hyperaktivitet

Jag fattar det inte. ÄNTLIGEN var jag lycklig varje dag. Jag har varit ständigt glad i flera veckor, känns det som. Och så händer en LITEN grej, antagligen ett missförstånd också (jag fick VG i Engelska B, fastän Jenny lovade mig MVG, and it SUCKS BALLS) och ALL osäkerhet väller fram som en monsun och dränker all den glädje jag någonsin haft. En liten bagatell, ingenting som egentligen ens är viktigt, men nu är jag övertygad om att jag inte kommer att komma in på den utbildningen jag vill komma in på, och jag är äcklig, ful, fake, and so on. Jag har varit grymt lycklig hela dagen, jag lovar. Från morgonen när jag vaknade och insåg att jag var snygg, tills dess att jag fick sluta tjugo i två istället för fyra och fick gå hem. Och så kom jag hem och upptäckte att det visst fattas en bokstav i mitt betyg och jag faller och jag faller hårt. Det värsta är att jag inser att jag sitter och skriver världens dampanfall till sms till Oscar, för att förstöra den relation vi har. Jag stoppar mig själv. Jag skulle ju inte göra sådär mer. Jag skulle ju inte förstöra mina relationer som gör mig stabil och positiv, jag skulle inte låta mitt organiserade kaos bli o-organiserat igen. Jag skulle inte bli sådan igen. Psykiskt självdestruktiv, det är det jag är. Jag drar ner mig själv i botten. Det är ingen annans fel, jag har bara bra människor omkring mig. Men ändå så försöker jag skylla det på alla andra och slutar lita på folk och så ligger jag där och cuttar mig i armen och GUD SÅ SYND DET ÄR OM MIIIIIIIIIIIIG. Fast det inte är det. Och sedan när det händer och jag kommer på mig själv så blir jag så arg på mig själv att jag börjar äcklas och hata mig själv. Vilket leder till mer emoness. Och så kan jag fanemig inte ta mig upp heller. Låter det stabilt? Låter det som en bra flickvän och kompis? Inte konstigt att jag är så misslyckad, jag lyckas inte ens med att vara normal. För jag tvivlar fullständigt på att det kan vara normalt (eller i alla fall nyttigt) att göra som jag gör. Och nu sitter jag här och dampar på en blogg som ingen läser, om mig själv, för att försöka få någon grad av inbillad uppmärksamhet. Som om mina åsikter spelar någon roll.

Se, nu gör jag det igen. Nervärderar mig själv.

Jag är sämst.

God bless,

Trött. Jag är inte trött på grund av brist på sömn, utan jag är trött på det här; och med det här menas samma jävla känsla av att inte lita på någon omkring mig. Inte nödvändigtvis för att de ljuger för mig. Inte nödvändigtvis för att de sårar mig. Inte nödvändigtvis för att de tror mig vara dummare än jag är. Men delvis därför. Och delvis på grund av andra saker.

- Att använda mobilkalendern
- Att lyssna på musik
- Att fotografera
- Att skriva blogg(y)
- Att skriva överhuvudtaget
- Att BDBa (vilket innebär bilder...)
- Att föra långa SMS-konversationer
- Att känna kontroll i sociala situationer
- Att ha koll på relationer

Bara en kort lista på saker jag alltid gör för att hålla huvudet ovanför ytan, men som jag på sistone funnit att jag antingen inte har lust med, har energi till eller bara inte lyckas med av någon anledning. Jag är förvirrad och vilse och jag känner mig... Maktlös. Maktlös är rätt ord, oinformerad är ett annat, inte som mig själv är rakt på sak. Och jag hatar det. Väldigt mycket.

Jag sitter i skolan. Jag börjar inte förän om 50 min, och jag vet inte ens om jag har lektion då; och jag har dessutom hunnit vara här i sisådär en timme och en kvart... Varför det, kan man ju undra? När jag kunde ha sovit istället? Saken är den att Signe skulle vara i skolan tidigt för att tömma ut sitt skåp och jag ville hålla henne sällskap. Nu har varken jag eller hon lektion och vi sitter i skolans datorsal (på EXTREMT sega datorer) - jag läser och skriver blogg och hon geekar ur framför Buffyforums och ändrar färger på sin presentation. Än så länge har det gått ifrån gult, till spygrönt, till rosa, till någon underlig beige jag nyss såg... Och jag sitter här. Och skriver blogg.

Jag läste Dania's inlägg precis när jag tänkte att "Det finns få personer jag skulle sitta i skolan för tidigt på morgonen när jag har sovmorgon". Signe är en av dem. Signe påminner väldigt mycket om Dania's Wero. Hon och jag är på samma nivå, vi skrattar åt samma saker, vi ser saker väldigt lika och vi bara... Finns. Det är så lätt att bara finnas och acceptera att jag är den jag är när jag är med henne. Hon känner mig mycket bättre än de flesta. Och hon är min medbrottsling. Och min bästa vän. Och min syster, och min familj, och mina inälvor, typ.

Jag vet att jag har skrivit om många människor här - Dania, Maddie (för visst har jag det? o_O), Jonas... Men Signe, jag vet egentligen inte hur ofta jag sätter mig vid datorn och skriver hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne. Men nu är det så att jag vet att hon vet det. Och jag vet att hon finns där. Jag tar det inte för givet, men jag vet det. Och om hon tittar över min axel nu och läser det här så tror jag att hon vet det med. Men Signe betyder så mycket för mig att hon bara måste finnas. Hon finns, för att hon måste finnas. Måste.

Jag älskar dig din lilla kerub! <3

Vänner. Jag har ett fåtal folk som jag skulle vilja påstå är mina vänner. Jag älskar dem. Jag älskar verkligen mina vänner. Jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta, men det gör jag. Det finns ingenting som gör mig lyckligare än starka människor som villkorslöst älskar en, som man kan skratta med (och ibland åt), utan att de tar illa vid sig. Fast de kanske tar illa vid sig om man skrattar åt dem, men det hoppas jag inte att de gör, för det vore sugigt.

Ja, men sådär djup ville jag vara nu. För, jag kom idag hem från Sundsvik, där vi var på församlingsläger. Sundsvik är en plats som gör mig lugn, särskilt när det är församlingsläger (no offense, men jag gillar det liiiite mer än jag gillar unizon, för man får vara mer i fred och så). Det är, precis som Wero skrev i sin bilddagbok, en utav de vackraste platserna som finns. Det tycker jag med. Faktiskt. För det är något med atmosfären, utsikten och, ja, allt, som gör en lycklig, lugn, i fas med sitt eget liv. Man kan kasta bort sina bekymmer skrivna på en lapp och fasthäftade på en sten, i vattnet, för att åka bort och glömma bort det. Man får vara nära Gud. Framför allt får man vara nära sina vänner.

Det finns många människor jag anser vara mina riktiga vänner. Först och främst har vi Ree, min älskade Tvillingsjäl. Vi är lika i allt vi gör, vi tänker likadant och våra liv går i fas med varandras (även om det inte är exakt likadant, vi må vara tvillingsjälar, men vi delar inte en själ). När jag och Ree är med varandra så glöms allt annat bort. Vi kan spendera timmar med att bara skratta, högt högt högt. Eller så kan vi sitta där, tysta och knappa på datorer, lyckliga. Vi kan till och med vara emo. It's awesome. Det finns inget jag värderar högre än att umgås med min Ree, och trots att långdistansen är skitjobbig så är det nog ändå tur att vi bor långt ifrån varandra, för hade vi umgåtts hela tiden så hade vi nog definitivt inte haft samma relation som vi har nu, haha! Anyway, I love you. <3

Sedan har vi Wero, min underbara medbrottsling och bästis. Hon är stark och självständig, envis och perfektionist, konstant klurande på något nytt problem. Att umgås med Wero är underbart, vi är på samma nivå, så vi skrattar åt samma saker och tänker ungefär likadant. Sedan är hon otroligt smart och har alltid ett svar på allting, och har hon inte det så fejkar hon det så bra att man skulle kunna tro att hon i alla fall hade det, haha, no offense ;D I love you, bitch, I really do <3

Vi har ju Stina också, för Stina är en vän (omg!). Stina är bra, fastän vi är lite elaka mot henne. :> Hon må vara glömsk och envis som en åsna, men hon är också förstående och lojal, vilket är egenskaper man uppskattar när det kommer till vänner. Hon vet hur man bjuder på sig själv, den bruden. That is awesome!

Vi har ett helt robotlag som jag anser vara mina vänner. De är de vännerna som inte hör till mitt kristna liv, de där vännerna som jag spenderat hundratals timmar med att klura och bygga och tänka och skratta. Vi vann, hörrni, vi vann! Japan med de människorna var bäst, helt underbarast.

Vi har ju mina kyrkokompisar också, de jag umgåtts med en hel helg nu (minus Sara, eftersom hon inte var där). De är också bra. Jag har inte så mycket mer att säga om det, hahaha.

Har jag glömt någon?

Oscar goes without saying, dudes, I love that guy. Jag skulle inte ha varit tillsammans med killen i så när som på ett halvår om jag inte ansåg att han är min vän. And you can't spell boyfriend, without the word friend! Fatta att vi har varit tillsammans i hela ett halvår! Sex månader! Underbara månader, för det finns INGEN som har sett mig som han har sett mig och fortfarande älskat mig (förutom Ree, men hallå, that goes without saying as well  - dessutom har hon inte sett mig på exakt samma sätt som Oscar har, that would be awkward, haha). Jag älskarälskarälskar honom. Faktiskt. Jag vet att folk kanske inte tror det. Jag vet att folk ser på mig och tänker "vad ser han i henne?!" och jag vet att folk ser på honom och tänker "vad ser hon i honom?!", och jag tror inte folk förstår att jag och han är väldigt lika. Och att han är världens finaste, underbaraste, snällaste, mest förståeende och ödmjuka killen i hela universum. Men det är deras problem.

Folk vet inte varför jag hänger med mina andra vänner heller. Typ Ree. Varför skulle en sådan begåvad, vacker, snygg och rolig människa vilja umgås med någon som mig? Och Wero, hon är för smart, Stina för snäll, alla andra för underbara. MEN DET STRUNTAR JAG I. Och det gör de nog också, om jag får säga det själv! För lojalitet är nyckelordet. Vänskap är den röda tråden.

Best friends are completely aware of how retarded you are, but still manage to be seen in public with you.

Jag minns inte vad det här inlägget skulle handla om.
I love you, bitches!

God bless you,

And honestly, if I'm honest with myself
I hate the song they sing
It's like salt on an open wound

Flera gånger har jag öppnat den här sidan för att skriva ett blogginlägg, sedan inte kunnat få ur mig något som inte är ett GAH eller ARGH eller ohjiogf9046yuåetyhjigxöo... Att jag bara, dampar ur mig på tagentbordet. För det är egentligen det jag vill göra när jag får för mig att skriva något. Det enda jag egentligen vill skriva är hur arg jag är. Eller, nej, jag vill egentligen inte alls skriva om hur arg jag är, jag vill allt annat än skriva om hur arg jag är. Men jag blir så arg att jag inte kan skriva om något annat. Jag blir så arg att jag inte ens kan skriva, att allt jag kan göra är att hålla tillbaka ett skrik - ett skrik som funnits i mig sen... Fan, jag minns inte ens en tid då det här skrikit inte har funnits i mig. Men just nu finns det så nära mitt medvetande att jag inte klarar av det. Jag klarar inte av det, det driver mig till vansinne, och det värsta av allt är att det aldrig går bort. Det försvinner aldrig. Det tar aldrig slut. Jag kan inte sätta mig vid datorn utan att få ett dampanfall och bara slå på tagentbordet för att jag är så frustrerad. Jag kan inte skriva ett jävla SMS utan att vilja välla ur mig femhundra svordomar följt av ett...

Jag hade skrivit en fortsättning på det här inlägget, men jag blev så förbannad att jag tappade kontrollen lite. Och helst av allt vill jag inte att någon ska läsa de saker jag får för mig att skriva när jag tappar kontrollen över min ilska. Helst av allt borde ingen vara i närheten av mig då. Så det är väl bra att ingen är det, att ingen vet, att ingen fattar. Det är nog bra för er.

Sincerely Yours,