What makes the one to shake you down?
Det gick ju... Bra. Alltså, att skriva inlägget "imorgon", det var väl ändå åratal sen jag skrev det där... Nåväl, det jag hade tänkt skriva ett inlägg om, det vill säga att gilla någon på avstånd, blir nu något annorlunda än jag hade tänkt mig. Men det kommer en riktigt bra poäng på slutet! ;D
Att gilla någon på avstånd, då. Det är fullständigt... Underbart. Till att börja med. För man blir så löjligt glad över så löjliga småsaker. Man går runt och flinar som ett fån, och man kan inte hjälpa det, försöker man att sluta le slutar det med att man brister ut i fnitterattacker. Hela världen är dränkt i skönhet och man dansar omkring i en rödrosa dimma. Det är vackert, egentligen. Man är så fullständigt lycklig att man utan tvekan vet att man är bokstavligt talat hög på känslorna. Och det är allting man kan tänka på.
Allting som Han eller Hon gör är ett konstverk i sig. Allting som Han eller Hon säger är den ljuvaste sångröst; men det är ändå det där Leendet med stort L, det där skrattet som låter som en vacker melodi, som tar priset. Man vet knappt vad man ska ta sig till omkring människan. Fjärilarnas vingslag slår nästan hål på magen. Hjärtat slår så hårt att det nästan spricker. It takes your breath away.
Och man slutar andas, långsamt. När man inte är omkring Honom eller Henne så känns det inte som att man lever. Man existerar för de där sekunderna, de är ögonblicken då det känns som att man kan snudda vid himlen, och så fort minuten passerat återgår man till sin svindlande halvexistens, sin koma. För varje gång som Han eller Hon går ut genom dörren, går ut ur ens liv, så går livet rakt ur en. Man dör; om och om igen dör man, och om och om är det bara en person som kan väcka en till liv igen.
Det blir lätt sådär. Att man skapar sig en bild och lever i den istället för att ta första steget. Ju längre man håller fast vid bilden, ju mer gudomlig blir den; ju mer onåbar känns den, ju mer lidande känner man själv. Man är ogrumligt lycklig, men man lider, långsamt, plågsamt, i tystnad, sakta men säkert... Man lider, för att man hänger ifrån den tunnaste utav trådar, man tvingas be om nåd ifrån en person som inte vet om att de håller hela ens liv i sina händer. Och ju längre man dansar sin dans och ju längre man drömmer sin dröm ju svårare blir det att släppa taget. Att låta verkligheten hinna ikapp en.
För det är det man måste göra, för att komma vidare, för att sluta lida. Man måste låta verkligheten hinna ikapp. Man måste bryta delar av förtrollningen, måste bli lite immun mot magin; inte helt, bara lite. Bara tillräckligt för att inse att Han eller Hon inte är perfekt. För att kunna vistas kring människan och vara sig själv. Och lära känna varandra. För det är när man släpper taget, när man lugnar ner sig lite och tar det som det kommer; som man kan bli riktigt positivt överaskad. Även om man blir besviken. Även om Han eller Hon inte är som man tänkt sig. För då man kan man hitta något äkta.
Och den riktiga lyckan kan hitta dig när du minst anar det.
Sincerely Yours,
Att gilla någon på avstånd, då. Det är fullständigt... Underbart. Till att börja med. För man blir så löjligt glad över så löjliga småsaker. Man går runt och flinar som ett fån, och man kan inte hjälpa det, försöker man att sluta le slutar det med att man brister ut i fnitterattacker. Hela världen är dränkt i skönhet och man dansar omkring i en rödrosa dimma. Det är vackert, egentligen. Man är så fullständigt lycklig att man utan tvekan vet att man är bokstavligt talat hög på känslorna. Och det är allting man kan tänka på.
Allting som Han eller Hon gör är ett konstverk i sig. Allting som Han eller Hon säger är den ljuvaste sångröst; men det är ändå det där Leendet med stort L, det där skrattet som låter som en vacker melodi, som tar priset. Man vet knappt vad man ska ta sig till omkring människan. Fjärilarnas vingslag slår nästan hål på magen. Hjärtat slår så hårt att det nästan spricker. It takes your breath away.
Och man slutar andas, långsamt. När man inte är omkring Honom eller Henne så känns det inte som att man lever. Man existerar för de där sekunderna, de är ögonblicken då det känns som att man kan snudda vid himlen, och så fort minuten passerat återgår man till sin svindlande halvexistens, sin koma. För varje gång som Han eller Hon går ut genom dörren, går ut ur ens liv, så går livet rakt ur en. Man dör; om och om igen dör man, och om och om är det bara en person som kan väcka en till liv igen.
Det blir lätt sådär. Att man skapar sig en bild och lever i den istället för att ta första steget. Ju längre man håller fast vid bilden, ju mer gudomlig blir den; ju mer onåbar känns den, ju mer lidande känner man själv. Man är ogrumligt lycklig, men man lider, långsamt, plågsamt, i tystnad, sakta men säkert... Man lider, för att man hänger ifrån den tunnaste utav trådar, man tvingas be om nåd ifrån en person som inte vet om att de håller hela ens liv i sina händer. Och ju längre man dansar sin dans och ju längre man drömmer sin dröm ju svårare blir det att släppa taget. Att låta verkligheten hinna ikapp en.
För det är det man måste göra, för att komma vidare, för att sluta lida. Man måste låta verkligheten hinna ikapp. Man måste bryta delar av förtrollningen, måste bli lite immun mot magin; inte helt, bara lite. Bara tillräckligt för att inse att Han eller Hon inte är perfekt. För att kunna vistas kring människan och vara sig själv. Och lära känna varandra. För det är när man släpper taget, när man lugnar ner sig lite och tar det som det kommer; som man kan bli riktigt positivt överaskad. Även om man blir besviken. Även om Han eller Hon inte är som man tänkt sig. För då man kan man hitta något äkta.
Och den riktiga lyckan kan hitta dig när du minst anar det.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
