hyperaktivitet

Har flera gånger de senaste dagarna (eller veckorna) undrat vad fan det är jag håller på med egentligen. Jag, duktiga, ambitiösa Ariana - varför skulle jag lägga ner dyrbar tid på sådant som ändå inte har ett syfte? Som ändå inte kommer att leda någonvart? Nu när jag går i trean borde jag gå till skolan för att fokusera på mina studier. Jag söker till universitet om mindre än två månader. Jag tar studenten. Jag sitter i i styrelsen på två skolföreningar. Jag har mognat. Eller, jag skulle vilja tro det.

Men icke hjälper det. Visst är jag närvarande, ja. Men produktiv? Nej. I så fall åt fel håll.

Sincerely Yours,

Okej, okej, kudos till Ree med sin reign of terror på bloggen, det mest effektiva för att få folk till att göra saker är tydligen att säga åt dem att de ändå inte kommer att göra det! ;P

Jag är i vilket fall hemma från Italien, och det är rätt skönt. Fast ändå inte. Italien är ett väldigt underbart land, man har ett helt annat tempo där. Berg överallt, gestikulerande människor och helt inkompetent engelska. Underbart, helt enkelt! Man har kommit mycket närmare klassen nu när man varit borta med dem och umgåtts ständigt med dem i en vecka. Det har varit både jobbigt och skönt och det gick till och med så långt att jag kände mig ensam om jag inte var omgiven av underbara företagare. Även om det var skönt att ibland bara stänga ute dem med musik eller genom sömn.

Jag har så mycket historier att dela med mig av. Grodorna på väggen, Blue Silk, Förlorandet av Olles Pass, jättegott och alla historier i Pisa och Florens, allt om Italienarna och allt om Italien. Men jag orkar inte skriva ner allt, i risken att det kommer att förstöra minnet av det. För det var faktiskt underbart, trots ont i fötterna och huvudvärk och allt annat som ständigt arbete i en vecka medförde.

Men jag är glad över att vara hemma. Jag har längtat efter min säng!

God bless,

Man vet att man har blivit fullständigt galen när man inte kan låta bli att lyckligt utbrista att man är fullständigt galen.

Sincerely Yours,

För tillfället håller jag på att läsa om boken Räcker det om jag älskar dig? av Katarina von Bredow. Nu snackar vi svensk tjejlitteratur som jag faktiskt tycker om. Visst, när man har tagit sig igenom ett par böcker börjar man se ett mönster; von Bredow har en tendens att upprepa sig (den tunna våta strimman...). Men även om man känner igen koncepten är det många situationer och relationer som fortfarande inte känns överdrivet "Hollywood". Det gillar jag. För det är väldigt ovanligt med sådan chick lit.

Nåja, när jag läste den här boken för första gången var det vårterminen i ettan och jag minns att jag relaterade en del till huvudkaraktären. Hon går samhälle, växte upp utan en pappa och har en bästis som är någon absurd blandning av mina närmaste tjejkompisar - och hennes liv kretsar kring en pojke som hon inte kan se sig själv utan. Handlingen går delvis ut på att hon konfronteras av hur deras förhållande egentligen står till och tvingas ta ställning till om allting verkligen är som det ska vara.
Och hon dricker Cola light. Det är bara en ganska rolig detalj.
Nu går jag i trean, och jag upptäcker att jag inte alls relaterar lika mycket till henne; eller rättare sagt, jag relaterar inte till samma delar av henne. För att vara helt ärlig är nästan allting jag kände igen mig i då helt annorlunda nu. Och allting som inte passade på mitt liv är högst aktuellt. Och det tycker jag är ganska intressant. Det visar hur mycket jag har förändrats egentligen.

Anledningen till att jag läser om boken överhuvudtaget är i sig ganska relaterat till det jag nyss skrev. Jag pratade nämligen om en viss högt aktuell sak med Maddie, och kom då att tänka på just Räcker det om jag älskar dig?; lite på skämt sa jag att jag kanske borde låna den av Signe igen och vältra mig i fiktionen. Nästa dag kommer Signe till skolan och säger att hon tänkte ta med sig boken av precis samma anledning. Utan någon som helst aning om att jag också pratat om det. Slumpen? I think not.
(I somras läste jag en bok som jag lånade av Oskar, Slumpen är ingen tillfällighet, och är numera helt förstörd. Det finns ingenting som heter slump längre. Alla tillfälligheter har helt plötsligt blivit meningsfulla och bör tolkas som sådant. Det är helt sjukt.)

Efter att ha bläddrat igenom boken litegrann och upptäckt några extremt meningsfulla slumpar, har jag hur som helst fått en idé som endast kan benämnas med orden... Tja, fullständigt galen. Jag börjar tro att jag har en skruv lös någonstans där uppe. När jag förmedlade denna tankegång till Signe med frågan om jag är självdestruktiv på riktigt svarade hon endast "Nej, bara lite våghalsig". Lite våghalsig. Så kanske det ligger till. Eller nej, jag är inte helt klok. Inte ett dugg. Det är väl febern som satt in.

Sincerely Yours,

Jag flyger. Inte på det där svävande, mållösa sättet bland molnen; men jag flyger framåt, i en rikting, nånstans en bra bit ovanför marken. Jag skär genom luften som en guldsvart blixt och det går så snabbt att vinden nästan piskar mig i ansiktet. Men det är bara skönt. För inom mig finns en känsla som varken verkar växa eller bulta eller finnas. Inte heller bubbla, sjuda, eller koka. Den... Susar igenom mig, skjuter åt alla olika håll som en adrenalinkick, sockerchock och lullig fylla på en och samma gång.

Känslan kallas frihet, och det är just så jag är; fullständigt fri.

Oavsett om jag flyger fram på en av Gröna Lunds attraktioner, eller om jag sitter hemma framför datorn, så är jag fortfarande fri. Och känslan av frihet som jag får av att trotsigt sätta mig på åktur och skita i att jag är höjdrädd susar fortfarande igenom mig som om jag faktiskt satt där på Insane och skrek som en galning. Och det är så underbart. Och jag känner mig så levande.

Sincerely Yours,

Igår kom jag att tänka på hur skönt det är med familj. För visst, det kan vara jättejobbigt, jättekomplicerat och man bråkar hela tiden, om helt onödiga saker; men i slutändan så är det ju ändå det bästa som finns, att ha en familj. I grund och botten är det de människor man trivs alldra mest med. Det finns inget mysigare än att ligga och slöa i soffan och titta på TV med dem. Oavsett om det man tittar på är bra eller inte (Idol, till exempel; det är typ helt stört kul att kolla på när man är flera som lider samtidigt).

På den tiden jag gått på Kungsholmen har jag lärt mig att vänskap når en helt annan nivå när man börjar betrakta varandra som familj - eller när man trivs så mycket omkring varandras familj att man nästan ser den som sin egen. Det har hänt mig med ett antal personer, och det är bland det absolut underbaraste och bästa jag vet. Som att vara hemma hos Signe, till exempel. Jag har varit hos henne så många gånger och umgåtts med hennes familj att det nästan känns som ett andra hem. Jag har åkt till Danmark med henne, och jag har varit med och firat två av hennes bröder - hennes syskon är förövrigt bland de skönaste personer jag känner - när de fyllt år. För att inte nämna våra satsiga trerättersmiddagar vi har lagat. Kort och gott; vi är familj.

När Jonas började komma över och äta middag lite då och då blev han snabbt en del av min familj; eller som jag sa någon gång, han är som en möbel. För det känns som att han hör hemma i vår lägenhet. Han är inte gäst hos oss (vilket jag bevisade genom att ta mat, och sen inte fatta vad han menade med "Vad hände med att gästerna tar först?" - det var ju lagom pinsamt). Men det är för att han är familj, och det är just det jag älskar mest med konceptet familj - att det för mig sträcker sig längre än till blodet.

Sincerely Yours,

Dania tror inte att jag kommer att blogga nu när hon är bortrest. Eller ja, rättare sagt; när jag hotade med att ta över vår blogg med våld (a la revolution) nu när hon ändå inte kan stoppa mig så skrattade hon lite lätt åt mig och sa "as if". Saken är den att jag är en sådan där person som tycker om att göra saker när folk säger att jag inte kan. Och jag tycker om att göra saker bara för att jag kan. Så från och med idag/imorgon blir det alltså ARIANA'S REIGN OF TERROR på den här bloggen! MOHAHAHAHA!

Jag kommer förmodligen vara ganska oseriös när jag skriver dessa inlägg.

Jag tänkte förklara rubriken, m'key? Den syftar på min Stuff I Should Do In Y3-lista och det är alltså denna lista som dagens inlägg handlar om (därav rubriken - duh). Innan jag började trean insåg jag nämligen att det här är mitt sista år på gymnasiet; det vill säga mitt sista år som en oseriös, omyndig - för jag har faktiskt inte fyllt 18 år än - och oansvarig jävel. Med en blandning av skräck och förväntan i magen gick det upp för mig att jag håller på att bli vuxen. Som i... Vuxen! Jag fickan nästan en panikattack av att tänka på det. Jag kan inte bli vuxen. Jag är vårdslösa, självdestruktiva Ariana, men jag älskar mig själv för mycket för att ändra på mig. Alltså kan jag omöjligt bli vuxen - det skulle onekligen kräva en rätt stor förändring ifrån min sida.

Så, listan. Efter att ha lugnat ner mig en aning och lagt åldersnojan på hyllan (där den förhoppningsvis stannar i minst 10 år till - jag har verkligen ett problem med att åldras i allmänhet, men det är en annan diskussion) föddes denna fantastiska idé som kort och gott går ut på att utnyttja mitt sista år på KG till maximum. Alla saker som jag inte gjort än, alla saker jag inte sagt än, alla sjuka tankar och galenskaper jag inte genomfört än - allt ska hända i år. Beväpnad med en no-nonsense kaxighet, fearless determination och en skoningslös kalenderpenna ska jag se till att ingen, absolut ingen går säker så länge jag vandrar fritt i skolans korridorer. Det handlar om att vara ung. Det handlar om att ha kul. Och det handlar om att GO FUCKING CRAZY!

No hesitation, no limitation, no inhibition - det är listans mantra.

Vår klasslåt när mitt älskade 9B gick ut ifrån Rödaberg var "Forever Young" (originellt, jag vet). Men å andra sidan passade den låten verkligen på oss och på det jag tycker att vi stod för. Över två år har gått sen jag klev igenom dörrarna för sista gången (nå, inte riktigt - man har väl hälsat på) och avslutade det kapitlet i mitt liv. Jag har bytt umgängeskrets, jag har bytt liv; jag kan inte betona tillräckligt hur många saker som hänt och hur mycket jag har förändrats. Det är otaliga mängder. Något oerhört.

Och nu, när ytterligare ett kapitel ska skriva sina sista paragrafer, befinner jag mig återigen på en plats där viljan att vara just förevigt ung har blivit den dominanta känslan hos mig. Och nu är det inte bara steget mellan högstadiet och gymnasiet - ett steg som egentligen bara tog mig två tunnelbanestationer ifrån där jag redan var. Det här är något betydigt mäktigare, betydligt märkligare och viktigare; det här kan vara sista gången jag går i skolan i Sverige. Det här kan vara sista året jag bor i Sverige.

Syftet med listan är att se till att det blir ett oförglömligt sista år.

Sincerely Yours,

Maybe you get what you wanted
Maybe you stumbled upon it
Everything you ever wanted in a permanent state
Maybe you'll know when you see it
Maybe if you say it, you'll mean it
And when you find it you keep it in a permanent state

Life is good today.
Jag börjar finna det svårare och svårare att hitta något att skriva om eftersom jag inte har något att klaga på. Och jag vet, jag skulle kunna skriva om vad jag gjorde idag. Jag skulle kunna skriva om vilka saker som är bra, och varför saker är bra, och hur tacksam jag är för det. Jag skulle kunna skriva om nästan vad som helst. Men jag vet inte, jag antar att 1) jag är sämst på att komma på "vardagliga" skrivämnen, 2) många ämnen jag faktiskt kommer på är personliga och 3) vem fan orkar läsa om just det?

Fast det är ju lite intressant, att när jag känner mig deppig och ensam, då är det inte personligt - men när saker faktiskt flyter på så blir det helt plötsligt mycket svårare att sätta sig ner och berätta varför. För saken är den att känslan av deppighet och ensamhet är en universiell känsla som vi (nästan) alla har känt, nångång, nånstans. Den har beskrivits i böcker, dikter, låtar, på film. Att jag känner så säger faktiskt inte så mycket om mig som person förutom att jag är en hormonell tonåring. Egentligen.

Min emohet är så abstrakt, och... Teoretisk, på något sätt. Men sakerna som gör mig lycklig är precis motsatsen. Jag är en sådan person som oftast blir lycklig över vardagliga småsaker som egentligen skulle kunna hända vem som helst. Och det är just de sakerna som gör att de senaste veckorna har varit en parad av lyckade dagar, en efter den andra. Jag undrar hur länge det pågår. Eller, egentligen inte; jag funderar faktiskt inte alls på hur länge det kommer att pågå. Jag bara låter det hända. I nuet.

Sincerely Yours,

Snacka kalldusch att, precis innan jag är påväg att skriva ett inlägg om vilken glädjevåg jag just nu rider på, läsa Tvillings förra inlägg. Lite antiklimax, om jag får säga det själv. Jag inser att den normala, empatiska människan skulle låta bli att skriva det hon planerat; jag förstår att det kan ses som något okänsligt av folk om jag ändå sätter mig ner och skriver det. Men jag är inte den normala, empatiska människan och jag kan vara ganska okänslig - det är priset man får betala när man är självständig, stark och rakt på sak. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Det är bara svårare att se när jag gör det. (Jag är snäll, tro det eller ej.)

Livet är en fest, var temat för min skolas karnival i år. Och de senaste veckorna har livet mer eller mindre varit en fest. Det har funnits stunder då jag inte mått på topp men i det stora hela har jag verkligen glidit fram med ett stort leende på läpparna. För en tjej som spenderat större delen av sina tonår med att vara mer eller mindre deppig, har de senaste veckorna känts som något - tja, något ur någon annans liv. Jag har fekkat (fekke, förresten, är ett jävligt fult slang - men det passar så äckligt bra på det jag känner just nu), jag har firat, jag har funnits och mest av allt har jag njutit av det. Jag njuter av att gå i trean. Jag njuter av att känna mig kaxig på grund av det. Jag njuter av det här självförtroendet, jag njuter av att saker och ting går bra för mig, jag njuter av att livet är generellt okomplicerat. Jag njuter av att jag rör mig framåt. Jag njuter av att någonting äntligen händer.

Och jag tror egentligen inte att särskilt mycket har förändrats, egentligen. Livet förändras onekligen hela tiden; men det som har förändrats mest är något som finns inom mig. Inte självaste mig (jag är fortfarande samma person - definitivt inte samma som jag var för ett år sen, men samma som jag var före sommaren), utan min attityd mot mitt liv. Och min attityd mot mig själv.

Jag är otroligt trött på den jag har varit det här året. Jag är otroligt trött på att sitta vid sidan av och vara sur, sårad och svartsjuk, och känna ungefär som Tvilling sa i sitt förra inlägg - att alla är för upptagna för mig. Nu är jag världen. Jag är fekket!

Idag har varit kaotiskt. Eller egentligen inte, bara sista delen av dagen. Första delen av dagen var okej, det var ut och fota med min älskade kamera och sedan var det att skriva Projektplan i några timmar till Projektarbetet. Det var kul och trevligt. Vi bestämde oss för att döpa vårat event till Lejon. Jag gillar Lejon. Men det är väl ändå ganska uppenbart? Det var trevligt. Resten av dagen? Not so much.

För det första GLÖMDE JAG MIN KAMERA I BUSSHÅLLPLATSEN. Min 5555kronors-kamera. Lämnad. På en random busshållplats. Jag upptäckte det efter jag hade gått på en buss, min hjärna gick sönder och jag hoppade av och började gå tillbaka. Ringde Oscar med paniken i halsen, storgrät, ofcourse. Han erbjöd att få sin pappa att skjutsa honom för att titta ifall den låg kvar. Jag tackade ja, fortsatte att gå, storgråtandes. Snälla Gud, låt ingen ha tagit min kamera, snälla snälla Gud, låt den vara kvar. Halvvägs till busshållplatsen träffar jag min samhällskunskapslärare som cyklar förbi, stannar och frågar vad det är med mig. Jag förklarar allt så gott det går med panik och när man storgråter. Han cyklar fort bort till hållplatsen och kollar ifall den är kvar och innan jag hinner dit så möts vi på vägen igen. Den är inte kvar. Någon har tagit den. Jag börjar gråta ännu mer. Läraren tycker det är awkward, erbjuder sig att ringa min mentor så att han kan komma och hämta mig och köra hem mig. Jag tackar nej, tycker att jag förtjänar att plågas i värmen och med onda fötter, lågt blodsocker och utan kamera. Han cyklar iväg efter att ha försäkrat sig om att jag är okej och jag börjar gå, ringer Oscar, han trycker upptaget och dyker upp några meter framför mig. Jag kramar honom, fortfarande storgråtandes. Så erbjuder han sig att köra mig till Rese och kolla med Västtrafik ifall den kommit dit. De säger åt mig att åka till Swebus. Jag gör så. Ingen kamera. Sedan så blir jag hemskjutsad, för jag vill inte åka till polisen idag i alla fall. Har någon lämnat in den så är den där imorgon med. Halvvägs hem hör jag hur mobilen ringer - Tetris. Det är Wero. Hon säger glatt att hon har min kamera och lättnaden slår mig i magen. Det visar sig att en snubbe i min företagsklass hittat den och tagit den med sig. Sedan gav han den till sin flickvän som gav den till Wero lite randomly. Allt var ren och skär tur. Jag hade varit orolig för att den inte skulle dyka upp - den dök upp. Jag var orolig för att behöva berätta för mamma och så att hon blev arg på mig - men jag slapp säga att den var borta och kunde bara dra en historia om att jag på något skumt sätt glömt den på bussen och att den dykt upp sen. Hon blev lite sur, men blev sedan glad att jag hittat den igen. Phew.

Sedan till den andra dåliga saken. Jag skulle sova hos min pojkvän idag, för att jag åker till Italien om 6 dagar och kan inte sova med honom innan dess någon gång, vilket suger och förra helgen hann jag inte sova med honom ordentligt heller, för han var tvungen att sticka så tidigt på mornarna. Det visade sig i vilket fall som helst att jag inte kunde sova där, för det var family only, tydligen. När jag kom hem och fortfarande var ledsen och förklarade för mamma att jag inte fick sova med Oscar och började gråta igen (det är svårt att sluta när man väl börjat), så kramade hon mig och sedan lite senare fick jag en glass. Det var trevligt. Men jag får fortfarande inte sova med min pojke och vi firar 9 månader tillsammans imorgon. Jag får inte sova med honom alls förrän den 25;e september. Idag är det 11;e. Jag är mer deppig för det här än jag borde vara, men saken är den att jag egentligen inte ser fram emot Italienresan, för vi måste gå runt och prata med massa människor som inte kan prata engelska. Min hjärna går sönder. Jag kan knappt prata med folk som pratar svenska. Och nu är allting dåligt, för jag är ledsen och ensam och jag planerade att vara glad och omgiven med pojke och hans familj. Och visserligen ska jag träffa honom imorgon, men antagligen inte förrän vi ska på bio och sedan är det inte mer med det och jag vill bara umgås hela dagen med honom och helst hela tiden. Och nej, allt är inte dåligt, men jag är ledsen och det finns ingen som kan trösta mig för alla har gått och lagt sig eller är för upptagna för mig. Jag har inte varit såhär ledsen på jättelänge och det stör mig, för jag gillar inte att vara ledsen. INGENTING har gått som jag velat att det ska gå sedan i morse kanske. CUT. CUT. CUT.

Men å den ljusa sidan så finns Gud och han lyssnar på mina panikslagna böner och löser saker på sina egna finurliga sätt. Å den ljusa sidan så fick jag glass, chips och cola. Å den ljusa sidan så fick jag pengar från mamma och order om att köpa minst två bh;ar och något annat jag vill ha/behöver. Så jag är ju glad. Egentligen.

Vi kan ju låtsas det i alla fall. Annars låter jag så patetisk.

God bless,

Words are flowing out like
endless rain into a paper cup
They slither while they pass
They slip away across the universe
Pools of sorrow waves of joy
are drifting through my open mind
Possessing and caressing me

Images of broken light which
dance before me like a million eyes
That call me on and on across the universe
Thoughts meander like a
restless wind inside a letter box
they tumble blindly as they make their way
across the universe

Nothing's gonna change my world

Livet leker. Vad mer finns det att säga?

Sincerely Yours,