Att älska någon.
Enligt Lexin beyder "att älska" att känna kärlek till någon. "Kärlek" är i sin tur en känsla av att man tycker mycket om någon. Vad Lexin misslyckas med att förklara, eller ens nämna, är alla vackra, läskiga, underbara, idiotiska, osjälviska, och ibland rent av korkade saker vi människor gör för de vi känner kärlek till - för de vi älskar. Jag vet inte. Kanske är jag helt ute och cyklar när jag säger att kärleken gör en klok och dum i huvudet på samma gång. Kanske är det bara jag som ibland inte har den blekaste aning vad jag ska göra samtidigt som svaret aldrig ringat klarare i mina öron. Det är en suddig, kristallklar dimma och ändå ser man saker så tydligt, så uppenbart. För vissa saker är helt enkelt uppenbara för mig. Minst och mest av allt när det gäller kärlek.
Jag är inte en mild, oskyldig, bräcklig flicka vars tårar smakar hallon och som snyftar på hjälp. Jag är inte en varm och givande person som aldrig skulle göra en fluga förnär. Det är inte så jag älskar, och det är inte så jag vill att andra ska älska mig. Jag vill att folk ska älska mig för att jag är jag. Jag är en skarp, skärpt och ibland giftig sjuttonåring som har hur mycket ilska som helst bubblande precis under ytan, jag är kantig och vårdslös och jag sårar folk utan att ens fundera över det. Jag tänker inte alltid på vad jag säger och jag bryr mig inte alltid om vad jag gör. Jag är stolt, jag hatar svagheter och jag tycker om när jag verkar mörk, pessimistisk och cynisk, fast jag egentligen inte är så negativ innerst inne. Jag benämner ofta om mig med ordet bitch och jag tycker att andra skulle gynnas av att anama samma syn på mig. Jag bryr mig oftast inte om folk, och om jag gör det utgår jag ifrån att inte gilla dem - ärligt talat har jag lätt för att se ner på andra. Jag vet att jag kan verka väldigt omtänksam... Det finns uppenbarligen en knapp som man kan trycka på som får mig att ändra attityd. Men mest är jag intresserad av folk. Jag studerar dem, jag analyserar dem, jag bryr mig inte om dem i sig. Jag tror mig ha lätt för att veta saker om dem som de själva inte vet.
Men om jag bryr mig gör jag allt i min makt för att alltid finnas där.
Att älska någon är att vara tillgänglig för den personen. Även om man inte är fysiskt, bokstavligt tillgänglig alla dagar och alla klockslag så får den personen ändå känslan av att man är där, att man finns där om han eller hon skulle be om det. Att älska någon är att aldrig sluta stå för sina känslor även om mottagaren inte är tillräckligt stark eller tillräckligt självsäker för att lita på ens ord. Att älska någon är att inte sluta försöka, att inte ge upp, även om man blir sårad för att den man kämpar för inte förstår hur mycket man bryr sig. Att älska någon är att alltid säga sanningen även om man vet att den kanske gör ont. Att älska någon är att yttra sina åsikter även om man riskerar att bli ignorerad och hatad i några dagar för att man helt enkelt var ärlig. Att älska någon är att veta vad personen vill höra men ändå säga vad personen måste höra. Att älska någon är att vara villig att göra i princip vad som helst för honom eller henne - att vara villig att ge upp saker man aldrig skulle ge upp för någon man kände mindre för - att förändra saker man aldrig skulle ha orken eller lusten att förändra annars - men att samtidigt förstå, vad man skulle tillåta den andra personen att göra, för en själv.Att älska någon är att stå kvar även om personen försvinner; utifall han eller hon skulle komma tillbaka. Att älska någon är att aldrig försvinna helt även om personen ber en dra åt helvete; utifall han eller hon skulle ändra sig. Att älska någon är att inte ens tveka om personen behöver en. Även om man inte pratat på hur länge som helst. Även om man är förbannad, ledsen, sårad, sviken och nästan oförmögen att förlåta. Man förlåter och man ställer upp ändå. Det ska vara uppenbart. Det är uppenbart, för mig. I wouldn't even hestitate if you needed me. Just for your information.
Jag vill inte ha någon som oroar sig för mig. Jag vill inte ha någon som bär mig.
Jag vill ha någon som går bredvid mig och skrattar åt mina skämt.
Och som vet att jag finns där.
Sincerely Yours,
Jag är inte en mild, oskyldig, bräcklig flicka vars tårar smakar hallon och som snyftar på hjälp. Jag är inte en varm och givande person som aldrig skulle göra en fluga förnär. Det är inte så jag älskar, och det är inte så jag vill att andra ska älska mig. Jag vill att folk ska älska mig för att jag är jag. Jag är en skarp, skärpt och ibland giftig sjuttonåring som har hur mycket ilska som helst bubblande precis under ytan, jag är kantig och vårdslös och jag sårar folk utan att ens fundera över det. Jag tänker inte alltid på vad jag säger och jag bryr mig inte alltid om vad jag gör. Jag är stolt, jag hatar svagheter och jag tycker om när jag verkar mörk, pessimistisk och cynisk, fast jag egentligen inte är så negativ innerst inne. Jag benämner ofta om mig med ordet bitch och jag tycker att andra skulle gynnas av att anama samma syn på mig. Jag bryr mig oftast inte om folk, och om jag gör det utgår jag ifrån att inte gilla dem - ärligt talat har jag lätt för att se ner på andra. Jag vet att jag kan verka väldigt omtänksam... Det finns uppenbarligen en knapp som man kan trycka på som får mig att ändra attityd. Men mest är jag intresserad av folk. Jag studerar dem, jag analyserar dem, jag bryr mig inte om dem i sig. Jag tror mig ha lätt för att veta saker om dem som de själva inte vet.
Men om jag bryr mig gör jag allt i min makt för att alltid finnas där.
Att älska någon är att vara tillgänglig för den personen. Även om man inte är fysiskt, bokstavligt tillgänglig alla dagar och alla klockslag så får den personen ändå känslan av att man är där, att man finns där om han eller hon skulle be om det. Att älska någon är att aldrig sluta stå för sina känslor även om mottagaren inte är tillräckligt stark eller tillräckligt självsäker för att lita på ens ord. Att älska någon är att inte sluta försöka, att inte ge upp, även om man blir sårad för att den man kämpar för inte förstår hur mycket man bryr sig. Att älska någon är att alltid säga sanningen även om man vet att den kanske gör ont. Att älska någon är att yttra sina åsikter även om man riskerar att bli ignorerad och hatad i några dagar för att man helt enkelt var ärlig. Att älska någon är att veta vad personen vill höra men ändå säga vad personen måste höra. Att älska någon är att vara villig att göra i princip vad som helst för honom eller henne - att vara villig att ge upp saker man aldrig skulle ge upp för någon man kände mindre för - att förändra saker man aldrig skulle ha orken eller lusten att förändra annars - men att samtidigt förstå, vad man skulle tillåta den andra personen att göra, för en själv.Att älska någon är att stå kvar även om personen försvinner; utifall han eller hon skulle komma tillbaka. Att älska någon är att aldrig försvinna helt även om personen ber en dra åt helvete; utifall han eller hon skulle ändra sig. Att älska någon är att inte ens tveka om personen behöver en. Även om man inte pratat på hur länge som helst. Även om man är förbannad, ledsen, sårad, sviken och nästan oförmögen att förlåta. Man förlåter och man ställer upp ändå. Det ska vara uppenbart. Det är uppenbart, för mig. I wouldn't even hestitate if you needed me. Just for your information.
Jag vill inte ha någon som oroar sig för mig. Jag vill inte ha någon som bär mig.
Jag vill ha någon som går bredvid mig och skrattar åt mina skämt.
Och som vet att jag finns där.
Sincerely Yours,
Mu.
Jag vet inte varför jag inte bloggar längre. Jag har bara inget vettigt att skriva. Jag återkommer när jag har det.
God bless,
God bless,
I hope I turn out to be as good as you.
Jag, som alla andra människor, har förebilder. Personer som jag inte bara beundrar men som jag också vill vara lite som. För att vara helt ärlig skulle jag inte ha något emot att vara som de tre kvinnor jag nu kommer att beskriva. För ja, jag har pratat väldigt mycket om mina förebilder på sistone, och jag vet egentligen inte varför. Men jag fick för mig att skriva om dem. Jag vet inte hur uppenbart det är att det är just de här personerna som jag ser upp till - och jag vet inte om det är särskilt bra att det är just de här personerna som jag ser upp till. Men de är det i alla fall. Det kanske leder till en ökad förståelse av hur jag är som person.
1) Elizabeth Bennet, Pride and Prejudice
Alltså, jag älskar den här boken, jag älskar Mr. Darcy, jag älskar deras förhållande, jag älskar henne. Det finns egentligen inte mycket mer att säga. Hon är självständig och hon har starka åsikter som hon inte är rädd att yttra. Hon är inte rädd för att provocera någon och hon ser få personer som överlägsna henne själv. Hon behöver ingen, men om hon älskar någon så finns hon där för den personen, oavsett vad; och hon är lojal som få. Om man skadar någon hon bryr sig om är man toast, liksom. Hon är intelligent, hon har en snabb tunga och hon är rolig, och så är hon ganska vacker. Visst att hon är jävligt stolt - men egentligen, alla svagheter som hon har är svagheter jag skulle vara okey med att ha. För vet ni vad som är bäst av allt? Hon är en romantiker. Och hon tror på att det finns någon där ute som är rätt för henne. Även om den personen är svår att hitta.
2) Nemi
Hon är bara jävligt rolig. Jag har egentligen inget annat att tillägga. Hon appealar till min galna sida, liksom.
3) Samantha Jones, Sex and the City
Också en såndär stört självsäker, självständig kvinna som vet vad hon vill ha, och vet hur hon ska få det. Hon driver sin egen PR-firma. Hon är någon. Hon är kaxig. Plus att hon inte tar skit ifrån någon - och fan vad jag önskar att jag också var sån.
Sincerely Yours,
1) Elizabeth Bennet, Pride and Prejudice
Alltså, jag älskar den här boken, jag älskar Mr. Darcy, jag älskar deras förhållande, jag älskar henne. Det finns egentligen inte mycket mer att säga. Hon är självständig och hon har starka åsikter som hon inte är rädd att yttra. Hon är inte rädd för att provocera någon och hon ser få personer som överlägsna henne själv. Hon behöver ingen, men om hon älskar någon så finns hon där för den personen, oavsett vad; och hon är lojal som få. Om man skadar någon hon bryr sig om är man toast, liksom. Hon är intelligent, hon har en snabb tunga och hon är rolig, och så är hon ganska vacker. Visst att hon är jävligt stolt - men egentligen, alla svagheter som hon har är svagheter jag skulle vara okey med att ha. För vet ni vad som är bäst av allt? Hon är en romantiker. Och hon tror på att det finns någon där ute som är rätt för henne. Även om den personen är svår att hitta.
2) Nemi
Hon är bara jävligt rolig. Jag har egentligen inget annat att tillägga. Hon appealar till min galna sida, liksom.
3) Samantha Jones, Sex and the City
Också en såndär stört självsäker, självständig kvinna som vet vad hon vill ha, och vet hur hon ska få det. Hon driver sin egen PR-firma. Hon är någon. Hon är kaxig. Plus att hon inte tar skit ifrån någon - och fan vad jag önskar att jag också var sån.
Sincerely Yours,
The Math C Dance
Let's do the Quadratic Equation
Rational Expressions on our face
To the music of Rational Equations
Stepping across the Derivative space
And the rhythm is Logarithmic
And the rhyme is Arithmetic
And the movement is Geometric
And we are making Progression
Rational Expressions on our face
To the music of Rational Equations
Stepping across the Derivative space
And the rhythm is Logarithmic
And the rhyme is Arithmetic
And the movement is Geometric
And we are making Progression
Nattliga funderingar.
Nu är jag sådär... Decemberig igen. Ja, nu när jag nämner det så känner jag mig väldigt mycket som Ariana I December, vilket är skrattretande. Det mest skrattretande är nog att det känns bra. I snart en månad har jag gått runt och känt som att min mentala tidsuppfattning har skjutits tillbaka en bra bit av året; kanske januari, tidigt februari. Men nej, december är mycket mer korrekt. Det känns inte som att jag har utvecklats mycket sen december. Eller jo, jag har utvecklats, och sen har jag avvecklats tillbaka till en tidigare version av mig eftersom jag inte var så himla nöjd med prestationsförmågan av den senaste. Ariana V.Jag-Har-Tappat-Räkningen har numera tryggt vikts ihop i en mapp och arkiverats i mitt stora arkiv av misstag.
Alltså, jag vet inte vad jag pratar om. Jag borde gå och lägga mig.
Alltså, jag vet inte vad jag pratar om. Jag borde gå och lägga mig.
When love does not, as promised, conquer all.
That's when you stand tall and keep fighting anyway.
Det står en citroncheesecake - med småimproviserad geléglasyr - i mitt kylskåp och svalnar av. Jag är lagom mätt efter att ha stekt äggröra och bacon till brunch. Disken står i diskstället, de nytvättade kläderna ligger i en hög på min pall och väntar på att sorteras in i garderoben, och strax ska jag föna mitt nyduschade hår och smörja in mig med glittrig bodylotion (oh yes, you heard me - the vampire is back!). Jag har varit ute och plockat blommor till min mor som nu står i ett glas på hennes skrivbord. Om en timme blir vi hämtade av mormors fästman - idag ska vi hem till mormor och fira hennes födelsedag, därav cheesecaken.
När jag beskriver mitt liv på det sättet blir jag sådär småvarm inombords. Det är så vardagligt, så husligt och så mysigt; och det roliga är att jag aldrig sett mig själv som en människa som är vardaglig eller huslig. Jag är tvärtom - spännande, dramatisk och äventyrslysten. Det faller inte naturligt för mig att laga mat eller fixa saker hemma. Kanske är det därför jag finner det så himla roligt när jag faktiskt tar mig tid att göra det och inser att jag kan. Att jag inte bara drar fram som en naturkatastrof.
För den känslan får jag väldigt ofta. Att saker bara blir stormiga omkring mig - eller att jag dras till saker som är stormiga.
Så jag söker efter det vanliga. Jag söker efter att fika och plugga efter skolan, jag söker efter att baka, att inreda lägenheten, att ha filmkvällar, att grilla. Att prata om musik och film och böcker och framtiden och minnen och vädret, till och med. Att vara en "normal" (jag hatar det ordet, men samtidigt är det faktiskt det jag menar, så) sjuttonårig gymnasieelev.
Inte jämt, inte hela tiden, det skulle driva mig till vansinne. Men ibland. Ibland är det skönt att känna sig som alla andra.
Sincerely Yours,
Det står en citroncheesecake - med småimproviserad geléglasyr - i mitt kylskåp och svalnar av. Jag är lagom mätt efter att ha stekt äggröra och bacon till brunch. Disken står i diskstället, de nytvättade kläderna ligger i en hög på min pall och väntar på att sorteras in i garderoben, och strax ska jag föna mitt nyduschade hår och smörja in mig med glittrig bodylotion (oh yes, you heard me - the vampire is back!). Jag har varit ute och plockat blommor till min mor som nu står i ett glas på hennes skrivbord. Om en timme blir vi hämtade av mormors fästman - idag ska vi hem till mormor och fira hennes födelsedag, därav cheesecaken.
När jag beskriver mitt liv på det sättet blir jag sådär småvarm inombords. Det är så vardagligt, så husligt och så mysigt; och det roliga är att jag aldrig sett mig själv som en människa som är vardaglig eller huslig. Jag är tvärtom - spännande, dramatisk och äventyrslysten. Det faller inte naturligt för mig att laga mat eller fixa saker hemma. Kanske är det därför jag finner det så himla roligt när jag faktiskt tar mig tid att göra det och inser att jag kan. Att jag inte bara drar fram som en naturkatastrof.
För den känslan får jag väldigt ofta. Att saker bara blir stormiga omkring mig - eller att jag dras till saker som är stormiga.
Så jag söker efter det vanliga. Jag söker efter att fika och plugga efter skolan, jag söker efter att baka, att inreda lägenheten, att ha filmkvällar, att grilla. Att prata om musik och film och böcker och framtiden och minnen och vädret, till och med. Att vara en "normal" (jag hatar det ordet, men samtidigt är det faktiskt det jag menar, så) sjuttonårig gymnasieelev.
Inte jämt, inte hela tiden, det skulle driva mig till vansinne. Men ibland. Ibland är det skönt att känna sig som alla andra.
Sincerely Yours,
stop the clocks and face the silence
Hur gör man? Jag är rädd för ganska mycket. Det är bara sådan jag är. Rädd och osäker. Fast det är tystnaden jag fruktar mest. Tystnaden, mörkret, nakenhet. Att vara bara mig själv, att verkligen inte kunna vara någon annan. Ni kanske inte visste det, men när jag ska sova så måste jag föreställa mig att jag är någon annan, någon annanstans, jag hittar på långa historier, fantasier, bara för att kunna somna över huvud taget. För om jag inte gör det, om jag tänker på verkligheten, mig själv... Ja, då somnar jag inte. Jag skulle gå sömnlös om jag inte varit så bra på att stänga av min hjärna för att gå någon annanstans. Och jag GILLAR att sova, det är det enda sättet för mig att klara av verkligheten, att få stänga av världen i åtta timmar. Men nu låter jag sådär emo igen. Fast ni står väl ut. Annars hade ni väl slutat läsa för längesedan.
Det handlar inte om att vara rädd. Det handlar bara om att inte kunna hantera saker. Att inte kunna bearbeta saker för att sedan gå vidare. Istället för att lägga saker bakom mig, så gräver jag ner dem, hoppas att jag glömmer bort att de är där. Det är inget bra sätt. För ju mer man gräver ner, ju svårare får man att hålla undan det. Man kan inte sopa saker under mattan hur länge som helst, folk märker att det ligger högar med skit där under förr eller senare, såvida de inte är blinda. MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ, för det är så jag gör. Jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att försöka hantera saker. Jag är för destruktiv, för impulsiv och för narcissistisk. Jag vet inte. Blöh. Jag ville bara ha något att skriva.
Stop the clocks and face the silence.
Hur gör man?
Hur konfronterar man sig själv?
Jag vill inte veta. För jag kommer inte att göra det. Jag har bara ingenting att skriva och jag vill ha lite uppmärksamhet. För en viss person sa att han skulle ringa senare, men det gjorde han aldrig. Så jag ska nog sova nu. Och drömma mig bort, drömma att jag är någon annan, den jag vill vara egentligen. I en värld där allting handlar om mig. Egoism, kallas det.
Hejdå.
Det handlar inte om att vara rädd. Det handlar bara om att inte kunna hantera saker. Att inte kunna bearbeta saker för att sedan gå vidare. Istället för att lägga saker bakom mig, så gräver jag ner dem, hoppas att jag glömmer bort att de är där. Det är inget bra sätt. För ju mer man gräver ner, ju svårare får man att hålla undan det. Man kan inte sopa saker under mattan hur länge som helst, folk märker att det ligger högar med skit där under förr eller senare, såvida de inte är blinda. MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ, för det är så jag gör. Jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att försöka hantera saker. Jag är för destruktiv, för impulsiv och för narcissistisk. Jag vet inte. Blöh. Jag ville bara ha något att skriva.
Stop the clocks and face the silence.
Hur gör man?
Hur konfronterar man sig själv?
Jag vill inte veta. För jag kommer inte att göra det. Jag har bara ingenting att skriva och jag vill ha lite uppmärksamhet. För en viss person sa att han skulle ringa senare, men det gjorde han aldrig. Så jag ska nog sova nu. Och drömma mig bort, drömma att jag är någon annan, den jag vill vara egentligen. I en värld där allting handlar om mig. Egoism, kallas det.
Hejdå.
What's the harm in believing?
För fem minuter sen slutade det vara den sjunde maj.
Det finns en person som jag har känt i ganska exakt ett år nu. Året som gått har varit underbart, förjävligt, underligt kort, förbannat långt, det har gått blixtsnabbt och det har varit smärtsamt långsamt - många gånger har jag undrat om jag någonsin skulle nå den här punkten - men nu är jag här. Och personen jag nämnde tidigare är också här. Inte just här rent geografiskt, han åkte ifrån mig ca kvart över tio efter en kväll av mammas mat, bakning och Scrubs, men han är här. Han skrattar åt min klantighet och min otålighet och andra av mina inte alltför positiva personlighetsdrag men han skrattar eftersom de ändå blir charmiga i ögonen på honom. Och han har mjöl på kinden - för när jag bakar har jag den mentala åldern sju. Och jag är glad.
Jag låg och slötittade på TV och åt vindruvor efter att han åkt, ett avsnitt Sex and the City, och ett avsnitt Scrubs. Det här måste vara min turdag för avsnitten som visades var några av mina favoriter. Det är när Carrie får veta att hennes krönikor ska ges ut som en bok och hon måste skriva en inledning - och därmed räkna ut om hon är en optimist eller en pessimist - och det är när en psykolog kommer till Sacred Heart och intervjuar alla, bland annat om relationer. Det fick mig att börja tänka på just hopp; är hoppet farligt, eller är det hoppet som håller oss vid liv? Är jag en dålig erfarenhet ifrån bitter? Är jag lite för cynisk? Eller är jag faktiskt naiv? Just det här är frågor som Carrie ställer sig och jag kan inte låta bli att relatera till henne just där och då.
I mitt umgänge har alla en roll, och då menar jag inte på det där fördomsfulla sättet, utan jag menar att alla har en plats där de känner sig hemma; i alla fall är det så jag känner. Att jag har min karaktär och henne trivs jag i. Jag har vänner som är mer seriösa än jag, och som balanserar ut min flickiga sida; jag har vänner som är mer hoppfulla än jag, och som får mig att se ljuset i slutet av tunneln när jag inte kan själv. Och själv har jag alltid hamnat någonstans i mitten; i det där gråa området där det inte finns några tydliga gränser mellan om glaset är halvt fullt eller tomt. Sanningen är den att ju mer tid som går ju mer ser jag min karaktär som den mörka och cyniska. Jag har alltid känt mig trygg när jag är sådär dryg och negativ för då är jag inte det minsta svag (enligt mig). Men samtidigt... Så vill jag gärna tro att jag tror. För om jag inte trodde skulle mitt liv se helt annorlunda ut. Om jag inte trodde skulle jag inte ha tänkt på att det var sjunde maj igår. Jag skulle ha struntat i det. Men det gjorde jag inte.
Jag brukar spy över snuttegulliga saker, speciellt över JD och Elliot i avsnittet av Scrubs jag nyss såg; jag hatar folk som är så... Nyförälskade. Det äcklar mig. Hela den attityden är äcklig. Men samtidigt finns det få saker jag vill mer än att få vara sådär barnsligt glad - kanske inte jämt, och verkligen inte en längre tid. Men en liten stund som idag när jag och min bästis gjorde någonting så otroligt tacky som att fira vår årsdag. Man kan fråga sig själv vem som gör sånt, egentligen. Men jag vet svaret.
Jag gör sånt. För jag är snuttegullig och tacky, jag med.
Sincerely Yours,
Det finns en person som jag har känt i ganska exakt ett år nu. Året som gått har varit underbart, förjävligt, underligt kort, förbannat långt, det har gått blixtsnabbt och det har varit smärtsamt långsamt - många gånger har jag undrat om jag någonsin skulle nå den här punkten - men nu är jag här. Och personen jag nämnde tidigare är också här. Inte just här rent geografiskt, han åkte ifrån mig ca kvart över tio efter en kväll av mammas mat, bakning och Scrubs, men han är här. Han skrattar åt min klantighet och min otålighet och andra av mina inte alltför positiva personlighetsdrag men han skrattar eftersom de ändå blir charmiga i ögonen på honom. Och han har mjöl på kinden - för när jag bakar har jag den mentala åldern sju. Och jag är glad.
Jag låg och slötittade på TV och åt vindruvor efter att han åkt, ett avsnitt Sex and the City, och ett avsnitt Scrubs. Det här måste vara min turdag för avsnitten som visades var några av mina favoriter. Det är när Carrie får veta att hennes krönikor ska ges ut som en bok och hon måste skriva en inledning - och därmed räkna ut om hon är en optimist eller en pessimist - och det är när en psykolog kommer till Sacred Heart och intervjuar alla, bland annat om relationer. Det fick mig att börja tänka på just hopp; är hoppet farligt, eller är det hoppet som håller oss vid liv? Är jag en dålig erfarenhet ifrån bitter? Är jag lite för cynisk? Eller är jag faktiskt naiv? Just det här är frågor som Carrie ställer sig och jag kan inte låta bli att relatera till henne just där och då.
I mitt umgänge har alla en roll, och då menar jag inte på det där fördomsfulla sättet, utan jag menar att alla har en plats där de känner sig hemma; i alla fall är det så jag känner. Att jag har min karaktär och henne trivs jag i. Jag har vänner som är mer seriösa än jag, och som balanserar ut min flickiga sida; jag har vänner som är mer hoppfulla än jag, och som får mig att se ljuset i slutet av tunneln när jag inte kan själv. Och själv har jag alltid hamnat någonstans i mitten; i det där gråa området där det inte finns några tydliga gränser mellan om glaset är halvt fullt eller tomt. Sanningen är den att ju mer tid som går ju mer ser jag min karaktär som den mörka och cyniska. Jag har alltid känt mig trygg när jag är sådär dryg och negativ för då är jag inte det minsta svag (enligt mig). Men samtidigt... Så vill jag gärna tro att jag tror. För om jag inte trodde skulle mitt liv se helt annorlunda ut. Om jag inte trodde skulle jag inte ha tänkt på att det var sjunde maj igår. Jag skulle ha struntat i det. Men det gjorde jag inte.
Jag brukar spy över snuttegulliga saker, speciellt över JD och Elliot i avsnittet av Scrubs jag nyss såg; jag hatar folk som är så... Nyförälskade. Det äcklar mig. Hela den attityden är äcklig. Men samtidigt finns det få saker jag vill mer än att få vara sådär barnsligt glad - kanske inte jämt, och verkligen inte en längre tid. Men en liten stund som idag när jag och min bästis gjorde någonting så otroligt tacky som att fira vår årsdag. Man kan fråga sig själv vem som gör sånt, egentligen. Men jag vet svaret.
Jag gör sånt. För jag är snuttegullig och tacky, jag med.
Sincerely Yours,
Congratulations, I Hate You
So knowing that you are where you want to be and I'm not comes as no surprise
But don't expect me to be happy for you and don't smile at me and tell me things will work out for me too
I don't want your pity
I hate your pity
Jag lyssnar vanligtvis inte på Alesana, och när jag väl gör det lyssnar jag inte på den här låten; men texten var bara så oerhört... Underbar. Och passande. Den passar mig, och jag antar ganska många fler, i otroligt många situationer här i livet
Jag vill skriva glada, fluffiga tankar om våren, om solen och det nalkande sommarlovet och alla roliga saker jag ska göra då. Jag vill skriva om Grekland och om bröllop. Jag vill skriva om kärlek; jag vill skriva om det otroliga mod människor har för att de vågar tro på "för alltid", eller ens "för stunden". Jag vill skriva om tvillingsjälar och bästisar och medbrottslingar och fruar och om att vara enkel, kravlös och bekväm - trygg i sig själv, att bara våga vara sig själv. Jag vill skriva om kompisar och kulglass och långa bilfärder ut i ingenstans. Jag vill skriva om stilla, glittrande sjöar, om solreflexer i vattnet, om vita och skummiga vågor som brer ut sig efter båten; jag vill skriva om havet. Jag vill skriva om lövtäta skogar och mosstäckta marker. Om gröna ängar och grönare parker och picnic med grillad kycklig och fotboll. Jag vill skriva om kubb, om en gul frisbee som skär genom sommarluften, om gräsfläckar på blekta jeans, om röda ansikten, om solbruna ben. Jag vill skriva om långpromenader vid stranden på morgonen, om folkmassor på badstranden på eftermiddagen, om att grilla korv och godis på en vitgrå klippa på kvällen. Jag vill skriva om rök ifrån en engångsgrill och halvbrända hamburgarbröd. Jag vill skriva om litervis kall Cola Light. Jag vill skriva om hur långa tågresor görs kortare genom att bara ha ett underbart sällskap; jag vill skriva om Avenyn, om Ullevi och hur grymt det är att gå på konsert. Jag vill skriva om hur man blir hög på musik och på människor och på känslan av att just då, just där, spelar inget annat någon roll. Jag vill skriva om bergochdalbanor och vinden i mitt hår och sockervadd och enorma gosedjur och bara hur glad man blir av nöjesparker som Liseberg. Jag vill skriva om att trots att borta kan vara så sinnessjukt bra så är det alltid skönt att komma hem; att vakna i sin egen säng hur sent man vill och äta oregelbundna måltider utan att någon bryr sig. Jag vill skriva om soluppgångar och solnedgångar och hur varmt det är bara i skuggan mitt på dagen. Jag vill skriva om tunnelbanan in till stan och jag vill skriva om att vara i stan och jag vill skriva om hur oerhört vackert Stockholm är och hur mycket jag älskar det. Jag vill skriva om familj och vänner och sommarminnen för jag har ett berg av dem och varendaste ett håller jag kärt. Jag vill skriva om frihetens sommar (sommaren 2006), om nostalgins sommar (sommaren 2007), om den helande sommaren (sommaren 2008). Och om hur mycket jag längtar till att komma bort ifrån skolan och skapa nya minnen att lägga till dem jag redan har. Jag vill fråga mig själv; hur kommer jag att minnas sommaren 2009? Och jag vill svara just det här. För precis så vill jag minnas det.
Det vill jag skriva. Det är det enda jag vill skriva.
Sincerely Yours,
Well, if you wanted Honesty, that's all you had to say.
Jag vill skriva. Jag vill skriva mer än något annat. Jag vill skriva klart alla mina fictions. Jag vill skriva poesi. Jag vill skriva låttexter. Jag vill skriva blogg. Jag lever inte för att skriva, jag skriver för att leva; och jag hatar att jag inte kan. Att det bara... Tar stopp, när jag sätter mig ner vid datorn eller utomhus med ett block och en penna. För vad har jag att säga?
Jag tror inte på att skriva om jag inte har något att säga. Och just nu har jag ingenting att säga. Eller nej, det där är en lögn; just nu har jag alldeles för jävla många saker som jag vill säga men som jag inte kan. För jag kan inte precis skriva om hur arg jag är på allt och alla, hur irriterad jag är på allt och alla, hur lite tålamod jag har, hur lite det krävs för att jag ska bli så förbannad eller frustrerad att jag ärligt talat inte vet hur länge jag kan hålla mig utan att ta till våld. Skolmassaker-Ariana är inte så svår att provocera fram, liksom. Och jag vill helst inte att Skolmassaker-Ariana ska få en alltför stor del av mitt liv. För jag tycker i grund och botten om mitt liv och mig själv, oavsett hur många gånger om dagen jag får lust att bara, få ett utbrott på allting och fly. Adventure is only one mistake away.
Så nu skriver jag. För om jag inte skriver snart så kommer jag att explodera. Eller implodera.
Så, jag har kastats tillbaka till samma mentala, emotionella och sociala tillstånd jag befann mig i för några månader sen, och det känns som att den senaste tiden (februari, mars, april...) aldrig hände. Det hände aldrig. Det var bara en dröm. Vet ni hur förvirrande det är? Att helt plötsligt känns några månader inte verkliga längre? Och nu sitter jag här, och jag känner mig otillräcklig, och jag känner mig övergiven, och jag vägrar leta efter bekräftelse, jag vägrar söka svar i andra människor, för jag vill kunna finnas i mig själv och med mig själv och vara nöjd med det, bara det. Jag är inte deppig. Jag är inte ens lite ledsen. Jag är glad. Stora delar av tiden är jag glad, men ensam - och oavsett hur mycket jag i grund och botten tycker om mig själv och mitt liv så hindrar den där ensamheten mig ifrån att vara riktigt lycklig. Och som vanligt (som innan februari, mars, april...) kan jag inte förklara den känslan. Det är som att vara strandsatt på Noaks ark och inte höra hemma.
It's better to be alone and feel successful than to be in a relationship and feel like a failure.
Sincerely Yours,
Jag tror inte på att skriva om jag inte har något att säga. Och just nu har jag ingenting att säga. Eller nej, det där är en lögn; just nu har jag alldeles för jävla många saker som jag vill säga men som jag inte kan. För jag kan inte precis skriva om hur arg jag är på allt och alla, hur irriterad jag är på allt och alla, hur lite tålamod jag har, hur lite det krävs för att jag ska bli så förbannad eller frustrerad att jag ärligt talat inte vet hur länge jag kan hålla mig utan att ta till våld. Skolmassaker-Ariana är inte så svår att provocera fram, liksom. Och jag vill helst inte att Skolmassaker-Ariana ska få en alltför stor del av mitt liv. För jag tycker i grund och botten om mitt liv och mig själv, oavsett hur många gånger om dagen jag får lust att bara, få ett utbrott på allting och fly. Adventure is only one mistake away.
Så nu skriver jag. För om jag inte skriver snart så kommer jag att explodera. Eller implodera.
Så, jag har kastats tillbaka till samma mentala, emotionella och sociala tillstånd jag befann mig i för några månader sen, och det känns som att den senaste tiden (februari, mars, april...) aldrig hände. Det hände aldrig. Det var bara en dröm. Vet ni hur förvirrande det är? Att helt plötsligt känns några månader inte verkliga längre? Och nu sitter jag här, och jag känner mig otillräcklig, och jag känner mig övergiven, och jag vägrar leta efter bekräftelse, jag vägrar söka svar i andra människor, för jag vill kunna finnas i mig själv och med mig själv och vara nöjd med det, bara det. Jag är inte deppig. Jag är inte ens lite ledsen. Jag är glad. Stora delar av tiden är jag glad, men ensam - och oavsett hur mycket jag i grund och botten tycker om mig själv och mitt liv så hindrar den där ensamheten mig ifrån att vara riktigt lycklig. Och som vanligt (som innan februari, mars, april...) kan jag inte förklara den känslan. Det är som att vara strandsatt på Noaks ark och inte höra hemma.
It's better to be alone and feel successful than to be in a relationship and feel like a failure.
Sincerely Yours,
Deep Insight
By saying 'I love you'
I gave a loaded gun for you to shoot away
What am I supposed to say this time?
...
Common sense. Would be nice to get it back.
God bless,
I gave a loaded gun for you to shoot away
What am I supposed to say this time?
...
Common sense. Would be nice to get it back.
God bless,
