Not Alone
De är hemma nu! Mamma och bonuspappa alltså :D Det är skönt, inga fler hjärnspöken och inget mer ta hand om allt själv (det vill säga blommorna.. XD). Imorgon ska jag tvätta (kanske de väljer att tvätta åt mig?) och så ska jag på bio, den nya Batman-filmen, The Dark Knight, med Sofia från min förra klass! Det ska bli roligt. Sen är det fredag och då kommer jag flänga omkring och titta så att ingenting blir glömt hemma, typ. Kanske leka med Oscar, om han hör av sig... Och sen är det lördag och då åker jag iväg på Unizon+Frizon! Det ska bli skönt att komma hemifrån ett tag, faktiskt. Jag kommer att kunna tänka, samla mina tankar och försöka få ordning på kaoset som skapats den senaste tiden. Jag gillar inte kaos. Jag gillar inte att tappa kontrollen. Om jag ska ha kaos så ska det vara kaos jag själv har skapat. När jag var mindre så var det kaos som gällde för hela myntet. Nu gillar jag lugn. Jag gillar ordning. Tills jag SJÄLV kan fucka upp allt så att kaoset kan regera igen. Jag gillar balansen. Jag gillar att själv bestämma över mitt liv. Och det är det jag tänker ta tag i. Jag tänker ordna upp allt så att jag har kontrollen igen. Så jag längtar. Tills den där känslan av att vara on top of the world återvänder. Så att jag själv kan välja att släppa taget och falla igen. Mmmh. Underbart!
Nu ska jag i alla fall gå och spendera lite tid med mina föräldrar ^^ Hejs!
Nu ska jag i alla fall gå och spendera lite tid med mina föräldrar ^^ Hejs!
Innocent until proven guilty.
Sometimes I wonder...
If I could clear my name...
If I could start over...
If I could redeem myself...
Mitt sommarlov blev inte riktigt som jag förväntade mig. Jag säger inte att det inte varit underbart, jag säger inte att det har varit underbart, jag säger bara att det såg väldigt annorlunda ut i mina tankar.
Att få en ny, nära vän som på sistone verkligen börjat betyda för mig, att gemensamt med en annan, förlorad vän bestämma sig för att ge förhållandet en ny chans, att glömma bort en sex månader lång, löjlig tonårsförälskelse... Jag räknade inte med det. Jag räknade inte med att jag skulle förändras på det här sättet (rättning: inse att jag förändrats på det här sättet). Jag räknade inte med att jag skulle känna såhär, just såhär som jag gör idag, varje dag; dessa blandade, kaotiska känslor som jag inte kan beskriva, utan att fläcka upp hela mitt inre. Jag räknade inte med det. Och jag vet fortfarande inte om det är en förändring (för nog är det annorlunda i alla fall) som jag uppskattar eller förbannar.
En blandning, skulle jag tro. You always have to take the good with the bad.
Den största förvåningen, skulle jag tro, är att ju närmare första skoldagen kommer, ju mer ångest känner jag inför att behöva gå tillbaka dit. Jag trodde att jag skulle störtlängta efter den där ståtliga tegelbyggnaden. Jag älskar ju Kungsholmen. KG är mitt andra hem. Hela mitt liv kretsar kring det.
Men jag vill inte, jag vill verkligen inte. Jag skulle göra vad som helst för att slippa.
Och jag är rädd.
Jag tror att... Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag råkar veta vilken plats jag har på min skola. Jag råkar veta vilket intryck folk får av mig och jag råkar veta hur de reagerar gentemot det. Jag råkar veta vad folk tycker om mig, jag råkar veta att de inte tycker särskilt mycket om mig. Jag råkar veta att ord som cirkulerar kring mig (och har gjort sen högstadiet) är något i stil med dryg, bitchig, högljudd, irriterande, jobbig, konstig, mobbad. Det enda jag inte råkar veta är varför.
Varför folk är så fientliga.
Och nu, när jag fått en paus ifrån all den negativa energin, inser jag hur mycket det tär på mig. Hur mycket jag egentligen bryr mig om vad människor tycker. Av alla mina vänner verkar jag vara den som lyssnar minst på andras åsikter gällande mitt beteende. Av alla mina vänner är jag också den som har sämst självförtroende. Det är inget jag precis valt. Det bara är så, och jag jobbar med det; men personerna omkring bidrar inte precis till att jag får högre tankar om mig själv.
But if they knew. If they knew what happened after I walked out on one of the single most important things to ever happen to me because I thought it was what was best. If they knew how people kept shoving it all in my face, without knowing they were doing it, without knowing how I felt, without knowing how much it hurt. If they knew, what happened when I finally ended the search after being found; with that one thing I was looking for, that missing piece, that perfect dream come true. That I would not take it. That I would give it away for the sake of anothers happiness. If they knew, how I would never, not once, utter a single complaint during these times, but simply accept my fortune in the matter. If they knew, who I was. If they knew, what I see. If they knew, why I am the way I am.
Om de kände mig, skulle de fortfarande se ner på mig?
If I could clear my name...
If I could start over...
If I could redeem myself...
Mitt sommarlov blev inte riktigt som jag förväntade mig. Jag säger inte att det inte varit underbart, jag säger inte att det har varit underbart, jag säger bara att det såg väldigt annorlunda ut i mina tankar.
Att få en ny, nära vän som på sistone verkligen börjat betyda för mig, att gemensamt med en annan, förlorad vän bestämma sig för att ge förhållandet en ny chans, att glömma bort en sex månader lång, löjlig tonårsförälskelse... Jag räknade inte med det. Jag räknade inte med att jag skulle förändras på det här sättet (rättning: inse att jag förändrats på det här sättet). Jag räknade inte med att jag skulle känna såhär, just såhär som jag gör idag, varje dag; dessa blandade, kaotiska känslor som jag inte kan beskriva, utan att fläcka upp hela mitt inre. Jag räknade inte med det. Och jag vet fortfarande inte om det är en förändring (för nog är det annorlunda i alla fall) som jag uppskattar eller förbannar.
En blandning, skulle jag tro. You always have to take the good with the bad.
Den största förvåningen, skulle jag tro, är att ju närmare första skoldagen kommer, ju mer ångest känner jag inför att behöva gå tillbaka dit. Jag trodde att jag skulle störtlängta efter den där ståtliga tegelbyggnaden. Jag älskar ju Kungsholmen. KG är mitt andra hem. Hela mitt liv kretsar kring det.
Men jag vill inte, jag vill verkligen inte. Jag skulle göra vad som helst för att slippa.
Och jag är rädd.
Jag tror att... Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag råkar veta vilken plats jag har på min skola. Jag råkar veta vilket intryck folk får av mig och jag råkar veta hur de reagerar gentemot det. Jag råkar veta vad folk tycker om mig, jag råkar veta att de inte tycker särskilt mycket om mig. Jag råkar veta att ord som cirkulerar kring mig (och har gjort sen högstadiet) är något i stil med dryg, bitchig, högljudd, irriterande, jobbig, konstig, mobbad. Det enda jag inte råkar veta är varför.
Varför folk är så fientliga.
Och nu, när jag fått en paus ifrån all den negativa energin, inser jag hur mycket det tär på mig. Hur mycket jag egentligen bryr mig om vad människor tycker. Av alla mina vänner verkar jag vara den som lyssnar minst på andras åsikter gällande mitt beteende. Av alla mina vänner är jag också den som har sämst självförtroende. Det är inget jag precis valt. Det bara är så, och jag jobbar med det; men personerna omkring bidrar inte precis till att jag får högre tankar om mig själv.
But if they knew. If they knew what happened after I walked out on one of the single most important things to ever happen to me because I thought it was what was best. If they knew how people kept shoving it all in my face, without knowing they were doing it, without knowing how I felt, without knowing how much it hurt. If they knew, what happened when I finally ended the search after being found; with that one thing I was looking for, that missing piece, that perfect dream come true. That I would not take it. That I would give it away for the sake of anothers happiness. If they knew, how I would never, not once, utter a single complaint during these times, but simply accept my fortune in the matter. If they knew, who I was. If they knew, what I see. If they knew, why I am the way I am.
Om de kände mig, skulle de fortfarande se ner på mig?
Light up, light up; as if you have a choice.
Woho, första inlägget på väldigt, väldigt länge! För det första har jag varit bortrest, utan internet, in the Land of the Danes. För det andra har jag bara inte haft lust. Av varierande skäl, men mest för att jag helt enkelt inte orkat. Det har inte känts som att något jag skriver blir bra och jag har bara tvivlat på mig själv. Tvivlat på det som kallas mina talanger. Jag har aldrig tyckt att jag har någon speciell talang; jag sjunger inte, jag spelar inget intrument, jag är inte speciellt atletisk, jag kan inte rita eller måla, jag är inte expert på något ämne, inte speciellt insatt i något alls... Men skrivandet, skrivandet och möjligen fotografi, har jag alltid sett som mitt. Men jag vet inte. Ibland (rätt ofta) sviker mitt självförtroende mig.
Det känns som att mycket saker har hänt sedan jag senast skrev här. Egentligen vet jag inte varför, eftersom i princip ingenting har hänt, alls. Men saker har väl hänt med mig. Jag har insett saker. Jag har förändrats. Eller, jag har insett att jag har förändrats. Och... Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva.
Jag är i en fas av icke-vetande och allmän förvirring. Samtidigt har livet aldrig varit såhär klart.
Nåväl, det kommer väl ett mer vettigt inlägg snarast... Jag ville bara meddela att jag inte är död. ;D
Sincerely Yours,
Det känns som att mycket saker har hänt sedan jag senast skrev här. Egentligen vet jag inte varför, eftersom i princip ingenting har hänt, alls. Men saker har väl hänt med mig. Jag har insett saker. Jag har förändrats. Eller, jag har insett att jag har förändrats. Och... Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva.
Jag är i en fas av icke-vetande och allmän förvirring. Samtidigt har livet aldrig varit såhär klart.
Nåväl, det kommer väl ett mer vettigt inlägg snarast... Jag ville bara meddela att jag inte är död. ;D
Sincerely Yours,
Ung, kristen och gay.
Jag ser dokumentären på TV just nu och jag blir ledsen. Jag blir ledsen när jag hör att kristna människor vänder sig emot homosexuella, pratar om dem som om de vore en sjukdom eller som om att älska en av sitt egna kön är en synd. Jag blir arg. Jag blir ledsen. För det är inte sant. Det är verkligen inte sant. Jag tror inte att man föds gay, nej. Men jag tror inte att man väljer det heller. Jag tror att det bara blir så, för att det är så Gud vill ha en. För Gud har en plan för alla - ALLA. Gud älskar sina människor och Gud valde att göra så att vissa människor dras till sitt egna kön. Men det finns liksom en poäng med det också, Gud har en poäng med allt. Man är en småsint människa om man inte kan se att Gud använder individer för att skapa en Helhet, det är som om han väver en matta och älskar varenda tråd. Det är som att han skriver en evighetslång dikt och dyrkar varenda bokstav. Även om en utav bokstäverna skulle vara gay (hur nu en bokstav kan vara gay, haha), för att Han vill det. Liksom. GET OFF THEIR BACKS, THEY'RE GAY FOR A REASON.
Men för att återvända till programmet - jag tycker synd om en utav killarna, jag känner igen mig i honom. Jag känner igen mig i många utav dem. Och jag älskar varenda sekund av det här programmet. Kanske är det den bisexuella delen av mig som talar, men troligtvis mer den kristna. Gud är smart. Gud är kärlek. Kärlek för alla, även oss som inte passar in i normen.
And I know, it's confusing, I'm distracted and confused ^^
Men för att återvända till programmet - jag tycker synd om en utav killarna, jag känner igen mig i honom. Jag känner igen mig i många utav dem. Och jag älskar varenda sekund av det här programmet. Kanske är det den bisexuella delen av mig som talar, men troligtvis mer den kristna. Gud är smart. Gud är kärlek. Kärlek för alla, även oss som inte passar in i normen.
And I know, it's confusing, I'm distracted and confused ^^
Att dygna med Dania del 2
Klockan är nu 08:17. Min hjärna har kommit in i det där mosiga stadiet, men det är för att jag råkade somna på soffan i en timme. Poo. Nu är jag inte alls rolig att prata med, för min hjärna reagerar knappt på vad jag skriver. Förutom att jag missade ett p i föregående mening så gick det ganska bra med tanke på att jag blundade. Wooh. Jag har städat lite, mitt rum är ganska fint nu. Jag är bara så otroligt trött. Jag längtar till kvällen så att jag får sova. Wooh!
Nu orkar jag inte skriva mer.
Nu orkar jag inte skriva mer.
Att dygna med Dania!
Jaa, det här är då väldigt trevligt, faktiskt :D Klockan är 04:05 och jag överlevde Deadtime! Jag insåg att det började ljusna vid halv fyra = jag blev glad! Plus att jag hade mitt täcke och min kudde och min kaniiiin! Så jag var inte rädd :D Uhm.. Jag är väldigt trött, mina händer är väldigt sega XD Jag funderar på att gå ut lagom till soluppgången typ XD Fota lite, typ.. Eller nej, det orkar jag inte XD Jag hade planerat en väldigt massa saker jag tänkte göra nu när jag ändå är uppe, som typ att städa XD Men det orkar jag inte nu. Vi kör på det sen när jag är uttråkad och rastlös istället ^^ Just nu så pallar jag knappt att sitta här när soffan är så varm och skön ._. Funderar på att se på en film till, men skitsamma, det orkar jag inte heller. Det är trevligt att dygna! Wooh!
Jag åker förövrigt till Göteborg imorgon, YAY! Idag ska jag hämta fritidskortet från Sandra så att jag åker gratis imorgon, wooh! Jag måste posta räkningar också. Hrmh. Det kan man nog klämma in i mitt schema, bwaha! ...Jag är trött, hahahahahahhahahhahaha!
Jag åker förövrigt till Göteborg imorgon, YAY! Idag ska jag hämta fritidskortet från Sandra så att jag åker gratis imorgon, wooh! Jag måste posta räkningar också. Hrmh. Det kan man nog klämma in i mitt schema, bwaha! ...Jag är trött, hahahahahahhahahhahaha!
What's your favorite scary movie?
What's your biggest fear?
Frågan har så många svar. De vanligaste rädslorna är att man ska bli utanför, att man inte ska ha en flock och att man ska bli lämnad ensam. Anledningen till att ingen svarar det på frågor om vad folk är mest rädda för är för att det ligger så djupt att det är en instinkt. Folk tänker inte på det. Men jag ser det. Och jag har ju trots allt ögon. Mina egna rädslor är komplexa. För att rädsla frambringar sådan ångest, så vill jag egentligen inte tänka på dem. Det är först i mörkret det kommer fram. Jag är rädd för väldigt mycket, faktiskt. Fysiska saker, som att saker kryper över mig när jag inte kan få bort dem, för att jag inte ser vad det är (känslan av något som kryper på mig är så otroligt äcklig). Jag är rädd för att bli blind, eller för att förlora hörseln eller för att bli stum, för jag älskar mina sinnen, de är så komplexa. Jag är rädd för att någon ska röra vid mig när jag inte är med på det, på grund av saker som hänt i mitt förflutna. Men jag är också rädd för psykiska saker. Som att komma någon nära, att lita på folk. Jag är rädd för att inte bli älskad så mycket att jag hellre bryter kontakten med folk än att riskera att de sårar mig på riktigt.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om.
Rädsla... Vi jobbade med rädsla i Svenska A. Då pratade vi om lite olika saker. Vi höll tal om rädsla. De flesta drog upp något ytligt (precis vad man kan förvänta sig när det gäller min klass), men vissa gick verkligen djupare. Vissa pratade om vad som skrämde dem, ordentligt. Och när vi pratar om killar på 16 år vars egna åsikter knappt sträcker sig längre än nässpetsen så var det starkt gjort av dem. Själv pratade jag om att man måste lära sig att bli rädd. Men det är för att jag inte gillar när folk hör vad jag har att säga och sedan vänder det emot mig.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om heller.
Jag skulle beskriva min rädsla för demoner. För att djävulen skulle hitta ett sätt att besitta mig. Men nu orkar jag inte skriva om det längre. För jag är inte rädd.
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." - Joh. 14:27
Vad mer behöver man? Gud äger.
Frågan har så många svar. De vanligaste rädslorna är att man ska bli utanför, att man inte ska ha en flock och att man ska bli lämnad ensam. Anledningen till att ingen svarar det på frågor om vad folk är mest rädda för är för att det ligger så djupt att det är en instinkt. Folk tänker inte på det. Men jag ser det. Och jag har ju trots allt ögon. Mina egna rädslor är komplexa. För att rädsla frambringar sådan ångest, så vill jag egentligen inte tänka på dem. Det är först i mörkret det kommer fram. Jag är rädd för väldigt mycket, faktiskt. Fysiska saker, som att saker kryper över mig när jag inte kan få bort dem, för att jag inte ser vad det är (känslan av något som kryper på mig är så otroligt äcklig). Jag är rädd för att bli blind, eller för att förlora hörseln eller för att bli stum, för jag älskar mina sinnen, de är så komplexa. Jag är rädd för att någon ska röra vid mig när jag inte är med på det, på grund av saker som hänt i mitt förflutna. Men jag är också rädd för psykiska saker. Som att komma någon nära, att lita på folk. Jag är rädd för att inte bli älskad så mycket att jag hellre bryter kontakten med folk än att riskera att de sårar mig på riktigt.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om.
Rädsla... Vi jobbade med rädsla i Svenska A. Då pratade vi om lite olika saker. Vi höll tal om rädsla. De flesta drog upp något ytligt (precis vad man kan förvänta sig när det gäller min klass), men vissa gick verkligen djupare. Vissa pratade om vad som skrämde dem, ordentligt. Och när vi pratar om killar på 16 år vars egna åsikter knappt sträcker sig längre än nässpetsen så var det starkt gjort av dem. Själv pratade jag om att man måste lära sig att bli rädd. Men det är för att jag inte gillar när folk hör vad jag har att säga och sedan vänder det emot mig.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om heller.
Jag skulle beskriva min rädsla för demoner. För att djävulen skulle hitta ett sätt att besitta mig. Men nu orkar jag inte skriva om det längre. För jag är inte rädd.
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." - Joh. 14:27
Vad mer behöver man? Gud äger.
She lives in the clouds and talks to the birds.
Jaha. Vem det nu än var som kommenterade utan namn - Nej, jag har inte höga tankar om mig själv, för om man har det så brukar det sluta med att man blir en egoistisk idiot som inte inser att man är en egoistisk idiot. Jag vet i alla fall vilka fel jag har.
Anyway! Wooh på ryck igår :D Det var inte så roligt. Men det brukar gå över och idag är det faktiskt väldigt bra 8] Jag har inte gjort något vettigt (som typ att lämna lägenheten), MEN jag har bakat en kaka! Den är god. Eller ja, smeten var god och den ser god ut, så jag skulle nog vilja tro att den är god också. Men det stod i receptet att man ska vänta tills den svalnar innan man äter den och jag är en såndär som inte viker ifrån receptet (förutom när det gäller köttfärssås, min köttfärssås är jättegod!) = jag kommer inte att våga äta den innan den är typ genomkall :D Duktig mig. Not. Ehhh... Vad var det jag skulle skriva nu då? Haha, som om jag skrev bara för att jag hade något vettigt att säga. Ofta.
Jag måste bara säga att The Rasmus har väldigt enkla låtar när man vill spela gitarr, mmhyes. De är inte bäst i världen, men de duger! Bäst i världen är ju faktiskt jag och Ree, särskilt när det gäller musik! ;P
...Och jag står ensam bäst med att skriva värdelösa inlägg O__o
Anyway! Wooh på ryck igår :D Det var inte så roligt. Men det brukar gå över och idag är det faktiskt väldigt bra 8] Jag har inte gjort något vettigt (som typ att lämna lägenheten), MEN jag har bakat en kaka! Den är god. Eller ja, smeten var god och den ser god ut, så jag skulle nog vilja tro att den är god också. Men det stod i receptet att man ska vänta tills den svalnar innan man äter den och jag är en såndär som inte viker ifrån receptet (förutom när det gäller köttfärssås, min köttfärssås är jättegod!) = jag kommer inte att våga äta den innan den är typ genomkall :D Duktig mig. Not. Ehhh... Vad var det jag skulle skriva nu då? Haha, som om jag skrev bara för att jag hade något vettigt att säga. Ofta.
Jag måste bara säga att The Rasmus har väldigt enkla låtar när man vill spela gitarr, mmhyes. De är inte bäst i världen, men de duger! Bäst i världen är ju faktiskt jag och Ree, särskilt när det gäller musik! ;P
...Och jag står ensam bäst med att skriva värdelösa inlägg O__o
Nehepp.
Så förstörde man den fina ramen runt grisen för att man skrev föregående inlägg.
(Jag skriver det här för att jag är värdelös och för att jag lika gärna kan förstöra ännu mer.)
(Jag skriver det här för att jag är värdelös och för att jag lika gärna kan förstöra ännu mer.)
Och bara för att...
...Nu måste jag ju faktiskt säga grattis till mig själv för att alla kan se min vackra gris, wooh!
Fill Me (bara för att jag har tråkigt och den här rubriken är rolig, haha)
Seriöst, jag får spunk på de där "fylla i själv"-korsords-wannabe;na ._. Här sitter jag och har fyllt i hela skiten förutom ett ord med två bokstäver som inte finns någon annanstans och blablabla. Så, vad är ordet? Ja, det hade varit lite lättare om det hade varit typ "PA**A" och de två bokstäverna emellan skulle vara samma och D, F, L, S har redan blivit ifyllt. HHMMMMM. Men nu råkar det vara så att det inte alls är så, utan att det är "E**E". LIKSOM?! Vilket av följande är ett ord?
EAAE
EBBE
ECCE
EDDE
EEEE
EFFE
EGGE
EHHE
EIIE
EJJE
EKKE
ELLE
EMME
ENNE
EOOE
EPPE
EQQE
ERRE
ESSE
ETTE
EUUE
EVVE
EWWE
EXXE
EYYE
EZZE
EÅÅE
EÄÄE
EÖÖE
Nå, vilket är ett ord? Plus att man inte kan använda samma bokstav två gånger (alltså, om nr 3 är typ V så kan nr 8 inte vara V), så vissa åker bort, men som om det hjälper. Det blev helt fail och nu orkar jag inte lösa fler korsord, mina ögon går i kors (hahaha, inte roligt). Jag får trösta mig med att det är en halvtimme kvar till SNL och att jag får lägga mig sedan. Så kan lördagen officiellt vara över (trots att det tekniskt sett är söndag nu...). Jag avskyr - låt mig upprepa: AVSKYR - när folk inte pratar med mig utan anledning (eller att de har en anledning och inte säger vilken anledning det är, gaaah). Okej, det är bara en, men det stör mig, för det enda som ens kan tolkas som fel jag har gjort är att jag sa att jag inte orkade bråka med mitt Internet längre, för att jag blev sur. Utan en smiley. Wooooh, farligt, Dania skriver inte smileys, det måste betyda att hon är SKITFÖRBANNAD, omg, bäst att man tar illa upp. Jeez. Dagens ungdomar, alltså. (Ja, jag är väl medveten om att jag också är en ungdom, men det ger mig inte mindre rätt att använda det uttrycket.)
Nu ska jag se ifall någon vänlig själ, typ en viss överkåt 23åring som fortfarande försöker övertala mig till att komma hem till honom, vill prata med mig eller ifall alla dissar mig idag. Helst av allt så kan väl Oscar logga in? Haha, troligt. Fast till och med ett litet sms ifrån honom skulle faktiskt muntra upp ganska mycket. Jag är inte särskilt glad just nu. Blöh.
I'm sick of this sickness, don't touch me, you'll get this.
EAAE
EBBE
ECCE
EDDE
EEEE
EFFE
EGGE
EHHE
EIIE
EJJE
EKKE
ELLE
EMME
ENNE
EOOE
EPPE
EQQE
ERRE
ESSE
ETTE
EUUE
EVVE
EWWE
EXXE
EYYE
EZZE
EÅÅE
EÄÄE
EÖÖE
Nå, vilket är ett ord? Plus att man inte kan använda samma bokstav två gånger (alltså, om nr 3 är typ V så kan nr 8 inte vara V), så vissa åker bort, men som om det hjälper. Det blev helt fail och nu orkar jag inte lösa fler korsord, mina ögon går i kors (hahaha, inte roligt). Jag får trösta mig med att det är en halvtimme kvar till SNL och att jag får lägga mig sedan. Så kan lördagen officiellt vara över (trots att det tekniskt sett är söndag nu...). Jag avskyr - låt mig upprepa: AVSKYR - när folk inte pratar med mig utan anledning (eller att de har en anledning och inte säger vilken anledning det är, gaaah). Okej, det är bara en, men det stör mig, för det enda som ens kan tolkas som fel jag har gjort är att jag sa att jag inte orkade bråka med mitt Internet längre, för att jag blev sur. Utan en smiley. Wooooh, farligt, Dania skriver inte smileys, det måste betyda att hon är SKITFÖRBANNAD, omg, bäst att man tar illa upp. Jeez. Dagens ungdomar, alltså. (Ja, jag är väl medveten om att jag också är en ungdom, men det ger mig inte mindre rätt att använda det uttrycket.)
Nu ska jag se ifall någon vänlig själ, typ en viss överkåt 23åring som fortfarande försöker övertala mig till att komma hem till honom, vill prata med mig eller ifall alla dissar mig idag. Helst av allt så kan väl Oscar logga in? Haha, troligt. Fast till och med ett litet sms ifrån honom skulle faktiskt muntra upp ganska mycket. Jag är inte särskilt glad just nu. Blöh.
I'm sick of this sickness, don't touch me, you'll get this.
Counting Stars
Alltså, jag vet att jag bloggade innan idag också, men en tanke slog mig precis! Jag har kommit på en anledning till varför man ska läsa en massa matte även om man inte ska göra något som har med matte att göra när man har pluggat färdigt! Jo, här kommer den absolut suveräna anledningen som alla kommer att älska (särskilt jag, hahaha):
Om man läser en massa matte och man klarar sig bra så kan man vara hur dum som helst utan att någon kan klaga! Man får säga hur korkade saker man vill, man får till och med räkna fel! Man har ju något att skylla på! Typ:
"Men jag har läst Matte E, inte biologi E, jag behöver inte veta sådant!" och "Det är för simpelt, tänk på att jag har läst Matte E!". Hahahahahha, så klockrent! ...Märks det att jag borde gå och lägga mig innan jag skriver något mer korkat? Sagt och gjort. Godnatt!
Om man läser en massa matte och man klarar sig bra så kan man vara hur dum som helst utan att någon kan klaga! Man får säga hur korkade saker man vill, man får till och med räkna fel! Man har ju något att skylla på! Typ:
"Men jag har läst Matte E, inte biologi E, jag behöver inte veta sådant!" och "Det är för simpelt, tänk på att jag har läst Matte E!". Hahahahahha, så klockrent! ...Märks det att jag borde gå och lägga mig innan jag skriver något mer korkat? Sagt och gjort. Godnatt!
First day of my life
Väldigt lite har hänt. Väldigt lite händer. Väldigt lite kommer att hända. Men hey, it's the story of my life.
Jag är trött. Kan bero på att jag vaknade massa tidigt i morses, faktiskt redan vid halv åtta. Men jag kunde verkligen inte röra på mig (jag kan inte göra det när jag är trött), så jag låg och försökte väcka min kropp fram till tio, då jag bestämde mig för att somna om. Av någon anledning kunde jag inte det, utan fick gå upp istället. Min kropp har en tendens att göra tvärtemot vad jag vill! Men i alla fall. Skitsamma, liksom.
Den senaste tiden har varit ganska okej, jag har kunnat vara kreativ, jag har kunnat utveckla mitt gitarrspelande så att växla från ett öppet ackord (typ D, G) till ett barréackord (typ Bm, F#) har blivit lätt, jag klarar av det utan misstag (oftast). Det känns i alla fall som om allt fungerar för en gångs skull, det känns bra. Fast jag är lite för trött för att cykla, vilket är synd, jag är lite rastlös och att cykla fungerar liksom för att få bort det. Hrmh. Nåja!
Nu ska jaaaaag fundera på ifall jag ska cykla till affären och köpa lök nu eller imorgon. Hrmh. Dilemma, dilemma. MEN jag kan ju upplysa folk om att jag ska laga spaghetti och köttfärssås imorgon (det är dit jag behöver löken)! Och idag lärde jag mig att laga Japan-ris! Sett ur matens synvinkel så går det ju faktiskt ganska bra här hemma, hehe. Och allt är ju sett ur matens synvinkel. I alla fall i min hjärna, lol!
Adieu, mes amis!
Jag är trött. Kan bero på att jag vaknade massa tidigt i morses, faktiskt redan vid halv åtta. Men jag kunde verkligen inte röra på mig (jag kan inte göra det när jag är trött), så jag låg och försökte väcka min kropp fram till tio, då jag bestämde mig för att somna om. Av någon anledning kunde jag inte det, utan fick gå upp istället. Min kropp har en tendens att göra tvärtemot vad jag vill! Men i alla fall. Skitsamma, liksom.
Den senaste tiden har varit ganska okej, jag har kunnat vara kreativ, jag har kunnat utveckla mitt gitarrspelande så att växla från ett öppet ackord (typ D, G) till ett barréackord (typ Bm, F#) har blivit lätt, jag klarar av det utan misstag (oftast). Det känns i alla fall som om allt fungerar för en gångs skull, det känns bra. Fast jag är lite för trött för att cykla, vilket är synd, jag är lite rastlös och att cykla fungerar liksom för att få bort det. Hrmh. Nåja!
Nu ska jaaaaag fundera på ifall jag ska cykla till affären och köpa lök nu eller imorgon. Hrmh. Dilemma, dilemma. MEN jag kan ju upplysa folk om att jag ska laga spaghetti och köttfärssås imorgon (det är dit jag behöver löken)! Och idag lärde jag mig att laga Japan-ris! Sett ur matens synvinkel så går det ju faktiskt ganska bra här hemma, hehe. Och allt är ju sett ur matens synvinkel. I alla fall i min hjärna, lol!
Adieu, mes amis!
Small crowd, small town?
Alltså, ibland tror jag att någon, liksom... Driver med mig. För varje dag upptäcker jag något som är så oerhört ironiskt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Det kan vara ett läskigt samanträffande, en skylt som påminner om ett internt skämt, eller helt enkelt att alla verkar känna alla. Det är creepy.
Du snackar med en kompis, och helt plötsligt visar det sig att hon känner honom, som är tillsammans med henne, som är kompis med henne, som hatar dig. Och ni bor på olika ställen. Går på olika skolor.
Det här ska ändå vara huvudstaden? Hur är det på övriga orter i landet?
(Om ni väntar på mina vanliga, uppsatslånga filosofier; ni väntar inte förgäves. Snart. Jag lovar.)
Du snackar med en kompis, och helt plötsligt visar det sig att hon känner honom, som är tillsammans med henne, som är kompis med henne, som hatar dig. Och ni bor på olika ställen. Går på olika skolor.
Det här ska ändå vara huvudstaden? Hur är det på övriga orter i landet?
(Om ni väntar på mina vanliga, uppsatslånga filosofier; ni väntar inte förgäves. Snart. Jag lovar.)
Crash.
Hela världen rasar ner,
väggarna störtar,
allt kollapsar.
Och varje spillra känns.
väggarna störtar,
allt kollapsar.
Och varje spillra känns.
Jag har vettiga saker att skriva. Jo, ärligt. Jag pallar bara inte skriva dem.
Yeah, well, this summer will suck does not even begin to describe what I'm feeling right now. För det första, inget Ree = blöööööööööh, även om Ree får ha kul. För det andra så REGNAR det. För det tredje så kommer absolut noll människor att vilja/kunna umgås med mig i sommar. Och så vidare, och så vidare. MEN, jag ska inte klaga! Snart är det frizon och seriöst, jag kommer KNARKA kristna människor. Frikyrkliga människor i massor + Bra musik + Bra saker att tänka på = Bättre än Knark, ärligt talat. Och jag gillar regn. Hrmh. Det verkar som om det enda jag har att klaga på är att jag inte kommer att få träffa Ree, wooh! Känn dig utpekad! :o Nej, men ärligt, du får ha det skitskoj :* I'll miss you, though. I always do ._. <3
Jag har ingen aning om vad det här skulle handla om, hahaha! I shall give you something to think about, mais oui! Ehhh.. Ehhhhhh.... Eeeehhhhhhhh....
...Fail!
Jag har ingen aning om vad det här skulle handla om, hahaha! I shall give you something to think about, mais oui! Ehhh.. Ehhhhhh.... Eeeehhhhhhhh....
...Fail!
Spoiled rotten, confused.
Jag sitter hemma hos Oskar, minsann, och utnyttjar hans laptop 8D Älskar den här datorn... Jag älskar min dator med, men den håller på att ge upp :'o Don't give in, Reg! Jag vill inte att du dör :'''o Ehh... Ja... Flummigt, men jag är faktiskt känslomässigt fäst vid den där datorn. Den har sett hela mitt högstadieliv ^__^
Jag tänkte meddela att jag åker till Danmark, jag tror det är 13-22 juli, eller något liknande... Åker med Signe och hennes familj, så det ska bli väldigt kul att vara med henne ett tag :D Vi har inte träffats sen dagen innan jag åkte till USA! Och det är länge - vi brukar träffas typ, flera gånger i veckan! Och jag har inte träffat Maddie sen två dagar innan jag åkte... Faktum är att jag inte träffat någon ifrån KG sen innan USA...
Men det är lugnt, för jag ska träffa TWS:are nästa vecka, och kanske en och annan körnörd ^_^
(TWS are The Weirdo Squad, för de som inte minns.)
Värt inlägg 8D Inte alls... Eh, whatever!
Sincerely Yours,
Jag tänkte meddela att jag åker till Danmark, jag tror det är 13-22 juli, eller något liknande... Åker med Signe och hennes familj, så det ska bli väldigt kul att vara med henne ett tag :D Vi har inte träffats sen dagen innan jag åkte till USA! Och det är länge - vi brukar träffas typ, flera gånger i veckan! Och jag har inte träffat Maddie sen två dagar innan jag åkte... Faktum är att jag inte träffat någon ifrån KG sen innan USA...
Men det är lugnt, för jag ska träffa TWS:are nästa vecka, och kanske en och annan körnörd ^_^
(TWS are The Weirdo Squad, för de som inte minns.)
Värt inlägg 8D Inte alls... Eh, whatever!
Sincerely Yours,
If only people knew.
If only people knew, what hides just past my lips. Teethering on the edge, pushing on the walls I've built to keep it in, with ever more pressure for each second that ticks away... If only people knew, just what it takes to hold them away. Not just for my sake, not just for their sake, not just for anyones sake; just för the sake of it. If only people knew, what were to happen if those barriers would break.
Can you imagine a damm breaking? The water bursting out with a force so powerful it knocks over everything in it's way? The damage inflicted by that rupture? The time it takes to heal afterwards?
If only people knew, how I feel like I'm about to explode. Any minute now. It could happen any minute now. If only people knew, how close I feel to the last straw that will break the camels back. The last drop that will make the cup flow over. The last thing that'll send me right over the edge and makes me lose it. Lose my sanity. Lose everything. If only people knew, how close I am to pressing my fingers against this keyboard, and typing something completely different than what is showing up on my screen. How close I am to picking up my cellphone and writing a text message completely off from those I usually send. How close I am to clicking my way into my contacts and dialing these numbers, screaming things I can barely even think of, barely dream about. How close I am to opening my window and shouting what really is just past my lips. No matter how far away they seem. No matter how random and unpredicted and out of character they might appear. They are there, and they constantly threaten to sneak away in the direction that will expose them. If only people knew, what chaos would errupt. Complete pandemonium caused by one lethal slip. One deadly step away from the line.
If only people knew. If only people knew.
Can you imagine a damm breaking? The water bursting out with a force so powerful it knocks over everything in it's way? The damage inflicted by that rupture? The time it takes to heal afterwards?
If only people knew, how I feel like I'm about to explode. Any minute now. It could happen any minute now. If only people knew, how close I feel to the last straw that will break the camels back. The last drop that will make the cup flow over. The last thing that'll send me right over the edge and makes me lose it. Lose my sanity. Lose everything. If only people knew, how close I am to pressing my fingers against this keyboard, and typing something completely different than what is showing up on my screen. How close I am to picking up my cellphone and writing a text message completely off from those I usually send. How close I am to clicking my way into my contacts and dialing these numbers, screaming things I can barely even think of, barely dream about. How close I am to opening my window and shouting what really is just past my lips. No matter how far away they seem. No matter how random and unpredicted and out of character they might appear. They are there, and they constantly threaten to sneak away in the direction that will expose them. If only people knew, what chaos would errupt. Complete pandemonium caused by one lethal slip. One deadly step away from the line.
If only people knew. If only people knew.
Fatal Knowledge, Secret Hope
Hello! Jag är hemma igen, och anledningen till att jag inte loggar in på någon hemsida förutom denna är att jag nyss insåg att jag ska gå och duscha om en halvtimme för att sedan åka in till stan... Men Dania, om du läser det här innan jag kommer hem ikväll (vid typ halv sex), JAG HAR SAKNAT DIG! <333
Jag tänkte förövrigt starta en ny blogg, nångång snart... Inte för att jag inte älskar den här, men jag vill skriva på engelska. Det känns som att jag håller på att glömma bort hur man skriver på det språket.
Men no worries! Jag tänker fortsätta utsätta er för mina uppsatser även här!
Och en sådan uppsats kommer nu.
När jag åkte till USA blev jag ärligt talat... Lättad. Jag satte ett helt hav mellan mig och mina spöken, och det var skönt. Första lugn och ro på jag vet inte hur länge. Första riktiga ensamtiden. Jag vet, jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Men jag måste få vara det ibland; och då menar jag inte några timmar om natten samt tunnelbanan till och från stan, utan jag menar en chans att få känna vad jag tänker och tänka på det jag känner. För att göra detta är det ibland bäst att vara fysiskt ensam. Ibland är det värst. Ibland är det värre än värst att känna sig ensam trots att man inte är det. Men hur som helst, jag kände mig ensam och det var inte smärtsamt. Det var inte ens lite illa.
Det var faktiskt precis det jag längtat efter.
Det finns tre och en halv personer (fanns fyra, sen tre, och nu en halv till; nej, fråga inte) som inte påverkas av min ensamtid. Det är Dania för att, ärligt talat, utan Dania upphör jag att fungera ordentligt. Vi har känt varandra länge (länge för mig, i alla fall, mina nära band med folk brukar brista rätt snabbt) och det finns ingen som förstår mig bättre än hon. Det finns ingen som förstår mig, punkt, förutom hon. Så Dania är på något sätt en inarbetad del av mig. Det är Misch med. Hon är min bästis, rätt och slätt; vi snackar om helt onödiga och oftast ologiska saker, som hur fult ordet gaffel är, eller hur folks näsborrar kan förändra deras position på snygghets-skalan rätt dramatiskt... Saker som ingen annan förstår. Och på grund av förutsättningarna är det rätt svårt att etablera nått regelbundet schema med henne, så att utesluta Misch-tid är liksom, uteslutet (*dålig humor*). Påtal om det, nån som jag verkligen har många interna skämt med är Maddie. Maddie är min livlina, min day-to-day pal; jag träffar henne oftast, och pratar med henne oftast. Hon hänger med mig i alla väder och kläder (*sämre humor*). Och för att dra en slutsats: alla dessa tre räknar jag som mina bästa vänner.
Poängen med allt det här? Poängen är att jag ärligt talat är rätt dålig på att känna mig egna känslor. Dessa tre brukar oftast vara mycket bättre på det än jag... Det är inget jag gör med flit, men jag förtränger nästan allt jag känner innan jag ens hinner känna det. Jag är medveten om det; så jag tänker på det, men jag känner det inte. Så vad händer egentligen när jag försöker? Letar?
Jag blir ledsen, oftast. För rent allmänt är jag en ledsam person.
Men jag ger aldrig upp. Så, det spelar ingen roll att det var fyra personer som blev tre och sen tre och en halv, som förmodligen kommer bli tre igen... Vad är det värsta som kan hända? Folk lämnar mig? Jag blir sårad? Det känns som hela världen då, men det är inte hela världen. Jag blir bitter och cynisk och jag avsäger all form av tillit men det är inte hela världen. Hela världen är de som faktiskt stannar. Hela världen är när jag rycker upp mig och fortsätter. För att citera en viss Dania, det handlar inte om att veta; det handlar om att tro. Det är ett val jag gör varje dag och för varje dag som går blir det svårare och svårare att fullfölja samma val (allt som krävs är att slå på nyheterna för att döda allt hopp). Men jag fortsätter ändå att göra det valet, dag ut och dag in, år ut och år in. Jag väljer att hoppas.
Kommer ni ihåg när jag sa att KG var det bästa val jag gjort i mitt liv? Jag ändrar mig. Det bästa val jag gjort i mitt liv, och fortfarande gör, är valet jag gör varje natt innan jag går och lägger mig. Jag väljer att hoppas. Jag väljer att vakna nästa dag. Jag väljer att bestämma mig för att det är värt det.
Sincerely Yours,
Jag tänkte förövrigt starta en ny blogg, nångång snart... Inte för att jag inte älskar den här, men jag vill skriva på engelska. Det känns som att jag håller på att glömma bort hur man skriver på det språket.
Men no worries! Jag tänker fortsätta utsätta er för mina uppsatser även här!
Och en sådan uppsats kommer nu.
När jag åkte till USA blev jag ärligt talat... Lättad. Jag satte ett helt hav mellan mig och mina spöken, och det var skönt. Första lugn och ro på jag vet inte hur länge. Första riktiga ensamtiden. Jag vet, jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Men jag måste få vara det ibland; och då menar jag inte några timmar om natten samt tunnelbanan till och från stan, utan jag menar en chans att få känna vad jag tänker och tänka på det jag känner. För att göra detta är det ibland bäst att vara fysiskt ensam. Ibland är det värst. Ibland är det värre än värst att känna sig ensam trots att man inte är det. Men hur som helst, jag kände mig ensam och det var inte smärtsamt. Det var inte ens lite illa.
Det var faktiskt precis det jag längtat efter.
Det finns tre och en halv personer (fanns fyra, sen tre, och nu en halv till; nej, fråga inte) som inte påverkas av min ensamtid. Det är Dania för att, ärligt talat, utan Dania upphör jag att fungera ordentligt. Vi har känt varandra länge (länge för mig, i alla fall, mina nära band med folk brukar brista rätt snabbt) och det finns ingen som förstår mig bättre än hon. Det finns ingen som förstår mig, punkt, förutom hon. Så Dania är på något sätt en inarbetad del av mig. Det är Misch med. Hon är min bästis, rätt och slätt; vi snackar om helt onödiga och oftast ologiska saker, som hur fult ordet gaffel är, eller hur folks näsborrar kan förändra deras position på snygghets-skalan rätt dramatiskt... Saker som ingen annan förstår. Och på grund av förutsättningarna är det rätt svårt att etablera nått regelbundet schema med henne, så att utesluta Misch-tid är liksom, uteslutet (*dålig humor*). Påtal om det, nån som jag verkligen har många interna skämt med är Maddie. Maddie är min livlina, min day-to-day pal; jag träffar henne oftast, och pratar med henne oftast. Hon hänger med mig i alla väder och kläder (*sämre humor*). Och för att dra en slutsats: alla dessa tre räknar jag som mina bästa vänner.
Poängen med allt det här? Poängen är att jag ärligt talat är rätt dålig på att känna mig egna känslor. Dessa tre brukar oftast vara mycket bättre på det än jag... Det är inget jag gör med flit, men jag förtränger nästan allt jag känner innan jag ens hinner känna det. Jag är medveten om det; så jag tänker på det, men jag känner det inte. Så vad händer egentligen när jag försöker? Letar?
Jag blir ledsen, oftast. För rent allmänt är jag en ledsam person.
Men jag ger aldrig upp. Så, det spelar ingen roll att det var fyra personer som blev tre och sen tre och en halv, som förmodligen kommer bli tre igen... Vad är det värsta som kan hända? Folk lämnar mig? Jag blir sårad? Det känns som hela världen då, men det är inte hela världen. Jag blir bitter och cynisk och jag avsäger all form av tillit men det är inte hela världen. Hela världen är de som faktiskt stannar. Hela världen är när jag rycker upp mig och fortsätter. För att citera en viss Dania, det handlar inte om att veta; det handlar om att tro. Det är ett val jag gör varje dag och för varje dag som går blir det svårare och svårare att fullfölja samma val (allt som krävs är att slå på nyheterna för att döda allt hopp). Men jag fortsätter ändå att göra det valet, dag ut och dag in, år ut och år in. Jag väljer att hoppas.
Kommer ni ihåg när jag sa att KG var det bästa val jag gjort i mitt liv? Jag ändrar mig. Det bästa val jag gjort i mitt liv, och fortfarande gör, är valet jag gör varje natt innan jag går och lägger mig. Jag väljer att hoppas. Jag väljer att vakna nästa dag. Jag väljer att bestämma mig för att det är värt det.
Sincerely Yours,
Sandpaper and Silk
En konversation med Maria fick mig att tänka (the crowd goes GASP). Rollspel, det är något jag har kört på länge, faktiskt. Alltså, rollspel som i att man sitter framför en skärm och man skriver, en historia skapas, med hjälp av flera olika personer det är en historia, men man får flera perspektiv. Jag älskar det. Jag tror jag började någon gång när jag blev medlem på Hoggy (hogwarts.nu, som förövrigt är nerlagt), vilket var runt när första Harry Potter-filmen kom ut, när jag var 10 (eftersom jag minns att jag "smög" in på bion för att jag inte var tillräckligt gammal för att se den utan en förälder, jag och min kompis klädde oss så "vuxet" som möjligt och vi kom in, men jag tvivlar att det var för hur vi klädde oss, jag hade gula byxor som vi klippte sönder upp till knäna, så att det blev fransar.. MEN I ALLA FALL). Fast då var det inte så seriöst. Det handlade mestadels om att "köpa klänningar". Efter ett tag så tröttnade jag och jag glömde bort Hoggy. Men så av någon anledning började jag igen, jag kommer inte ihåg varför. Tror att det var för att jag kom ihåg att jag var medlem på den där sidan. Jag hittade till Sjön (ett forum till för att rollspela) och jag såg hur häftiga alla var. Hur underbart det var att hitta på en historia med text. Genom att skriva. Något jag visste hur man gjorde. Det var inget spel, men det var inte verklighet heller. Man gick in i en männska man inte var. Jag älskade det. Och jag skapade en användare som hette Laura Snape och jag började rollspela. Först hade jag bara en karaktär, Laura Snape. Men det var genom henne jag träffade två av de viktigaste personerna i mitt livs historia och mitt nutida liv, faktiskt. Jag kommer inte ihåg vem det var först. Jag tror det var Noize, faktiskt. Noize som spelade Sirius så bra att jag faktiskt för en kort tid trodde att denne Noize var en kille. Det visade sig vara väldigt fel, hahaha. <3 I alla fall. Vi "ugglade" (man skickade meddelanden) med varandra ett tag. Hon addade mig på msn, utan att jag förstod att det var hon. And meanwhile försökte jag liksom komma in i det "coola" rollspelsgänget i Sjön. Det var Gudinnan av Sång, bland annat. Hon rollade någon som kallades Mel, faktiskt. När Laura och Mel träffades så blev det direkt så att Mel mobbade Laura. Det var ett jätteroligt roll, jag älskade det och ville rolla med Gudinnan av Sång flera gånger. Jag smygkollade på vad hon rollat annars och hon hörde ju till det där populära gänget, det med typ Issa och dem. Och de hade sin egna lilla värld. Jag ville också ha det. Och jag och Gudinnan av Sång började uggla, vi med. Vi blev bättre och bättre kompisar, insåg att våra världar liksom liknade varandras fruktansvärt mycket. Vi förstod varandra. And thus, the relationship between Dania and Ree was created.
Det var dock inte det vi pratade om, ellerhur? Vi pratade rollspel. Hur det började. Och nu vet ni. Snabbt efter det så utökade det ganska mycket, faktiskt. Jag och Ree och Misch (som förövrigt var Noize och var Noize hela tiden, medan jag och Ree bytte namn hela tiden), vi rollade med varandra. Och Aino, Danny, Misery (väl?) och Dan skapades, bland annat. Hela den fucked up historien. Och jag älskade varenda sekund av det. Det var min tillflykt. Att rollspela med Ree och Misch, det var livet. Datorn blev min drog. Jag dog utan Internet. I början hade jag det bara varannan helg också, tills morsan skaffade bredband. Fast jag gillade fortfarande att vara hos pappa mest, då fick jag vara uppe hela nätterna och rolla. I alla fall. Rollspelet. Det blev en såpass tung drog att jag gick igenom en hel sommar och var deprimerad för att jag reste runt istället för att vara hemma vid datorn. Och det var faktiskt riktigt deprimerad, inte sådär falskt. Jag klarade det inte, jag grät otroligt mycket, lade mig i ett tält som var varmare än en bastu hela dagarna och läste istället för att gå ut i solen. Och efter det kom den där Hösten som typ var den mest emo höst jag någonsin varit med om. Det var seriöst den bästa och värsta tiden i hela mitt liv. Väldigt ostabil. I alla fall! Rollspelet. Det handlade inte ens om själva rollspelandet. Det handlade om historien, att skapa en värld som var precis som man ville. Även om 98% av ens karaktärer var helt psykiskt störda så var det i alla fall ens egna val att göra dem så. De behövde inte välja själva, för man valde åt dem. Oftast förstörde man allt, för det fick en att liksom tänka att ens egna liv inte var så hemskt. Man skapade en värld där man hade kontrollen.
Ska man dock kolla djupare så handlade det ärligt talat om att fly från verkligheten. Men det är ganska självklart, va?
Jag tänker lämna det såhär, utan ett slut. För... Det tar aldrig slut.
(Och ja, jag saknar fortfarande Ree.)
Det var dock inte det vi pratade om, ellerhur? Vi pratade rollspel. Hur det började. Och nu vet ni. Snabbt efter det så utökade det ganska mycket, faktiskt. Jag och Ree och Misch (som förövrigt var Noize och var Noize hela tiden, medan jag och Ree bytte namn hela tiden), vi rollade med varandra. Och Aino, Danny, Misery (väl?) och Dan skapades, bland annat. Hela den fucked up historien. Och jag älskade varenda sekund av det. Det var min tillflykt. Att rollspela med Ree och Misch, det var livet. Datorn blev min drog. Jag dog utan Internet. I början hade jag det bara varannan helg också, tills morsan skaffade bredband. Fast jag gillade fortfarande att vara hos pappa mest, då fick jag vara uppe hela nätterna och rolla. I alla fall. Rollspelet. Det blev en såpass tung drog att jag gick igenom en hel sommar och var deprimerad för att jag reste runt istället för att vara hemma vid datorn. Och det var faktiskt riktigt deprimerad, inte sådär falskt. Jag klarade det inte, jag grät otroligt mycket, lade mig i ett tält som var varmare än en bastu hela dagarna och läste istället för att gå ut i solen. Och efter det kom den där Hösten som typ var den mest emo höst jag någonsin varit med om. Det var seriöst den bästa och värsta tiden i hela mitt liv. Väldigt ostabil. I alla fall! Rollspelet. Det handlade inte ens om själva rollspelandet. Det handlade om historien, att skapa en värld som var precis som man ville. Även om 98% av ens karaktärer var helt psykiskt störda så var det i alla fall ens egna val att göra dem så. De behövde inte välja själva, för man valde åt dem. Oftast förstörde man allt, för det fick en att liksom tänka att ens egna liv inte var så hemskt. Man skapade en värld där man hade kontrollen.
Ska man dock kolla djupare så handlade det ärligt talat om att fly från verkligheten. Men det är ganska självklart, va?
Jag tänker lämna det såhär, utan ett slut. För... Det tar aldrig slut.
(Och ja, jag saknar fortfarande Ree.)
