hyperaktivitet

Men jag vet inte, okey? Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Jag vet inte varför.
Jag har ingen aning om hur jag hamnade här.
Jag minns inte vägen hit, men nu står jag där jag står, jag finns där jag finns.
Kan du inte acceptera att jag är där jag är?

Ärlighet, öppenhet.
Det enda jag begär av folk är att de är ärliga mot mig. Om något händer, berätta. Om något är fel, förklara. Om det är något jag kan göra; snälla, säg till. För det gör förbannat ont att uteslutas från någon man älskar's lycka (jag då? räcker inte jag till?). Och det gör ännu ondare att känna sig maktlös gentemot någon man bryr sig om's smärta. Tro mig; take it from somebody who knows all too well.

Det känns som... Jag vet inte, jag vet inte hur det känns. Jag vet inte hur det ska kännas. Jag vet inte ens hur jag vill att det ska kännas. Det är lättare att det inte känns alls; att det bara stängs ner, ligger i dvala nånstans långt inne. Förhoppningsvis vaknar det aldrig. Men jag vet ju att verkligheten inte är riktigt så barmhärtig; så som Dania sover och sedan vaknar, så vaknar vilken verklighetsflykt som helst.
Den sipprar igenom, alltid.
Renodlad sorg, först. Sen osäkerhet - tvivlan på sig själv. Känslan av att vara ersättbar, eller ännu värre, otillräcklig från första början. Efter det kommer irritation. Ilska. Hatet, bitterheten. Likgiltighet.
Och sen... Skammen över att man kan må så alls. Skulden, skyldigheten att vara en bättre person; en osjälvisk person, en person som är lycklig för andras skull. Sluta vara så egocentrisk. Sluta göra allting till ett problem. Sluta göra saker svårare än de är. Okey, jag fattar! Ni kan sluta upprepa det!
Det sipprar igen, det som förblir osagt. Är det stolthet? Är det rädsla? Är det förnekan? Vem vet?
Jag är bara så otroligt dålig på att kommunicera med er.
Så otroligt dålig på att förmedla känslor till inblandade.

Så, den där ärligheten, den där öppenheten jag talade om? Vad händer med den?
Det finns ett ord för det. Ah, just det.
Hycklare.



(Se det som ett kollage av Livet. Inspiration från verkligheten - från mig såväl som folk omkring mig.)

Döden. Att Gud verkligen fått för sig att testa mig direkt, det är kanske bara att vänta sig. Men jag är feg. Religiös eskapist? Jag? Förlåt, men ja. Jag har aldrig tvingats stå framför dödens bittra mörker själv. Därför flyr jag när andra gör det. Jag gömmer mig, jag håller mig ensam. Jag sover. Det är mitt sätt att fly.
Döden. Nu har jag pratat om döden allt för länge. Unizon, Frizon och nu här hemma. Jag har aldrig varit bra på att säga det rätta. Jag har aldrig varit bra på att trösta folk, jag har aldrig varit bra på att visa vad jag verkligen känner ute bland folk. Att sitta här och blotta mitt innersta för främlingar, att skriva vad jag känner, svarta bokstäver på en vit ruta... Det är inte samma sak som att offentligt gråta, skratta eller slå till någon. Och nu när döden är så nära, när hela församlingen andas död.. Inte kan ni väl förvänta er att jag faktiskt tänker gå på gudstjänsten? Ni kan väl inte förvänta er att jag tänker inkräkta på folks mest privata tankar och känslor? Ni kan väl inte förvänta er att jag ska tränga mig på och gråta över någon jag inte har ett konkret minne av att ha träffat och kanske inte ens har träffat alls? Jag vet vad Stina kommer att säga imorgon. "Varför var du inte i kyrkan igår? Du sa ju att du skulle komma." Jag vet vad Petrus kommer att göra på tisdag, han kommer att se på mig med den där blicken som bara skriker Petrus och jag kommer att dra mig djupare in i mig själv. Om det finns någon som kan se igenom mig så är det Petrus. Jag tror det handlar om att han är såpass nära Gud. Inte för att det spelar någon roll. Jag ska inte behöva sitta där och försvara mina handlingar. Gud vet varför jag handlar som jag gör och jag behöver bara stå till svars inför Honom, ingen annan. Inte mina klasskompisar, inte mina vänner, inte Petrus, inte David, inte ens min egna familj. Den död som ni känner, den känner inte jag. Och jag tänker inte sitta där och låtsas som om jag faktiskt hör till församlingen, för det gör jag inte, det vet alla. Jag tänker inte gå på gudstjänster där alla ser mig som ett nytt ansikte, fastän jag varit där flera gånger innan. Jag tänker inte sitta där i en bänk och känna mig som om jag gör fel, vad jag än gör, medan en hel församling sitter och gråter. Jag tänker inte möta döden med folk jag inte känner.
Någon dag. Någon dag ska jag berätta. Någon dag ska jag hitta den enda människan som ska få höra hela historien. Hela historien utan avbrott. Inte små delar, utan allt. Någon dag.

God effing bless.

Now I was sitting waiting wishing
That you believed in superstitions
Then maybe you'd see the signs
But Lord knows that this world is cruel
And I ain't the Lord, no I'm just a fool
Learning loving somebody don't make them love you

Must I always be waiting waiting on you?
Must I always be playing playing your fool?

I sing ya songs I dance a dance
I gave ya friends all a chance
Putting up with them wasn't worth never having you
And maybe you been through this before
But its my first time
So please ignore
The next few lines cause they're directed at you

I cant always be waiting waiting on you
I cant always be playing playing your fool
I keep playing your part
But its not my scene
Wont this plot not twist?
I've had enough mystery.
Keep building me up, then shooting me down
Well im already down
Just wait a minute
Just sitting waiting
Just wait a minute
Just sitting waiting

Well if I was in your position
I'd put down all my ammunition
I'd wondered why'd it taken me so long
But Lord knows that I'm not you
And If I was I wouldn't be so cruel
Cause waiting on love ain't so easy to do

Must I always be waiting waiting on you?
Must I always be playing playing your fool?
No I cant always be waiting waiting on you
I cant always be playing playing your fool, foool



Tillfällets låt. Så klockren. Så "mig". Blöh.

She never slows down
She doesn't know why but she knows that when she's all alone
Feels like its all coming down
She won't turn around
The shadows are long and she fears if she cries that first tear
The tears will not stop raining down

So, stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
You stand through the pain
You won't drown
And one day what's lost can be found
You stand in the rain

She won't make a sound
Alone in this fight with herself and the fears whispering
If she stands she'll fall down
She wants to be found
The only way out is through everything she's running from
Wants to give up and lie down

So, stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
You stand through the pain
You won't drown
And one day what's lost can be found
You stand in the rain

So, stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
Stand through the pain
You won't drown
And one day what's lost can be found

So, stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
You stand through the pain
You won't drown
And one day what's lost can be found
You stand in the rain

Creds till Maddie för att hon fick mig att lyssna på låten.
Creds till Superchic[k] för att de skrev en sådan awesome text.
Och creds till alla personer som känner precis som den beskriver.

Jag vet att ni är många. Tänk på att ni inte är ensamma.

Sincerely Yours,

För ganska länge sen skrev Dania ett blogginlägg om en sak hennes svenskalärare sa:
Det är läskigt hur många ungdomar skriver om rädslan för att vara ensam.

Jag tycker att det är läskigt hur många personer som faktiskt känner sig ensamma. Jag tycker att det är läskigt hur otroligt, otroligt lätt det är att göra det, och hur oerhört svårt det är att sedan komma ur det. Att släppa taget och känna sig trygg. Att vara säker - på andra, och framför allt på sig själv, omkring andra - det är en kamp, och man vinner inte alltid den. Vissa personer verkar aldrig vinna den.

Och när man väl känner sig hemma, när man väl vinner, är det läskigt hur snabbt man kan förlora igen. Hur fort det går att bli lämnad. Att bli övergiven, ignorerad, sviken; så många sätt man är sårbar på, så många situationer man kan bli sårad i. Det är läskigt hur beroende man kan bli. Hur mycket man kan behöva något. Hur mycket det påverkar en, och hur hjälplös man känner sig när man inte längre har makt över sig själv. Och man kan inte låta bli. Man kan inte göra nånting åt det. Man kan inte ens gå vidare, inte ens glömma, inte ens ingenting. Because it's not your choice to make anymore.

Och varje gång man inser att man inte är speciell är som ett slag i ansiktet.

Men det som är läskigast av allt? Det är hur många personer som, i rädsla för vad som kan hända, gör sig själv ensamma för att slippa få reda på det. Som isolerar sig till en viss gräns. Som håller ett visst avstånd. Som avsäger sig rätten att höra ihop med nån; att ha en plats, att vara Någon, synkroniserad med Någon annan. Att äntligen vara Speciell och Vacker för en annan individ. Att leva i symbios.

Det är det underbaraste som finns, och ändå bygger man skyhöga murar för att hålla det ifrån sig.
Och det är läskigt.

Sincerely Yours,

Skolan börjar imorgon. Och jag är nervös, uppjagad, livrädd, ledsen och lycklig samtidigt, och jag vet inte riktigt hur jag ska, hur jag kommer ta mig dit imorgon. Att gå upp, visst. Att göra mig i ordning, visst. Att sätta mig på tunnelbanan, visst. Att kliva av i Fridhemsplan och möta Maddie för att sedan gå den där sträckan till byggnaden jag både älskar och hatar... Jag vet inte. Det kanske blir en repris av sushikvällen hos Robin då jag stannade mitt på vägen och utbrast: "Nej, jag kan inte!"

Å andra sidan, jag är förjävligt glad att jag sedan fortsatte gå mot huset.
Det var bland de bästa nätterna denna sommar.

Så, vi får hoppas att jag samlar ihop mig och kliver in genom de där dörrarna imorgon klockan 12:00.

Jag vet inte varför jag inte skrivit här på ett tag. Det finns så mycket jag vill säga.

Enjoy!

Gud sparkade lite på mig förut. Visserligen av kärlek, men i alla fall. Jag hörde hur tydligt som helst att jag inte skulle stressa upp mig, men det gjorde jag i alla fall. Jag hörde hur tydligt som helst att Gud sa; "Milja, tyst nu, du kommer inte att komma sent och om du bara lugnar ner dig så kommer du att veta att Heikkis telefonnummer finns i garderoben". Men av någon anledning så tänkte jag att jag skulle lugna ner mig, men jag gjorde inte det. Så jag bad och bad att Gud skulle säga vart telefonnumret fanns och jag letade och letade och sen till sist när jag gav upp och sprang ut ur rummet, drog några djupa andetag så mindes jag att jag glömt att kolla i garderoben. Så kollade jag i garderoben och vóila. Så rusade jag iväg och höll på att få ett astmanfall (med tanke på att jag inte har astma så säger det ganska mycket) av sjukhet och så kommer jag fram och får vänta i en halvtimme. Och det visste Gud. Och fast att jag drömt att jag skulle komma försent och att Oscar skulle bli jättebesviken och aldrig mer prata med mig så visste Gud hela tiden hur det skulle bli, att jag skulle få vänta i vilket fall som helst. Och det visste väl jag också innerst inne. Men jag valde att inte lyssna på Gud utan jag stressade upp mig i onödan! Så Gud sparkade lite kärleksfullt på mig.

Men på tal om min dröm om Oscar xD Jag drömde att han hade mustasch och skägg och när jag träffade honom på riktigt så såg han ut precis som i min dröm (minus the silly outfit, nej, han gick inte i FLLkläderna). Jag ba omg... Fast det gjorde inget, han såg så vuxen och mogen ut att jag blev glad. För han var snygg, höhö.
Och jag fick prata av mig. Jag fick prata av mig! Hallelujah, på det! Och han lyssnade (större delen i alla fall, jag pratade ganska mycket)! <3 Jag har saknat att kunna prata med någon sådär. Någon som är intresserad av vad JAG har att säga. Och han hatar mig inte ens för att jag pratade Gud typ hela tiden heller. I think I'm a little inlove with him. Hehe. Konstigt va?
Men erkänn att "sov gott my princess :-*" skrivet från någon är ganska gulligt? .__. I like him. Blubb. Jag är fortfarande fetingosäker när det gäller Oscar. Jag tror fortfarande att han liksom inte gillar mig på det sättet. Jag tror fortfarande att han bara är med mig för att vara snäll. Och jag är fortfarande övertygad om att han kommer att hitta någon annan. Men samtidigt så måste det finnas någon anledning till varför vi håller på såhär. Vi har gjort det förr, liksom. Gud måste ha någon slags plan. För Han har ju tendens att göra så att om det inte går som Han vill första gången så försöker Han igen. Men det är ju Gud också. Han är lite svårtolkad. Kan ju lika gärna vara önsketänkande. ^^ Men jag är i alla fall lite beredd på att släppa taget om mig själv. För jag ska följa Guds väg. Jag försöker verkligen. Tror jag. Jag vet inte riktigt, men gör man någonsin det? Kan man någonsin vara säker på att man verkligen vandrar på Guds väg eller om det är den väg man tror att Gud vill att man ska följa? Det går ju liksom inte. Men jag antar att man märker det efteråt. Just nu tar jag faktiskt en dag i taget och försöker njuta av livet. Det fungerar ganska okej!

God bless you.

Jag är tillbaka. Lite förkyldare, lite tröttare, lite gladare, lite äldre (ett helt år äldre!), lite mer mogen (man mognar faktiskt lite när man har tid att få perspektiv på saker), lite mer emo, lite ensammare, lite socialare, och så vidare. Det var roligt. Väldigt roligt. Men när man tänker tillbaka så tänker man ju faktiskt bara på de roliga sakerna. För det var faktiskt väldigt jobbigt. Och eftersom det är jag som skriver så måste vi ta upp alla negativa saker först så att jag får ut det ur systemet.

Unizon.
För det första så kan jag ju säga att vi delades in i grupper direkt. Jag hamnade i en grupp där jag inte kände någon. Där jag inte ens var vagt bekant med någon. Där alla andra hade någon slags koppling till varandra från innan. Och när jag är ensam så blir jag väldigt reserverad och nervös. Jag iakttar hellre andra än säger något själv. Jag liksom försöker räkna ut hur de andra beter sig innan jag vågar bete mig alls. Jag fungerar inte ensam bland nya människor, jag är alldeles för social för det. Jag behöver människor jag känner för att jag ska kunna stå ut. För att jag ska kunna bli den ledare jag är född till att vara (det är därför jag är övertygad om att om jag hade hamnat på en skola där jag inte kände någon så skulle hela min personlighet ha ändrats och jag hade dragit mig in i mig själv, men det är en annan historia). Så det var jobbigt. Sen så var det så att när man INTE ville vara ensam så blev man ensam och när man ville vara ensam så fanns det folk överallt. När jag är på dåligt humör, så drar jag mig undan, jag lägger mig i min säng, jag ber till Gud och jag är emo tills det känns bättre och då sover jag. När man är omringad av människor i en kyrksal som man inte vill gå ut från, när man sitter där på en stol och känner sig rastlös och dum - ja, då blir man inte särskilt glad. Och jag är en människa som sover när jag är deppig. Det liksom bara är så. Och det var inte roligt att lyssna på folk som känt varandra jättelänge, det var inte roligt att sitta där och stirra på folk som skämtade med varandra och såg på en själv som om man var störd i huvudet (lite överdrivet). I was a freak. I did not like it.

Men man lärde sig en massa saker. Man fick skratta mycket, man fick andas och man fick leva i nuet. Det fanns ett schema som man fick följa och jag personligen älskar scheman. I skolan är det ju liksom bestämt när det händer saker. Hemma kan man organisera vad man ska göra när man tittar på TV-tablån. Så det gjorde mig lycklig. Och så fick man ju vara social med folk. Man fick vara speciell.

Frizon.
Sen var det Frizon. Frizon där jag var trött, hängig och hade ont i benen varje dag. Antingen stod man jättelänge eller så satt man på obekväma platser. Antingen hade man INGENTING att göra, eller så hände allt samtidigt. Sen var man ensam också. Eftersom en viss person man ville vara med sprang iväg hela tiden. Och visst, hon sa att man fick följa med, men för det första så sprang hon iväg utan att man hann reagera och när man väl följde med så såg man på henne att hon tänkte; "kan inte du dra härifrån, jag vill vara ensam med honom" och så såg de till att de gick ifrån en, att man inte följde efter. Sen sa man något om det och svaret var att "Du FÅR följa med om du VILL, INGEN har sagt att du INTE får följa med blablabla". Denne person har visst glömt att jag är väldigt bra på att läsa hennes tankar. Det brukar bli så när man umgås mycket med varandra. Men det är ju bara ett till tecken på att vi håller på att glida isär. It sucks. I miss when it was you and me and them.
Och så var det ju gudstjänster och ja, det var bra, de som talade sa bra saker och lovsången var underbar, men det gav mig inte direkt något. Jag hade lika gärna kunnat läsa en bok, lyssnat på lite musik och sett på en kristen film och det hade gett mig lika mycket. Men jag antar att det var meningen att andra skulle få ut något av det, att det inte var riktat till mig. Det är aldrig riktat till mig.
Så blev jag sjuk.
Och det regnade VARJE DAG. Det var LERIGT. Mina nya skor blev helt totalförstörda och ja, jag är såpass materialistisk att jag hatar när mina nya saker går sönder. Jag hatar det. Ursäkta, men så är det. Plus att jag hade packat för soliga dagar. Jag hade planerat att bli svettig och äcklig, inte kall och lerig. Mums. Och så var man så ful och skabbig och äcklig att man fick lust att hänga sig när man gick förbi alla snygga, kristna, glada och muntra människor. GAH.


Men till de bra sakerna nurå. Det fanns faktiskt sådana där med. För det första så är det ju inte sant att jag inte fick ut något av gudstjänsterna och bibelstudierna. Jag har lärt mig att Gud finns där, överallt, genom sorg och glädje, genom emoighet och flummighet. Gud finns där. Jag har lärt mig att även om folk är kristna så kan de fortfarande vara både idioter och helt vanliga, de är liksom som människor är mest - fast beroende av en Gud som de okristna inte är (sen finns det ju de som säger att de är kristna men inte tror egentligen och mestadels är kristna för att det ser bra ut, men i alla fall, det finns fakers överallt). Jag har fått perspektiv på saker. Allt har inte löst sig, men det känns inte lika jobbigt att ta itu med saker nu. Mikael (som höll i bibelstudierna) sa (och så stod det på en PowerPoint) något om att det inte handlar om att slippa att lida, bara för att man är kristen. Han sa att det kan vara hur dåligt som helst, även om man är kristen. Att släppa in Jesus i sitt hjärta kan lika gärna resultera i att allt blir kaos. Men Jesus finns där. Gud finns där, men inte för att ta en ifrån lidadet, utan för att gå med en igenom lidandet. Han följer en genom allt. Och det gjorde mig glad. Det gav mig en aha-upplevelse. Han pratade också om hur man ska leva när man är en såndär kristen. Han pratade om att stå på Bibeln och att man skulle ha den som en hatt som formade ens tankar. Haha, den bilden kommer jag aldrig att glömma. Men det var väl poängen. Det var i alla fall en bra poäng. Och jag känner mig närmare Gud. Eller i alla fall så att jag förstår Honom. Jag köpte en bok som heter Jesus på McDonald's & Gud hör bön(d)er + bonustexter av Magnus Sundell och själva delen Jesus på McDonald's var ytterligare en aha-upplevelse. För att citera lite.
"- Men nu ska vi inte prata om ledsamheter, sa han. Det var inte därför jag kom hit.
- Men varför kom du hit då? undrade jag.
- För att träffa dig så klart. Du har varit lite svår att få kontakt med på sista tiden.
Vad var det här? Hade jag varit svår att få kontakt med? Det var väl tvärt om? Det var ju han som hade varit långt borta och näst intill omöjlig att få kontakt med! Eller? Jag satt tyst och visste inte vad jag skulle säga."
Ja. För det kan ju kännas så. Som om Gud är långt borta. Men i själva verket är det vi som sitter i ett hörn, blundar och håller för öronen medan vi sjunger LALALALALALALAAAA om och om igen för att slippa lyssna när Jesus försöker få kontakt med oss, men vi envisar oss med att sitta där och att ignorera Jesus och skyller iställe på att Gud inte är där. Mikael sa att vi är tvungna att lära oss att veta att Gud var där hela tiden. Vi är tvungna att lära oss att se Guds tecken på att han är där. Och jag håller med honom.
Men nu har jag glidit bort lite från ämnet. Inte för att det gör något.
För att i alla fall avsluta den här saken som kallas blogginlägg så kan jag säga att även om vissa saker var skit så var det faktiskt underbart. Jag längtar tillbaka. Och jag längtar till att leva det liv Gud vill att jag ska leva. Jag längtar till att skolan ska börja, så att vi kan ta tag i den kristna skolgruppen, så att vi kan börja i vår cellgrupp, så att vi kan rekytera en massa högstadiebarn till ungdomskvällarna och så att vi kan föra tron vidare till den åldersgrupp då vi hittade till kyrkan. För det vore trevligt. Väldigt trevligt. Jag längtar till förändringarna. Till det bättre och sämre. Jag tänker lämna allt i Guds händer. Vem är på?

God bless you.

Nu när Dania är bortrest har jag er i mitt fullständiga våld! Och jag tänker SPAMMA SÖNDER ER! 8D Nej, men, förhoppningsvis finner ni mitt skrivande... Fyllande nog, fram till att mina kära Tvilling återkommer. (Jag hoppas verkligen du har det jättebra på Unizon+Frizon, älsk! Och fota mycket!)

Tillbaka till rubriken. Tillit, är ett begrepp som jag på senaste tiden haft många tankar kring.

Tillit är egentligen ett ofattbart luddigt koncept. Jag menar, orden Lita På Mig säger egentligen inte särskilt mycket; hur många olika sätt kan man inte lita på någon, egentligen? Det kan betyda allt ifrån "Lita på mig, jag betalar alltid tillbaka" till "Lita på mig, jag beskyddar dig alltid med mitt liv".
Jag tycker att folk är otroligt dåliga på att specifiera sig när de ber en lita på dem.
Och jag tycker att de borde göra det. Det skulle göra så många saker mycket enklare.
Nåväl, inte för att jag begär att mina vänner ska beskydda mig med deras liv; jag skulle faktiskt helst av allt vilja att de fokuserade på att hålla sig själva vid liv (jag oroar mig för mina vänner hela tiden). Och jag struntar i små summor pengar, då jag vet att det jämnar ut sig i slutändan - mina vänner är aldrig skyldiga mig monetära enheter, utan de är skyldiga mig mat. Rätt och slätt. Så inga problem där.

Jag uttalar mig vanligtvis helst inte om hurvida jag litar på mina vänner eller inte. Först och främst, jag vill inte såra någon med sanningen, för chansen finns att de misstolkar den. För det andra, jag vill inte ljuga för dem. Så, jag låter helst bli. För sanningen är helt enkelt den att jag litar inte på någon helt.
Och det är inte deras fel, och det är inget jag kan, eller vill, göra något åt. För det är sån jag är.
Att släppa in någon, det är också väldigt luddigt. Att släppa in någon kan innebära att man berättar för dem om saker man inte berättar bara sådär, annars. Att släppa in någon kan också innebära att man sedan förväntar sig att de stannar kvar efter att man har berättat. Det första har jag lite problem med.
Det andra är en omöjlighet.
Och det är, helt och hållet, en skyddsmekanism som jag inte vill montera ner. Man skulle kunna tro att den håller mig ifrån de som står mig nära (vilket till viss del är sant, rent tekniskt). Men egentligen håller den mig så nära de som jag bara kan komma utan att springa därifrån. För det är mycket lättare att närmare sig någon när man har sin varningslampa; det känns säkrare, även om tillit aldrig kan vara riktigt säkert. För man vet aldrig, det gör man faktiskt inte. Och poängen är inte att man ska veta.

Jag har citerat Dania, och det här citatet, många gånger tidigare; men det handlar inte om att veta.
Det handlar om att tro.

And, as long as I have my guard up, I can try to believe that you actually mean what you say.

Sincerely Yours,

Omg. Jag läste igenom några gamla blogginlägg, och det enda jag har att säga är; LOL. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att det är så sjukt pinsamt. Det är så sjukt ofattbart att det där var jag för några månader sen. I was Han-Med-Stort-H-girl. Jag trodde aldrig att jag kunde vara den tjejen.

Och nu kan jag knappt tro att jag var den tjejen.

Den 23 Mars skrev jag det här: Jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt. Allt jag vet är att när han ler och vinkar mot mig känns allt okey. När han kramar mig känns allt... Rätt. De där en, två, tre sekunderna då han håller mig intill sig, kan jag tillfälligt, nästan släppa taget. Ögonblicket är så kort att jag knappt märker det men det är så det känns. Just det ögonblicket är det enda som jag inte är gruvligt nervös omkring honom. Och jag önskar att jag kunde känna så för alltid. För jag är så lycklig.

Jag hade helt glömt bort den känslan. Jag minns förälskelsen, jag minns euforin; jag minns lyckan över minsta lilla. Jag minns att jag såg honom i en liga och jag i en annan. Jag minns hur jag tänkte att jag inte är bra nog för honom. Jag minns när förtrollningen bröts och magin försvann och... Han helt plötsligt blev, jag vet inte, mänsklig. Jag minns när mänsklig blev till idiotisk vilket blev till hemsk och tillslut outhärdlig. Och jag minns allt som följde det (det vill säga, the majority of this whole ridiculous shebang). Jag minns hur jag visste men inte kunde inse. Och mest minns jag hur det hela slutade.
Men när jag läser den där texten, som jag skrev den 23 Mars, då händer något mycket märkligt.
En del av mig börjar vrålgarva för att det låter så löjligt. Och för att jag inte kan föreställa mig, inte ens i mina vildaste fantisier, att jag skulle kunna skriva eller ens känna en sådan fånig sak som det där.
Men en ganska stor del av mig minns helt plötsligt hur det kändes. Mitt bland allt kaos som var (och fortfarande är) mitt liv, mitt bland allt kaos som var (och fortfarande är) Honom, minns jag hur det kändes att vara lugn. Trygg. Säker. Av alla ställen, av alla människor det kunde ha varit, så var det Han. Ironiskt, men. Och nu när jag minns så kan jag nästan... Känna det, precis som det kändes då.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men den där personen, fullkomligt psykopatisk eller inte, bidrog faktiskt med något till mitt liv som jag saknar. För jag saknar den känslan. Den var så enkel.

Känslor och kärlek är inte speciellt enkelt, annars.

Sincerely Yours,