hyperaktivitet

Alltså, inspiration är sådär lagom osamarbetsvilligt; när man väl behöver den är den aldrig närvarande, men när den väl bestämmer sig för att dyka upp, dyker den upp i enorma, ohanterliga dosor. Sheisse.

Jag älskar Romeo och Julia, och jag älskar alla andra par, all annan kärlek som är som deras; förbjuden, omöjlig, men ändå menad att vara. Tony och Maria i West Side Story, Satine och Christian i Moulin Rouge, Bella och Edward i Twilight... Jag älskar dem, för att de målar upp allt jag tror om Kärlek; att störst av allt är Kärleken, och Kärleken övervinner allt. Och på ett sätt blir jag avundsjuk på det. Och på ett sätt vill jag också ha det; Kärleken med stort K, den storslagna, grandiösa Kärleken. Som på film.

Men egentligen; skulle jag vilja vara Julia, i verkligheten? Skulle jag vilja att min familj hatade min pojkväns familj och vice versa i en olöslig vendetta? Skulle jag vilja vara Maria, skulle jag vilja älska min storebrors rival, vetandes att de två gängen kan/kommer döda varandra? Skulle jag vilja vara Bella Swan? Skulle jag vilja att varje stund omkring den jag älskade var med risk för mitt liv, även om han var den finaste, underbaraste vampyren någonsin? Skulle jag vilja behöva övervinna omöjliga hinder?

Jag skulle inte vilja det, eller hur?

Det finns Kärlek, och så finns det kärlek; vanlig, vardaglig kärlek, men kärlek detsamma. Den sortens kärlek som innebär att man känner varandra - utantill och in, innantill och ut, allt ifrån de märkvärdigaste egenskaper till de vanskligaste bristerna - och man älskar varandra ändå. Den sortens kärlek som innebär att man vet allting om varandra och litar på varandra lika mycket som, om inte mer än, sig själv. Den sortens kärlek som innebär trygghet. Trygghet är inte storslaget, och säkerhet är inte grandiöst; men det är det jag vill ha. Trygghet som innebär att jag kan vara hur otrygg och oförsiktig som helst, och göra alla möjliga nya, farliga saker, veta att varje dag jag lever kommer något spännande hända som jag aldrig varit med om tidigare; och också veta att Han kommer vara där brevid mig, och vara med om alla de sakerna med mig. Att han kommer somna brevid mig och vakna brevid mig och sedan attackera mig med en slev för att säga att han har lagat pannkakor till frukost. Att jag kommer klaga och kalla honom en idiot, säga att jag vill sova, och han kommer lägga sig och titta på för att det gör honom lycklig att bara se mig. Att vi kommer retas, skämta, skratta och vara bästa vänner, ha interna skämt som ingen annan förstår, mobba varandra på sätt som bara vi kan, och när allt kommer omkring sig, bakom alla gulliga, romantiska detaljer, kan vi inte se livet utan varandra. Inte för att det står i stjärnorna, inte för att det var Ödet; utan för att vi helt enkelt hör ihop. För att vi bryr oss om varandra. För att vi gör varandra lyckliga. För att vi älskar varandra, rätt och slätt. Och även om det inte är lika intensivt och passionerat som Romeo och Julia, så är det fortfarande storslaget; all kärlek är storslagen, all kärlek är "större än ett underverk, mer än ett mirakel". Varje gång vi bråkar och blir sams kommer vi komma ihåg det. För det kommer alltid att finnas hinder. Kanske bara inte lika dödliga.

Alla har sin defination av den perfekta kärleken, och det här är min. Och jag kan inte förklara den på något sätt som innebär att jag gör mig förstådd; men det spelar ingen roll, för ni har väl er egen?

Sincerely Yours,