Affärsplan
Det enda jag vill göra är att resa runt i världen och ge kärlek till dem som ingen kärlek har. Att ta sig runt är inga problem, det löser sig, precis som det löser sig för ekorrar och blommor och insekter och elefanter och fiskar och gräs och så vidare. Det enda jag vill, är att se världen, se det som är fel och rätta till det, göra så att det blir rätt igen, leda folk till Kärleken, till Gud. Fast eftersom det inte kommer att hända så kan jag lika gärna stanna här och skriva på den här affärsplanen för en affärsidé jag inte har, i hopp om att hitta det som är meningen att jag ska göra. Men jag vill inte. Så jag tänker inte. Så jag tänker sitta här och vara sur och få IG, för idag är ingen bra dag, för vi har rört om i min skräck för att växa upp och plötsligt märka att jag missat hela livet. För jag har missat livet och jag kommer att missa ännu mer. Om det finns en plan för mig så har jag missat den. Finns det en poäng i allt så har den precis tagit slut. Tack för den. Nu kanske jag borde radera det här innan Pernilla ser det. Eller skriva in det i min blogg. Troligtvis det senaste.
Vilket det blev. Snacka om produktiv lektion. Bara 50 minuter kvar...
Boom.
Ibland känns det som om världen exploderar och det bara är jag som märker det.
Jag vet att jag är sämst på att blogga.
What makes the one to shake you down?
Att gilla någon på avstånd, då. Det är fullständigt... Underbart. Till att börja med. För man blir så löjligt glad över så löjliga småsaker. Man går runt och flinar som ett fån, och man kan inte hjälpa det, försöker man att sluta le slutar det med att man brister ut i fnitterattacker. Hela världen är dränkt i skönhet och man dansar omkring i en rödrosa dimma. Det är vackert, egentligen. Man är så fullständigt lycklig att man utan tvekan vet att man är bokstavligt talat hög på känslorna. Och det är allting man kan tänka på.
Allting som Han eller Hon gör är ett konstverk i sig. Allting som Han eller Hon säger är den ljuvaste sångröst; men det är ändå det där Leendet med stort L, det där skrattet som låter som en vacker melodi, som tar priset. Man vet knappt vad man ska ta sig till omkring människan. Fjärilarnas vingslag slår nästan hål på magen. Hjärtat slår så hårt att det nästan spricker. It takes your breath away.
Och man slutar andas, långsamt. När man inte är omkring Honom eller Henne så känns det inte som att man lever. Man existerar för de där sekunderna, de är ögonblicken då det känns som att man kan snudda vid himlen, och så fort minuten passerat återgår man till sin svindlande halvexistens, sin koma. För varje gång som Han eller Hon går ut genom dörren, går ut ur ens liv, så går livet rakt ur en. Man dör; om och om igen dör man, och om och om är det bara en person som kan väcka en till liv igen.
Det blir lätt sådär. Att man skapar sig en bild och lever i den istället för att ta första steget. Ju längre man håller fast vid bilden, ju mer gudomlig blir den; ju mer onåbar känns den, ju mer lidande känner man själv. Man är ogrumligt lycklig, men man lider, långsamt, plågsamt, i tystnad, sakta men säkert... Man lider, för att man hänger ifrån den tunnaste utav trådar, man tvingas be om nåd ifrån en person som inte vet om att de håller hela ens liv i sina händer. Och ju längre man dansar sin dans och ju längre man drömmer sin dröm ju svårare blir det att släppa taget. Att låta verkligheten hinna ikapp en.
För det är det man måste göra, för att komma vidare, för att sluta lida. Man måste låta verkligheten hinna ikapp. Man måste bryta delar av förtrollningen, måste bli lite immun mot magin; inte helt, bara lite. Bara tillräckligt för att inse att Han eller Hon inte är perfekt. För att kunna vistas kring människan och vara sig själv. Och lära känna varandra. För det är när man släpper taget, när man lugnar ner sig lite och tar det som det kommer; som man kan bli riktigt positivt överaskad. Även om man blir besviken. Även om Han eller Hon inte är som man tänkt sig. För då man kan man hitta något äkta.
Och den riktiga lyckan kan hitta dig när du minst anar det.
Sincerely Yours,
Sång till en fjäril.
You are the most beautiful thing
I've ever seen
You shine just like sunlight rays
On a winter snow
I just had to tell you so
Your eyes sparkle as the stars
Like the moon, the glow
Your smile could light the world on fire
Or did you know?
Your mind's full of everything that
I want to know
I just had to let you know
I just had to tell you so
You're my butterfly
Fly high
Fly, fly, fly
Ah, tusen, tusen, tusen gånger förlåt för att jag inte bloggat! Jag har flera gånger tänkt att jag ska skriva något, om ens bara något kort, men sedan kommit på att jag inte vet vad jag ska skriva. Och om det är något jag verkligen tror på är det att om man inte kan tillföra något genom att öppna käften så ska man inte göra det. Något sånt. Som om jag själv följer det, men. Vad ska jag göra? Jag är pratglad.
Jag brukar ta upp något ämne, ofta relaterat till känslor och relationer, när jag skriver blogg. Nu finns det så mycket jag vill skriva om och jag vet egentligen inte om något av det är särskilt intressant. Men nåväl, det är som både jag och Tvilling sagt tidigare, till hälften mig blogg, så jag får skriva vad jag vill. Intressant eller inte - avgör själv.
På sista tiden har jag haft en hel del djupa konversationer med några av mina närmaste vänner angående... Allt, egentligen. Men det mesta har väl cirkulerat kring romantisk kärlek och... Yada, yada. Att gilla någon på avstånd. Att gilla någon som man, per definition, inte borde gilla. Eller som situationen säger emot. Och sedan Prince Charming - och vad man gör innan man hittar Prince Charming. Hur man hittar Prince Charming. Finns ens Prince Charming? That kind of stuff, och jag måste säga, jag tycker jag låter otroligt smart när jag pratar om det. Att jag sedan i verkligheten inte är lika smart - det är en annan historia. Om man får citera Princess Mia, ifrån En Princessas Dagbok (mobba mig inte, men hon är ju faktiskt cool); the concept has been grasped - the execution is... A bit elusive. Teori och praktik. Måste säga att jag oftast är bättre på den föregående.
Två av citaten jag lyckas kläcka ur mig föregående vecka har på något sätt lyckats fastna hos mig. Tolka dem som ni vill, jag vet i alla fall vad de betyder för mig; det är sånadär citat som man egentligen får avgöra själv vad man vill att det ska mena. Det ena är "Get over yourself" och det andra är "Skip the pride". Ganska mycket av det jag tänkt på och pratat om (vilket är att tänka med en annan person) har kretsat kring det där med alla löjliga sätt vi hindrar oss själva från att leva. Som jag sa till någon... Det måste ha varit M eller T, men det var något som; my pride, my fear of rejection and my fear of commitment, combined, will make it very difficult for me to fall in love. Men jag fortsätter hoppas, indeed. För som jag har sagt miljoner gånger - jag tror på att man skapar sin egna chanser. Tror man på dem, ser man dem; tror man inte på dem, kommer de aldrig till en. Don't let it pass you by.
Det var dock inte det jag ville skriva blogg om... Nåväl, jag ska plugga geografi nu, så det får bli imorgon istället. Titta! Jag är aktiv igen, woho! En ultrastor eloge till mig! Eller något... Nåväl ;D
Sincerely Yours,
Hey there, Delilah.
Och medans jag kommer ihåg det. Tack för att du visade mig att det är värt plågan att hjälpa till. Tack för att du visade mig att folk uppskattade att man stod ute i regnet, bara för att ge dem kaffe och bullar. Tack för att du skickade den där mannen också, han som pratade på om att bibeln var en konspiration från judarna.. Jag förstår varför du skickade honom. Det var för att visa att du finns i den sista man letar i. Visst, han kanske var lite knäpp och lite för onykter för att vara säker på vad han sa, men han var ändå fascinerande. Han hade en vigselring i sitt kors. Han sa också att han alltid skulle vara trogen sin fru. Fast när han stack så sa han att han skulle gå och spela och se ifall han fick napp, vilket jag tolkar som att han letade efter ett one night stand. Lite motsägelsefullt. Men ytterst fascinerande.
Nåja. Tack för att du lyssnade på mig, Jesus. Tack för allt.
These words are my heart and soul.
Jag, olikt min älskade Tvilling, har blivit ganska fäst vid det här med att blogga. För en gångs skull känns det som att jag bloggar om något vettigt. Eller, ja; hjärndatorer, fiskar och misslyckade uppraggningar. Mycket vettigt. Men jag gillar verkligen vår blogg. Jag gillar den enkla layouten.
För att spinna vidare på vad Dania sa - all kärlek är bra kärlek. Känner man mig sådär lagom väl vet man också varför jag brinner så mycket för just det ämnet. Men nåväl, min blogg skulle egentligen inte handla om HBT-rättigheter, utan om min kärlek till en viss person. Haha, you all knew it, didn't you?
Heck, even I knew it.
Nåväl, jag och min Wonderwall (han får heta så nu, de flesta vet väl vad han heter i alla fall) har en ytterst intressant relation. På något sätt kommer den alltid att vara "lite mer än vänskap", samtidigt som den absolut inte är det som generellt ses som nästa steg - ett romantiskt förhållande. Det är ett grått område som ligger nånstans mellan dem och samtidigt inte ens det. Det går inte att beskrivas med ord.
It's fucked up, it's truly fucked up.
För att vara helt ärlig har vi en relativt kaotisk relation. "Relativt", säger mina vänner och skrattar ihjäl sig åt mig, men jag vet inte vad jag ska säga annars. Nästan all dramatik i mitt liv har med honom att göra på något sätt. Vi bråkar jämt. Vi blir sams igen. Vi bråkar, vi slutar nästan vara kompisar. Vi blir sams, mot alla odds. Vi är så otroligt annorlunda från varandra. Vi har knappt något gemensamt. Vi ser inte ens livet på samma sätt. Och ändå lyckas vi ha såhär... Sjukt starka, sjukt många känslor mellan varandra, seriöst. Jag tyfcker personligen att det är rätt facinerande. Fast... Det kanske bara jag är.
När jag försöker fatta beslut gällande honom brukar det alltid sluta på samma ställe; förnuft och känsla. Head VS Heart. Logic VS Emotions. Jag tror faktiskt att vi alla haft någon sådan relation; där man å ena sidan är helt övertygad om något men å andra sidan inte ens håller med sig själv. Man splitras, och så sitter man där. Och tiden går. Och världen stannar inte alltid upp för att vänta på en.
Hur saker och ting går beror givetvis på vilken relation man har och vad som hänt; men, framförallt, vem man själv är som person. Är du en person som brukar gå efter fakta? Eller är du en sån som enbart, enbart litar på din instinkt, oavsett hur många andra faktorer säger emot den där instiktiva rösten inuti ditt huvud som säger åt dig vad som är rätt och fel? Hur långt måste det gå för att det ska sluta vara värt det? Hur mycket måste hända för att du ska släppa taget? Är det något vi kan kontrollera? Är det något vi medvetet väljer? Or do we simply have to learn it the hard way?
Yes, I wish I had answers. But I don't. Men det tål att tänkas på. Att tänka på alla gamla relationer man haft, hur man agerade då, vad man sa, vad man tyckte, och kände, och sedan reflektera över hur annorlunda allting här. Om absolut ingenting har förändrats alls; då slutar jag försöka övertyga dig att man lär sig av sina misstag. Misstag är fel ord. Erfarenheter. Ja, jag tjatar om det jämt, men det är viktigt för mig. Och det är (som Tvilling så fint sa det) till hälften min blogg så jag får vara ego.
Sincerely Yours,
What will people say?
I vilket fall som helst så tänker jag i alla fall skriva något vettigt idag. Jag vet, det är nästan så att man dör av chock! Hrm... För att återvända till mig (det är till hälften min blogg så jag får vara ego) och mina tankar. Vissa saker förstår jag bara inte, bara för att vissa saker är självklara för mig. Som att få älska vem man vill, oavsett kön. Det är klart att man får älska någon, även om man har samma kön, ellerhur? Visst är det självklart? Man blir ju inte en sämre människa bara för att den man älskar råkar ha "fel" kön, ellerhur? Fast samtidigt fattar jag inte varför jag tar upp det här, det är så självklart att jag inte fattar varför det ska uppmärksammas. Fast vissa har ju svårt att förstå det, vissa har ju svårt att se homosexualitet (omg, jag yttrade ordet!) som en självklarhet. Antingen ska man vara radikal homofob eller så ska man kämpa för HRiS (Homosexuellas Rätt i Samhället, alla skrattar åt mitt otroligt roliga skämt) och minst vara bisexuell för att bli accepterad i de kretsarna. Fast världen är ju inte svart och vit. Man kan ju vara som jag och tycka att homosexuella har rätt att älska de med och så är det inte mer med det. Eller så kan man vara smyghomofob som påstår att det är okej när man egentligen blir äcklad vid tanken på grund av hjärntvätt eller helt enkelt ens egna principer. Men ärligt talat, folk kommer alltid ha något emot kärlek. Är det inte för att det är fel kön på personen så är det för att personen är för gammal eller för ung, för ful eller för snygg, för snäll eller för dum. Det är inprogrammerat i människor att de ska tycka illa om viss kärlek, även om hela Bibeln försöker lära oss att all kärlek är bra kärlek (jag citerar izredams mycket snygga t-shirt med samma slogan). Det tåls att upprepas miljoner gånger. All kärlek är bra kärlek.
Åh, jag måste bara nämna det... Det finns ju någon ganska gammal snubbe (på typ 60), han är kändis, fast jag minns inte vad han heter. Men han är tillsammans med en typ 19-årig kille. Är det inte underbart att de trotsar all media som proppar på oss att man ska vara Kille på 26, Tjej på 24 och båda ska älska varandra, men helst ha affärer vid sidan om? För det första är de gaaay och för det andra är det en rejäl åldersskillnad. Och de är lyckliga med varandra. Åh. Jag blir så glad när jag tänker på det.
Fast nu låter jag sådär radikal igen. Ja, jag är bisexuell - bara för att jag blir kär i personer och inte kön. Fast jag måste medge att jag tittar efter killar jag med. Men det är nog bara för att jag vill att min mamma ska vara stolt över mig, så det är inprogrammerat, jag ber om ursäkt. Eller inte. Jag får göra som jag vill, det är ett fritt land och ni kan inte stoppa mig.
För att avsluta det här onödiga inlägget som handlar om ingenting, eftersom jag bara sökte ett sätt att fylla ut sidan med text, så ska jag lägga upp en underbar video från Youtube!
http://youtube.com/watch?v=Tx1XIm6q4r4
Visst älskar man den? <3
Pancakes with butter and an emotional handicap.
Okey, det finns en betydligt mer logisk förklaring, men här använder vi inte logik, nej!
För att citera Miranda i Sex And The City, I am so fucked up. It's the fuck-up-gene. Jag har den. Saker och ting kan inte bara vara bra med mig, de måste vara ganska bra och så måste de vara mindre bra på grund av den här och den här och den här faktorn; och finns det ingen mindre-bra-faktor så hittar jag en. I alla fall känns det så ibland. Ibland vet jag ärligt talat inte om det är min instinkt (som jag alltid litat på mer än logik) eller om det är paranoia. Nåväl. Det visar sig oftast i slutändan om jag har rätt.
Mitt syfte med det här inlägget var, det är sjukt intressant vad människor egentligen gör för att försvara sig själva, för att se till att de inte blir sårade. Skyddsmekanismer, brukar vi kalla det. Ibland vet vi precis hur de fungerar. Ibland förstår vi inte ens att de existerar. Hur som helst, har vi dem, och såvida vi verkligen gör vårt bästa att motarbeta dem, kommer vi fortsätta ha dem och de kommer fortsätta lägga sig i vårt liv i tid och otid. För det bättre eller det sämre. Hmm, svengelska... Nåväl...
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om mina skyddsmekanismer ibland förstör mer för mig än det de försöker skydda mig ifrån. Om de egentligen är mer av ett hinder än hjälp. De leder till att man inte vågar ta första steget, eller nästa steg, eller sista steget, för den delen. De leder till att man överanalyserar och dramatiserar saker i ens tankar när problemen inte finns någon annanstans än i ens eget huvud. De leder till att man säger saker man inte menar. De leder till att man gör saker man egentligen inte vill göra eller egentligen vet att man inte ska göra. De leder till att man, ärligt talat, sabbar saker för sig själv största delen av tiden. Och oftast kan man inte ta tillbaka det. Lyckat? Inte.
Visst, vad skulle jag vara utan mina försvar? Förmodligen inte mycket. Jag skulle förmodligen inte överleva. Jag skulle förmodligen inte må särskilt bra om jag överlevde. Kanske behöver jag dem, eller nej, inget kanske. Jag behöver dem. Jag behöver dem för att jag inte ska lägga mig på mitt golv och kryppa ihop i fosterställning och viska att jag inte orkar mer. Jag orkarorkarorkar inte mer.
Men jag kan inte låta bli att önska att jag ibland slapp deras oändliga diktatur över mitt liv.
För att vara en person som gillar struktur, som gillar att kategorisera och alltid veta orsaken och effekten, är jag en person som använder mig av ovanligt lite logik. Ganska ironiskt, egentligen, när jag vet att jag har ett sådär lagom utvecklat logiskt sinne. Men jag är lite mer av en instinkt/impuls-människa. Jag förlitar mig på mig själv; inte på vad jag vet, utan på vad jag känner. Eller på vad jag känner inför vad jag vet. Det kan vara bra men det kan också vara jävligt (ursäkta språket) irriterande.
Men jag tror också på att man måste ta steget för att komma nånstans. Man måste våga. Man måste kämpa emot den där rösten i huvudet som skriker åt en att vända sig om. Man måste övervinna den där rädslan. Man måste svälja sin stolthet, ibland. För att öppna sig för den totala lyckan måste man också öppna sig för den totala sorgen... Jag kan inte fatta att jag nyss citerade Systrar I Jeans, men det är ett jävligt bra citat. Det är också otroligt sant. Man vet inte vad som händer. Men man kan hoppas.
Det här inlägget var otroligt luddigt o_O Jag tror inte jag tänkte så mycket när jag skrev det... Min poäng är, ja, jag är känslomässigt efterbliven. Men någon del av mig vet att jag helt enkelt måste bita ihop och komma igenom det. Jag måste, om jag ska leva som jag vill leva. Och... Ja.
Det här var jätteoseriöst, förlåt! xD
Sincerely Yours,
It hurts too much to be closer than this...
Thought I was focused but I'm scared. I'm not prepared.
Intimitet. För mig är det något otroligt, otroligt personligt; det är unikt från person till person, alla ser det på olika sätt. Vissa gillar inte närkontakt alls. Vissa är nästan beroende av den. Vissa tycker att det och det är otroligt intimt, vissa tycker att det och det inte alls är intimt, men tycker å andra sidan att det där, det är jättepersonligt. För att vara helt ärlig finner jag det svårt att hålla koll på vilka av mina vänner som är "mer rädda" eller "mindre rädda" eller... Whatever. Men jag försöker mitt bästa. Och jag tycker jag har ganska bra koll på det anyway. I alla fall med de som står mig sådär lagom nära.
Jag vet att jag ser intimitet på ett ganska roligt sätt, egentligen. Jag har absolut inga problem med fysisk närkontakt och jag älskar kramar, att hålla folk i handen, att ställa mig bakom någons stol och dra händerna genom deras hår (stackars mina killkompisar som faller offer för det där <3). Jag kan liksom sitta med min hand på någons lår utan att det betyder något speciellt (fråga bara mina vänner...). För mig är det fullständigt naturligt och jag måste inte ens stå nära den personen för att det ska vara okey. Ibland är jag lite reserverad, men det är oftast bara för att jag är på pissigt humör. Det går över.
Sen kan jag visserligen gå lite för långt för mitt eget bästa. Jag tänker inte på det, tro mig, jag menar inte att det ska bli så. Men ibland blir det så i alla fall och då får jag göra det bästa av situationen. Det är bara det att... Jag tänker inte på att inte alla tänker som jag, att inte alla tolkar vad jag håller på med som endast vänskapligt, därav att jag suger hårt på att skicka signaler till rätt människor .__. Saken är ju den att, de jag inte vill skicka signaler tolkar mitt beteende som att jag skickar signaler, de jag vill skicka signaler till tolkar mitt beteende som "något hon gör jämt" och därför bryr de sig inte alltför mycket om det .__.' Sjuka värld. Jag hoppas att det blir bättre, eller så, annars blir det jävligt svårt att leva. Eller i alla fall att inte klanta till sitt kärleksliv något enormt x_X Som om jag inte redan gjort det.
Sen tycker jag att vissa saker är lite mer intima än andra, självklart. Och vissa saker kan bli mer intima beroende på vilken person det är. Folk som drar fingertopparna över min hud, det ger mig nästan rysningar. Älskar det. <3 Och jag älskar när folk leker med mitt hår eller drar bak slingor från mitt ansikte. Det är så mysigt. Sen har jag ett major problem med något och det är att se folk rakt i ögonen .__. Det är skitläskigt, jag ser nästan aldrig folk rakt i ögonen. Gör jag det är det aldrig speciellt länge och aldrig speciellt noggrant. Det är som att jag... Tittar, men ändå inte. Därför känner jag oftast inte till folks ögonfärg .__.' Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag brukar oftast kolla bort.
Jag minns det så väl. Du stod lutad mot de kala, vita skåpen och jag stod framför dig, lekte med linningen på din t-shirt och iakttog mina händer. Det var inget speciellt. Jag brukar ju alltid hålla på sådär. Tillslut lutade jag mig mot dig, du är ju så sjukt mycket längre än mig, mer än ett huvud, så jag nådde inte särskilt högt. Min kind vilade på din bröstkorg och där under kunde jag höra ditt hjärta slå. Dunk. Dunk. Dunk. Det var så nära, precis vid mitt öra, det fyllde hela mitt huvud med bara dina hjärtslag. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. I en sekund funderade jag på att aldrig släppa taget.
Jag tror att jag älskar dig. Herregud, jag älskar dig. Jag älskar dig faktiskt och det är inget jag bara säger. Men du får inte veta att det är på riktigt. Du får inte för du betyder redan alldeles för mycket.
Och det där ska inte var romantiskt alls ;D Helt ostrukturerat, psycho-inlägg, men whatever <3
Sincerely Yours,
I can only pray that God is listening, is he listening?
Det var meningen att jag skulle skriva om rädslor, men ett TV-program fick mig att skratta, så jag tappade tråden. Så jag tänker bara lägga ut ett bibelord.
Ty Herren förkastar inte för alltid: har han plågat, förbarmar han sig åter i sin godhet. Att plåga och pina är inte vad han vill. - Klag. 3:31-33.
Gud är som en förälder, en som älskar en. Om du ber Gud om att få en person kanske Gud säger nej. Gud säger nej för att det inte är det han vill för en. Om du skulle be en som älskar dig om att få ställa dig mitt i en trafikerad väg så skulle denne säga nej, ellerhur? Sedan kanske du gör det i alla fall. Men då kan man inte klandra Gud. Gud älskar dig. Jesus dog för dig, ellerhur?
Och på tal om inget, vore det inte underbart om Jesus var homosexuell?
Undra hur mycket skit jag kommer få för det där.
You don't do it on purpose but you make me shake.
I can feel complete
Stop paying dues
Stop the rain from falling
Keep my ocean calm
This time I know nothing's wrong
Jag är kär i kärleken. Som den hopplösa romantikern jag är kan jag ärligt talat säga att det inte alltid är en bra sak. Jag är alltid rädd för att det jag känner inte är på riktigt. Att jag bara inbillar mig själv att jag har känslor för någon, att jag bara känner det för att jag så gärna, gärna vill. Jag vill så gärna vara kär. Jag vill så gärna älska någon på det där gränslösa sättet. Och jag har lurat mig själv så många gånger på grund av det. Jag hittar någon liten, liten detalj, någon liten känsla, och blåser upp det till något som det inte är. Oftast är det att jag helt enkelt blir sedd annorlunda än andra killar ser mig. Att jag får lite extra uppmärksamhet. Det kan få mig att göra fullständigt oförklarliga saker...
Det ska tilläggas att jag egentligen är otroligt reserverad när det gäller kärlek. Det krävs mycket för mig att vara kär, ännu mer att älska; det är något jag knappt säger, som att om jag säger det så kommer det förstöra allting för att det är så mäktigt. Jag har varit riktigt kär en gång i mitt liv. Kanske två, det vet jag inte än (eftersom det inte var alltför länge sen vet jag inte om jag bara ville det eller om det var på riktigt, men jag är egentligen ganska säker på att det var på riktigt). Men jag har gillat ganska många. Och jag har definitivt känt mig fysiskt attraherad av ännu fler. Men det räcker inte.
Jag är ärligt talat inte funtad för förhållanden. För det första är jag lite för stolt, för det andra är jag lite för rädd för att vara sårbar; och för det tredje är jag alldeles för rädd för att allt ska bli tråkigt. Jag gillar när saker förändras, som sagt. Jag gillar att det händer något. Jag kan inte känna mig bunden, jag vill vara fri; om jag kvävs bryter jag mig ur det snabbt som bara den. Det är egentligen ganska svårt för mig att föreställa mig själv i ett förhållande. Samtidigt som det är allt jag vill är jag rädd för det.
För att göra saker och ting ännu bättre är jag så otroligt blyg när det gäller sånt här. Jag, übersociala duracellkaninen, är jätteblyg. Jag tror på att man måste börja nånstans. Börja med att gilla någon. Fast samtidigt, man kan gilla någon, men sen krävs det att man gillar någon på ett speciellt sätt för att det ska bli ännu mer. Och det är oftast det som saknas med mig. Jag gillar inte någon tillräckligt mycket. Och sen, när jag väl gör det, klarar jag inte av att göra något åt det. Jag vet inte hur man skickar signaler. Seriöst, jag vet inte. Jag är tydligen väldigt bra på att skicka signaler till folk jag absolut inte vill skicka signaler till men de jag vill skicka signaler till... Ni fattar. Det funkar inte. Jag vågar knappt försöka heller. Gud, jag önskar att jag hade lärt mig göra sånt här nykter. För jag har inte det.
Och jag som har lite av en fobi för alkohol nuförtiden.
Nu är det såhär att jag råkar gilla någon. En del av mig är rädd att jag återigen inbillar mig, att jag bara vill det, vill det, vill det; men på något plan vet jag faktiskt att jag gillar honom på det där speciella sättet. Varje kärlek är unik. Varje känsla är unik. Men nu är det verkligen något och jag vet inte vad. Jag kan inte peka ut det för jag vet inte vad jag ser i honom. Men det är något med det där leendet, det där skrattet, den där rösten... Och det är inte likt mig att bete mig såhär. Det här är inte jag. Fatta, inte ens jag tror på att jag kan känna såhär. Det känns så absurt. Och främmande.
Och på något sätt är det därför jag vet att det är på riktigt.
All my life, I have waited for this moment to be free.
Jag har insett att, man kan inte leva för någon annan, man kan bara inte det. Man måste leva för sig själv. Man ska inte vara så beroende av någon. Jag säger inte att man aldrig ska släppa in någon under skinnet, men det är en stor skillnad mellan att lita på någon och lägga hela ens liv i dennes händer; för det är en börda. Jag vet hur det känns och hur smickrad man än blir så är det en börda. Och tillslut klarar man inte av den längre och man känner sig som en så dålig person för att man inte klarar av det längre. Man känner sig som en svikare. Men man ska inte det, för liksom, man har ju sitt eget liv också.
En av mina värsta rädslor är att folk, inklusiv jag själv, ska se mig som självcentrerad. Ska tro att jag inte bryr mig om andra. För jag bryr mig verkligen om andra, jag vill att andra ska vara lyckliga, jag vill vara där för dem; men jag kan ärligt talat säga att jag prioriterar mig själv. Det gör mig inte till en självisk person. Jag vet att i slutändan är jag allt jag har. Vad som än händer har jag alltid mig själv.
Att stå i någons skugga är något jag vet hur det känns. Jag har stått i någons skugga nästan hela mitt liv. Jag har varit för snäll, jag har låtit folk köra över mig; och jag har fått så himla dåligt självförtroende av det. För jag sa aldrig emot. Jag bara gjorde som jag skulle utan att tänka på vad jag själv ville.
Men nu har jag lärt mig att ska jag ha plats ska jag gå och ta den. Plats är inget man får gratis, man måste liksom ut och hämta den. Och jag mår bra av att känna mig populär och omtyckt. Who doesn't?
Sista tiden av förra året orkade jag inte mer. Jag orkade inte göra så att folk såg mig. Och när jag satt där, och kände mig osynlig, och ensam, och värdelös, så bara fattade jag att jag är så trött på att känna mig så. Jag är så trött. Och jag bestämde mig för att göra något åt det. Och nu håller jag på att göra något åt det. Jag försöker fokusera på och framhäva det som jag anser är bra med mig och jag försöker acceptera och göra det bästa av det som jag anser är mindre bra med mig. I fyra dagar har jag mått bra, och i fyra dagar har jag trivts med mig själv största delen av tiden; jag kan inte minnas senaste gången det hände. Jag tycker att jag har förtjänat den här lyckan. Jag gör verkligen det.
Som en otroligt intelligent person sa till mig; man måste kompromissa, men man måste också tänka på hur mycket man kompromissar och vad man kompromissar med. Mitt självförtroende och min lycka är inget jag tänker kompromissa med. För ibland måste man överväga om det verkligen är värt det.
Kan du inte bara vara lycklig för min skull? Jag skulle varit lycklig om det var du.
Sincerely Yours,
God is in the rain.
Igår var en konstig dag. Eller ja, kväll. För dagen var väl ganska okej utom att man gick runt och suktade efter cola. Fast sedan var det bara.. jobbigt. För jag syndade. Inte mot Gud utan mot mig själv. Jag köpte godis och sedan en kebabrulle. Nu kanske det låter jättefjortis och "Åh nej jag måste banta för att jag är så feeeet", men vafan, jag försöker bara vara nyttig för att det är bra för mig, för att jag just nu är så onyttig att jag sakta tar livet av mig. Jag borde lära mig att ondsaker (godsaker är fel, för onyttigheter är ondsaker) gör så att man visserligen får tillfälliga endorfiner för stunden, men när det tar slut så sjunker man ner så otroligt fort igen, vilket gör att folk inte riktigt vet vad de ska ta sig till med en. I detta fallet var det jag som inte fattade vad jag skulle ta mig till med mig själv. Jag var svag, äcklig, ful, tjock och hemsk. Det är hemskt att svika andra, ja. Men det är nästan värre att svika sig själv. Och jag svek mig själv. Otroligt hårt. Det var så hemskt deprimerande att jag trodde att bussresan hem aldrig skulle ta slut.
Så hamnade man till sist på resecentrum och hade tjugo minuter tills ens egna buss kom, så man satte sig i en busskur och lyssnade på musiken som bara drog ner en ännu mer. "I'm so sick of trying, but not trying hard enough." Så jag bad till Gud (som de flesta vet så är jag troende Kristen). Jag tänker inte skriva ner vad jag bad Honom om, men jag var arg. Arg på mig och arg på Honom för att Han låtit mig göra något jag försöker sluta med. Jag bad och jag undrade hur folk skulle reagera om jag en dag kom till skolan utan att ha mitt kors på mig. Antagligen skulle de inte reagera alls, fast jag vet en som skulle märka det, men antagligen inte nämna det (typ en viss i said red am ;P). Men jag tänkte på det och så bad jag lite till, fortfarande otroligt arg. Hur kan man veta att det finns en Gud? Hur kan en Gud förlåta de som sviker alla, även sig själva? En massa sådana frågor for igenom mitt huvud, så till sist blev jag så arg att jag satt och grät. Fast som vanligt så lugnade jag ner mig efter ett tag. Det var då det hände.
För att få en viss bakgrund till vad det är så kan jag ju nämna att jag och denne izredam såg på V för Vendetta. I filmen så är det en del (som jag inte tänker avslöja, för en viss Ree ska se den och jag vill inte spoila) där någon (som sagt, inga spoilers) säger "God is in the rain", eller något liknande. Och ja. Det som hände var att det började blåsa så att det regnade in i busskuren och regnet träffade mitt ansikte. Jag valde att tolka det som att Gud lyssnade på mig och jag valde att göra det för att jag insåg en sak. Det handlar inte om att veta att det finns en Gud och att Gud förlåter en för ens synder för att Han älskar en. Det handlar om att tro. Att tro att det finns någon där som ser efter en. Och jag väljer att tro.
I alla fall. Efter att det hänt så kom bussen och jag åkte hem. Varje sekund som gick, ju mer beslutsam var jag. Jag skulle inte låta det dra ner mig. Visst jag är och förblir äcklig, ful, tjock och hemsk. Men jag är stark. Jag kan. Jag är inte ensam.
Jag tänkte bara säga det. Jag mår bra idag.
It's melody is sung to me in miracles.
Idag har varit en bra dag. Precis som igår fick man veta att man fått ett bra betyg på en uppsats och precis som igår var man jättesocial och skaffade massa nya kontakter, woho! Sen åkte jag även hem till Maddie, vilket alltid är mycket, mycket trevligt. Det här ser ut att bli en bra vecka generellt. ;D
Jag älskar verkligen låten Losing Control med This Providence (tack för att du infekterade mig med dem, Tvilling <3). Den passar något enormt på hur jag känner mig just nu. Jag har alltid varit rädd för att ta steget, lite för cynisk för att tro; även nu känns det som att en liten del av mig kämpar emot, även om jag börjar släppa taget. Släppa allt det där som drar ner mig. Släppa taget om mörkret. Det känns... Lättande, på något sätt. Jag vet att jag är påväg nånstans. Jag vet att det kommer bli bra.
En sak jag borde ha skrivit på de tre bästa sakerna med mig, för det är kanske det jag är absolut mest stolt över, är min vilja. Jag har en enorma vilja om jag bara får mig själv att lägga ner mitt hjärta och själ i det hela. I slutet av förra året kände jag mig nerbruten och svag, även smartare, förstås, men ändå... Trött. Att lära sig ifrån sina misstag är mer energidränkande än jag trodde. Men jag sa att jag ville förändras, och jag vet att jag håller på att lyckas; jag mår bättre, jag försöker äta skollunch och jag trivs mer med mig själv. De senaste dagarna har jag faktiskt trivts med att vara jag. Och jag som brukar störa mig minst 12 timmar om dygnet. Som sagt; jag ville något, och nu genomför jag det. Vilja.
Jag svär att det har med stövlarna att göra. De gör mig självsäker.
Nejmen, seriöst. Det finns verkligen två olika typer av människor; vissa behöver vara ifred för att ladda batterierna efter att ha varit sociala, vissa behöver vara sociala för att ladda batterierna. Jag tillhör den senare kategorin. Jag får mer energi och blir mer pigg och glad av att vara omkring folk. Jag gillar när det händer saker, jag gillar att saker och ting inte är tråkiga; min värsta rädsla är faktiskt att allting ska stå... Still. Jag hatar när saker står still. Visst, ibland vill jag bara vara ifred, men jag märker hur mycket bättre jag mår av att bara vara som jag varit de senaste dagarna. Det känns mer jag.
Självförtroende är en intressant sak. Det är inte attraktivt att ha dåligt självförtroende, men det är minst dubbelt så oattraktivt att ha för bra, att tro att man är bättre än alla andra. Jag tror på att lagom är bäst. Att man ska acceptera sig själv. Kanske tycka om sig själv. Men ändå vara ödmjuk. Jag håller på att lära mig tycka om mig själv, eller åtminstone fokusera på de egenskaper jag vet att jag har som är bra; och det går faktiskt mycket bättre än jag hoppades på. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer låta mig själv bli arrogant. Eller ytlig, för den delen... Det vill säga min defination av ytlig. Jag vet hur det känns att stå på andra sidan och det kommer alltid att vara sjukt fult för mig med arroganta och ytliga människor. Hur bra det än blir vet jag liksom vart jag kommer ifrån. Sen har jag ju den där egenskapen att skämta ganska mycket om att jag äger allt och alla... Men, ja, jag tycker det kan vara lite halvcharmigt, och det är faktiskt en egenskap jag gillar med mig själv. Min socialitet. <3
Ja, jag kände mig tvungen att skriva vidare på vad Tvilling sa om att vara rädd för att vara ensam (för jag är rädd för att vara ensam, jag tror att den här bloggen bevisar det)... Även om jag inte riktigt vet vad min poäng var. Äsch. Min poäng är, jag håller med, man är inte ensam om att känna sig ensam. Jag känner mig ensam stora delar av tiden även om jag vet att jag inte är det. Och jag har lärt mig vad jag ska göra för att motarbeta den där känslan av ensamhet. Jag är inte blyg, jag använder mig av det. Min poäng är något i stil med, om jag kan, kan du också. Typ. Det kanske inte hjälper någon...
Sincerely Yours,
Standing with the spotlight on me
På tal om prov så har vi prov i svenska imorgon. Ordkunskap. Efter det ska vi börja med tema Skräck och jag tror jag ser fram emot det ganska mycket. För det första så ska vi läsa en thriller/deckare/skräckis och jag älskar att läsa, även om jag antagligen kommer att drömma mardrömmar på grund av boken jag väljer att läsa. Jag vill nämligen läsa en riktigt läskig bok (boktips någon?)... Förutom att läsa boken (och antagligen göra någon slags recension av den) så ska vi se en riktigt creepy film tydligen! Och så ska vi hålla tal också, det är nog det läskigaste. Haha, ordvits. Eller inte. Men jag ser fram emot tema Skräck, även om det antagligen inte kommer att bli så personligt som jag tror att det kommer att bli. Fast kanske, min svenskalärarinna är ganska sådär... Bra.
På tal om henne så sa hon en sak när hon höll på att rätta våra noveller för ett tag sedan. Hon sa ungefär (ber om ursäkt att det inte blir ordagrant, men jag har minne som en guldfisk, fråga bara Tvilling xD): "Det är hemskt hur många noveller som barn i er ålder skriver om rädslan för att vara ensam". Det fick mig att inse att mänskligheten föds med en rädsla för ensamhet som i vissa fall växer bort, men i de flesta fall sitter kvar resten av livet. Jag är nog rädd för att vara ensam. Eller egentligen inte, men jag tycker inte om det. Jag hatar att vara ensam och det värsta är att man inte kan göra något åt det för att man är rädd för sin egna personlighet. Snacka om att vara störd. Eller inte.
Jag vet inte vad jag försöker komma fram till, jag är trött och har ont i huvudet och är så jävla sugen på cola. Jag tror jag försöker säga att man inte är ensam om att känna sig ensam. För det finns alltid någon annan som känner som en själv. Eller något.
Oseriöst inlägg, förlåt! <3
Your smile makes the world stop.
Romantik. Det måste vara det mest komplicerade begreppet som finns. Relationer i sig är sjukt invecklade (jag menar, tänk dig allt du är, alltid någonsin varit, allt du någonsin kommer vara, allt du tycker, tänker och känner, allt du vet och allt du tror... Och föreställ dig sedan att i ett förhållande finns det två av er) men romantisk kärlek är, seriöst, minerad mark. Ändå är det på något sjukt sätt det jag lever för o_O Jag är en hopplös romantiker, jag vet. Behind the cynicism, I'm a sucker for romance.
Nåväl, jag har på sista tiden, kanske tack vare en viss Crush med stort C, insett att man inte riktigt kan ha en "typ" av kille. Eller, det är klart, man kan tycka att en viss stil är snygg och en viss personlighet är härlig. Man kan fastna för något speciellt i utseendet på ett strul. Man kan fastna vid en viss egenskap i en nyfunnen vän. Men vad är det egentligen som krävs för att knuffa över någon från de kategorierna till... Dagdrömmar och okontrollerad hyperglädje? Som får en att bli helt knäsvag så fort vederbörande är i närheten? Som får en att smälta när han ler? Det är något som vi omöjligt kan förutspå eller ens påverka. Det är något mycket mer än en "typ" av kille. Det är något mycket mer än att "fastna" för något. Det är... På ett helt annat plan. Visst, det krävs väl ett visst mått av fysisk attraktion, men även någon form av känslomässig dragning som bara inte går att beskriva med några ord. Det är fjärilar. Det är the zsa zsa zsu (TG for Sex And The City <3). Och ofta slutar det med att man faller för någon man verkligen inte trodde att man skulle o__o Men, ja, that's the beauty of life <3 Får se om Crushen med stort C leder till något fallande... Sometimes I think I'm head-over-heels, men det är ju absurt.
Att sedan få ett förhållande att funka... Det är en helt annan sak. Som jag inte kan eller kommer skriva om, eftersom jag fortfarande jobbar på en lösning. Men jag återkommer om jag nånsin räknar ut det.
Shit, vad djup jag kan vara o_O Haha, jag börjar gilla den delen av mig <3 Den är fascinerande.
Sincerely Yours,
Say the magic word and I will change the world for you
Jaha, ett nytt år helt plötsligt. Gott nytt år kanske man ska säga, typ. Ärligt talat känns det precis som 2007 eller till och med 2006. Jag har liksom fastnat i fjorton-femton-åldern mentalt. Eller kanske inte, jag vet inte. Jag är väl mognare än jag var då (jag tycker i alla fall om att tänka på det, med tanke på att jag läste några gamla konversationer här om dagen och jag var väldigt.. ehm.. fjortis<3), men känslorna är fortfarande desamma. Jag har känt samma glädje, samma sorg, samma ilska, samma överskottsenergi. Det enda nya är väl tröttheten och den är ändå densamma, för jag hade den i slutet av förra året också liksom. Nej, det är inget nytt med det här året. Förutom att man kanske borde börja ta tag i sig själv.
Jaa, Stockholm. Det var längesedan, i Augusti faktiskt. Jag vet inte riktigt när jag kommer dit igen. Fick för mig på lunchrasten att åka dit nu på sportlovet, men lycka till när man sparar pengar till en kamera som kostar dryga 3000kr. Och kameran vill man ha om man kommer iväg till Tokyo. Fatta Tokyo! <3 Det är 102 dagar kvar tills vi (eventuellt) åker (vi åker 24 april) och det är 112 dagar tills man kommer hem igen (vi kommer hem 2 maj). Det blir seriöst årets höjdpunkt <3 Om vi ens kommer iväg. Men jag tror att bara vi får Volvo som huvudsponsor så kommer vi lätt iväg. Skolan har lovat sponsra med 10000-15000 kr! Duktig Sven-Ove :D Eller vad han nu heter, seriöst, jag vet väl inte. Han heter i alla fall inte Karl-Bertil. Haha. Jag har så dålig humor.
Nej, men tillbaka till ämnet. Stockholm känns väldigt långt borta och det suger, för alla underbara människor finns där (till exempel Tvilling <3) och jag saknar dem. Samtidigt så tycker jag inte om att vara i Stockholm av någon anledning, för varje gång jag varit där så har jag känt en viss lättnad över att komma hem igen. Jag är nog inte en storstads-människa. Snarare sådär wannabe-storstads-människa. Skövde är lagom stort. Det finns fortfarande platser jag inte varit på i Skövde. Säger inte det allt?
Nåja, det blir som det blir. 2008 blir säkert ett bra år, det ska bli skönt att avsluta sitt första år på gymnasiet i sommar. Det känns som om man är påväg någonstans istället för att stå kvar på samma plats hela tiden. Och det är ju bra. Jag gillar att röra på mig (psykiskt det vill säga, fysiskt är en annan historia, haha xD).
God fortsättning, eller vad fasen det nu än heter :D
Blinded by your mere presence...
Mitt 2008 har börjat lovande; snygga kläder, snygga skor och en massa tid med mina snygga, älskvärda vänner (jag önskar att du var här, Tvilling <3). Nu när skolan har börjat igen känns det som batterierna är laddade och jag är redo att ge allt. En helt ny attityd, men jag tror att den klär mig. ;D
När jag ser tillbaka på 2007 (och 2006 för den delen) kan jag inte låta bli att märka hur mycket jag har förändrats. Det känns bra, även om jag ibland sörjer hur mycket jag har förlorat på vägen... Men jag har vunnit desto mer. Det känns som att jag har ramlat och ställt mig upp upp minst miljoner gånger om, och jag kommer förmodligen att ramla miljoner gånger till; men det viktigaste i den meningen är att jag alltid ställer mig upp. Hur mycket jag än vill ligga kvar. Hur mycket jag än vill ge upp. Gränslöst hopp, men det gör mig till den jag är. Det kanske är det här som är att växa upp. Hur skrämande det än är (låtmigalltidvaralitenlåtmigalltidvaraliten...) börjar jag inse att den där värsta tonårskrisen är förbi. Nu väntar bara resten av livet. Mognad, minst sagt. Jag är ändå mer mogen, även om jag ibland vill gömma mig under täcket och bara vara barn... Men det får man göra, tycker jag. Jag är trots allt bara sexton.
Så, ett av mina nyårslöften förra året var att vara mer lycklig. Ja, vad säger ni, har jag lyckats? Jag tycker att jag har det. Och det är väl det som räknas. Nu har jag ett nytt löfte att jobba på. I år ska jag ta tag i saker, organisera mitt liv och reda ut det som behövs, gå vidare ifrån det som jag ändå måste släppa taget om. Det känns redan jobbigt, bara att tänka på det... Men en av de viktigaste läxorna jag lärde mig 2007 är värdet av vänner. Älska dig själv, du är allt du har; älska dina vänner, de gör dig till den du är. Tillsammans med er känns det som jag kan övervinna allt. Och det är värt att hålla fast vid.
Sincerly Yours,
