Opepp.
Är så sjukt opepp på skolan, men nu när jag ändå har en ledig kväll borde jag, liksom, plugga lite. Fick mina omdömen idag och märkte hur förvånad jag blev att jag fortfarande har majoriteten MVG. Stört glad, förstås! Missuppfatta mig inte! Men det känns inte riktigt som att jag har förtjänat det. Fast, man tackar ju och tar emot, och försöker se till att inte sänka sig själv nu bara.
Här hade jag skrivit om hur sjukt opepp jag är på mitt sociala liv och på mig själv. Men jag tog bort det. Det blev för mycket.
Sincerely Yours,
Här hade jag skrivit om hur sjukt opepp jag är på mitt sociala liv och på mig själv. Men jag tog bort det. Det blev för mycket.
Sincerely Yours,
Instämmer fullständigt.
Instämmer (nästan) fullständigt med det som Dania skrev här nedanför. Även om jag inte alltid föregår med gott exempel.
Jag är en person som mer än ofta finner att jag har problem. Jag är också en person som mer än ofta finner att jag skapar mina egna problem helt i onödan. Men jag är framför allt en person som, trots mina så kallade problem (och egentligen, hur stora är de problemen?), trots min generella pessimism och trots att jag inte låter som att jag tror på något, faktiskt försöker göra något åt mig själv. I slutändan, så försöker jag i alla fall. Bara det försöket spelar roll. Bara att försöka gör en skillnad. Om ens bara lite.
Sincerely Yours,
Jag är en person som mer än ofta finner att jag har problem. Jag är också en person som mer än ofta finner att jag skapar mina egna problem helt i onödan. Men jag är framför allt en person som, trots mina så kallade problem (och egentligen, hur stora är de problemen?), trots min generella pessimism och trots att jag inte låter som att jag tror på något, faktiskt försöker göra något åt mig själv. I slutändan, så försöker jag i alla fall. Bara det försöket spelar roll. Bara att försöka gör en skillnad. Om ens bara lite.
Sincerely Yours,
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
- Psalm 139:23-24
Det är inte enkelt, ingen har påstått det. Livet leker - både på bra och dåliga sätt. Livet är egentligen en liten masochistisk unge som springer runt och slår huvudet i väggen. Det är kul som in i helvete men det gör ont som fan. Svordomarna var faktiskt nödvändiga i den där meningen, för jag kom inte på ett annat sätt att formulera det, det lät inte bra annars. Men i alla fall.
Ingen har påstått att det är lätt. Ingen har påstått att det är enkelt. Ingen har påstått att man ska kunna göra vad som helst utan konsekvenser, ingen har påstått att man alltid kommer att må bra. Det finns definitivt ingen som har påstått att man aldrig ska må dåligt och att man aldrig ska känna sig ensam.
Det här inlägget är till alla oss som någon gång har känt att man inte hör dit, att man är en misfit som ingen älskar. Det här är till oss som tänker för mycket, som analyserar för mycket, som framför allt tror att hela livet handlar om en själv. Det här är till oss som tror att det löser sig om man sitter och stirrar framför sig och analyserar problemet istället för att göra något åt det. Det här är till oss sjävldestruktiva stackare som kanske inte skadar sig själva fysiskt, men som ändå sitter där och tänker att vi är värdelösa, vi är hatade, det finns ingen chans att någon någonsin skulle kunna älska oss - och om de gör det så kommer de sluta snart alternativt så ljuger de. Det här är till oss, den revolterande, egocentriska ungdomen.
Livet suger. Det är kasst. Ingen älskar mig. Låter det bekant? Klart det gör, vi har alla tänkt det. Men det är okej, man får tänka så. Det är inte olagligt, det är inte fel att må dåligt. Men vad som är fel är att tro att det alltid kommer att vara så, att man alltid kommer att förstöra allting för att man en gång gör ett misstag och sedan råkar göra det igen och igen och igen, trots en intensiv rädsla för att upprepa sina misstag. Men hallå. Misstag är det som gör oss till människor. Misstagen och upprepandet av misstagen är det som gör oss till det vi är - människor. För vi är människor. Jag lovar, alla ni som läser det här är människor (eller vampyrer, om en viss Sparrow läser det här, haha). JAG är människa. Men skillnaden med mig nu och med mig för någon dag sedan är att jag har lärt mig att det inte är värt att vältra sig i ångest och att det inte finns någon poäng i att må dåligt hela tiden. Särskilt inte över saker jag gjorde för dagar, veckor, månader och till och med år sedan. Det är okej att må dåligt, vi mår alla dåligt. Faktum är att det är bra att må dåligt ibland, det är bra att ha själaångest och gråta ögonen ur sig. Men det är inte bra att alltid göra det, det är inte bra att alltid må dåligt. Ryck upp er, för när det har gått mer än en vecka så börjar kroppen att bryta ner sig, man blir hysterisk, stressad, man mår fysiskt dåligt för det som rör sig i det psykiska. Tänk inte; "Jag mår dåligt, jag kommer må bättre, men sen blir det bara dåligt igen." Och framför allt, tänk inte; "Jag mår bra, men det är ingen idé, för jag kommer bara må dåligt igen". Var glada över er lycka när ni väl har den, men vänta inte på att det ska gå dåligt igen. Och om det går dåligt, vältra er inte i det, stanna inte kvar i det. För vi gör misstag, vi är människor, människorna är ofullkomliga. Det är det som är det vackra med människor. Det är därför vi har humor - för självdistansen, för att vi ska veta att det är okej att göra fel. För att vi inte ska tro att vi ska behöva vara perfekta för att vara bra människor. Det är ingen idé att gå runt och vänta på nästa gång vi mår dåligt, för jag kan garantera att vi kommer att må dåligt, vi kommer att ha ångest och vi kommer att sitta där och hata oss själva igen. Det är så. Det är livet. Men det är också det vackra med livet, det är vackert att trots att vi mår skit, så kommer vi komma förbi det. Det finns ett ljus där borta. Det finns ett ljus i slutet av tunneln, jag lovar! Och trots att det kanske är ännu mer mörker på andra sidan så kan jag lova att det finns ännu mer ljus i slutet av fortsättningen. Det kommer alltid att bli bra igen. Om än när man dör och får krama Gud. För det ultimata ljuset är ändå att veta att det finns någon som älskar ens misstag som en själv. Livet är vackert, livet är oförutsägbart. Även om ni tror att det går runt, runt, runt så gör det inte det. Livet går i spiraler. Det går framåt, även om det inte märks. Lev med det. Lev i nuet med en tanke om framtiden. Det gör er lyckliga, jag kan lova det.
Jag ska sluta tjata nu. :)
God bless,
Det är inte enkelt, ingen har påstått det. Livet leker - både på bra och dåliga sätt. Livet är egentligen en liten masochistisk unge som springer runt och slår huvudet i väggen. Det är kul som in i helvete men det gör ont som fan. Svordomarna var faktiskt nödvändiga i den där meningen, för jag kom inte på ett annat sätt att formulera det, det lät inte bra annars. Men i alla fall.
Ingen har påstått att det är lätt. Ingen har påstått att det är enkelt. Ingen har påstått att man ska kunna göra vad som helst utan konsekvenser, ingen har påstått att man alltid kommer att må bra. Det finns definitivt ingen som har påstått att man aldrig ska må dåligt och att man aldrig ska känna sig ensam.
Det här inlägget är till alla oss som någon gång har känt att man inte hör dit, att man är en misfit som ingen älskar. Det här är till oss som tänker för mycket, som analyserar för mycket, som framför allt tror att hela livet handlar om en själv. Det här är till oss som tror att det löser sig om man sitter och stirrar framför sig och analyserar problemet istället för att göra något åt det. Det här är till oss sjävldestruktiva stackare som kanske inte skadar sig själva fysiskt, men som ändå sitter där och tänker att vi är värdelösa, vi är hatade, det finns ingen chans att någon någonsin skulle kunna älska oss - och om de gör det så kommer de sluta snart alternativt så ljuger de. Det här är till oss, den revolterande, egocentriska ungdomen.
Livet suger. Det är kasst. Ingen älskar mig. Låter det bekant? Klart det gör, vi har alla tänkt det. Men det är okej, man får tänka så. Det är inte olagligt, det är inte fel att må dåligt. Men vad som är fel är att tro att det alltid kommer att vara så, att man alltid kommer att förstöra allting för att man en gång gör ett misstag och sedan råkar göra det igen och igen och igen, trots en intensiv rädsla för att upprepa sina misstag. Men hallå. Misstag är det som gör oss till människor. Misstagen och upprepandet av misstagen är det som gör oss till det vi är - människor. För vi är människor. Jag lovar, alla ni som läser det här är människor (eller vampyrer, om en viss Sparrow läser det här, haha). JAG är människa. Men skillnaden med mig nu och med mig för någon dag sedan är att jag har lärt mig att det inte är värt att vältra sig i ångest och att det inte finns någon poäng i att må dåligt hela tiden. Särskilt inte över saker jag gjorde för dagar, veckor, månader och till och med år sedan. Det är okej att må dåligt, vi mår alla dåligt. Faktum är att det är bra att må dåligt ibland, det är bra att ha själaångest och gråta ögonen ur sig. Men det är inte bra att alltid göra det, det är inte bra att alltid må dåligt. Ryck upp er, för när det har gått mer än en vecka så börjar kroppen att bryta ner sig, man blir hysterisk, stressad, man mår fysiskt dåligt för det som rör sig i det psykiska. Tänk inte; "Jag mår dåligt, jag kommer må bättre, men sen blir det bara dåligt igen." Och framför allt, tänk inte; "Jag mår bra, men det är ingen idé, för jag kommer bara må dåligt igen". Var glada över er lycka när ni väl har den, men vänta inte på att det ska gå dåligt igen. Och om det går dåligt, vältra er inte i det, stanna inte kvar i det. För vi gör misstag, vi är människor, människorna är ofullkomliga. Det är det som är det vackra med människor. Det är därför vi har humor - för självdistansen, för att vi ska veta att det är okej att göra fel. För att vi inte ska tro att vi ska behöva vara perfekta för att vara bra människor. Det är ingen idé att gå runt och vänta på nästa gång vi mår dåligt, för jag kan garantera att vi kommer att må dåligt, vi kommer att ha ångest och vi kommer att sitta där och hata oss själva igen. Det är så. Det är livet. Men det är också det vackra med livet, det är vackert att trots att vi mår skit, så kommer vi komma förbi det. Det finns ett ljus där borta. Det finns ett ljus i slutet av tunneln, jag lovar! Och trots att det kanske är ännu mer mörker på andra sidan så kan jag lova att det finns ännu mer ljus i slutet av fortsättningen. Det kommer alltid att bli bra igen. Om än när man dör och får krama Gud. För det ultimata ljuset är ändå att veta att det finns någon som älskar ens misstag som en själv. Livet är vackert, livet är oförutsägbart. Även om ni tror att det går runt, runt, runt så gör det inte det. Livet går i spiraler. Det går framåt, även om det inte märks. Lev med det. Lev i nuet med en tanke om framtiden. Det gör er lyckliga, jag kan lova det.
Jag ska sluta tjata nu. :)
God bless,
"And then I had one of those weird, crystallizing moments, when everything becomes so clear..."
Ensamheten. I en storstad, på en skola med över tusen elever, tillhörande en relativt stor umgängeskrets med otaliga chanser att träffa fler människor och nya vänner, känns det som att det borde finnas NÅGON där ute för mig. Någon som förstår. Eller rättare sagt förstår att man inte alltid ska försöka förstå. Som kan hantera mig och alla mina... Infall. Och som vet, på något instinktivt, intuativt sätt, när man ska låta mig gå - och hoppas att jag kommer tillbaka - eller när man ska ta tag i mig och vägra släppa. Förmodligen finns det ingen sådan människa, så jag förstår inte varför jag väntar, egentligen. Det slog mig för inte så länge sen att det kanske inte alls saknas något i mitt liv. Att det bara är just storstaden, skolan och umgängeskretsen som gör att den så kallade ensamheten blir mycket mer påtaglig; fast det egentligen bottnar i problem som jag har med enbart mig själv.
Visserligen problem som förmodligen inte kommer att försvinna bara för att jag vill att de gör det. Men jag borde åtminstone lära mig leva med dem. Och framför allt hitta något sätt att ta mig förbi dem, ignorera dem. Vilket är därför jag borde lista ut lite mer precis vad det är som försiggår i mitt huvud ibland; för jag insåg nyligen att jag vet mycket mindre om det än jag trodde mig göra.
Det är en konstig självinsikt att inse att man behöver jobba på sin självinsikt.
Sincerely Yours,
Visserligen problem som förmodligen inte kommer att försvinna bara för att jag vill att de gör det. Men jag borde åtminstone lära mig leva med dem. Och framför allt hitta något sätt att ta mig förbi dem, ignorera dem. Vilket är därför jag borde lista ut lite mer precis vad det är som försiggår i mitt huvud ibland; för jag insåg nyligen att jag vet mycket mindre om det än jag trodde mig göra.
Det är en konstig självinsikt att inse att man behöver jobba på sin självinsikt.
Sincerely Yours,
New friends, new enemies
Det finns nog ingenting jag gillar så mycket som nya kompisar. Särskilt över Internet. När man träffar någon på ett random sätt som man bara klickar med. Man kan inte vara någon annan än sig själv, för det finns inga krav, människan förväntar sig ingenting och det leder till att man vågar vara ärlig om saker man egentligen inte vill vara ärlig om. Man kan lättare erkänna sina brister för någon som inte känner en, än för folk man umgås med dagligen. Och ibland behöver man faktiskt sätta sig ner och sätta ord på sina tankar och då är de där nya kompisarna helt perfekta. Ännu mer perfekt om det klickar, om man inser att man har enormt mycket gemensamt trots en massa andra skillnader.
Ni kanske har förstått att jag har fått en ny vän. Enligt honom så är jag en vän, men till mig så är han en kompis. För jag är väldigt noga med begreppet vän, trots att jag inte har märkt av något med honom som inte passar in på just det begreppet för mig. Men vi har pratat i drygt fyra dagar eller något, så jag vill inte kalla honom vän, inte än. Men i alla fall. Jag blir så glad av nya kompisar, man blir så lycklig när man inser att det finns någon som pratar med än utan att kräva något annat tillbaka.
Jag inser att jag tjatar, men det gör väl ingenting. Det är min blogg! (Och Ree's, men duh!)
På tal om Ree så kommer hon hit inte nästa vecka och inte veckan efter det, men veckan efter det! YAY! Det är yay, trots att hon inte är en ny kompis, hehe <3
God bless,
Ni kanske har förstått att jag har fått en ny vän. Enligt honom så är jag en vän, men till mig så är han en kompis. För jag är väldigt noga med begreppet vän, trots att jag inte har märkt av något med honom som inte passar in på just det begreppet för mig. Men vi har pratat i drygt fyra dagar eller något, så jag vill inte kalla honom vän, inte än. Men i alla fall. Jag blir så glad av nya kompisar, man blir så lycklig när man inser att det finns någon som pratar med än utan att kräva något annat tillbaka.
Jag inser att jag tjatar, men det gör väl ingenting. Det är min blogg! (Och Ree's, men duh!)
På tal om Ree så kommer hon hit inte nästa vecka och inte veckan efter det, men veckan efter det! YAY! Det är yay, trots att hon inte är en ny kompis, hehe <3
God bless,
Ibland känns det som att allting går i cirklar, och jag lever samma år om och om igen.
Alltså, vad hände egentligen för ett år sen? När jag tänker efter känns det som att allting som hände för ett år sen är precis det som händer nu. Det är samma plats, bara andra ansikten. Samma situation, andra människor. Och jag. Jag är väldigt annorlunda.
So here they are once again
Running in circles and dead ends
She can see him, he does know her
He won't touch her, she sinks lower
She's too afraid he can't take it
He can't see it, she won't say it
It doesn't change, the same old story
They won't try so they'll ignore it
It's still the same but other places
Every day, just different faces
Skriven 21 april 2007. Don't read to much into it, it's not about anything, anymore...
Sincerely Yours,
So here they are once again
Running in circles and dead ends
She can see him, he does know her
He won't touch her, she sinks lower
She's too afraid he can't take it
He can't see it, she won't say it
It doesn't change, the same old story
They won't try so they'll ignore it
It's still the same but other places
Every day, just different faces
Skriven 21 april 2007. Don't read to much into it, it's not about anything, anymore...
Sincerely Yours,
Inspirationskick mitt i natten leder till dikt tillägnad Tvilling <3
Våran själ, den är en liger
Hälften lejon, hälften tiger
Om vårt starka band vi tiger
Vilka berg vi än bestiger
Och visst ska väl våran saga
Bara dig och mig behaga
Alla tecken, de är vaga
Men våra drömmar ska vi jaga
För det finns ju väldigt få
Som kan dig och mig förstå
Deras världar är dock grå
För deras känslor är så små
Men vår själ, den är en liger
Hälften lejon, hälften tiger
God bless,
Hälften lejon, hälften tiger
Om vårt starka band vi tiger
Vilka berg vi än bestiger
Och visst ska väl våran saga
Bara dig och mig behaga
Alla tecken, de är vaga
Men våra drömmar ska vi jaga
För det finns ju väldigt få
Som kan dig och mig förstå
Deras världar är dock grå
För deras känslor är så små
Men vår själ, den är en liger
Hälften lejon, hälften tiger
God bless,
"I've been thinking a lot lately about taking chances,
and how it's really just about overcoming your fears. Because the truth is, every time you take a big risk in your life, no matter how it ends up, you're always glad you took it."
Det blev inget citat igår, mest på grund av att jag var tvungen att skriva klart min historieuppsats, som numera kan gå och dö. Av alla saker man kan skriva om - "The Age of Discovery"? Inte så konstigt att inte ens jag tycker att min uppsats är ens lite bra.
Men, tillbaka till citatet. Jag valde det som avslutande citat på den här serien av inlägg för att det är ett råd som jag vill ge till alla, inklusiv mig själv. Kanske till och med framför allt mig själv. För jag är... Jag är sämst på att ta första steget, på att ta risker i allmänhet, när det gäller vissa saker. Dessa saker är oftast känslomässiga eller relationsrelaterade; och det jobbigaste är att jag alltid önskar att jag hade vågat mer så fort jag lämnar något eller någon bakom mig. Det är väldigt sällan som jag tänker att "jag gjorde det jag kunde". Och oftast gjorde jag inte det jag kunde. Oftast inser jag att jag faktiskt inte gjorde någonting alls.
Och det är trist att veta, att jag kanske har missat så mycket saker som kunde varit bra, som kunde varit mer än bara bra; som kunde gjort mig lycklig. Bara för att jag är rädd. För det är ju det som det handlar om, rädsla. Fear of commitment. Fear of rejection. Fear of intimacy. Fear of getting absolutely and undoubtedly heartbroken and crushed. Och ibland ser jag mig själv i spegeln och får lust att skrika "Vad fan håller du på med?!". För jag är så trött på att vara rädd, så trött på att vara stolt; så trött på att det förstör för mig hela jävla tiden. Ibland verkar det nästan som att jag drar mig undan ifrån saker så fort de visar sig vara bra för mig. Och jag har ingen aning varför det är så. Det ska inte vara så. Jag ska inte vara rädd för att vara lycklig.
Men jag är rädd för att vara lycklig, och framför allt är jag rädd för att inse att jag är lycklig; för så fort jag inser att jag har något kan det lika snabbt tas ifrån mig. Det känns väldigt mycket som att det är så saker har gått i mitt förflutna. Att så fort jag har slutat tvivla på att någon stannar så försvinner denne. Det gör mig inte precis villig att lita på något - eller att ta risker ibland. Och man ska ta risker, för man kan aldrig någonsin vinna något om man inte satsar. Och vad är det värsta som kan hända?
Vill ni veta en hemlighet? It's called risk assesment and it's the worst thing that ever happened to me. Det går ut på följande: först gör jag en lista på saker jag kan vinna, sen gör jag en lista på vad jag kan förlora, och sist bedömmer jag vad chanserna är att jag vinner eller förlorar. Oftast kommer jag fram tillslutsen att det jag förlorar inte är värt att spela bort med de oddsen jag har att lyckas (jag brukar inte ge mig själv särskilt bra odds...). Och visst, jag är glad att jag åtminstone överväger saker innan jag gör dem, det hindrar mig från att ta tag i impulser som verkligen skulle vara helt korkade. Men vissa impulser som jag faktiskt kör på - vissa val som jag inte alls tänker igenom, som jag bara kastar mig in på grund av instinkt, på grund av känsla - visar sig vara saker som gör mig lyckligare än jag någonsin varit. Och även om de även kan göra mig ledsnare än jag någonsin varit så vet jag att det var värt det. Jag vet att det var värt det. Att jag skulle göra om det. Så varför kan jag inte bara ALLTID tänka så?
Ja. Det undrar jag med.
Sincerely Yours,
Det blev inget citat igår, mest på grund av att jag var tvungen att skriva klart min historieuppsats, som numera kan gå och dö. Av alla saker man kan skriva om - "The Age of Discovery"? Inte så konstigt att inte ens jag tycker att min uppsats är ens lite bra.
Men, tillbaka till citatet. Jag valde det som avslutande citat på den här serien av inlägg för att det är ett råd som jag vill ge till alla, inklusiv mig själv. Kanske till och med framför allt mig själv. För jag är... Jag är sämst på att ta första steget, på att ta risker i allmänhet, när det gäller vissa saker. Dessa saker är oftast känslomässiga eller relationsrelaterade; och det jobbigaste är att jag alltid önskar att jag hade vågat mer så fort jag lämnar något eller någon bakom mig. Det är väldigt sällan som jag tänker att "jag gjorde det jag kunde". Och oftast gjorde jag inte det jag kunde. Oftast inser jag att jag faktiskt inte gjorde någonting alls.
Och det är trist att veta, att jag kanske har missat så mycket saker som kunde varit bra, som kunde varit mer än bara bra; som kunde gjort mig lycklig. Bara för att jag är rädd. För det är ju det som det handlar om, rädsla. Fear of commitment. Fear of rejection. Fear of intimacy. Fear of getting absolutely and undoubtedly heartbroken and crushed. Och ibland ser jag mig själv i spegeln och får lust att skrika "Vad fan håller du på med?!". För jag är så trött på att vara rädd, så trött på att vara stolt; så trött på att det förstör för mig hela jävla tiden. Ibland verkar det nästan som att jag drar mig undan ifrån saker så fort de visar sig vara bra för mig. Och jag har ingen aning varför det är så. Det ska inte vara så. Jag ska inte vara rädd för att vara lycklig.
Men jag är rädd för att vara lycklig, och framför allt är jag rädd för att inse att jag är lycklig; för så fort jag inser att jag har något kan det lika snabbt tas ifrån mig. Det känns väldigt mycket som att det är så saker har gått i mitt förflutna. Att så fort jag har slutat tvivla på att någon stannar så försvinner denne. Det gör mig inte precis villig att lita på något - eller att ta risker ibland. Och man ska ta risker, för man kan aldrig någonsin vinna något om man inte satsar. Och vad är det värsta som kan hända?
Vill ni veta en hemlighet? It's called risk assesment and it's the worst thing that ever happened to me. Det går ut på följande: först gör jag en lista på saker jag kan vinna, sen gör jag en lista på vad jag kan förlora, och sist bedömmer jag vad chanserna är att jag vinner eller förlorar. Oftast kommer jag fram tillslutsen att det jag förlorar inte är värt att spela bort med de oddsen jag har att lyckas (jag brukar inte ge mig själv särskilt bra odds...). Och visst, jag är glad att jag åtminstone överväger saker innan jag gör dem, det hindrar mig från att ta tag i impulser som verkligen skulle vara helt korkade. Men vissa impulser som jag faktiskt kör på - vissa val som jag inte alls tänker igenom, som jag bara kastar mig in på grund av instinkt, på grund av känsla - visar sig vara saker som gör mig lyckligare än jag någonsin varit. Och även om de även kan göra mig ledsnare än jag någonsin varit så vet jag att det var värt det. Jag vet att det var värt det. Att jag skulle göra om det. Så varför kan jag inte bara ALLTID tänka så?
Ja. Det undrar jag med.
Sincerely Yours,
"I'm crazy about you
and I want you to know that if I had the choice of hanging out with anyone in the entire world or just sitting home with you, eating a pizza, watching a crappy TV show... I would choose you every time." - Helt klart ett av mina favoritcitat från Scrubs.
Till Dania, för att jag inte kan minnas en tid då jag inte kände eller älskade henne. I ungefär fyra år har vi känt varandra och de fyra åren har varit både fullspäckat händelserika och fullständigt stillastående. Det finns ingen som känner mig som hon gör, just för att hon varit med om alla mina perioder, alla mina personligheter, ett berg av drama, ett hav av trauma och ett flertal viktiga vändpunkter i mitt liv. Hon har sett mig, hört mig, känt mig och funnits där för mig, både när jag varit som lyckligast och haft det som svårast. Hon har accepterat mig, oavsett vad jag gjort, vilka beslut jag har fattat. Hon har älskat mig oberoende av alla mina fel och brister. Och hon har alltid, alltid förstått - och aldrig någonsin lämnat. Vad är det man säger? Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg; eller i vårt fall, din glädje är min glädje, din sorg är min sorg. Efter allting som vi har gått igenom tillsammans kan jag utan tvekan säga att hon är och förblir min Tvillingsjäl. Det finns nästan inget jag inte skulle göra för henne.
Till Maddie, för att hon var den första personen på Kungsholmen som jag verkligen blev kompis med, och är en av de enda personer på Kungsholmen som jag inte blir trött på. För att vi båda har förändrats otroligt mycket på bara ett och ett halvt år och fortfarande lyckas stå varandra lika nära. För att vi kan umgås hur länge som helst utan att någonsin ta slut på samtalsämnen. Och för att hon är en av de mest intelligenta, passionerade personer jag känner, en sak som jag än idag beundrar hos henne. Hon ger aldrig upp och slutar aldrig tro. Jag vet inte hur hon gör det. Hon är en sann optimist, även om hon inte ser det själv.
Till Jonas, för att han gled in i mitt liv för lite drygt åtta månader sen och att det idag känns som att han alltid passat in där. För att han har en självklar plats i min värld, i min vardag och i mitt hjärta; även om det inte alltid är självklart för mig. Och som jag sa till honom idag - även om vi ibland inte pratar med varandra, och vi ibland inte har tid för varandra, så hittar jag alltid tillbaka till honom. För när jag väl finner den platsen igen så känns det som att jag har hittat hem. Och det är trygghet som inget annat, att bara kunna finnas med honom, säga saker till honom. Och veta att han älskar mig även när jag är lite psykotisk. Det är kärlek.
Till Misch, till Oskar, till Anton, Bella, Signe, Julia och så många fler, för alla gånger som de fått mig att skratta och de få gånger som vissa av dem sett mig gråta. För att de alla fyller sin underbara, unika roll, och för att jag inte kan tänka mig livet utan dem. För att de är helt sjukt fantastiska och otvivelaktigt oersättbara på alla sätt och vis. Och för att jag hoppas att de vet det.
Och tillslut, till Jacob, för att han är pricken över i:et som är mitt liv. ^__^ Han är helt enkelt en snäll, gullig och rolig prick som gör mig väldigt glad, och det tycker jag är värt något. Sånna personer ska man ta vara på. Då finner man att man ler mycket större.
Sincerely Yours,
Till Dania, för att jag inte kan minnas en tid då jag inte kände eller älskade henne. I ungefär fyra år har vi känt varandra och de fyra åren har varit både fullspäckat händelserika och fullständigt stillastående. Det finns ingen som känner mig som hon gör, just för att hon varit med om alla mina perioder, alla mina personligheter, ett berg av drama, ett hav av trauma och ett flertal viktiga vändpunkter i mitt liv. Hon har sett mig, hört mig, känt mig och funnits där för mig, både när jag varit som lyckligast och haft det som svårast. Hon har accepterat mig, oavsett vad jag gjort, vilka beslut jag har fattat. Hon har älskat mig oberoende av alla mina fel och brister. Och hon har alltid, alltid förstått - och aldrig någonsin lämnat. Vad är det man säger? Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg; eller i vårt fall, din glädje är min glädje, din sorg är min sorg. Efter allting som vi har gått igenom tillsammans kan jag utan tvekan säga att hon är och förblir min Tvillingsjäl. Det finns nästan inget jag inte skulle göra för henne.
Till Maddie, för att hon var den första personen på Kungsholmen som jag verkligen blev kompis med, och är en av de enda personer på Kungsholmen som jag inte blir trött på. För att vi båda har förändrats otroligt mycket på bara ett och ett halvt år och fortfarande lyckas stå varandra lika nära. För att vi kan umgås hur länge som helst utan att någonsin ta slut på samtalsämnen. Och för att hon är en av de mest intelligenta, passionerade personer jag känner, en sak som jag än idag beundrar hos henne. Hon ger aldrig upp och slutar aldrig tro. Jag vet inte hur hon gör det. Hon är en sann optimist, även om hon inte ser det själv.
Till Jonas, för att han gled in i mitt liv för lite drygt åtta månader sen och att det idag känns som att han alltid passat in där. För att han har en självklar plats i min värld, i min vardag och i mitt hjärta; även om det inte alltid är självklart för mig. Och som jag sa till honom idag - även om vi ibland inte pratar med varandra, och vi ibland inte har tid för varandra, så hittar jag alltid tillbaka till honom. För när jag väl finner den platsen igen så känns det som att jag har hittat hem. Och det är trygghet som inget annat, att bara kunna finnas med honom, säga saker till honom. Och veta att han älskar mig även när jag är lite psykotisk. Det är kärlek.
Till Misch, till Oskar, till Anton, Bella, Signe, Julia och så många fler, för alla gånger som de fått mig att skratta och de få gånger som vissa av dem sett mig gråta. För att de alla fyller sin underbara, unika roll, och för att jag inte kan tänka mig livet utan dem. För att de är helt sjukt fantastiska och otvivelaktigt oersättbara på alla sätt och vis. Och för att jag hoppas att de vet det.
Och tillslut, till Jacob, för att han är pricken över i:et som är mitt liv. ^__^ Han är helt enkelt en snäll, gullig och rolig prick som gör mig väldigt glad, och det tycker jag är värt något. Sånna personer ska man ta vara på. Då finner man att man ler mycket större.
Sincerely Yours,
"I think one of the most universal human experiences is feeling alone.
You'd never know it, but there's most likely tons of people feeling the exact same way. Maybe because you're feeling abandoned. Maybe because you realize that you aren't as self-sufficient as you thought. Maybe because you know you should've handled something differently. Or maybe because you aren't as good as you thought you were. Either way, when you hit that low point, you have a choice. You can either wallow in self-pity... Or you can suck it up. It's your call."
Jag hade skrivit ett väldigt långt inlägg om det här citatet, men sen strulade blogg.se, så jag är för tillfället väldigt irriterad.
Nu orkar jag visserligen inte skriva om allting, för det första för att jag är en lat jävel, för det andra för att jag inte ens minns vad jag skrev. Jag vet att jag skrev något om att bli mer och mer förvirrad, om att vara stressad och om att känna press ifrån allting, ifrån skolan, ifrån privatlivet. Jag skrev någonting om att se på när världen exploderar och att vara helt handlingsförlamad. Jag skrev om när livet faller isär, framför en, runt omkring en, på en. Och att det värsta är att inte veta. Att inte veta varför man känner sig övergiven. Att inte veta varför man gör vissa saker, att inte veta varför man är rädd för sakerna man gör, att inte veta varför man tror att Konsekvenserna av saker man gjorde för flera månader sen håller på att hända nu. Att inte veta när man helt plötsligt började se saker annorlunda; när bekanta saker blev främmande, när nära personer försvann långt, långt borta. Man ser världen genom helt nya ögon som man varken är van vid eller har bestämt sig om de passar en. Det är som att komma till ett land man aldrig varit i förut; man är helt... Vilse, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Och efter det skrev jag om att känna sig fångad i sitt eget liv till den gräns att man får panik på kommunaltrafiken. Samtidigt som man hinner oroa sig över hur folk ser en. Om de tycker om en. Det är som att titta på när man själv drunkar och istället fokusera på sin spegelbild i vattnet. Hm... I alla fall, någonstans i slutet av inlägget kom jag fram till att det jobbigaste att inte veta är att inte veta varför man inte gör något åt sig själv. Att inte veta om man vill göra något åt sig själv. För varför skulle man inte vilja det? Jag vet inte.
Sincerely Yours,
Jag hade skrivit ett väldigt långt inlägg om det här citatet, men sen strulade blogg.se, så jag är för tillfället väldigt irriterad.
Nu orkar jag visserligen inte skriva om allting, för det första för att jag är en lat jävel, för det andra för att jag inte ens minns vad jag skrev. Jag vet att jag skrev något om att bli mer och mer förvirrad, om att vara stressad och om att känna press ifrån allting, ifrån skolan, ifrån privatlivet. Jag skrev någonting om att se på när världen exploderar och att vara helt handlingsförlamad. Jag skrev om när livet faller isär, framför en, runt omkring en, på en. Och att det värsta är att inte veta. Att inte veta varför man känner sig övergiven. Att inte veta varför man gör vissa saker, att inte veta varför man är rädd för sakerna man gör, att inte veta varför man tror att Konsekvenserna av saker man gjorde för flera månader sen håller på att hända nu. Att inte veta när man helt plötsligt började se saker annorlunda; när bekanta saker blev främmande, när nära personer försvann långt, långt borta. Man ser världen genom helt nya ögon som man varken är van vid eller har bestämt sig om de passar en. Det är som att komma till ett land man aldrig varit i förut; man är helt... Vilse, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Och efter det skrev jag om att känna sig fångad i sitt eget liv till den gräns att man får panik på kommunaltrafiken. Samtidigt som man hinner oroa sig över hur folk ser en. Om de tycker om en. Det är som att titta på när man själv drunkar och istället fokusera på sin spegelbild i vattnet. Hm... I alla fall, någonstans i slutet av inlägget kom jag fram till att det jobbigaste att inte veta är att inte veta varför man inte gör något åt sig själv. Att inte veta om man vill göra något åt sig själv. För varför skulle man inte vilja det? Jag vet inte.
Sincerely Yours,
"I don't think people are meant to be by themselves.
That's why if you actually find someone you care about, it's important to let go of the little things, even if you can't let go all the way. Because nothing sucks more than feeling all alone, no matter how many people are around."
De senaste veckorna har jag verkligen fått lära mig innebörden av det. På så många sätt. På så många plan. Och jag vet, jag har alltid fokuserat på den sista meningen, för det är den jag alltid har relaterat till. Det suger att känna sig ensam trots att man är med folk. Jag känner mig ensam hela tiden, oftast på grund av att jag är med för mycket folk - jag vet egentligen inte riktigt vad som har hänt. Jag brukade älska att umgås med en stor grupp människor. Ibland kan jag bara inte hantera det. Det är så mycket lättare att vara social när man bara har en eller två personer att fokusera på och bara ett ämne som man diskuterar. Men, det var inte det detta inlägg skulle handla om... Detta inlägg skulle handla om att den här helgen fick mig att inse vad det här citatet VERKLIGEN betyder. Inte bara sista meningen, utan hela citatet. Det här citatet betyder att man inte ska stänga dörrar innan man har utforskat dem. Det betyder att man inte ska utesluta folk, bara för att de inte "passar in" bland de människor man brukar umgås med, eller i den mallen som man brukar gå efter när man väljer vänner/pojkvänner/whatever. Det betyder helt enkelt: if he makes you happy, then the rest really doesn't matter. Because you never know until you've tried. And I'm gonna try my best.
Sincerely Yours,
De senaste veckorna har jag verkligen fått lära mig innebörden av det. På så många sätt. På så många plan. Och jag vet, jag har alltid fokuserat på den sista meningen, för det är den jag alltid har relaterat till. Det suger att känna sig ensam trots att man är med folk. Jag känner mig ensam hela tiden, oftast på grund av att jag är med för mycket folk - jag vet egentligen inte riktigt vad som har hänt. Jag brukade älska att umgås med en stor grupp människor. Ibland kan jag bara inte hantera det. Det är så mycket lättare att vara social när man bara har en eller två personer att fokusera på och bara ett ämne som man diskuterar. Men, det var inte det detta inlägg skulle handla om... Detta inlägg skulle handla om att den här helgen fick mig att inse vad det här citatet VERKLIGEN betyder. Inte bara sista meningen, utan hela citatet. Det här citatet betyder att man inte ska stänga dörrar innan man har utforskat dem. Det betyder att man inte ska utesluta folk, bara för att de inte "passar in" bland de människor man brukar umgås med, eller i den mallen som man brukar gå efter när man väljer vänner/pojkvänner/whatever. Det betyder helt enkelt: if he makes you happy, then the rest really doesn't matter. Because you never know until you've tried. And I'm gonna try my best.
Sincerely Yours,
ITgymnasiet Brinner - Vem ska räddas?
Det är en snöig dag den nittonde januari år tvåtusennio (eller tjugohundranio eller tvånollnollnio eller tjugonollnio och så vidare). ITgymnasiet är en lugn plats, folk gör det som de brukar göra, även om det för veckan har blivit ett nytt schema. Men plötsligt går något snett. Brandlarmet börjar tjuta och nu får folk rädda sig bäst de kan. Den gula tegelbyggnaden står i lågor och lärarna måste bestämma sig - fort. Vem ska de rädda?
Det finns fyra inriktningar. Nätverkarna, de som sitter och bygger datorer hela dagarna. De är rätt primitiva och orkar egentligen ingenting, hälften utav dem är inte ens i skolan. Det leder till att de tar sig ut fort, eftersom de faktiskt redan var ute... Sedan är det systemarna, eller programmerarna som de också kallas av oss företagare. Systemarna är snillen, smarta idioter som hellre sitter och knackar tangenter och får ut något utav det, istället för att bara knacka tangenter för att fördriva tid. De är tillräckligt smarta för att ta hand om sig själva, de är ute redan innan det börjar brinna (för de var smarta nog att räkna ut att det skulle börja brinna redan det ens kommit rök). Sedan är det ju grafikerna, de stackarna. Det är flest människor i grafikernas klasser och ärligt, de är väldigt, väldigt korkade. Folk som tror att de kan ta sig igenom livet på att rita och animera filmer i flash - de kan ju inte vara annat än korkade. Så det är inte ens värt att rädda dem, de springer omkring som yra höns och krockar med de brinnande väggarna och varandra, kacklar som de höns de är. Det är ett hopplöst fall och ingen idé att rädda dessa estetiska retards från eldens bittra lågor. Då ses valet självklart. Företagarna, vi vackra patrioter som älskar skolan som om den vore vår egen avkomma, vi, vars vackra leenden får folk att skingras i korridorerna för att de inte ska hamna framför fötterna för vår skolas egna adelsklass, vi, som likt kungligheter äger denna skola och gör tillvaron lite sådär extra underbar, det är vi som är värda att räddas, för det är vi som går före alla andra, det är vi som äger hela universum med våra underbara personligheter och förmögna föräldrar, så det är vi som är värda att räddas.
Skolan brinner, grafikerna försvinner, företagarna räddas så att skolan vinner!
IT och företagande - Vi är dryga, Vi är Snobbiga, och Vi vet att Ni älskar oss!
God bless,
Det finns fyra inriktningar. Nätverkarna, de som sitter och bygger datorer hela dagarna. De är rätt primitiva och orkar egentligen ingenting, hälften utav dem är inte ens i skolan. Det leder till att de tar sig ut fort, eftersom de faktiskt redan var ute... Sedan är det systemarna, eller programmerarna som de också kallas av oss företagare. Systemarna är snillen, smarta idioter som hellre sitter och knackar tangenter och får ut något utav det, istället för att bara knacka tangenter för att fördriva tid. De är tillräckligt smarta för att ta hand om sig själva, de är ute redan innan det börjar brinna (för de var smarta nog att räkna ut att det skulle börja brinna redan det ens kommit rök). Sedan är det ju grafikerna, de stackarna. Det är flest människor i grafikernas klasser och ärligt, de är väldigt, väldigt korkade. Folk som tror att de kan ta sig igenom livet på att rita och animera filmer i flash - de kan ju inte vara annat än korkade. Så det är inte ens värt att rädda dem, de springer omkring som yra höns och krockar med de brinnande väggarna och varandra, kacklar som de höns de är. Det är ett hopplöst fall och ingen idé att rädda dessa estetiska retards från eldens bittra lågor. Då ses valet självklart. Företagarna, vi vackra patrioter som älskar skolan som om den vore vår egen avkomma, vi, vars vackra leenden får folk att skingras i korridorerna för att de inte ska hamna framför fötterna för vår skolas egna adelsklass, vi, som likt kungligheter äger denna skola och gör tillvaron lite sådär extra underbar, det är vi som är värda att räddas, för det är vi som går före alla andra, det är vi som äger hela universum med våra underbara personligheter och förmögna föräldrar, så det är vi som är värda att räddas.
Skolan brinner, grafikerna försvinner, företagarna räddas så att skolan vinner!
IT och företagande - Vi är dryga, Vi är Snobbiga, och Vi vet att Ni älskar oss!
God bless,
Lost In Chaos
There's a lot that can bring me down. Att vara bitter är något jag liksom har vant mig vid nu. Jag skulle vilja kalla det cynisk också, men jag vet inte ifall jag använder det lite för lätt. Jag vet inte, men det känns som om 2009 kommer att bli året av bitterhet och självförtroendekickar. För nu ska jag ju faktiskt ta tag i mig själv och vi vet ju hur det slutar - självförtroende och en smått bättre självkänsla. Men det brukar också sluta med att hela världen rasar samman lika fort, så vi får se hur fort det går innan jag har mitt första riktiga breakdown, nu när det officiellt är nytt. Nu när höstterminen är slut och vårterminen med sitt stress och sina sena fredagar börjar. Men jag klagar inte. 33 dagar tills Ree är här och då kan man faktiskt inte klaga på livet. Det är ju bara någon dag mer än en månad!
Jag tror inte att jag behöver förändras. Jag tror jag behöver bli mer mig själv. Vilket antagligen kommer att göra så att jag förlorar några vänner och vinner andra. Det kommer antagligen betyda en massa förändringar, även om det enda jag egentligen kommer att förändra är mig själv. Men jag klagar inte. Jag är bara grymt nervös. Det enda jag blir mer nervös över är att Ree någon gång kommer att flytta till de förenta staterna av Amerika och därmed flytta ifrån mig. Jag blir också ganska nervös över att jag bestämt mig för att gå i skolan i Dalarna och därmed kommer att flytta ifrån all den trygghet jag har byggt upp under snart 17 och ett halvt år. Jag är nervös, men förväntansfull. Framtiden för med sig mer ljus, mer mörker, mer kaos och mer av livet. Mer av det underbara, oberäknerliga livet. Det oberäknerliga livet som nyss gav en gammal tant tre miljoner på TV. <3 Sådant gör mig glad.
Nu slutar vi skriva medan inlägget ändå är på ganska god ton ;D
God bless,
Jag tror inte att jag behöver förändras. Jag tror jag behöver bli mer mig själv. Vilket antagligen kommer att göra så att jag förlorar några vänner och vinner andra. Det kommer antagligen betyda en massa förändringar, även om det enda jag egentligen kommer att förändra är mig själv. Men jag klagar inte. Jag är bara grymt nervös. Det enda jag blir mer nervös över är att Ree någon gång kommer att flytta till de förenta staterna av Amerika och därmed flytta ifrån mig. Jag blir också ganska nervös över att jag bestämt mig för att gå i skolan i Dalarna och därmed kommer att flytta ifrån all den trygghet jag har byggt upp under snart 17 och ett halvt år. Jag är nervös, men förväntansfull. Framtiden för med sig mer ljus, mer mörker, mer kaos och mer av livet. Mer av det underbara, oberäknerliga livet. Det oberäknerliga livet som nyss gav en gammal tant tre miljoner på TV. <3 Sådant gör mig glad.
Nu slutar vi skriva medan inlägget ändå är på ganska god ton ;D
God bless,
"I'm narcissistic, I'm pessimistic, I'm obsessive, I'm insecure,
and I'm so afraid of intimacy that every one of my relationships is a journey of self-sabotage that inevitably ends in a black vacuum of shadowed expectations and despair."
Okey, jag vill först och främst klargöra att jag inte säger det här till någon utav samma skäl som J.D. sa det (för er som inte vet i vilket sammanhang han sa det, kan jag säga att... Det får ni ta reda på själva). Jag säger det här för att jag sällan har hittat ett citat som passar bättre på mig. Inte ens jag kan beskriva mig bättre än det här. Det sammanfattar allting som jag önskar att folk förstod; det sammanfattar allting som folk måste förstå för att... Det sammanfattar allting som de flesta inte har förstått. Och jag vet inte, på sistone har jag börjat undra om det verkligen behöver vara så. Maybe it's a self-fullfilling prophecy, you know? I så fall undrar jag om det inte är dags att jag lägger av med den. Samma gamla vanliga attityd som jag haft i säkert flera år nu.
Jag vet inte, det känns som att varje gång jag ändrar min attityd blir jag sårad, så jag har blivit ganska fäst vid den jag har.
Olikt vissa andra saker i mitt liv har den aldrig svikit mig.
Sincerely Yours,
Okey, jag vill först och främst klargöra att jag inte säger det här till någon utav samma skäl som J.D. sa det (för er som inte vet i vilket sammanhang han sa det, kan jag säga att... Det får ni ta reda på själva). Jag säger det här för att jag sällan har hittat ett citat som passar bättre på mig. Inte ens jag kan beskriva mig bättre än det här. Det sammanfattar allting som jag önskar att folk förstod; det sammanfattar allting som folk måste förstå för att... Det sammanfattar allting som de flesta inte har förstått. Och jag vet inte, på sistone har jag börjat undra om det verkligen behöver vara så. Maybe it's a self-fullfilling prophecy, you know? I så fall undrar jag om det inte är dags att jag lägger av med den. Samma gamla vanliga attityd som jag haft i säkert flera år nu.
Jag vet inte, det känns som att varje gång jag ändrar min attityd blir jag sårad, så jag har blivit ganska fäst vid den jag har.
Olikt vissa andra saker i mitt liv har den aldrig svikit mig.
Sincerely Yours,
"Shut up, shut up and SHUT UP, okay?!
Who are you people to give me advice about anything? All you do is bitch about your relationships all day long.
*Till Dr. Cox* And you know what, glare all you want, Big Dog, okay, because I'm not afraid of you. 'Oh no, Jordan's only paying attention to the baby.' That must be so hard for Dr. Look-At-Me, isn't it? LOOK-AT-MEEEE.
*Till Carla och Turk* And you two, you're arguing ever since you got engaged. Wow, you're probably the first couple that's ever done that EVER. It can't be that you're just scared, is it?
*Till Elliot* And you, you know what, let's just forget for one second that a month ago you told me you couldn't be in a relationship with anyone, because for me, it's actually fun to watch you sabotage a relationship from the outside, it really is.
Honestly, the only thing that gives me comfort, you guys, is while I'm sitting at home staring at the ceiling just wishing that I had someone to talk to, is knowing that none of you idiots realize how lucky you are!"
Ibland när man sitter med en grupp människor kommer man på sig själv med att bara... Stirra. Stirra ut i tomma intet, utan att riktigt titta på något; sådär lagom disträ, lagom svår att få kontakt med. Sanningen är den att mer än ofta händer det att jag skärmar av mig själv bara för hindra mig själv från att börja vråla ut samma saker som J.D. Det är sant. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag vet inte heller vad jag skulle vinna på att skälla ut någon annan för något som egentligen inte är deras fel. För det är inte någons fel, att jag stirrar upp i taket och önskar att jag hade någon att prata med; det bara... Är så, just nu. Jag vet ju att jag har hur många vänner som helst som skulle lyssna om jag bara bad dem. Men det är svårt att undgå faktum att jag inte bara kan åka till Dania när jag känner för att gråta och behöver någon som tröstar mig. Det är svårt att ta upp telefonen och ringa någon när man känner att personen man helst av allt vill ringa inte kommer att ha tid eller lust. Det är svårt att ta kontakt med folk som man inte tror kommer att finnas där. Och det är ännu svårare att tycka att... Eller snarare vara rädd för att man inte har någon rätt att be om hjälp, alls. Och helt plötsligt finner man att man saknar de personer som står precis brevid en.
Och man önskar att de bara fattade hur lyckligt lottade de är.
Sincerely Yours,
*Till Dr. Cox* And you know what, glare all you want, Big Dog, okay, because I'm not afraid of you. 'Oh no, Jordan's only paying attention to the baby.' That must be so hard for Dr. Look-At-Me, isn't it? LOOK-AT-MEEEE.
*Till Carla och Turk* And you two, you're arguing ever since you got engaged. Wow, you're probably the first couple that's ever done that EVER. It can't be that you're just scared, is it?
*Till Elliot* And you, you know what, let's just forget for one second that a month ago you told me you couldn't be in a relationship with anyone, because for me, it's actually fun to watch you sabotage a relationship from the outside, it really is.
Honestly, the only thing that gives me comfort, you guys, is while I'm sitting at home staring at the ceiling just wishing that I had someone to talk to, is knowing that none of you idiots realize how lucky you are!"
Ibland när man sitter med en grupp människor kommer man på sig själv med att bara... Stirra. Stirra ut i tomma intet, utan att riktigt titta på något; sådär lagom disträ, lagom svår att få kontakt med. Sanningen är den att mer än ofta händer det att jag skärmar av mig själv bara för hindra mig själv från att börja vråla ut samma saker som J.D. Det är sant. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag vet inte heller vad jag skulle vinna på att skälla ut någon annan för något som egentligen inte är deras fel. För det är inte någons fel, att jag stirrar upp i taket och önskar att jag hade någon att prata med; det bara... Är så, just nu. Jag vet ju att jag har hur många vänner som helst som skulle lyssna om jag bara bad dem. Men det är svårt att undgå faktum att jag inte bara kan åka till Dania när jag känner för att gråta och behöver någon som tröstar mig. Det är svårt att ta upp telefonen och ringa någon när man känner att personen man helst av allt vill ringa inte kommer att ha tid eller lust. Det är svårt att ta kontakt med folk som man inte tror kommer att finnas där. Och det är ännu svårare att tycka att... Eller snarare vara rädd för att man inte har någon rätt att be om hjälp, alls. Och helt plötsligt finner man att man saknar de personer som står precis brevid en.
Och man önskar att de bara fattade hur lyckligt lottade de är.
Sincerely Yours,
"I'm brave. I just saved this fish from drowning."
Så. Jag tittade på Scrubs (that show seriously saves my sorry ass from depression <3), och det var faktiskt under avsnittet jag citerade i rubriken som jag kom att tänka på alla saker jag tagit åt mig ifrån den serien. Och hur det känns underligt när en fiktionell karaktär på en TV-skärm verkar förstå precis vad det är man menar utan att kunna uttrycka det. Speciellt när han dessutom kan just det. Uttrycka sig, alltså. Och då kom jag att tänka på att det är det jag gör när jag skriver; jag försöker uttrycka mig. Inte för någon annan, utan för mig själv. För att jag ska kunna greppa vad det är jag känner egentligen. Jag har ingen aning vad jag skulle ta mig till om jag inte hade möjligheten att strukturera mina tankar litegrann - det skulle gå åt helvete.
Och sen... Fick jag för mig att jag skulle citera Scrubs här. Det verkade som en väldigt bra idé när jag fick den. Så jag ska köra en "One Week Special" där jag lägger upp ett citat per dag och förklarar varför det citatet nådde ut till mig. Varför? Det vet jag faktiskt inte längre. För att det är kul. För att jag älskar Scrubs. För att då får jag något mer konkret att skriva om än "Jag är trött", "Jag är förvirrad" eller "Jag vet inte", för det kanske inte är så kul för någon annan att läsa. För att jag vill se om det bidrar till att jag förstår. För att jag letar efter svar. För att jag letar efter något. Och för att... För att jag tror, att trots att det mest är för min egen skull jag skriver, så kanske det finns någon där ute som uppskattar att någon verkar förstå precis vad han eller hon menar men inte kan uttrycka. Och det är värt ganska mycket. Det är värt något att känna sig lite mindre ensam.
Och lite för att jag hoppas på något. På vad vet jag inte.
Så, dagens citat är:
"Because even if it breaks your heart to be 'just friends', if you really care about someone, you'll take the hit."
För att det är så jävla sant. Och för att det suger att veta det. (Oroa er inte: inte alla mina förklaringar kommer att vara såhär korta. Eller negativa, för den delen. Jag tycker bara att citatet säger mycket om mig som person och är så oerhört klockrent.)
Sincerely Yours,
Och sen... Fick jag för mig att jag skulle citera Scrubs här. Det verkade som en väldigt bra idé när jag fick den. Så jag ska köra en "One Week Special" där jag lägger upp ett citat per dag och förklarar varför det citatet nådde ut till mig. Varför? Det vet jag faktiskt inte längre. För att det är kul. För att jag älskar Scrubs. För att då får jag något mer konkret att skriva om än "Jag är trött", "Jag är förvirrad" eller "Jag vet inte", för det kanske inte är så kul för någon annan att läsa. För att jag vill se om det bidrar till att jag förstår. För att jag letar efter svar. För att jag letar efter något. Och för att... För att jag tror, att trots att det mest är för min egen skull jag skriver, så kanske det finns någon där ute som uppskattar att någon verkar förstå precis vad han eller hon menar men inte kan uttrycka. Och det är värt ganska mycket. Det är värt något att känna sig lite mindre ensam.
Och lite för att jag hoppas på något. På vad vet jag inte.
Så, dagens citat är:
"Because even if it breaks your heart to be 'just friends', if you really care about someone, you'll take the hit."
För att det är så jävla sant. Och för att det suger att veta det. (Oroa er inte: inte alla mina förklaringar kommer att vara såhär korta. Eller negativa, för den delen. Jag tycker bara att citatet säger mycket om mig som person och är så oerhört klockrent.)
Sincerely Yours,
You are the only thing that makes sense.
Wiho, nya bilder! Och uppdaterade infon om oss! Mycket till info, men ändå!
Men hur väljer man egentligen de tre bästa sakerna med sig själv? Jag vet att ingen känner mig bättre än jag gör. Jag vet att det finns folk som känner mig bättre än jag tror att de gör, men det är inte samma sak; även om det ibland får mig att känna som att de känner mig bättre än jag gör. Jag vet också att man oftast inte ser sig själv lika klart som andra gör. I alla fall inte de sakerna som är bra. Vilket skapar en slags paradox, för jag menar, vem är det i så fall som är bäst på att avgöra de tre bästa sakerna med mig? Är det jag, eftersom jag känner mig själv bäst? Eller är det andra, eftersom de ser mig bättre?
Jag bestämde mig i alla fall för att strunta i hur folk ser mig (för en gångs skull, jag kan inte minnas en tid då jag struntade i hur folk såg mig - jag känner faktiskt ingen annan som bryr sig mer än jag gör). Vanligtvis skulle jag ha frågat alla mina närmaste vänner, några utvalda bekanta och kanske till och med någon som nyss träffat mig - bara för att få en så allmän bild som möjligt av mig själv. Men sen kom jag på att det förmodligen är det här beteendet som lett till att jag så ofta har svårt att få kontakt med mig själv, framförallt mina känslor. För jag vet vem jag är. Eller jag tror mig veta vem jag är. Men jag... Jag känner mig inte, ibland. Det är som att jag ser på mig själv som om jag vore en annan person. När jag ser mig själv i spegeln tänker jag inte på mig själv som ett... Mig, utan som en person jag ser på gatan, i skolan, i mitt badrum, uppenbarligen. Och det kändes som något jag borde göra. Att bedöma mig själv, liksom. På ett annat sätt än negativt. För det är jag ju faktiskt å andra sidan väldigt duktig på.
Så, de tre bästa sakerna med mig. Det tog mig ett tag att komma på vad jag skulle skriva där - det förra jag skrev lät så falskt, på något vis. Men jag tycker faktiskt om min nya lista. Jag vet inte hur mycket ni håller med, jag förväntar mig inte att ni ska hålla med; ni har er egen åsikt, det förstår till och med jag. Ni har ert eget sätt att se mig. Men det här är mitt sätt att se mig. Jag ser mig som en tjej som kan bjuda på sig själv, som inte är rädd för att skratta åt sin egen klantighet, sin egna dumhet. Som inte tar sig själv så himla seriöst hela tiden - faktum är att jag har ganska svårt för att ta mig själv seriöst, och oftast är det en bra sak. Det var punkt nummer ett. Sen finns det förstås en anledning till att jag har så svårt för att ta mig själv seriöst och det är för att jag har en otrolig förmåga att hamna i de mest absurda situationer. Framförallt när det gäller min timing. Jag förstår inte hur jag lyckas ha så tur/otur, men det leder väldigt ofta till skratt, i slutändan - och eftersom det är en oerhört stor del av min vardag kände jag att det förtjänar en egen punkt. Och tillslut... Alltså, jag ser mig själv som ganska gullig med jämna mellanrum, på det där osmidiga, Scrubs-Julie-sättet. Och jag tycker att det gör mig lite mysig. Jag är en rätt mysig person. Jag gillar mysiga saker. Jag gillar ordet mysig, bara det. Och jag älskar att kramas, jag älskar att mysa - DET borde väl alla veta om mig vid det här laget? Så det var på något sätt en självklar sista punkt. Sen vet jag inte. Det var i alla fall de sakerna jag gillade mest med mig själv.
Sincerely Yours,
Men hur väljer man egentligen de tre bästa sakerna med sig själv? Jag vet att ingen känner mig bättre än jag gör. Jag vet att det finns folk som känner mig bättre än jag tror att de gör, men det är inte samma sak; även om det ibland får mig att känna som att de känner mig bättre än jag gör. Jag vet också att man oftast inte ser sig själv lika klart som andra gör. I alla fall inte de sakerna som är bra. Vilket skapar en slags paradox, för jag menar, vem är det i så fall som är bäst på att avgöra de tre bästa sakerna med mig? Är det jag, eftersom jag känner mig själv bäst? Eller är det andra, eftersom de ser mig bättre?
Jag bestämde mig i alla fall för att strunta i hur folk ser mig (för en gångs skull, jag kan inte minnas en tid då jag struntade i hur folk såg mig - jag känner faktiskt ingen annan som bryr sig mer än jag gör). Vanligtvis skulle jag ha frågat alla mina närmaste vänner, några utvalda bekanta och kanske till och med någon som nyss träffat mig - bara för att få en så allmän bild som möjligt av mig själv. Men sen kom jag på att det förmodligen är det här beteendet som lett till att jag så ofta har svårt att få kontakt med mig själv, framförallt mina känslor. För jag vet vem jag är. Eller jag tror mig veta vem jag är. Men jag... Jag känner mig inte, ibland. Det är som att jag ser på mig själv som om jag vore en annan person. När jag ser mig själv i spegeln tänker jag inte på mig själv som ett... Mig, utan som en person jag ser på gatan, i skolan, i mitt badrum, uppenbarligen. Och det kändes som något jag borde göra. Att bedöma mig själv, liksom. På ett annat sätt än negativt. För det är jag ju faktiskt å andra sidan väldigt duktig på.
Så, de tre bästa sakerna med mig. Det tog mig ett tag att komma på vad jag skulle skriva där - det förra jag skrev lät så falskt, på något vis. Men jag tycker faktiskt om min nya lista. Jag vet inte hur mycket ni håller med, jag förväntar mig inte att ni ska hålla med; ni har er egen åsikt, det förstår till och med jag. Ni har ert eget sätt att se mig. Men det här är mitt sätt att se mig. Jag ser mig som en tjej som kan bjuda på sig själv, som inte är rädd för att skratta åt sin egen klantighet, sin egna dumhet. Som inte tar sig själv så himla seriöst hela tiden - faktum är att jag har ganska svårt för att ta mig själv seriöst, och oftast är det en bra sak. Det var punkt nummer ett. Sen finns det förstås en anledning till att jag har så svårt för att ta mig själv seriöst och det är för att jag har en otrolig förmåga att hamna i de mest absurda situationer. Framförallt när det gäller min timing. Jag förstår inte hur jag lyckas ha så tur/otur, men det leder väldigt ofta till skratt, i slutändan - och eftersom det är en oerhört stor del av min vardag kände jag att det förtjänar en egen punkt. Och tillslut... Alltså, jag ser mig själv som ganska gullig med jämna mellanrum, på det där osmidiga, Scrubs-Julie-sättet. Och jag tycker att det gör mig lite mysig. Jag är en rätt mysig person. Jag gillar mysiga saker. Jag gillar ordet mysig, bara det. Och jag älskar att kramas, jag älskar att mysa - DET borde väl alla veta om mig vid det här laget? Så det var på något sätt en självklar sista punkt. Sen vet jag inte. Det var i alla fall de sakerna jag gillade mest med mig själv.
Sincerely Yours,
Life isn't fair for the people who care
Betyg. Skola. Höga krav, framför allt på oss själva. Det är det vi slåss med just nu, hälften in i gymnasiet, med bara ett och ett halvt år innan vi kastas ut i den verkliga världen. Och det suger, det är jobbigt och man blir besviken på sig själv när man inte lyckas med det man vill lyckas med. Och man blir sur på alla andra när de kommer med sina MVG;n och skriker ut att de suger. Man blir förbannad på de som får samma betyg som en själv och säger att de är sämst. Jag vet jag vet; "Men du ska inte jämföra dig med andra", shut the fuck up, ni har ingen aning om vad jag menar. Fan, om ni är dåliga med era VG;n, är inte jag också det då eller? Ni ska veta att jag faktiskt tyckte att VG var bra innan jag började umgås med er. Jag tyckte att jag var duktig. Så började jag umgås med folk som är vana vid MVG i allt och spyr över betyget G. Och så ska det inte påverka mig. Hoppas att ni tycker att det är kul att ha gjort mig deprimerad över att jag har dåliga betyg. Ha så kul med att ha det på era samveten. Och tänk nästa jävla gång som ni får VG och tycker att ni är dåliga. Och jag vet, jag är inte bättre själv, jag är likadan, jag blir också arg. Men man blir som man umgås. Tack för den.
Jag vet, det är väldigt bittert idag. Men shut up, det är min blogg, jag får skriva vad jag vill. Om ni inte vill läsa så kan ni gå och göra något annat med er tid. Om ni inte vill bli påverkade av vad jag skriver så får ni läsa något annat. Eller skriv själva, dampa på mig i era bloggar, det hjälper ju verkligen. Not. Ta det från någon som vet. Jag har huvudvärk.
So here's to the liars who dream and conspire against the admired, we hope you drop dead.
Ja, jag må ha Oscar, men jag är fortfarande kär i Dougie .__. I can't help it! He's adorable. <3 (But you know I prefer the real deal, so Oscar's safe, haha.)
God Bless,
Jag vet, det är väldigt bittert idag. Men shut up, det är min blogg, jag får skriva vad jag vill. Om ni inte vill läsa så kan ni gå och göra något annat med er tid. Om ni inte vill bli påverkade av vad jag skriver så får ni läsa något annat. Eller skriv själva, dampa på mig i era bloggar, det hjälper ju verkligen. Not. Ta det från någon som vet. Jag har huvudvärk.
So here's to the liars who dream and conspire against the admired, we hope you drop dead.
Ja, jag må ha Oscar, men jag är fortfarande kär i Dougie .__. I can't help it! He's adorable. <3 (But you know I prefer the real deal, so Oscar's safe, haha.)
God Bless,
I'm crazy about you.
Men det är ju de små sakerna. Det är de små, små sakerna som gör att det märks, att det känns. Det är de som får de stora, viktiga sakerna att verka så mycket mer än "bara" stora och viktiga; som får nödvändiga funktioner att se ut som konstverk. Som gör att något vardagligt och trivialt helt plötsligt framställs som unikt. För det är ju detaljerna som gör helheten, som får målning att verka alldeles fullständigt, otvivelaktigt, otroligt, underbart fulländat vacker och levande. Och det är detaljerna som får en att le ikapp med solen och skratta i harmoni med musiken. Det är detaljerna som framkallar fnittret som låter som en melodi. Det är detaljerna som gör att man springer, studsar och skuttar omkring som om man vägde ingenting, som leder till att man tjuter av glädje och exploderar av energi, för att man helt enkelt inte kan hålla det inom sig. Och när man ser tillbaka på dagen så minns man detaljerna. Hur de färgade dygnets timmar med andra nyanser än det vanliga svartvita spektrumet.
It is the small things that have the ability to erradicate the colour gray.
Sincerely Yours,
It is the small things that have the ability to erradicate the colour gray.
Sincerely Yours,
Whaaaateeeveeeer
Bara för att folk har sagt att de läser min blogg så har jag ingen lust att skriva här längre, för ärligt talat så finns det en del av mig som tycker att ni inte förtjänar att veta vad som rör sig inom mitt huvud och ärligt så tycker jag inte att folk jag redan visste läste det här förtjänar det heller. Ni förtjänar det inte, sorry, men så är det. Take it or leave it.
Men men, för att lämna de bittra tankarna.. Eh.. Dvärgen (boken alltså) måste ha smittat av sig eller något. Men å andra sidan är jag ju faktiskt rätt glad för att jag har världens mest adorable pojkvän. (love love, kiss kiss.. blah, blah, blah *sjunga*)
Hejdå, ni får inget vettigt inlägg xD
God bless,
Men men, för att lämna de bittra tankarna.. Eh.. Dvärgen (boken alltså) måste ha smittat av sig eller något. Men å andra sidan är jag ju faktiskt rätt glad för att jag har världens mest adorable pojkvän. (love love, kiss kiss.. blah, blah, blah *sjunga*)
Hejdå, ni får inget vettigt inlägg xD
God bless,
We'll see fireworks tonight.
Jag har inte svårt för att tvivla på mig själv, tvärtom. Jag har väldigt lätt för att ifrågasätta det jag gör och framförallt varför jag gör det. Och sen finns det de få stunder, som nu, då jag istället börjar ifrågasätta varför jag ifrågasätter mig själv. För det ironiska är att jag alltid börjar undra, letar alltid efter anledningar till mina handlingar när det inte finns någon konkret anledning, då den enda anledningen är att jag kände för det. Jag ifrågasätter sakerna jag känner för. Och det är ganska sorgligt, på något sätt. Att jag tycker att det som gör mig lycklig inte är rätt. Sen när ska man vara tvungen att känna sig så skyldig hela tiden?
It's not like I need anything else than this right now. I want all that I can get, but I only need this.
Sincerely Yours,
It's not like I need anything else than this right now. I want all that I can get, but I only need this.
Sincerely Yours,
Om jag bad dig, skulle du stanna hos mig?
Jag är en riktig storstadsmänniska. Och naturligtvis umgås jag för det mesta, eftersom de flesta av mina vänner är så kallade "dryga stockholmare med en otroligt snäv syn på Sverige", med andra storstadsmänniskor. Det är inte speciellt förvånande att folk har undrat varför jag åker till Skövde. Vad finns det att göra i Skövde? Varför kommer inte bara Dania till Stockholm?
Sanningen är den att jag skulle åka till Skövde mycket oftare om det inte var förjäkligt dyrt med tågbiljetter. Vet ni hur lång tid det tar att åka dit med X2000? Det tar två timmar. Bara två timmar. Jag är TVÅ timmar ifrån min allra bästa vän (fast hon är så mycket mer än mina bästa vän, men de flesta brukar inte förstå vad jag menar när jag säger tvillingsjäl, så) och jag träffar henne... Kanske fyra, högst fem gånger om året? Det finns för sjutton ställen i Stockholmstrakten som det tar mig mer än två timmar att åka till! Förstår ni hur frustrerande det är, att veta att hon bara är två timmar bort, att jag bara behöver hoppa på ett tåg på Centralen? Det finns inga ord för hur mycket jag saknar henne när jag inte är med henne. Saknar personen jag blir av att vara med henne. Saknar känslan av att ingenting spelar någon roll, att jag kan göra vad som helst, säga vad som helst, hur sjukt eller stört eller äckligt det än är - att jag bara kan vara, att jag inte behöver tänka så förbannat mycket på hur jag är. Jag saknar den där ovillkorliga kärleken. För det finns inga villkor mellan mig och henne. Hon är den enda personen jag kan ha den relationen med; ni vet hur jag är, jag varken vill eller har förmågan att älska kravlöst. Och jag saknar oss. Vi äger när vi är tillsammans.
Nu tappade jag tråden... Jag pratade om att åka ner till Skövde. Ja, sanningen är den att jag behöver åka dit ibland. Jag behöver komma bort ifrån Stockholm, och Skövde är... Skövde är att vara avklippt ifrån världen. När jag är där finns inte resten av mitt liv. Jag tänker eller känner knappt någonting som har med mig eller Stockholm eller personen jag är i Stockholm (jag älskar Stockholm, men ibland blir jag galen) att göra och det är så förbannat skönt. Det är verklighetsflykt i sin sanna mening.
Jag saknar inte bara Dania hela tiden, jag saknar Skövde. Speciellt när saker är jobbiga.
Jag saknar att bara kunna glömma mig själv en stund. Jag blir så trött på mig själv ibland, speciellt när det känns som att jag upprepar mig; och jag upprepar mig hela tiden, eftersom jag har svårt att lära mig av mina misstag... Och bara blöh. Krama mig?
Sanningen är den att jag skulle åka till Skövde mycket oftare om det inte var förjäkligt dyrt med tågbiljetter. Vet ni hur lång tid det tar att åka dit med X2000? Det tar två timmar. Bara två timmar. Jag är TVÅ timmar ifrån min allra bästa vän (fast hon är så mycket mer än mina bästa vän, men de flesta brukar inte förstå vad jag menar när jag säger tvillingsjäl, så) och jag träffar henne... Kanske fyra, högst fem gånger om året? Det finns för sjutton ställen i Stockholmstrakten som det tar mig mer än två timmar att åka till! Förstår ni hur frustrerande det är, att veta att hon bara är två timmar bort, att jag bara behöver hoppa på ett tåg på Centralen? Det finns inga ord för hur mycket jag saknar henne när jag inte är med henne. Saknar personen jag blir av att vara med henne. Saknar känslan av att ingenting spelar någon roll, att jag kan göra vad som helst, säga vad som helst, hur sjukt eller stört eller äckligt det än är - att jag bara kan vara, att jag inte behöver tänka så förbannat mycket på hur jag är. Jag saknar den där ovillkorliga kärleken. För det finns inga villkor mellan mig och henne. Hon är den enda personen jag kan ha den relationen med; ni vet hur jag är, jag varken vill eller har förmågan att älska kravlöst. Och jag saknar oss. Vi äger när vi är tillsammans.
Nu tappade jag tråden... Jag pratade om att åka ner till Skövde. Ja, sanningen är den att jag behöver åka dit ibland. Jag behöver komma bort ifrån Stockholm, och Skövde är... Skövde är att vara avklippt ifrån världen. När jag är där finns inte resten av mitt liv. Jag tänker eller känner knappt någonting som har med mig eller Stockholm eller personen jag är i Stockholm (jag älskar Stockholm, men ibland blir jag galen) att göra och det är så förbannat skönt. Det är verklighetsflykt i sin sanna mening.
Jag saknar inte bara Dania hela tiden, jag saknar Skövde. Speciellt när saker är jobbiga.
Jag saknar att bara kunna glömma mig själv en stund. Jag blir så trött på mig själv ibland, speciellt när det känns som att jag upprepar mig; och jag upprepar mig hela tiden, eftersom jag har svårt att lära mig av mina misstag... Och bara blöh. Krama mig?
Can't you live without the attention?
Jag är lyckliglyckliglyck-
jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. låtmigflyenstundtilljagärintestabilnogjagbehöverminverklighetsflyktochjagärensamensamensam.
jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. låtmigflyenstundtilljagärintestabilnogjagbehöverminverklighetsflyktochjagärensamensamensam.
People don't take chances with their hearts.
Since I met you I am past the hardest part. Kärlek äger allting. <3
Skolan har börjat, och den knallar än så länge på i en lagom händelselös och oproduktiv takt. I för sig har det bara gått en dag. Men ändå. Den här dagen var oproduktiv. I alla fall, jag tänkte bara skriva någonting lite snabbt, för mitt mål var ju att skriva fler lyckliga blogginlägg och just nu är jag lyckliglyckliglycklig trots att skolan har börjat (fan, jag påminde mig själv om det igen) och att jag är sjuk och att vissa saker bara kan gå och ta sig just nu. För jag har typ världens bästa vänner och världens bästa mamma och världens bästa... Ja. (^^) Och idag är en dag då jag faktiskt inte sörjer det jag saknar utan glädjs över det jag har. De dagarna är väldigt ovanliga hos mig.
I'm trying to keep my feet on the ground
I'm getting to like this feeling I've found
I'm getting to love the thought of having you around
And I will never let you down
Sincerely Yours,
Skolan har börjat, och den knallar än så länge på i en lagom händelselös och oproduktiv takt. I för sig har det bara gått en dag. Men ändå. Den här dagen var oproduktiv. I alla fall, jag tänkte bara skriva någonting lite snabbt, för mitt mål var ju att skriva fler lyckliga blogginlägg och just nu är jag lyckliglyckliglycklig trots att skolan har börjat (fan, jag påminde mig själv om det igen) och att jag är sjuk och att vissa saker bara kan gå och ta sig just nu. För jag har typ världens bästa vänner och världens bästa mamma och världens bästa... Ja. (^^) Och idag är en dag då jag faktiskt inte sörjer det jag saknar utan glädjs över det jag har. De dagarna är väldigt ovanliga hos mig.
I'm trying to keep my feet on the ground
I'm getting to like this feeling I've found
I'm getting to love the thought of having you around
And I will never let you down
Sincerely Yours,
Stupid is as stupid does
Jag ser på Forrest Gump. En konversation mellan Forrest och Lt. Dan; "Have you found Jesus yet, Gump?" "I didn't know I was supposed to be looking for him, sir." Och så tror jag att det är för de flesta. Att de inte vet vad de letar efter. Att de flesta inte har fått reda på att någon dog för just dem. För varenda människa som existerar och tror på hans namn. Nåja. Nu ska jag återvända till att skriva musikuppsats och se på Forrest Gump, hehe.
God Bless,
God Bless,
Just remember to smile, smile, smile
You know, people, being happy doesn't give you the right to be a bitch. Bara för att du är lycklig så behöver det inte betyda att andra är det. Och tänk på vilka det är som är snälla mot dig när du mår dåligt sen, you have no right to be an awful friend just because you're living in the Light. I'm just sayin', no offense :)
Jag mår bra, jag gör det, trots att det är 2009. Jag mår bra, trots att det kanske inte verkar så. I have a great life. Family and friends who loves me (and who I love back), a boyfriend who's the most adorable creature in the world and a relationship with the Almighty - even if it might be a bit tarnished and stuff. Jag ska vara mer tacksam för det, det har jag nog redan sagt va? Hehe. I forget.
Och tänk att man kan vara kreativ. Seriöst. Musik, konst, allt möjligt. Kreativitet. Helt underbart.
Nej, jag vet att jag borde rant;a vidare om alla bra saker, men det orkar jag inte ;P Jag försöker förtränga att jag har en uppsats att skriva imorgon...
God bless,
Jag mår bra, jag gör det, trots att det är 2009. Jag mår bra, trots att det kanske inte verkar så. I have a great life. Family and friends who loves me (and who I love back), a boyfriend who's the most adorable creature in the world and a relationship with the Almighty - even if it might be a bit tarnished and stuff. Jag ska vara mer tacksam för det, det har jag nog redan sagt va? Hehe. I forget.
Och tänk att man kan vara kreativ. Seriöst. Musik, konst, allt möjligt. Kreativitet. Helt underbart.
Nej, jag vet att jag borde rant;a vidare om alla bra saker, men det orkar jag inte ;P Jag försöker förtränga att jag har en uppsats att skriva imorgon...
God bless,
I can't even remember why I started writing this
Jag läser igenom mina gamla blogginlägg och jag fryser till ibland, ser på ställen då jag inser saker om mig själv som jag nu har glömt bort. Påminner mig själv om hur ledsen jag var, hur ensam jag var, hur trött jag var. Det påminner mig om hur svårt jag hade att fokusera på saker, det påminner mig om mina minnesluckor och hur svårt jag hade för att koppla ihop dagar med tillfällen då jag gjort något. Förhoppningsvis blir det inte så igen, det hör till det förflutna, till 2008. Det är ett nytt år nu. Ett år då jag tar tag i mig själv (känns de där orden bekanta, någon?).
Jag läser saker jag har glömt bort om mig själv. 5/5-08 skrev jag; "Förlåt för att jag blev så hysterisk. Det var mitt sätt att inte bryta ihop på, mitt sätt att kontrollera mig själv. Hellre skratta hejdlöst än att lägga sig ner på golvet i fosterställning, stortjutandes och darrandes okontrollerat." och det är fortfarande sant, men det vet jag ju innerst inne. Det är bara det att andra människor har tendens att glömma bort det!
Jag inser hur mycket gladare jag blev efter att jag fick en chans med Oscar och det gör mig glad. Han gör mig visserligen fortfarande glad och han ger min vardag en mening, men då, jag behövde verkligen honom då. Han gjorde att jag slutade tänka lika mycket, han gjorde att jag fick världens humörsvängningar istället för att gräva ner allt, han lärde mig att visa för vissa människor vad jag verkligen känner. Han fick mig att öppna mig igen. Fast i och för sig så stängde jag mig igen, men hallå, vissa saker är faktiskt bara mina. Och jag tycker fortfarande att alla tårdrypande draman ska hållas bakom låsta dörrar, helst så att ingen annan förutom en själv vet vad som händer, men det kanske bara är jag? Är det bara jag som tycker att det är jobbigt när folk berättar hur deprimerade de är när man helst inte vill veta? Det finns faktiskt bloggar. Och det finns faktiskt något som kallas att suck it up and live with it. Men det är kanske bara jag. Feel free to argue, please. Nåja. Oscar gör mig hel, det är det jag menar med det här lilla stycket, och det gör mig glad att läsa om hur jag kände när jag kind of confessed my love for him och när han kind of said he'd try to fall in love with me. And he did. Ihihihi. Det är typ idag jag faktiskt kan säga ärligt att jag tror att han faktiskt gjorde det. I could be fooling myself, but who gives a damn? God gave me him for a reason and I'll fucking enjoy it if or until it ends.
Och nu när jag sitter här och är lite sentimental så kan jag ju säga att jag inte ens tänker nämna Gud över huvud taget. För just nu... Spelar det ingen roll. Just nu... Känns det som om Gud kan se efter de som behöver det istället för mig. För just nu känns det bara som om jag gör Honom besviken. And I don't wanna take it right now. I'm trying to be happy here!
Ah, nu orkar jag verkligen inte skriva mer, för det kanske förstör den positiva undertonen i inlägget, ahaha. Eh. Ja.
God bless,
Jag läser saker jag har glömt bort om mig själv. 5/5-08 skrev jag; "Förlåt för att jag blev så hysterisk. Det var mitt sätt att inte bryta ihop på, mitt sätt att kontrollera mig själv. Hellre skratta hejdlöst än att lägga sig ner på golvet i fosterställning, stortjutandes och darrandes okontrollerat." och det är fortfarande sant, men det vet jag ju innerst inne. Det är bara det att andra människor har tendens att glömma bort det!
Jag inser hur mycket gladare jag blev efter att jag fick en chans med Oscar och det gör mig glad. Han gör mig visserligen fortfarande glad och han ger min vardag en mening, men då, jag behövde verkligen honom då. Han gjorde att jag slutade tänka lika mycket, han gjorde att jag fick världens humörsvängningar istället för att gräva ner allt, han lärde mig att visa för vissa människor vad jag verkligen känner. Han fick mig att öppna mig igen. Fast i och för sig så stängde jag mig igen, men hallå, vissa saker är faktiskt bara mina. Och jag tycker fortfarande att alla tårdrypande draman ska hållas bakom låsta dörrar, helst så att ingen annan förutom en själv vet vad som händer, men det kanske bara är jag? Är det bara jag som tycker att det är jobbigt när folk berättar hur deprimerade de är när man helst inte vill veta? Det finns faktiskt bloggar. Och det finns faktiskt något som kallas att suck it up and live with it. Men det är kanske bara jag. Feel free to argue, please. Nåja. Oscar gör mig hel, det är det jag menar med det här lilla stycket, och det gör mig glad att läsa om hur jag kände när jag kind of confessed my love for him och när han kind of said he'd try to fall in love with me. And he did. Ihihihi. Det är typ idag jag faktiskt kan säga ärligt att jag tror att han faktiskt gjorde det. I could be fooling myself, but who gives a damn? God gave me him for a reason and I'll fucking enjoy it if or until it ends.
Och nu när jag sitter här och är lite sentimental så kan jag ju säga att jag inte ens tänker nämna Gud över huvud taget. För just nu... Spelar det ingen roll. Just nu... Känns det som om Gud kan se efter de som behöver det istället för mig. För just nu känns det bara som om jag gör Honom besviken. And I don't wanna take it right now. I'm trying to be happy here!
Ah, nu orkar jag verkligen inte skriva mer, för det kanske förstör den positiva undertonen i inlägget, ahaha. Eh. Ja.
God bless,
I came here with a load, and it feels so much lighter now I met you.
Det är 2009 nu!
Årets första minuter bestod av att skåla med min mor, Jonas, Sofia, Anna och Signe, samt ett telefonsamtal till Jacob. Detta telefonsamtal revolutionerade mitt liv. Jag har nämligen aldrig kommit fram till någon vid tolvslaget förut. Han är väl speciell. ;D
Hitills har det här året varit ganska bra. Å andra sidan har det bara gått 36 timmar, men ändå. Det gäller att vara positiv! Det gäller att se saker ifrån den ljusa sidan! Och eftersom det är något jag blivit ökat sämre på tänker jag försöka bättra mig nu, och ja, vi får se hur det går. I have a good feeling about this one, this year just started too good to not be a bit better than before.
Jag skriver alltid att jag önskar att jag kunde skriva ett lyckligt inlägg. När jag är lycklig får jag visserligen sällan för mig att skriva om det, för då är jag så upptagen med att vara just lycklig - men ändå. Idag kan jag därför stolt säga att jag är ganska lycklig. Inte saligt lycklig, utan lugnt, tryggt, harmoniskt lycklig. Och jag tror inte att jag någonsin skrivit ordet "lycklig" så många gånger på så kort tid. Lyckliglyckliglycklig. I came here with a load, and it feels so much lighter now I met you. Jag älskar den känslan.
Jag tänker avsluta det här med ett citat ifrån mitt allra första inlägg:
älska dig själv, du är allt du har; älska dina vänner, de gör dig till den du är.
Sincerely Yours,
Årets första minuter bestod av att skåla med min mor, Jonas, Sofia, Anna och Signe, samt ett telefonsamtal till Jacob. Detta telefonsamtal revolutionerade mitt liv. Jag har nämligen aldrig kommit fram till någon vid tolvslaget förut. Han är väl speciell. ;D
Hitills har det här året varit ganska bra. Å andra sidan har det bara gått 36 timmar, men ändå. Det gäller att vara positiv! Det gäller att se saker ifrån den ljusa sidan! Och eftersom det är något jag blivit ökat sämre på tänker jag försöka bättra mig nu, och ja, vi får se hur det går. I have a good feeling about this one, this year just started too good to not be a bit better than before.
Jag skriver alltid att jag önskar att jag kunde skriva ett lyckligt inlägg. När jag är lycklig får jag visserligen sällan för mig att skriva om det, för då är jag så upptagen med att vara just lycklig - men ändå. Idag kan jag därför stolt säga att jag är ganska lycklig. Inte saligt lycklig, utan lugnt, tryggt, harmoniskt lycklig. Och jag tror inte att jag någonsin skrivit ordet "lycklig" så många gånger på så kort tid. Lyckliglyckliglycklig. I came here with a load, and it feels so much lighter now I met you. Jag älskar den känslan.
Jag tänker avsluta det här med ett citat ifrån mitt allra första inlägg:
älska dig själv, du är allt du har; älska dina vänner, de gör dig till den du är.
Sincerely Yours,
