hyperaktivitet

Bara för att jag inte pratar om pojkar (för er som inte vet det har jag ingått ett löfte om celibat för *host* mig själv, och än så länge har jag lyckats - det var inte precis svårt) betyder det inte att jag inte tänker på dem. Om och om och om igen. Hela tiden.

Sincerely Yours,

Idag loggade jag in på UCAS för första gången, och påbörjade min universitetsansökan; fatta, universi-freaking-tetet! Det är det enda folk kan prata om på min skola (rättning: på International Section). Med tanke på att vi söker nu i höst så är både elever och lärare helt hypade över att allting ska göras i tid - det ska finnas underlag för bedömning, man ska skriva sitt personal statement, lärare ska skriva referenser... Det är helt galet hur besatta alla är. Men å andra sidan, det är framtiden det handlar om. Idag insåg jag att jag stirrade min framtid i ögat när jag satt där vid datorn i Mias (vår SYV) kontor och klickade in mitt första val. Om ett år kanske jag är påväg härifrån. Om ett år kanske jag flyttar. Jag är livrädd, men samtidigt i fullständig extas. Den läskigaste resan av mitt liv börjar nu - men det är en skön känsla, den pirrar i magen. För nu händer det. Nu händer något.

Sincerely Yours,

Är mitt motto för året som komma skall. Sista året på gymnasiet, och sista året jag behöver stå ut med vissa saker - samt sista chansen jag har att göra och säga vissa andra. Jag tänker citera min kära Signe och säga att jag vill att det här året ska vara gult. Om ni ens förstår vad jag menar. Ariana är inte längre bara svartvit, eller grå, utan förhoppningsvis en smula mellow yellow.

Man blir väldigt kaxig av att gå i trean, har jag märkt. Bara faktum att jag vet att jag är äldst på skolan gör att jag ser på den på ett annat sätt. Jag går i korridorerna på ett annat sätt. Jag är på ett annat sätt. Är jag arrogant? Definitivt. Är jag elak? Jag vet inte, det är mycket möjligt. Är jag sjävsäker? Ja, det finns något äckligt tillfredställande med att tro att man äger hela skolan bara för att man råkar gå sista året. Och jag älskar det. Jag älskar det lite för mycket. Det är levande bevis på att man aldrig ska ge mig för mycket makt, för jag skulle lätt kunna missbruka den; men vem fan bryr sig? Jag tar studenten nästa sommar! Fuck yeah!

Jag blir lite ruthless när jag är på det här humöret. Å andra sidan har jag varit på Coldplay, så det finns faktiskt ingenting som kan ta mig härifrån; inte idag. Jag har haft en alldeles för bra vecka för att bry mig ett smack om alla hajar som väntar där ute.

Sincerely Yours,

Jag skulle ha skrivit världens emoinlägg här om hur irriterad jag är och hur pissed jag är på människor. Men jag kom fram till hur whiny jag lät och tänker istället låta det stanna vid det här korta om det.

Idag i skolan blev jag kallad ett antivirusprogram (eftersom mitt efternamn påminner om ett av de mer kända antivirusprogrammen) och jag försöker komma på hur jag på ett djupt sätt skulle kunna relatera till det. För det fastnade i huvudet. Men jag kommer inte på något. Dock tänker jag på tacit knowledge och explicit knowledge och även om de med tacit knowledge låter lite dumma, så tror jag att det är det jag har. Jag har kunskap, men jag vet inte riktigt vad jag kan göra med det. Det är inte direkt som om jag kan ställa mig och ba; det här och det här kan jag. Det här och det här är jag bra på. Det här och det här är poängen. För det kan jag inte, inte om något jag har till intresse. Allt det är tacit. Men ja, jag är väl lite av explicit-typen också. Annars hade jag väl inte kunnat klara mig i skolan.

Äh. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva egentligen, men det känns så tyst här i bloggen och jag har inte skrivit på år och dar och jag har verkligen inte skrivit något vettigt. Dock är jag lycklig nu för tiden. Pissed, men lycklig. Jag har nämligen världens finaste pojkvän, and no, I'm not writing it to rub it in your face. Det är bara ett konstaterande. Han är bra och gör mig lycklig.

Eh. Jag går i trean på gymnasiet nu, snart är det slut, och jag har ett bra schema. Jag ska köpa mig en systemkamera snart. Jag ska skaffa mig en tatuering snart (eller ja, typ i januari kanske). Jag kan lösa en rubikskub. I'm on top of the world.

God bless,

I'm just trying to find a decent melody; a song that I can sing in my own company.

Hon ser sig själv som en affär. Skyltfönsterna visar bara en bråkdel av den hon är, och det är den bråkdelen hon anser ser snyggast ut; de utvalda saker som hon trivs med att förbipasserande främlingar skådar. Sanningen är den att många personer går förbi utan att titta. Och av de som faktiskt stannar till, är det inte alla som bestämmer sig för att gå in. Och av de som går in, är det inte alla som går ut därifrån nöjda med vad de har sett. Kanske gav skyltfönsterna falska förhoppningar om det övriga innehållet. Kanske vet de inte ens vad de letar efter där inne, eller kanske vet de inte vart de ska hitta det; kanske vet de inte hur man letar. Det finns en mycket större chans att man finner det man söker om man utgår ifrån att man vill ha det som affären erbjuder. Inte om affären erbjuder det som man vill ha. Som med alla affärer finns det varor som fångar blicken på en gång och de som tar lite längre tid att nå fram till. Som med alla affärer kan man omöjligt bedöma allt innehåll med blotta ögat så fort man kliver innanför dörren. Fynden, de verkliga guldkornen, får man ge sig ut och leta efter. De kommer inte till en och kastar sig på.

Bakom en låst dörr ligger lagret. En plats fylld med rader av lådor staplade på lådor, en plats bara affärsbiträdet äger tillträde till; en plats man som utomstående kund aldrig sätter fot i. Det är en stökig plats fylld med nerpackade, bortorganiserade varor, och saker inte ens ägaren vill kännas vid. Allt som inte passar in i affären utanför är mycket lättare att ha och göra med så.

Så länge som lagret finns kan hon kontrollera vad affären innehåller.

En dag, hon vet egentligen inte vilken dag; det skulle kunna vara ett antal dagar då hon tillfälligt lämnar affären obevakad. Men en dag placeras en bomb bakom vad hon tror är lagrets låsta dörr. Hon vet inte hur, hon vet inte när, och hon vet inte varför. Men en dag, inte nödvändigtvis samma dag, exploderar allting rakt framför ögonen på henne. Stapel efter stapel kastas omkull, låda efter låda slits i stycken, och innehållet kastas ut åt alla håll och kanter. Hon känner varken igen affären eller sakerna, tankarna, som ligger utspridda på golvet omkring henne. Hon sitter bakom kassan och gömmer sig. Snart måste hon göra ett val. Snart, men inte än. Först ska hon bara sjunga klart låten som av någon oförklarlig anledning börjat spelas i hennes huvud.
You've got to get yourself together. You've got stuck in a moment, and you can't get out of it.

Sincerely Yours,