hyperaktivitet

Igår kom jag att tänka på hur skönt det är med familj. För visst, det kan vara jättejobbigt, jättekomplicerat och man bråkar hela tiden, om helt onödiga saker; men i slutändan så är det ju ändå det bästa som finns, att ha en familj. I grund och botten är det de människor man trivs alldra mest med. Det finns inget mysigare än att ligga och slöa i soffan och titta på TV med dem. Oavsett om det man tittar på är bra eller inte (Idol, till exempel; det är typ helt stört kul att kolla på när man är flera som lider samtidigt).

På den tiden jag gått på Kungsholmen har jag lärt mig att vänskap når en helt annan nivå när man börjar betrakta varandra som familj - eller när man trivs så mycket omkring varandras familj att man nästan ser den som sin egen. Det har hänt mig med ett antal personer, och det är bland det absolut underbaraste och bästa jag vet. Som att vara hemma hos Signe, till exempel. Jag har varit hos henne så många gånger och umgåtts med hennes familj att det nästan känns som ett andra hem. Jag har åkt till Danmark med henne, och jag har varit med och firat två av hennes bröder - hennes syskon är förövrigt bland de skönaste personer jag känner - när de fyllt år. För att inte nämna våra satsiga trerättersmiddagar vi har lagat. Kort och gott; vi är familj.

När Jonas började komma över och äta middag lite då och då blev han snabbt en del av min familj; eller som jag sa någon gång, han är som en möbel. För det känns som att han hör hemma i vår lägenhet. Han är inte gäst hos oss (vilket jag bevisade genom att ta mat, och sen inte fatta vad han menade med "Vad hände med att gästerna tar först?" - det var ju lagom pinsamt). Men det är för att han är familj, och det är just det jag älskar mest med konceptet familj - att det för mig sträcker sig längre än till blodet.

Sincerely Yours,