When you call my heart stops beating...
But I can wait, I can wait forever.
You look so beautiful today
When you're sitting there it's hard for me to look away
So, I try to find the words that I could say
I know distance doesn't matter but you feel so far away
And I can't lie
Everytime I leave my heart turns gray
Ja, jag är nog snäppet värre än Dania. Jag är en hopplös romantiker. Jag gillar inte att medge det, det låter så... Fel. Det passar liksom inte in med resten av mig. Det passar inte in med att jag är självständig, det passar inte in med att jag är överdrivet, överdrivet stolt, det passar inte in med att jag har en gräns för hur mycket jag kan älska någon - det låter hemskt, men. Jag har gränser.
Och ändå är jag en hopplös romantiker. Jo, jag är nog ganska hopplös.
Jag är en sådan människa som tar det långsamt. Jag kan inte rusa in i kärlek och jag kan inte rusa ut ur den - det tar ett tag för mig att falla, och det tar ett tag för mig att släppa taget. Vänner, killar, allt. Sådan är jag och därför kan man vara ganska säker på när det är och inte är på riktigt med mig.
Så, när jag säger att jag... Jagvetintevad, om han bara gillade mig, då vet man att det är på riktigt.
Eller, jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt. Jag säger som Dania; jag vet inte. Allt jag vet är att när han ler och vinkar mot mig känns allt okey. När han kramar mig känns allt... Rätt. De där en, två, tre sekunderna då han håller mig intill sig, kan jag tillfälligt, nästan släppa taget. Ögonblicket är så kort att jag knappt märker det men det är så det känns. Just det ögonblicket är det enda som jag inte är gruvligt nervös omkring honom. Och jag önskar att jag kunde känna så för alltid. För jag är så lycklig.
Ibland försöker jag komma över det. Ibland spanar jag på en annan kille, ibland lyckas jag till och med prata med honom; men det slutar alltid på samma sätt. Jag tänker på Honom med stort H. Jag tänker på Hans leende och Hans kramar och Hans röst och Hans ord. Och sen tänker jag på att vi tillhör två olika världar. Han är naturare; jag är samare. Han är blond, blåögd och svensk; jag har mörkt hår, mörka ögon och är ursprungligen från Filippinerna. Hans föräldrar är gifta och han har fyra syskon; jag är ensambarn. Han bor i en Moderatvilla; jag bor i lägenhet. Han är moderat; don't even get me started on this one... Han går på fest och blir packad; det enda jag och mina kompisar konsumerar är stora mängder Cola Zero. Han är som alla andra; jag är som alla andra som inte är som alla andra. Han är en post-fjortis; jag är en estetnörd. God, we really are like the Capulets and the Montagues.
På ett sätt vet jag att det aldrig kan bli Han och jag. Men så länge som jag inte vet "på riktigt", kan jag fortsätta hoppas; och jag hoppas, jag slutar aldrig hoppas. Hur mycket jag än vet slutar jag aldrig hoppas. För den där hopplösa romantikern som inte passar in ett dugg? Hon är envisare än man tror.
Sinulle mä antasin sydämen jos sä otat sen.
Jag skulle ge dig mitt hjärta om du skulle vilja ha det.
Ja, men den här bloggen handlar mycket om kärlek, okej? För kärlek är liksom det som finns i våra - som i jag och Ree - hjärtan, vi är hopplösa romantiker båda två (fast jag måste erkänna att hon är snäppet värre xD). Och ja, jag kan sitta här och fortsätta tjata om att Han är underbar och att jag såg Honom igår på 100% Gud, men liksom... Det tjänar ingenting till. För jag vet ju att Han inte vill ha mitt hjärta. Men det betyder inte att Han inte skulle få det. För skulle Han helt plötsligt stå framför mig och ba; "Jag ångrar mig, jag tycker visst om dig. Litegrann. Typ. Liksom." eller något lika töntigt som det så skulle Han få mitt hjärta bara sådär. Visst, det är lite trasigt och har blivit lagat med Ree's Speciella Hjärtekross-limm (haha<3), men Han skulle få det. Bara sådär. Eller kanske inte, jag vet inte. Men smilgroparna får mig fortfarande att falla, lika hårt varje gång. Det kanske är det som kallas att tycka om någon. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag älskar Ree och grisen på vår blogg är pwn, för jag har ritat den med mina paint-skillz!
Jag orkar inte vara deppig. Så jag tänker leva mitt liv i Ljuset. Och ja, det finns väl kvar lite mörker i mitt liv ibland, men det spelar ingen roll. Jag har Gud och jag har min familj och jag har mina vänner (ursäkta, men det kommer faktiskt i den ordningen - dock så räknas Ree till familj, för vi hör ihop) och så har jag alla mina prylar också (jag har faktiskt precis fått en ny kamera, Kiwi, så jag får vara lite materiell just nu), så jag har ingen anledning till att vara deppig. Haha. Som om jag inte dragit samma visa varje gång något bra har hänt mig xD Men jag ska faktiskt försöka, på riktigt. I alla fall lite. Jag vill inte göra mig själv besviken. Igen.
He's got me at his mercy...
Orka att jag inte kan låta bli att göra det.
Orka att han ska vara so pretty.
Orka att han ska titta på mig.
Orka att han ska le och vinka.
Orka att det inte betyder något för honom.
Orka att han ska ha ett liv.
Orka att hans vänner ska se snett på mig.
Orka att jag totalt gör bort mig i närheten av honom.
Orka att han får mig att känna mig som en loser.
Orka att han får mig att känna mig underlägsen.
Orka att han vet det.
Orka att han är en arrogant, dryg, socialt efterbliven idiot.
Orka att han ska ha den sliskigaste frisyren någonsin.
Orka att hans dåliga sidor väger mer än hans bra.
Orka att trots det, trots allt, skulle jag inte ändra något med honom.
Orka att jag älskar de få ögonblicken då han inte känns överlägsen.
Orka att jag älskar när det är han som skämmer ut sig.
Orka att han är så söt när han är fånig och dum.
Orka att jag vill att han ska tycka om mig.
Orka. Orka.
Orka att han inte bara kan vara en korkad post-fjortis.
Orka att han dessutom ska vara smartare än mig.
Lipgloss Lies, doin' the time, never gonna miss what I left behind...
Part of where you're going is knowing where you're coming from,
the hardest part of moving forward's all these times when we all stand alone...
Yttligare en gång, rubriken; For All These Times med lostprophets. Ladda ner.
Vissa dagar vaknar man och mår nästan illa över tanken på att gå upp. Idag var en sådan dag, och jag har en stark känsla av att imorgon inte kommer vara annorlunda; men jag har, trots illamåendet, trots att kroppen väger bly, trots den ihållande viljan att ligga kvar under täcket, faktiskt gått upp. Och jag tänker gå upp imorgon också. Och morgonen efter det. Och morgonen efter det. Vet ni varför?
För att det är det enda jag vet hur man gör.
Jag kanske inte tror på något. Jag kanske inte tror på någon. Men jag går upp, jag går vidare, för jag känner inte till något annat. Och sanningen är den att jag är glad att jag inte känner till något annat.
For three years I had roses and apologized to no one. I shall die here. Every inch of me shall perish. Every inch, but one. An inch. It is small and it is fragile and it is the only thing in the world worth having. We must never lose it or give it away. We must never let them take it from us.
Another heartache, another failed romance
Jag är helt... tom. Jag är bedövad. Mina rus är borta. Fjärilarna som fanns där har dött. Jag kan inte känna något. Det enda som finns kvar är tomma förklaringar. Förklaringar som inte betyder något egentligen. Alltså, jag vet att Gud antagligen vill att jag ska lära mig något av det här. Just nu känns det faktiskt bara som om jag aldrig mer kommer att känna något. Vilket är falskt. För så fort jag ska sova så kommer alla känslorna att ta tag i mig igen, dra ner mig. Som alltid. Det är trots allt som det brukar vara igen. Stackars fjärilar... Jag gillade ruset. Nej. Det finns ingen vettig poäng. Jag behöver uppmärksamhet. Ursäkta mig för att jag är sämst.
Det blir aldrig som jag vill.
Oh, Romeo, where do you have your Juliet now?
Jag ser mitt liv passera i revy. Allting förändras, hela tiden förändras det. Olika bilder. Olika platser. Olika personer. Ändå är allting precis likadant. Det här är samma nedstämdhet som jag kände när jag var elva. Samma hopplöshet som jag kände när jag var tolv. Samma hjälplöshet, samma tomhet, samma ångest som jag kände när jag var tretton, fjorton, femton... Det är samma känsla av att stå still och samma känsla av att inte tro på någonting. Eller någon. Jag är sexton år. Jag ser mitt liv passera i revy.
Hur svårt ska det vara att bara få vara lycklig?
I've lost my will to love,
and lost my will to live,
my life is flatlined,
on it's very last breathe,
it's very last feeble heartbeats,
on their very last attempt.
I'm a FAKE.
....Det var det. Aldrig mer. Han tycker inte om mig. Jag visste det. Varför skulle han tycka om mig liksom? Jag är värdelös, sämst. Usch. Jag orkar inte ens skriva, men jag gör det i alla fall. Jag kunde inte låta bli att gilla honom. Vad sämst jag är. Fast varför skulle jag få vad jag vill ha liksom? Jag förtjänar det inte. Jag förtjänar inte att någon ska tycka om mig på det sättet. Herregud, jag kommer inte våga titta på honom sen. Nåja, det kan inte bli värre än det redan är. Han kan inte direkt fysiskt slita ut mitt hjärta och slå sönder det. Fan vad dramatisk jag är. Det gör inte så ont. Jag kommer över det. Jag har varit med om värre. Men ändå. Det är en törn på självförtroendet. Det som inte fanns där från första början.
Seriöst, jag är för svag för att orka med det här. Varför kan det aldrig vara som jag hoppas för? Jag ska fan aldrig mer hoppas, jag blir bara så besviken hela jävla tiden. Ursäkta svordomarna, men jag är arg på mig själv för att jag lät känslorna ta kontrollen. Jag visste ju att jag skulle bli besviken, men ändå lät jag mig kära ner mig i någon jag inte förtjänar. Varför? Varför tycker ingen om mig? Är jag så jävla äcklig eller? Antagligen. Hela mitt liv är väl ett bevis på det. Fattar inte ens varför Gud pallade skapa mig, med tanke på hur misslyckad jag är. Usch. Jag hatar mig själv. Jävla nolla.
Had a bad day, don't talk to me,
gonna ride this out,
My little black heart, breaks apart,
with your big mouth.
And I'm sick of my sickness
Don't touch me, you'll get this.
I'm useless, lazy, perverted,
and you hate me.
You can't save me,
You can't change me,
Well I'm waiting for my wakeup call,
And everything, everything's my fault.
Went to the doctor, and I asked her,
to make this stop. (whoa)
Got medication, a new addiction,
Fucking thanks a lot.
I had to relapse, I'm bad at rehabs
It ruins everything. (whoa)
So point your finger, at the singer,
He's in the pharmacy.
You can't save me,
You can't change me,
Well I'm waiting for my wake up call,
and everything's my fault.
You can't save me,
You can't blame me,
Well I'm waiting here to take a fall,
and everything, and everything's my fault.
And I'm a death threat haven't slept yet,
Baby why the wake up call
I'm the bad boy tell the tabloids
everything's my fault.
Whoa whoa whoa yeah, write it write it,
Whoa Whoa whoa everything's my fault,
everything's my fault.
I went to heaven, but couldn't get in,
For what I have done.
I said please take me, they said you're crazy
you had too much fun.
You can't save me,
You can't change me,
Well I'm waiting for my wake up call,
and everything's my fault.
You can't save me,
You can't blame me,
Well I'm waiting here to take a fall,
and everything, everything's my fault.
You can't save me,
You can't change me,
You can't save me,
You can't change me,
You can't save me,
You can't change me,(everything's my fault)
You can't save me,
You can't change me,
Everything's my fault.
Good shoes won't save you this time.
and we sing, sing without a reason to ever fall in love.
Jag läste nyss igenom alla mina gamla blogginlägg och... Vad annorlunda allting känns, även om det, när jag väl känner efter på riktigt, fortfarande känns precis likadant. Lite svårt att förklara. Vissa saker förändras bara inte. Vissa saker märker man inte har förändrats. Men jag jobbar vidare med mitt liv och mitt självförtroende och min framtid och ibland går det bra, ibland går det mindre bra och ibland går det inte alls, men jag fortsätter. I största allmänhet skulle jag säga att jag är lycklig. Jag är lycklig. Jag är nöjd med mitt liv. Det kan vara lite svårt att tro på när man hört mig vara pessimistisk och negativ (alla har sina svackor, inte minst jag; det gäller att ha tålamod, jag reser mig alltid tillslut), men egentligen är jag faktiskt en optimist, jag är ganska positiv till livet. Jag gillar att se mig själv som sådan, i alla fall.
För att vara ärlig har jag ingen aning vad rubriken har med inlägget att göra, jag bara råkar gilla den låten för tillfället; Can't Catch Tomorrow (Good Shoes Won't Save You This Time) med lostprophets. Ladda ner om ni inte hört den. Den är grymt bra. Och, ja, ett litet avbrott, nu fortsätter vi.
Tre månader. Tre månader har det gått, tre månader har jag väntat; väntat på att det ska svalna, väntat på att det ska gå bort, så jag slipper göra något åt det. Tre månader har gått och jag väntar fortfarande. Jag vet inte vad jag väntar på längre. För det går inte bort, det går uppenbarligen inte bort... Jag tycker att de här tre månaderna har visat att det uppenbarligen inte går bort. För det enda som hänt är att jag är lite mer patetisk och mycket mer kär (fel ordval, det borde stå gillar otroligt mycket) än jag var för tre månader sen när jag inte hade den blekaste aning vad jag gav mig in på.
Jag önskar att någon hade varnat mig för det här då.
Men vänta, någon varnade mig faktiskt. Någon varnade mig och jag tog det inte seriöst. Men det är inte samma sak, sa jag. Jag skulle aldrig kunna känna något sådant. Vet ni, det borde vara brottsligt att låta folk bedöma sin egen förmåga till att känna saker. De underskattar oftast känslorna ganska grovt.
Jag läste mina gamla inlägg och mindes hur ogrumligt lycklig jag var. Eufori, på högsta nivå. Hög på känslorna. Hög på adrenalinet. Allt som krävdes var ett leende, och jag kunde sväva på rosa moln resten av dagen, oblivious to everything else. Det var så barnsligt och oseriöst och fånigt alltihop.
Visst, jag visste alltid att euforin skulle ta slut. Sådant varar inte för alltid. Jag var beredd på det, beredd på att effekterna av kärleksdrogen skulle tyna bort, tillslut försvinna helt; men hur i helvete, hur i helvete skulle jag kunnat vara beredd på vad som följde? På... Det här? Jag trodde att jag skulle lugna ner mig, att jag skulle chilla, bli lite mer... Normal, lite mer mig själv. Landa på marken, nånstans.
Jag har landat på marken. Jag slog i rätt hårt.
Men har jag lugnat ner mig? Har känslorna svalnat? Kanske, men det har inte gjort saken bättre.
Jag har blivit beroende. Jag experimenterade, först något ofrivilligt, sedan otroligt oförsiktigt med kärleksdrogen, och nu är jag fast. Det handlar inte om ruset längre. Det handlar inte om den ogrumliga lyckan. Det handlar om den bottenlösa tomheten som uppstår om jag inte får i mig min dagliga dos. Jag svävar inte på moln av ett leende utan jag sjunker utan det. Det är ett behov och jag lider så lätt av abstinens. Konstant abstinens, konstant hunger efter mer; bara för att hålla mig själv upprätt. Euphoria is a long lost dream of the past.
Jag är otroligt dålig på det här med vad jag vill och vad jag behöver, och att skilja på de två; oftast tror jag att jag behöver det jag bara vill ha. Men det här? Det förvirrar mig. För jag vill att det ska gå bort mer än något annat. Jag vill slippa känna såhär, vill kunna ta tillbaka allting, bli som jag var förut. Betyder det att jag behöver honom..? På riktigt?
Jag tänker säga som en av mina bästa vänner sa till mig;
you're pining for him.
I am, I truly am.
Sincerely Yours,
Lista över varför livet är lyckat idag.
2. Han med stort H skrattar.
3. Han med stort H ler (SMILGROPAR).
4. Han med stort H sover.
5. Han med stort H sover i bara underkläder.
6. Han med stort H har en übersöt rumpa.
7. Han med stort H tittar på en.
8. Sitta i samma soffa som Han med stort H.
9. Sitta tre meter ifrån när Han med stort H sover
10. Se han med stort H's morgonrufs.
11. Han med stort H som sträcker på sig efter att Han vaknat (underkläder = rawr<3).
12. Den där nacken... <3
13. Det faktum att Han med stort H drar fingrarna genom håret som en reflex.
14. "When you get caught staring at him, remember that he was looking back."
15. Skrattet, det där underbara skrattet <3
16. Smilgroparna, smilgroparna, smilgroparna.. <3
17. Det faktum att jag inte kommer att träffa Honom på hundra år igen och det enda jag har att klamra mig fast vid är att Han kanske loggar in på msn.
Och så vidare. Jag är kär. <3 Hjälp. o_o
You're the centre of adrenalin.
Jag önskar att jag hade något positivt att säga. Jag önskar verkligen det. Jag skulle gärna säga "bara var dig själv" - jag skulle gärna påstå att det blir bättre - att det är underbart, att det är värt det. Egentligen borde jag påstå allt det där eftersom jag gärna tror att det är det jag tror på. Eller, jag vet att det är det jag tror på. I alla fall önskar jag att det gick att tro på det. För då skulle jag göra det.
Att man bara kan vara sig själv.
Men jag tänker vara ärlig. Det är inte underbart, och det blir inte bättre; det tar sig in i ens system och sen går det aldrig bort. Hör ni mig? Det går aldrig bort. Aldrig. Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom, det går inte en sekund utan att han finns där, nånstans i mitt huvud, bländad av rampljuset eller nerknuffad i en mörk vrå. Men han finns där. Han finns alltid där. När jag ser honom slutar jag andas. Det är inte ens en metafor längre, utan jag slutar bokstavligt talat andas; lungorna liksom, glömmer bort vad de ska göra. Det känns som att mitt hjärta stannar. Eller tar en väldigt lång paus innan det börjar slå igen. Jag får panik, fylls av ett enda stort OMG och måste påminna min egen kropp att inte stänga ner, att inte lägga av bara för att hjärnan och stämbanden gör det. Jag springer bort och hyperventilerar och känner hur tårarna väller upp och bara vill ut. Och jag känner mig så patetisk för att jag känner mig så överhuvudtaget. Det är inte normalt. Och jag vill bara bort ifrån det. Samtidigt som det inte finns något jag hellre vill än att våga stanna, gå fram till honom och säga; jag gillar dig, jag gillar dig så fruktansvärt mycket. Fattar du inte att jag gillar dig så fruktansvärt mycket?
Men saken är den, att så fort jag öppnar käften omkring honom känner jag mig så fånig; så dum, töntig, löjlig, ointressant. Fånig. Och konstig. Och så fort något händer, så fort något förändras, kastar jag mig på det och börjar överanalysera hela skiten. Och jag kommer alltid fram till samma sak:
jag gjorde bort mig, och jag kan aldrig få honom ändå.
Jag kan inte vara mig själv, för han får mig att önska att jag var annorlunda - jag kan inte vara mig själv, för jag oroar mig för vad han tycker om mig - jag kan inte vara mig själv, just för att hans åsikt är så viktig. Och det suger. För jag vill ju egentligen att han ska tycka om mig för mig. Per princip, vill jag bara ha honom om han vill ha mig. Inte någon jag låtsas vara för att få honom att vilja ha mig.
Men jag tänker inte ljuga. Egentligen struntar jag i att han och jag är raka motsatser, att jag per princip avskyr och undviker sånna som honom, och att han är allt jag försökt eliminera från mitt liv sen jag började på KG; jag struntar i det, jag struntar i allting, bara han ser mig. Bara han bryr sig. Bara jag spelar någon roll. Jag vill bara vara med honom; är det så mycket begärt? Jag begär inte det perfekta förhållandet, jag begär inte ens ett förhållande överhuvudtaget - allt jag begär är att han en gång, bara en gång, tar första steget. Visar att han märker mig innan jag märker honom. Ett hej, innan jag sagt det. En kram, innan jag brer ut armarna. Ett simpelt "Hur mår du själv?". Är det så mycket begärt?
För det är inte roligt längre, att han har tagit över mitt liv. Jag kan inte prata om något annat. Jag kan inte göra något som inte har Honom skrivet över det. Så, jag vet att jag önskar att jag kunde ge råd som "bara var dig själv" - men vet ni vad? Det enda råd jag har att ge är följande: if you ever run into anything that makes you feel even remotely what I feel for him... Stay clear of it.
Sincerely Yours,
Now I'm slowly giving up.
Vart är Ree när man behöver henne? <//3
Forgetting all the hurt inside you've learned to hide so well
Photogenic faces and undiscovered places.
Det är nästan vidrigt hur mycket jag hatar honom. Egentligen hatar jag honom inte, jag ogillar honom bara starkt (han skickar ogilla-starkt-vibbar; det är inte mitt fel), men eftersom jag är näst intill besatt av hur mycket jag ogillar honom, blir det till ett slags hat. Eller, vad jag brukar säga; "an inverse obsession/crush". På ett sätt är hela den här saken en stor del av mitt liv som jag... Behöver?
Jag vet inte, men det skulle kännas väldigt tomt utan den.
I'm the kind of person who endorses a deep commitment, getting comfy, getting perfect is what I live for, but a look and a smell of perfume, it's like I'm down on the floor and I don't know what I'm in for...
Han, Hatobjektet, är min ventilation för alla negativa känslor jag känner - jag bara skyller allting på honom, ofta följt av att jag föreställer mig att jag mördar honom brutalt... Något mina närmare vänner i skolan har vittnat, och skrattat åt, ett antal gånger. Jag själv brukar skratta åt det efteråt. Men när jag väl är mitt i ett av mina tantrum så brukar jag verkligen vilja döda honom - jag skämtar inte - och det är en av många impulser jag inte följer, på grund av de ganska dramatiska/tragiska konsekvenserna.
Varför ogillar/avskyr/hatar jag någon så mycket som jag inte känner, måntro? Jo, det är väl:
1) det lilla jag sett,
2) det jag hört,
3) och att jag inte kan hata honom helt på grund av att det jag sett och det jag hört, vid närmare eftertanke, får mig att tycka om honom istället. Det låter helt stört - men det är sant. Och jag är störd.
För det är lätt att inte tycka om någon som bara är yta. Det är inte lätt, och för min del fullständigt omöjligt, att inte tycka om någon så fort den människan får lite djup. Blir mänsklig. Är sårbar. Okey, "sårbar" är inte rätt ord för Hatobjektet, men mänsklig - det är han faktiskt (tro det eller ej, människan hur ju ändå överlevt att bli strypt, knivhuggen och slängd från sjunde våningen i min fantasi - med mera). Och jag vet det. Och det stör mig att jag inte kan hata honom helt för att jag vet det. Det får mig att hata honom mer, lika mycket som det får mig att hata honom mindre - stört, eller hur? Och det hjälper inte heller att han har Håret med stort H; det perfekta håret, gällande både utseende och att jag får lust att bara dra händerna genom det (vilket är bland det mest attraktiva som finns). <3 Och att han ser fotogenisk ut (jag har aldrig träffat en människa som jag tyckt ser fotogenisk ut, utan att vara ett foto - och jag är fotointresserad). När jag ser honom börjar det nästan klia i händerna för att jag vill fotografera honom så mycket. Och jag gillar hans leende, speciellt när han skrattar; det är bedårande. För att inte tala om hans språk... (Listan fortsätter, irriterande nog.) Och, ja - ibland vet jag faktiskt inte vad det är jag känner, och bara det får mig att hata honom och bestämma mig för att hata honom.
Come and stand a little bit closer, breathe in and get a bit higher,
you'll never know what hit you when I get to you...
Kanske borde jag lära känna människan, i alla fall. Det kan inte vara bra för min mentala hälsa att dagligen föreställa mig att jag våldsamt tar livet av någon annan. Och jag borde lära känna honom, om bara för att få fota honom - jag har fastnat för det. Men det finns inga ord för hur vacker den bilden skulle kunna bli (jag kan se den framför mig, och jag är fullständigt kär i den, trots att den inte finns).
Ooh, I want you, I don't know if I need you but, ooh, I'd die to find out...
... So, can we find out?
I can't help falling in love with you.
Ja, men jag kan inte låta bli, okej? Det kanske inte kan kallas kärlek så mycket som det kan kallas förälskelse. Men ändå. Jag kan inte låta bli. För det första är han kristen och snygg (liksom, ofta jag kan hitta någon som är kristen OCH snygg?!), men han är också liksom... Hängiven. Han verkar inte vara en sådan som ger upp direkt, som jag. Och han verkar äldre än han är. För han är en fånig 90;a, men han har liksom inte attityden som de har, som om de vet allt i hela universum. Eller jo, det har han väl. Men smilgroparna får väga upp det! Smilgroparna och det rufsiga håret och.. och... Det faktum att han såg på mig och log. Fast jag kanske bara inbillar mig, Han kanske tittade på mig och tänkte "Hahahhahaha vad ful hon är och hon tror att hon är snygg!", precis som alla andra 90;or, men jag kan ju få låtsas att han inte gjorde det! För jag hade världens självförtroende i fredags (förövrigt då jag träffade honom), även om jag hade fula kläder på mig, så det var awesome! Fast i slutet liksom försvann det och jag övergick till att undvika att titta folk i ögonen igen, men skitsamma! Han tittade på mig och han log och det spelar ingen roll om han är en fånig 90;a. Ingenting spelar någon roll. Förutom hans smilgropar. De där smilgroparna... <3
Like a river flows surely to the sea, darling so it goes, some things are meant to be. Take my hand, take my whole life too, for I cant help falling in love with you..
Every wasted day is a wasted chance.
Ah, jag har saknat Dania. <//3 Knarkat SP's senaste hela semestern och jag ä.l.s.k.a.r. den - det står jag för, även om säkert 99% av alla mina kompisar kommer tycka att jag är urtöntig. Förutom Dania, haha. <3 Det är väl därför jag älskar henne så mycket; i tre år har hon älskat mig, vad jag än gjort.
Innan jag åkte sa jag att jag skulle utnyttja avståndet till att tänka efter. Jag medger, det blev inte så mycket tänkade - det var full fart precis hela veckan. Jag är helt utsliten nu. Men lite har jag tänkt. Och den lilla biten jag har tänkt (då jag inte tänkte på Hatobjektet för att undvika att tänka på F eller tänkte på F för att undvika att tänka på Hatobjektet - mycket underhållande) har räckt ganska långt.
Jag finner det ökat svårt att balansera mitt liv. Det känns som att tiden inte räcker till. Egentligen är det en ganska fantastisk känsla att känna - det får mig att känna mig som om jag gör något. Jag är påväg nånstans. Vart vet jag inte - kanske England, eller USA, kanske blir jag jurist, eller beteendevetare - men jag är påväg. Det finns en mening, även om jag inte är helt säker på vad den är än.
Det känns som att det finns en massa människor jag bryr mig om och inte ens i närheten av tillräckligt mycket tid att vissa hur mycket jag tycker om dem. Som det är spenderar jag redan mer än hälften av min tid med mina vänner. Resten går åt till skolan, och lite till att bara vara. Och ändå räcker det inte. Ändå dröjer det flera veckor innan jag träffar människor som jag egentligen skulle vilja träffa varje vecka, helst flera gånger i veckan; ändå vet jag att folk känner sig bortvalda, ändå vet jag att det verkar som att vissa är viktigare för mig än andra. Och visst - vissa är viktigare för mig än andra. Men tiden räcker inte även om jag prioriterar. Och det känns hemskt att behöva prioritera bland sina vänner.
Och sen förstås, skolan. Alla som känt mig en längre tid vet om vilket skruvat hatkärleksförhållande jag har till skolan. Skolan är jätteviktig för mig - jag tycker att jag bevisade det när jag mer eller mindre uppoffrade min psykiska hälsa för den. På ett sätt vet jag inte vad jag skulle ta mig till utan möjligheten att dränka sig själv i skolarbete. Vad skulle jag göra för att hålla igång? Vad skulle jag göra för att känna som att jag gör något? Att jag är bra på något? För skolan, det är det enda jag alltid varit bra på - jag håller inte på med någon sport, jag spelar inget instrument - men jag är smart, jag vet att jag är smart, även om jag då och då tvivlar på mig själv. Jag har mycket att ge. Och skolan är viktig för mig, just för att jag ska få chansen att ge allt det där. För att jag ska motiveras, för att jag ska orka hålla igång; orka gå vidare, även om jag stöter på motstånd. För varje gång jag gör något riktigt bra mår jag riktigt bra. Och mår jag riktigt bra gör jag riktigt bra saker. Sen får jag riskera att jag mår riktigt dåligt när det inte går fullt så bra som jag hoppats. Och ja, jag vet att jag ställer höga krav. Men jag ställer dem utifrån vad jag vet att jag kan. Och lite måste man pressa sig själv för att ens komma nånvart i livet.
Jag medger, det är inte bara för att jag vill förändra världen som jag pluggar - jag vill tjäna pengar på det. Jag tänker inte ljuga. Jag har alltid sagt att materiella saker inte är allting för mig - att jag inte bryr mig om pengar - att jag skiter fullständigt i om jag är rik eller fattig - men saken är den att, det är inte hela sanningen. Ja, det finns viktigare saker i livet än materiella tillgångar; men att ha pengar, det öppnar så många möjligheter. Har man inte pengar har man ibland inte chansen att uppleva allt det där som är viktigare än pengar. Som att resa. Och göra nya saker. Och inte nog med det, men i den här världen är pengar makt - har man pengar kan man påverka. Det är förjävligt, men sant. Sen skulle jag inte ha något emot att gå runt i plagg som kostar mer än vissa tjänar på en månad. Jag skulle inte ha något emot att bo på världens enda sjustjärniga hotell och leva ett liv i lyx. På ett sätt är det en del av vad jag vill uppnå med mitt liv. Ekonomisk stabiletet. Finansiell säkerhet. Och det gör mig inte ytlig.
Så, förutom att förändra, och bli rik, vad vill jag göra? Jag vill skriva. Det har jag vetat länge. Någon har sagt, att ingen inte skriver för pengar; men det är inte för pengar jag skriver. Det är för att nånstans inom mig hoppas jag att någon läser det jag skrivit och tar till sig det. Att någon rycker till, reagerar; känner igen sig, eller börjar fundera. Att jag någonstans når ut till folk och "hit a nerve". För ord är så mäktiga om man vet hur man använder dem. De kan få folk att skratta tills de gråter, eller gråta tills de skrattar - de kan få de mäktigaste att falla - de är som röntgenstrålar, de går igenom allt.
Jag säger alltid att man inte ska älta det förflutna, och sen kommer jag på mig själv med att själv aldrig gå vidare ifrån det; jag bara förtränger, låter bli att tänka. Som att jag kan det där med att lära sig av sina misstag i teorin men aldrig lyckas i praktiken. Men nu har det hänt något. Jag vet inte vad det är, men jag kom på det på planet hem - även om jag försöker älta, om jag försöker tänka på det som hänt och ångra mig - så... Känns det inte. Jag ångrar ingenting längre. Jag önskar inte att jag gjort saker annorlunda. För första gången kan jag se på mitt liv och känna mig likgiltig. Det låter hemskt, varför skulle man vilja vara likgiltig mot sitt eget liv? Men det är så lättande. Jag känner mig så fri. Jag kan inte skruva tillbaka tiden. Jag kan inte ändra det som redan är gjort men jag kan göra något som förändrar. Jag kan skriva historia; och det gör jag mycket hellre än försöker skriva om den.
Så, det finns en mening. Kanske har jag funnit den. Annars finner jag den tids nog. Men en sak vet jag; om jag lär mig skriva historia, lär mig skriva som röntgenstrålar; då behöver jag egentligen inget annat.
Sincerely Yours,
Sometimes you don't know what you're looking for until you find it.
Vet inte ens varför jag började skriva. Kände för att göra något konstruktivt och uppenbarligen fungerade det inte. Blöh. Kom hem nu, Ree <//3
