hyperaktivitet

Jag saknar hur jag var när jag var yngre. Typ för något år sedan. Hur jag kunde få ångestattacker och börja gråta och hur jag hatade mig själv, hur jag älskade alla andra. Hur jag prövade folk för att se om de verkligen fanns kvar sen. Hur de fanns kvar sen. Det är jobbigare nu än det var då.
Visst, det var väl inte så kul att känna att det ända sättet att få uppmärksamhet på var att skära sig i armen så att folk antingen hatade en eller beundrade en. Men man kände i alla fall något. Man kanske skrev skitfula historier och dikter och sjöng och spelade jättefult, men jag tyckte ju själv att jag gjort något bra. Jag hade en mening i livet, även om den inte var viktig. Jag visste hur man uttryckte sig själv.
Jag kanske bara är fånig. Det kanske ska vara såhär. Att man låtsas som inget. Att man trycker undan allting i en mörk vrå inuti och låter tiden gå. Det kanske ska vara såhär när man lever och känner och älskar och tror. Att man liksom inte känner något. Att man fryser eller är varm eller har ont, men ordet "bra" har tappat innebörden. Man vill älska, men man minns inte hur man gör. Man vill tro, men... Det är inte tvivel. Det är inte säkerhet. Det är likgiltighet. Likgiltighet mot den enda man kan vara säker på. Den man innerst inne vet att det är Han som är grunden till allt, till allt som fascinerat en, allt man älskat.
Att inte känna något alls. Att bara finnas där och liksom inte reagera. Inget att fokusera på, inget att tycka om att göra. Ingen ork, för all ork går till att hålla undan det som finns inuti. Det där äckliga, det där som är fel. Det där som om någon såg det så skulle det få dem att backa undan.
Alltså jag vet inte. Jag menar, har ni någonsin tänkt på vad jag tänker på när jag stirrar rakt ut i intet? Har ni tänkt på vad jag tänker på när jag inte lyssnar? För om ni har det så kan jag inte svara, för jag tänker egentligen ingenting. Bara existerar. Och det liksom räcker inte.
Musiken... Det är det enda jag har kvar till att uttrycka mig med. Vill man känna mig, känn min musik. Det bara är så. Antingen är det texten, eller hur det låter, eller helt enkelt känslan.. Men det finns alltid något jag menar med min musik. Det finns alltid en anledning till varför jag har en viss låt på min mp3. Jag älskar helt enkelt musik jag kan relatera till, musik som får mig att känna något, vadsomhelst. För det är trots allt mitt sista sätt att nå ut till världen på. Snacka om deprimerande. Särskilt med tanke på att ingen förstår mig.
"Musiken är en del av mig." Det får folk att se konstigt på mig, skratta eller helt enkelt sluta lyssna på mig. Men det är sant. Jag känner mig... trasig. Nej. Jag vet inte. Jag känner ingenting.
Ingenting. Inte ens mörker. Vad har man då?
Jag tror att jag inte är frisk. Inte sjuk, men inte frisk. Jag har en spärr. Och ibland går spärren sönder. Panikångest. Det är det jag kallar det. När spärren inte kan hålla undan allting längre. När jag måste släppa taget om något.
Jag vet att det låter ytligt. Det är det också. Eller inte. Jag vet inte längre. Jag vet ingenting.
Lost in the darkness, hoping for a sign. Instead there is only silence. Can't you hear my screams...?

You're telling me to go but your hands beg me to stay.

Det finns något sinnesjukt galet med hat och sex; de går, äckligt nog, hand i hand. Dessutom är hatkärlek ett faktiskt högst användbart begrepp. Eller så är det bara jag som är störd, men hur som helst, poängen med det här inlägget var faktiskt inte att tala om hur mycket jag hatgillar Någon (det trodde ni inte, va?) - utan att mynta ett nytt begrepp, ett som inte alls har att göra med känslor...

Hatattraktion.

Låt mig nu vidareutveckla varför detta ämne blivit katastrofalt aktuellt.

Jag tycker ändå jag är en ganska tolerant person. Jag menar, jag är öppen mot det mesta, och visst, jag har fördomar och jag dömer folk, men jag är villig att ändra min uppfattning. Jag fäster mig inte vid mitt första intryck (bara ibland - men det är invecklat och något orelevant). Jag väljer inte vilka jag tycker om utifrån ytliga och oviktiga faktorer, utan jag låter personlighet, djup och kemi avgöra sådant.
Därför vet jag att det är något allvarligt fel på någon om jag ogillar en person så mycket man kan ogilla någon innan det blir hat - utan ens känna honom. Vi har liksom utbytt ord, typ, tre gånger. Nått sånt.
Don't get me wrong, felet måste inte ligga hos just honom. Felet kan mycket väl ligga hos mig (jag sa trots allt någon, inte honom). Men jag kan bara inte hjälpa att varje gång den här personen går förbi får jag lust att spy över hela honom. Eller ännu bättre, jag får lust att kasta honom ifrån sjunde våningen och sedan köra något spetsigt genom hans ickeexisterande hjärta. Okey, nu var jag lite grov, men seriöst. Jag mår illa av att bara skriva det här eftersom det innebär att jag måste tänka på honom.

Ändå tänker jag på honom ganska ofta.

Nu råkar det vara så att folk ger faktiskt vibbar. Och sen finns det ett antal människor vars vibbar man helt enkelt inte tycker om. Det kan jag acceptera. Om det verkligen är de personerna eller ens egna fördomar, beror väl på - men det är faktiskt inte meningen att man ska komma överens med precis alla.
Jag skulle kunna acceptera den förklaringen, om det inte vore för att jag är så hopplöst, galet attraherad av den här människan som jag fullständigt avskyr. Nej, jag skämtar inte. Men jag önskar.
Det är så fult att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Ibland vet jag inte vad som kom först; avskyn eller dragningen. Hur som helst sporrar de varandra. Ju mer jag avskyr honom, ju mer dras jag till honom; ju mer jag dras till honom, ju mer avskyr jag honom. Ju mer jag tänker på honom. Det spelar ingen roll om jag tänker på att jag tar livet av honom - jag tar mig ändå tid att tänka den tanken, eller hur? Det betyder att han betyder något för mig. Och det gör mig illamående. Och bara att det gör mig illamående gör mig illamående. Och att jag sedan har en otroligt utvecklad kreativitet, och kan föreställa mig alla möjliga saker, fantisera om alla möjliga scenarion; det gör inte saken bättre. För det leder till att jag analyserar min omgivning och drar slutsatser utifrån det som inte nödvändigtvis är sanna; och sen bygger jag på det, och tillslut har jag skapat mig en bild som kanske inte alls är kopplad till verkligheten. Och sen vill jag ha den bilden och sen avskyr jag att den bilden kanske inte är sann. And I'm back at square one. It's an evil circle, I tell you. Skrattretande.

Så, här är beviset; kärlek och hat är inte varandras motsatser. Likgiltighet är det mest smärtsamma man kan råka ut för; speciellt om människan som är likgiltig mot en är allting för en, på ett sjukt, skruvat sätt. Och det som egentligen var poängen med det här inlägget -

hate is a passionate feeling.

Jag vet inte varför jag skrev det här, men till alla som någonsin har känt det här; you're not alone.

Ja, men idag känner jag mig faktiskt ganska uppåt, trots sjukdom! Jag har insett att jag är.. okej. Visst, jag är fet och äcklig och jag har vissa problem som jag inte har pratat med någon om (och inte kommer att prata med folk år, för de finns bara i mina tankar och ni har problem nog, förlåt Tvilling, kanske någon annan dag), men jag har insett att jag inte kommer att kunna rymma ifrån mig själv, så jag är väl ganska glad ^___^ Eller ja, ni fattar i alla fall! För att fira detta nyvunna självförtroendet så tänker jag roa er med en vacker bild på mig!

Så ha en trevlig helg och om ni är sjuka, precis som jag är; krya på er <3

Det är helt otroligt vad en yta är kapabel av. Lite yta, liksom. Ett skal. Ett lager. Det är inte ens "på riktigt"; visst, det kan vara en del av en person, men det är bara hälften av vad den personen är, om ens det. Ändå är det på något sätt vår yta som styr vilka vi kommer i kontakt med och vad som händer med våra liv. Man lämnar ju ändå ett första intryck, liksom, som kan vara svårt att komma ur.

Jag har en yta, och det är inget jag är särskilt diskret med. Jag försöker inte direkt dölja att jag har en yta (det gör man ju ändå automatiskt genom att bara ha en yta). Jag tror på att alla har en yta. Oavsett om det är för att man vill passa in i mängden, eller i en roll som man förväntas spela, eller om man bara inte vill att folk ska veta vem man är; så har man en yta. Min yta, till exempel, har jag för att hålla ett visst avstånd till allting. På grund av stolthet och rädsla, faktiskt, men det är inget vi måste gå in på. Jag tror de flesta förstår utan att jag förklarar. Och min yta är ganska... Tja, vaddå? Dryg, är nog det första jag skulle säga. Dryg och bitchig och förolämpande och överdrivet självsäker och självständig och allting som börjar med själv och... Ja, ni fattar. Det är min sarkastiska yta. Det är något jag förväntar mig att folk på något sätt ska fatta att... Jag är inte seriös. De flesta fattar, vissa fattar inte, och det är de som bestämmer sig för att inte tycka om mig och därför aldrig lär känna mig, den mig som kanske är en person de skulle kunna tycka om. Vad vet jag, de kanske skulle hata mig iaf.

Jag är överdrivet social, det vet jag. Jag kan vara lite... För på. Det vet jag också. Och jag vet också att när folk lär känna mig, sådär lite på djupet, så blir de oftast förvånade. Det tar jag som en komplimang. För det betyder att jag har en jävligt bra yta. Jag blir också oftast kanske lättad (för jag kan vara lite paranoid) när jag får veta att folk inte ser. Rakt. Genom. Mig. För det skulle nog vara det värsta som skulle kunna hända mig. Okey, jag vet, jag säger ganska många "det värsta som skulle kunna hända mig", men det är för att jag är som jag är. Jag är lite... Överdramtisk (lite?!). Hey. Jag är författare. Typ. Så jag får vara lite eccentrisk. Jag hoppas verkligen att folk förstår detta?

Sen försöker jag tänka lite på hur jag har dömt andra på sista tiden. Och, mot min vilja, måste jag medge att jag med största sannolikhet haft väldigt fel om vissa människor. Speciellt en. Men han gör det inte enkelt för mig att se förbi den där... Arroganta ytan, det är nästan som att jag inte orkar försöka. Jag var ganska säker på att jag visste vem den här killen var. Hell no, jag blir förvånad varje dag, verkar det som... Å andra sidan, han kanske tror att he has me all figured out. Ganska osannolikt.

Om han har det blir jag jävligt rädd.

Min poäng; man SKA verkligen inte döma folk för fort. Eller, man ska åtminstone kunna ändra uppfattning. Fatta vilka fantastiska människor man kanske missar annars? Det är bara att tänka såhär; hur ser folk mig? Stämmer det på vem jag är? Visst, det stämmer säkert delvis - men det finns förmodligen en annan sida som inte framstår alls i den beskrivningen. När jag får veta hur jag ses av andra människor blir jag oftast lika chockad som de blir när de får veta hur jag ser mig själv.
Det tål att tänkas på, faktiskt.

Ja, men okej då. Det är inte så hemskt som det verkar. Okej, hemskt och hemskt, men ni fattar. Jag är inte så emo som man kan tro att jag är, bara ibland, men jag brukar ha ångestattacker när jag är ensam, så det är inget nytt. Det brukar gå över typ direkt, men ibland känns det bra att bara ligga och ha ångest. Jag tror att det är för att man känner sig viktig om man inte mår bra. För liksom, om någon tycker synd om en så existerar man ju, det är bara så. Man kanske inte gör det medvetet, men omedvetet i alla fall. Liksom man "ropar på hjälp" för att folk ska tycka synd om en så att man känner att man existerar för att det finns någon som älskar en. Lite vet man att det alltid finns någon som älskar en, men nu ska vi inte gå in på sådant, jag pallar inte. Vet inte ens varför jag drog upp det här från början. Eller jo, för att säga att jag inte är så emo som man kan tro. Höhö. Ja, jag är uttråkad.

Alltså, jag vet. Jag suger på att vara aktiv här. Det absolut jobbigaste är att jag flera gånger tänkt skriva just det här inlägget med just den här rubriken och just det här innehållet men jag har bara inte gjort det. Helt sjukt. Det är väl bra att jag sätter igång nu då så denna viktiga fråga inte dröjer :'D

Haha, min humor är bäst.

Nåväl. Jag var och hälsade på morfars grav för sådär ett bra tag sen nu och det var något som slog mig. Jag stod och tittade på graven, sen tittade jag omkring och tittade på de andra gravarna i närheten, och på något freakat sätt gjorde det mig... Glad. För jag tittade på alla gravarna och tänkte att under varendaste plats ligger det någon som var en individ och som var något som andra individer saknar. Jag tittade på alla blommor och alla saker som lämnats där. Vid en grav stod det en gigantisk nallebjörn. Och vid jul såg jag en med en liten julgran. Och jag tänkte att alla människor som ligger där har levt spännande och meningsfyllda liv; på sitt sätt. Och det gjorde mig hoppfull. Ja, jag är otroligt hoppfull annars, jag gillar att se mig själv som en optimist (största delen av tiden, atleast). Men det här var någon annan typ av hopp. Det var inte bara hopp för mig själv utan för... Mänskligheten, typ. För alla de där blommorna och sakerna jag såg representerade det mäktigaste som finns för mig; kärlek. Love is my religion.

Jag vill också vara sån. När jag dör vill jag vara en sån som folk saknar och lämnar blommor och nallebjörnar och granar hos. Jag vill att folk ska minnas mig som någon som var något... Extra.
Jag tror att alla vill det.

Det är så otroligt synd att så många försöker passa in ändå.

Otroligt luddigt inlägg, I know! Men min poäng var väl ändå rätt tydlig?