,
gonna ride this out.
My little black heart, breaks apart,
with your big mouth.
And I'm sick of my sickness
Don't touch me, you'll get this.
I'm useless, lazy, perverted,
and you hate me.
You can't save me,
You can't change me,
Well I'm waiting for my wakeup call,
And everything, everything's my fault.

Igår föll jag av min cykel
Solen skrattade högt åt mig
De fluffiga vita molnen dansade runt
En fågel flög förbi med en mask i näbben
Jag orkade inte resa mig upp
För jag var på väg hem från skolan
Och all min energi var slut
Jag hoppas att jag faller igen


(Bara för att ta bort udden av Ree's lilla -host- uppsats där nere XD)

I wouldn't want you to want
To be wanted by me
I wouldn't want you to worry
You'd be drowned within my sea
I only wanted to be wonderful
And wonderful is true
In truth I only really wanted
To be wanted by you

Jag har insett en sak o_O Inte för att låta som att jag härmar Dania, men jag kom att tänka på det påväg hem - fast å andra sidan, vi ÄR ju faktiskt kosmiska tvillingar... I alla fall, här i huvudstaden cyklar vi inte (åtminstone inte jag), utan vi åker tunnelbana. Jag vet, för Skövdebor är det ett fenomen (*mobba*), men för mig är det en livsnödvändighet. Jag tänker som fan heller inte GÅ eller CYKLA till det lilla wannabe-ghetto till förort där jag bor -.- Så hurtig är jag inte :D (Alltså, ordet hurtig måste för fan vara det fulaste nånsin... Efter gaffel, och kött. De orden är bara så otroligt fula, fråga inte.)

Som ni kanske vet, eller kanske inte alls, är Kärlek inte min stora grej. Detta är främst för att:
1) jag gillar (okej, underdrift) en kille vars sfär inte ens vidrör min,
2) min killkompis, även kallat mitt lyckopiller, avskyr killen jag gillar,
3) jag har strukit punkt tre, fråga mig inte varför...
4) och jag har känslor för en annan kille - som nu har en jättesöt flickvän - men som inte hade det för ett tag sen, när jag först kom på att jag hade mer än vänskapliga känslor för honom, men ingenting hände för att jag inte förstod hur starka de känslorna var förens jag inte kunde få honom.
5) jag träffar alla dessa i princip varje dag.

Kort sagt: Love = Bullshit.

Punkt 1, till exempel, är en punkt som jag behandlar varje dag, har behandlat i denna blogg flera gånger, och som mina vänner är helt urtrötta på. Faktum att de tvingas lyssna på mitt överanalyserande och övertänkande beteende är något jag ångrar smått - men jag kan inte hjälpa det, det liksom fastnar. Och om jag snackar om det ofta - då ska man bara veta hur ofta jag tänker på det. Det är som att jag aldrig inte tänker på det, jag bara glömmer bort, tillfälligt, att jag tänker på det.

Jag tänker på det, men jag gör aldrig något åt det. Där tar det stop; skillnaden mellan tanke och handling, mellan fantasi och verkligheten. I teorin är jag den mest hopplöst romantiska, smöriga, äckligt snuttegulliga person jag känner. I verkligheten är jag en nöt. Jag har svårt för kärlek; för att det har en sådan stark innebörd för mig. Det betyder något, mer än självaste livet. Det är mer än ett mirakel. Större än ett underverk. Och jag vet, att inte alla ser på kärlek på samma vördnadsfulla sätt som jag gör; de respekterar den inte på gränsen till fruktan. Tanken på kärlekens makt och innebörd gör mig nästan yr - det är som att försöka tänka sig hela universum. Det går inte. Inga ord går att beskriva hur jag definerar Kärlek. Det känns som att det är min största svaghet - my ridiculous obsession with love.

Fast, sen kom jag på... Att, jag vet i alla fall hur det känns att älska någon. Jag vet hur underbart det kan vara. Jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur mycket det betyder, jag vet hur hårt det känns att förlora något som betyder så mycket; jag vet, därför värderar jag Kärlek på ett sätt som gör det nästan gudomligt. Ordet älska är heligt. Man älskar inte någon bara sådär. Man älskar någon som på något sätt blivit en del av en själv. Jag vet, därför är jag så försiktig - för det går inte att ta tillbaka, det går inte att vända sig om. Det som en gång blir inristat i hjärtat går aldrig att sudda ut. Och ärligt?

Jag är hellre en cynisk romantiker, en person som har svårt att "fall in love" och ännu svårare att "fall out of love", än en person som aldrig, aldrig får lära sig innebörden utav ordet älska. Jag väntar hellre på den där Personen som ser på Kärlek på samma övermänskliga - för Kärlek är övermänskligt, samtidigt som det är det som gör oss till människor - sätt som jag gör, och sen älskar jag, förlorar, sörjer och växer, hellre än att lämna och släppa taget som om det vore det mest naturliga i världen. Jag inser att Kärlek kommer påverka mig på ett helt annat sätt. Jag är beredd på att ta den konsekvensen.
För mig är Kärlek meningen med livet. Kärlek är Sanningen. Sanningen är 42.

Den som älskat aldrig glömmer
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
Visste ej vad kärlek var

Sincerely Yours,

Jaha, det är meningen att man ska plugga, alltså. Ofta. Egentligen borde jag gå och lägga mig, fast jag är typ hög på socker, så det blir lite svårt. Jag såg nyss på statistiken att vi har hela tio läsare idag! Välkomna alla nya människor, typ. Alla fyra. Haha, jag är trött.

Idag kom jag att tänka på en sak när jag cyklade(!) hem från skolan. Varför är det alltid så mycket lättare att cykla till skolan än från? Det går liksom på två minuter att komma till skolan, medan det tar en halvtimme att ta sig hem. Visst, man förlorar lite energi under dagen och shit, men i alla fall? Hur kommer det sig att det ALLTID är uppförsbacke hem? Nåja, det är väl ett fysikens under. Eller att man tänker på att det är så många uppförsbackar när man cyklar hem, för att det är jobbigt.
I alla fall. Tanken som dök upp i mitt huvud medan jag kämpade med att ta mig upp för den där förbannat långa backen som höll på att döda mig (jag har NOLL kondis!) var; "Jag kan lika gärna fortsätta, för vad ska jag annars göra? Stanna? Inte direkt." Och så, djup som jag är, kom jag att tänka på att det är likadant med livet. Hur segt det än är, hur jävla lång den där uppförsbacken än är så kan man lika gärna fortsätta. För man kan ju inte stanna där mitt i allt och bara ge upp. Man fortsätter, för att man ska fortsätta. För att man vet att snart kommer en nerförbacke och man får känna vinden i sitt hår igen och man får slappna av för en stund.

Jag vet, djupt va? :D Nej nu ska jag dra. HEJDÅ!

1) Hans röst.
2) Hans skratt.
3) Hans leende.
4) Hans blick.
5) Hans kramar.
6) Hans närhet.
7) Hans ögon.
8) Honom.

Jag är bara tonåring, okey? Det ursäktar mängden människor jag känner fysiskt attraktion till. Det ursäktar också överdramatiken i en simpel förälskelse. Det enda det inte ursäktar, faktiskt, är att två av de tre killar jag "typ gillar, eller nått sånt, fast på olika sätt och olika mycket" har flickvän. Det ursäktar verkligen inte ironin i att den av dessa tre killar som känns mest ouppnåelig och kort sagt nästan plågar mig med hans existens är han som är singel. Det känns som att Ödet driver med mig. Nästan komiskt.

Jag vet, jag vill inte vara en såndär person som lägger upp bilder på alla kläder jag äger, men jag måste bara säga att det här är min perfekta klänning och jag ska köpa den snart :'D Fast i, omg, ljusrosa :'D



Sincerely Yours,

... You're already the voice inside my head.

Blöh, min aktivitet på den här sidan har gått ner .__.' Buhu för mig <//3 Men, jag läste någons blogg, och helt plötsligt fick jag lust att verkligen hålla igång den här o_O' Så, ja, här är jag igen :'D

Ibland undrar jag om jag inte är död eller något. Alltså, att jag är en plågad själ som ännu inte försvunnit och vandrar runt här med unfinished business, men jag vet inte vad det är för något. På något sätt känns det så (inte för att jag vet hur det känns, men)... Som att jag står still, medan alla andra rör sig omkring mig i en hastighet som får min hjärna att implodera. Jag känner mig inte... Levande. My life is flatlined.
Jag blir galen av att ingenting händer! Det kan inte vara meningen att allt ska vara såhär tråkigt. Jag kommer att förlora det lilla förstånd jag har kvar om jag tvingas vänta längre. Nej, om Ödet inte ingriper snart, tänker jag ta saken i egna händer. Få något att hända. Minst lite vardagsdramatik. För, liksom... Man går gymnasiet en gång, så jag kan lika gärna göra det kul, och rejält minnesvärt.

Saker som gjorde mig glad idag:
1) The Weirdo Squad <3
2) Att se Mm-Bop bakifrån och därmed få en spasmattack xD
3) B--K!
4) SD log och vinkade :'D
5) Han med stort H, duh ^^

Sincerely Yours,

I like not only to be loved, but to be told I am loved.
- Båda citaten av T.S Eliot

Ja, men det var lyckat idag. Förutom ett visst panikanfall när en viss person var lite sen, men det gick över, jag spenderade de tio minuterna med att analysera kroppsspråk (låter knäppt, men det lugnade ner mig). Så fick jag syn på honom på andra sidan torget, fjärilarna gjorde uppror och när han log så förlät jag honom för förseningen. Liksom... Vad mer behöver man än någon som gör en glad, lugn och speciell samtidigt? Nej, precis, det finns inget svar på det heller. Sen att jag blir mer eller mindre lite stalkish, det är en annan sak, men lol, det får man leva med när man uppmuntrar mig till att gilla folk. Eller nåt. Jag är glad i alla fall och det är väl bra? Fast ärligt talat så är jag typ astrött nu, det enda som håller mig uppe är CSI, det är åh-så-intressant. Okej, det var faktiskt ingen ironi i det där, även om det antagligen... lät så? Såg ut så.

Jag är glad, för idag har varit en relativt bra dag. Faktiskt så har jag varit glad större delen av dagen. Vilket gör det till en bra dag. Jag har inte ens dampat en enda gång, lol!

Sov sött alla 6 människor som läser detta!

Jag är hemma igen. Och.. Det var underbart, helt underbart. Artiga människor, höga byggnader, chopsticks. Helt underbart, högljutt och samtidigt så tyst. Vackra miljöer, vackra människor, att känna sig vacker när någon kramar en och att känna sig accepterad för den man är. Att vinna VM och skrika sig nästan hes. Att flyga. Att äta skrämmande mat. Att le, att skratta. Att inte vara ensam. Tokyo var allt jag behövde, allt jag ville ha. Och jag vill ha det igen. Eller.. Jag vet inte. Jag vill bara inte vara ensam. För här sitter jag igen. Ensam och olycklig. Arg på mig själv för att jag släppt in någon. Arg på mig själv för att jag lät folk se vem jag var, för att jag lät folk liksom nästan förstå att jag inte är särskilt normal. Arg på mig själv för att jag lät mig bli hysterisk på gränsen till outhärdig. Förlåt mig, om ni läser det här (vilket ni inte gör). Förlåt för att jag blev så hysterisk. Det var mitt sätt att inte bryta ihop på, mitt sätt att kontrollera mig själv. Hellre skratta hejdlöst än att lägga sig ner på golvet i fosterställning, stortjutandes och darrandes okontrollerat... Hur kommer det sig att jag får det att låta så poetiskt i min blogg, men aldrig kan skriva ner något lyckat på papper? Hur kommer det sig att jag bara kan rita i marginaler, men aldrig på ett tomt papper? Fan. Skitsamma.

Det är bara några timmar sedan, men jag saknar ändå att bli kramad. Jag saknar att veta att det finns någon som tycker om en, även om man är ful, äcklig, patetisk. Jag saknar att känna mig älskad för den jag är. Fan. Fan för mig. Jag är så förbannad på mig själv, för att jag faktiskt inbillar mig att någon någonsin skulle kunna tycka om mig. Arg på mig själv för att jag tror att jag är vacker, poetisk, konstnärlig, unik, speciell, inte en i mängden... När jag i själva verket är tvärtom. Ful, äcklig, patetisk, sämst, ett ansikte man ser på men inte memorerar. Shitpissfuck. Jag hatar att jag omger mig med speciella människor, med människor som är helt fucking speciella. Folk som andra människor ser på och är avundsjuka på, folk som gör saker som inte skrämmer dem, folk som ser speciella ut och skiter fan i vad andra tänker. Ja, men ni är sådana, okej? Jag vet att speciellt du (du vet vem du är, för jag vet att du läser det här) tror att du inte är värd något, så du blir liksom besatt av människor för att de ska kunna bekräfta dig. Helvete, fatta att du är vacker, att du är helt otroligt underbar. Fatta att du har allt du behöver, sluta vara så jävla bortskämd så att du inte ser vad det är du har. Sluta be gud om nya människor, sluta säga "jag vet, jag är patetisk". HELVETE. Det jag hatar med dig är det jag hatar hos mig själv. Helvete. Fan för att jag ska vara såndär. Jag behöver ingen som bekräftar mig, fan.. Det behöver jag visst. Jävla skit. Ja, men jag svär för att jag svär, jag skiter fan i vad folk tycker. Bajs.

Till råga på allt så vill jag ha honom, bara för att jag vet att han är ensam och jag är ensam och jag vet att vi liksom vill ha samma sak. Han sa det själv. Och man hör det på honom. Han vill bara ha någon så att han slipper känna sig ensam, han vill bara ha någon som får tiden att gå tills han träffar den han är ämnad till. Det vill jag med. Fast jag vill samtidigt inte vara den personen som bara finns där som ett tidsfördriv. För jag är helt jävla avundsjuk av mig, jag hatar att folk tar det som är mitt, jag hatar att de som finns där för att jag ska kunna känna mig älskad slutar älska mig. Jag hatar när folk inte hör av sig, när folk kommer försent, när folk inte respekterar mig. Så det skulle inte fungera. Jag fattar inte varför jag inbillar mig att det skulle vara en bra idé. Lika bra att ge upp innan jag ens tänker tanken ordentligt.

Fan. Jet lag.