hyperaktivitet

Ja, men bara för att Dania fick skriva blogg vill jag också :'oo Och jag åt faktiskt inte cheese crunchers I hennes hår, hon överdriver (hur skulle jag få plats där, liksom?) -.-' Och nu säger Dania att hon faktiskt har ganska mycket hår och gör fjortisflippen med sitt KORTA hår och jag ba men så liten är inte jag och hon ba jo du är så liten och man typ nypa dig i kinden med värsta bebisröst och jag dör för att jag är så lycklig och jag skrattar så mycket att jag har typ ONT och ahahahaha Dania känner inget i sitt knä!

Sincerely Yours,

Nu är jag i Sthlm :D Och jag har varit en massa med Ree och vi är typ störda och jag är trött och bakis på lycka och jag är så otroligt glad :D Ree är väldigt, väldigt störd <3 Och hennes tangentbord typ hatar mig, jeez XD Haha.. Eh.. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva :o Imorgon är det Simple Plan :D Och på lördag ska vi på dejt XD Och på söndag åker jag hem :( <--Fulast!

Ree tyckte att det där var roligt xD Och nu sitter hon på golvet xD Och nu äter hon cheese crunchers i mitt hår XD It's disgusting! BLÄ!

Nej, nu ska jag sluta skriva, jag får inte fram något, hahahahhahahahhahaha xD

Stockholm, here I am! :D

God Bless!

Ah, alltså, jag dör snart litegrann. Jag funderar på att gå och lägga mig typ nu, men jag inser att jag kommer vakna så förbannat tidigt om jag gör det. Lägger jag mig nu så är jag uppe vid sju och tåget imorgon går inte förräns 13.47 eller något såndant. Men då är frågan.. Att slå ihjäl tid NU eller att slå ihjäl tid IMORGON? Jag kan ju för sakens skull vara uppe till i alla fall tio. Jag ska nog äta något också, för jag sover längre om jag inte är hungrig på morgonen. Som det är nu så brukar jag hungra ihjäl innan jag kommer upp typ. Och man kan inte sova när magen kurrar, även om det indirekt borde vara lättare att sova då, eftersom man inte har någon energi.. NÅJA, jag babblar!

Det kommer att bli tyst i bloggen medan jag är där borta, haha. Som om vi kommer att ha tid att skriva, schemat är ganska fullt. Enligt mig i alla fall. Hela imorgon kommer vara helt kaotisk! Det kommer att bli så underbart! Det gör inte ens något om jag inte får plats i kjolen jag ska köpa av Amanda (för ärligt, hon är ju LITE mindre än mig!) och om jag gör det så spelar det ingen roll att jag kommer att se tjock och ful ut, för ärligt, jag har ju min Ree med mig hela tiden! Jag kommer att träffa typ hundratals människor, men det GÖR ingenting, för jag får skratta med Ree! FEM DAGAR MED REE! OCH SIMPLE PLAN! DET ÄR PWN, DET ÄR KÄRLEK, DET ÄR VÄRT CAPS LOCK!

Jag tror jag ska springa iväg och äta något för att sedan sova, för då är det snart imorgon! AH! IMORGON! <3<33<3<3

Stockholm, here I come!

God Bless

Thought you had
All the answers
To rest your heart upon
But something happens
Don't see it coming now
You can't stop yourself
Now you're out there swimming
In the deep

Life keeps tumbling
Your heart in circles
'Til you let go
'Til you shed your pride and
You climb to heaven
And you throw yourself off
Now you're out there spinning
In the deep

In the silence
All your secrets will
Raise their worried head
Well, you can pin yourself
Back together
To who you thought you were
Now you're out there livin'
In the deep

Åh, men vilken perfekt låt. Seriöst.

Människor är som pussel; det enda sättet man kan förstå dem är att hitta bit, för bit, för bit, och sedan sätta ihop dem till en helhet. Att hitta bitarna krävs en observation av det nästan osynliga - det krävs ett öga och öra som reagerar på små, små ledtrådar. Det krävs att man ska kunna läsa mellan raderna och dra kopplingar och slutsatser om det man ser. Varje handling och varje ord är grundat på något; varje egenskap och varje brist har sina rötter i det förflutna. Det gäller att finna den största drömmen och den största rädslan hos någon för att förstå vad som driver honom eller henne. Vad som betyder något, vad han eller hon brinner för, vad som är en öm punkt. Hur personen är funtad helt enkelt.

De flesta personer... Stämmer. Alla bitar är i harmoni med varandra för att de passar. Man kan ta in helheten - den är hel, därför kallas den helhet. Men vissa personer motsätter sig själva. Och bitarna passar inte, hur mycket man än plockar isär och sätter ihop, plockar isär och sätter ihop. Och det finns ingen helhet att ta tag i; det finns inget konkret att greppa, ingen ingång till att kunna komma människan under skinet. Och för en pusselmästare är detta hinder ytterst frustrerande.

Jag borde inte försöka förstå vad som driver folk om jag inte ens vet vad som driver mig.

Sincerely Yours,

Jag är så grymt trött! På ett bra sätt! Jag har bara varit mig själv idag och jag är så himla lycklig för att det gick. För att han gillar mig ändå och för att han inte gick därifrån. Jag är så lycklig för att vi höll varandra i händerna under filmen. Jag är så lycklig för att vi spontankramades då och då. Jag är så lycklig för att han pussade mig på kinden. It's sappy, sappy, sappy, sappy! Men jag är lycklig!
Det var inte ens planerat. Jag gick hemifrån och väntade mig att vi skulle umgås i någon timme och sen skulle jag hem och vara ensam igen, men det slutade med att vi spenderade hela dagen med varandra. Det är inte det att vi var allmänt gulliga och för första gången gick runt som om vi verkligen hörde ihop, det var det att jag kunde tjata hur mycket som helst och säga de mest störiga sakerna i universum och det enda han gjorde var att svara eller att skratta med mig. Det bästa var att han valde att stanna med mig. Trots att jag är jobbig.
"Jag vet ju att jag är energikrävande."
"Jag tycker inte att du är energikrävande. Snarare tvärtom. Du ger mig energi."
<3
Nu ska jag sova!

God Bless!


(PS: I över-, över-, övermorgon!)

På paus ifrån pluggandet:

Jag skulle inte bry mig ett dugg om vem du faktiskt är. Jag tycker rent av om dig för den du faktiskt är, oavsett vem det visar sig vara; jag gillar liksom dig för dig. Och det spelar ingen roll om du inte är som jag vill att du ska vara. För jag vill ju mest av allt att du ska vara precis som du vill.

Jag kan i alla fall hoppas att faktum att jag verkar glad att se dig (och det är jag) är som ett litet extra ljus i din vardag. Jag hoppas att jag är en del av de små sakerna som gör dig glad och som får dig att må bättre; din dolda men förgyllande sol. Du behöver inte ens märka av det. Du behöver inte medge, erkänna, acceptera, bekräfta eller ens kännas vid att jag kanske gör något för dig. Bara jag gör det.
Det skulle jag vara nöjd med, bara det.

Sincerely Yours,

Ja, men det är så. Det är ju så att ensamheten är det värsta som finns; det som kan äta upp en inifrån, dag för dag, bit för bit. Det går långsamt och det går i vågor men i slutändan är det alltid där. Ensamheten, och det där som en gång var ett stort, rött hjärta. Som älskade, som älskade att älska och som älskade att vara älskad. Och framförallt älskade att veta det. Nu... Vet jag inte, men det är ju så. Det är ju så som rubriken säger.

Ja, nu kanske det blev lite intressantare för oss och för de läsare vi har. När vi faktiskt följer någon slags... Tankegång. För oftast är det så att Dania skriver något och så skriver jag något och så skriver hon något och så fortsätter det. Man skulle kunna säga att den här bloggen är lite som en ventilation för oss. Faktum är att Dania är den person jag varit vän med längst av de jag står nära, hon vet allting om mig och fungerar precis som jag gör, så därför har jag i princip alltid ventilerat det jag känner inför saker här uppe i Stockholm för henne där nere i Skövde. Och vice versa. Det finns ingen som ser mig mer arg eller svartsjuk eller... Mörk, än Dania. Det finns ingen annan som har sett lika många dåliga sidor av mig. Det, om något, är ett tecken på att kärlek är mer än ett mirakel, större än ett underverk.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det jag skulle skriva om var religion. Och att det är ett av de få saker som jag och Dania inte har gemensamt. Eller helt enkelt, det är en punkt som skiljer oss åt; för Dania, som ni förmodligen vet vid det här laget, är kristen, och det kan jag inte direkt påstå att jag är.
Jag har otroligt mycket respekt för Dania's religion, och för alla andra som tillhör den. Jag anser att respekt är grundläggande för mänskligheten; utan respekt lär man inte uppnå mycket, och man lär framför allt inte få särskilt mycket respekt tillbaka. För att kunna förvänta sig att andra accepterar ens åsikter och värderingar bör man acceptera andras sätt att leva också. Det är så självklart för mig.
Jag själv är döpt inom, och tillhör officiellt, den katolska kyrkan. På pappret är jag katolsk och då menar jag verkligen endast på pappret. Jag skulle inte kalla mig själv katolik. Jag skulle inte ens kalla mig själv kristen. Jag skulle inte säga att jag tillhör någon religion, men jag skulle inte heller säga att jag är ateist; jag säger det, vid vissa tillfällen, för att det helt enkelt underlättar för mig och för andra om jag går med på den felaktiga stämpeln. För att jag inte orkar dra en lång utläggning om min personliga tro.

Om man frågar mig om jag är kristen, skulle jag säga nej, vilket jag reden påpekat tidigare. Om man frågar mig om jag är troende skulle jag å andra sidan säga ja. För jag är troende, hela jag är uppbyggd på att jag tror. Jag tror på saker som kommer ur kristendomen. Jag tror på saker som kommer ur ateismen, och jag tror på saker som kommer ur buddhismen, för den delen. Jag tror på mänskligheten, på kärlek, på förlåtelse, på logik, på att alla är goda och onda, på att energi finns kvar efter att man dött, på medkänsla, på medglädje och på medlidande, på att faktum att jag tror på en av dessa saker inte utesluter möjligheten att tro på en annan av dem. Jag tror på att jag tror för att kunna lita på något, hoppas på något, ha något överhuvudtaget. Jag tror på att jag tror för att överleva. Jag ber för att det hjälper mig. Jag ber inte till någon speciell, jag bara ber. Och jag tillhör inte någon religion.

Jag vet inte hur många kristna och hur många ateister jag fått emot mig genom mitt liv...

Sincerely Yours,

Vi drar många metaforer i den här bloggen. I alla fall jag. Interna metaforer som bara jag och Ree förstår. Men det är vår blogg, ellerhur? Vi skriver den för varandra. För att kunna ha koll på varandra. Och sen om någon annan vill läsa det, så får ni väl det. Fast ni kan ju glömma att det här är allt, vi pratar faktiskt enormt mycket med varandra annars också. Här drar vi ofta upp det vi inte hinner dra upp med varandra. Det brukar sluta med att om någon av oss skriver något så pratar vi om det i alla fall. Om det är viktigt. Om det är något som verkligen berör oss. Som Ree's föregående inlägg. Som jag hade velat diskutera det här med Ree länge, länge, länge. Mestadels för att säga; "JAG VET! JAG FATTAR PRECIS DET ÄR SJUKT JAG HAR TÄNKT PRECIS SAMMA SAK!", men i alla fall. Eftersom hon inte är inne just nu så får jag väl skriva ett blogginlägg istället! Jag vet att typ Wero har tänkt "Varför har inte Milja bloggat?" varje gång hon har kollat här, haha. Eller inte. Vi kan ju låtsas i alla fall.

I alla fall!
Det jag skulle skriva idag är typ ett svar på Ree's föregående inlägg, så jag föreslår att ni läser det eller kommer ihåg vad hon skrev så ska jag försöka göra samma sak (för det här kan lika gärna sluta i hejkomochhjälpmig istället för där jag vill att det ska sluta).
Val. Det var det jag ville skriva om, tror jag. Eller mål i livet. Jag minns inte riktigt. Men tänk dig såhär, det är såhär jag tänker det i alla fall;
Du står på en väg, en asfalterad väg och vägen fortsätter åt höger. Men åt vänster så viker det av en liten, liten smal grusväg som inte ens kan kallas väg, utan möjligtvis kan kallas en stig. Du får en känsla av att du kanske borde vika av vägen och gå på stigen, fastän det är både säkrare och enklare att gå på den asfalterade vägen. Och om du tittar noga så kan du se att det står någon där borta på den lilla stigen. Du vet direkt att det är någon vänlig, någon som tänker gå med dig på den svåra vägen och som till och med kommer att leda dig tillbaka när du går vilse. Men du tvekar. Du vet inte ifall du vågar. För om du tar den svåra vägen så måste du släppa ditt liv och du kan inte vända tillbaka. Men tar du den vägen du brukar ta så är allt som vanligt. Du går ensam mot ett mål du själv bestämt på en väg du känner igen. Det är trygghet. Det är ensamhet. Och man måste välja ifall det är värt att fortsätta på den vägen när man tror att man vet vad som väntar, men man vet egentligen ingenting alls. Man måste välja vad man hellre gör, om man hellre är stolt och går ensam och är rädd och sårbar för omgivningen eller om man vill gå på den smala vägen, tillsammans med någon som letar rätt på en när man går vilse, med någon som knuffar på en när man inte orkar gå längre, med någon som skrattar åt ens dåliga skämt och ger dig en kram när du känner dig ledsen. Man måste välja mellan att fortsätta gå på en rak, asfalterad väg med klara mål eller att gå på en liten stig med hinder där man kan gå vilse hela tiden utan att veta vart man är på väg och det är inte enkelt att välja. Inte alls. Men det måste göras och man måste välja. För väljer man inte så hamnar man automatiskt på den asfalterade vägen alldeles ensam. När man ramlar och skrapar upp knäna så får man ta hand om det själv. Eller så stapplar man av vägen och in i skogen så att någon kan hitta dig och ta hand om dig och ge dig valet att följa efter till den Rätta vägen eller att gå tillbaka till vägen där man först skrapade upp knäna på.

Och ni som känner mig, ni visste väl direkt att jag pratade om Guds väg och Jesus? Det var väl ändå ganska uppenbart? Men det var ju det som var poängen också... ;P

Nej, men ni förstår vad det är jag säger? Jag säger att jag inte har någon aning om vart jag är påväg och att vägen jag valt att gå på, den lilla, svåra stigen, den är inte så enkel. Men jag har någon med mig, någon som leder mig och framför allt någon som älskar mig. Ända sedan jag valde att vika av den stora vägen så har jag haft Jesus, som, när jag medvetet springer in i skogen för att komma ifrån det jobbiga, står kvar och ropar på mig tills jag hittar tillbaka till honom. Jesus, som, när jag ångrar mitt val och ränner iväg ensam, får mig att inse att jag inte klarar mig utan honom. Han går med mig, hur många gånger jag än ångrar att jag valt Hans väg. Han ser på mig och han älskar mig så otroligt mycket att det är svårt att inte älska honom tillbaka. Det är svårt att inte vara tacksam. Det är svårt att inte le när någon ler så fånigt stort emot en. Och det är svårt att inte vilja dela honom med andra. Liksom hallå! Här är Jesus, lyssna på vad han har att säga och följ honom! Han är världens mest otroliga snubbe. Liksom, känner ni någon som kan gå på vatten och mata 5000 människor (eller vad det nu än var) på tre fiskar och fem bröd? Nej, exakt.

Men nu behöver ni inte vara oroliga om ni har stått i vägskälet och valt fel väg. Det kommer fler tillfällen. Faktum är att du när som helst bara kan vika av mot vänster och gå rakt in i skogen om du vill det, för om du inte hittar Jesus så hittar han i alla fall dig. För han älskar dig och han är ju faktiskt så skillad att han kan hitta dig när du är vilse och att han kan göra så att du hittar honom också. Det är ju ändå Jesus vi pratar om!

Nu lämnar jag resten till er!

God Bless!

För ett tag sen började jag tänka på val. Jag vet, jag är inte den första, och det har sagts miljontals gånger förut hur många val det finns här i livet. Det finns medvetna val, det finns genomtänkta val, det finns impulsiva val; det finns val vi inte ens vet är val, det finns val som vi vet att vi måste göra fast vi inte vill. Ibland tror vi inte att vi har ett val. Ibland har vi valet att inte välja. Vi har så många val, att faktum är att valet att inte välja känns mer och mer lockande, att vi inte kan bestämma oss längre.

Jag har nått åldern då valet om framtiden är något som jag påminns om varje dag. Nu när jag är sexton, snart sjutton år gammal, har jag oundvikligen börjat inse att jag håller på att växa upp och att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra med mitt liv. Jag står på tröskeln till en väg som tydligen är min (och som jag inte alls vet vilken den är) och jag är livrädd för att jag inte är redo. Jag är inte redo, jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte ha ett ansvar som jag inte tror att jag kommer klara av.
Det är inte det att jag ser mig själv som speciellt omogen. Jag tycker personligen, och har fått höra många gånger, att jag tvärtom är väldigt mogen för min ålder; att jag för och uttrycker mig som om jag vore mycket äldre än jag egentligen är. "Mogen nog att veta att det är okey att vara omogen ibland", som jag brukar säga. Jag har alltid sett det som ett resultat av det jag varit med om. Det känns som om jag varit med om väldigt mycket. Ibland undrar jag hur jag hunnit gå igenom så väldigt mycket på så väldigt lite tid. Och allting som hänt, allting som sagts och gjorts och tänkts och känts, allt har lämnat sitt egna avtryck. Det finns inte en endaste del av mig som är orörd. Det finns inte många delar av mig som är oskadade. Och när jag tänker tillbaka på hur mycket jag har förändrats känns det som att en liten del av mig dör för varje minne jag kan förmå mig själv att ta fram. För jag minns en flicka som kallade sig själv rebell, och ansåg att hennes enda uppdrag i livet var att gå emot strömmen och visa att det var okey att vara sig själv. Och jag minns en flicka som levde för sina medmänniskor, som brann för jämnställdhet, för rättvisa och för oss som en kollektiv helhet. Som var villig att ta på sig rollen som den som inte bara står vid sidan och tittar på utan går ut i världen och förändrar den. Och framför allt minns jag en flicka som såg på andra och ville höra deras historia; inget annat än snäll och givmild, inget annat än en person som tog för givet att alla borde ha någon att prata med, någon att lita på. Någon som såg dem. Hon älskade livet, hon älskade att älska. Hon hade ett mål. En mening. Och det gör mig ledsen, att veta att när jag ser mig själv i spegeln nu, ser jag inte längre den flickan. Och flickan jag ser älskar varken livet eller att älska. Faktum är att hon inte är speciellt entusiastisk inför någon av dem.
Vad kan jag ha sett på de sexton, snart sjutton varv runt solen jag levt, som gjort mig så otroligt blasé?
Jag hade ett mål i livet. Det var att bli ihågkommen som någon som gjorde nått. Jag ville att folk jag träffade skulle minnas mig som nån som förändrade dem, som bidrog med något till deras liv; jag ville vara någon som man aldrig kunde glömma. Det var därför jag valde samhälle. Det var helt uppenbart för mig. Jag var helt säker på att det var Min väg. Och jag visste att jag skulle klara det oavsett vad.
Men framtiden, den är inte lika självklar för mig längre. Att framtiden, vilken framtid som helst, ens kan existera som en självklarhet är inte självklart för mig längre. När folk frågar vad jag vill göra med min framtid kan jag inte låta bli att undra vilken. Vilken framtid snackar ni om? För jag ser på den här så kallade framtiden, och jag ser ingenting. Jag kan inte se mig själv bli nånting. Jag kan inte se mig själv växa upp, välja en väg att gå på och sen gå på den, jag kan inte se det, det går inte. Jag kan inte planera för något för allt jag har fokuserar på att ta sig igenom dagen. Jag kan inte leva utan att förtränga det som hänt och blunda för det som kommer. Jag glömmer bort allt som inte är här och nu.

Och kanske är det därför jag är livrädd för tröskeln som sakta men säkert närmar sig mig för varje dag som går. För jag kan ju inte ens se den. Jag kan omöjligt förutspå hur det kommer gå när jag ska ta mig igenom den. Och sen då? Är det meningen att jag ska flytta utomlands, skaffa en egen lägenhet och plugga, samtidigt som jag jobbar deltid som servetris på ett fik och precis klarar mig på min halvkassa lön och alla studielån jag tagit? Är det sen meningen att när jag gått klart min utbildning ska jag börja längst ner igen för att arbeta mig upp till toppen? Är målet ett stort, ljust kontor med glasdörrar och ett skrivbord med en Mac på, jag som den schyssta men krävande chefen som kommer in med en kaffe i handen varje morgon och säger åt mina anställda att inte störa mig förens jag fått koffein i blodet? Kommer jag bo i en liknande modernt inredd, stor och ljus lägenhet, med enorma fönster och fin utsikt? Kommer jag vakna brevid Den som jag vet att jag kommer leva med i resten av mitt liv? Är det livet?
Alltså, ja. Tydligen. Förhoppningsvis. Och om jag bara anstränger mig lite för att släppa spärren som säger att jag inte får så kan jag se det framför mig. För första gången på länge kan jag se en mening.

För att avsluta - en låt som beskriver det sistnämnda:

Jag är ung, trots allt. Jag tror fortfarande på att kärleken är det vackraste som finns.

Sincerely Yours,

Where you come from and where you wanna go this time on?
Tell me, lover, are you lonely?

Alltså, idag var den bästa dagen på länge. Inte för att något speciellt hände idag eller för att jag var på jättebra humör, inte för att något eller någon gjorde mig überlycklig, men snarare... För att jag inte var olycklig. Jag mådde bra hela dagen. Det var stabilt, det funkade. Allting bara funkade. Smärtfritt.

I allmänhet har jag kanske inte mått toppen på sistone. Det har funnits tillfällen då jag varit lycklig, mycket lyckligare än det här, men jag har ändå nått en punkt varje dag då jag av någon anledning blivit deppig. Och, ingenting har riktigt fungerat. Bitarna har inte passat ihop. Idag passade allting verkligen ihop. Idag, istället för att komma till skolan och känna mig omotiverad, opepp och osocial, kändes det jag gjorde och sa naturligt. Istället för att vilja sätta mig i ett hörn och dra något gammalt över mig kändes alla sociala situationer bekväma. Det var lätt att prata med folk, att bara vända sig om i klassrummet och säga något till personen bakom, att stanna i korridoren och växla några ord med människor man annars pratar med alldeles för sällan. När folk skämtade med mig skrattade jag på riktigt. När folk skämtade om mig skrattade jag med dem. Och mitt skratt var varmt, äkta på en helt annan nivå än på sistone. Jag kände en samhörighet, en tillhörighet till omgivningen som jag inte känt på så länge att jag helt glömt hur det känns att känna sig levande, att verkligen vara närvarande. Idag var jag där. Jag var där på riktigt. Och det kändes som att de flesta var där på riktigt med mig, och att de kände att jag var där på riktigt med dem, oavbrutet. Det var ett helt annat jag och ett helt annat vi.
Det är därför den här dagen var den bästa på länge. För att jag... För att jag kunde känna mig själv, för att jag sa nej till den där tomheten som bor inuti mig och la alla mina problem och komplex på hyllan. Allt det där som jag gått runt och tänkt på; om familjen, vännerna, framtiden. Jag bara släppte det.

Vet ni? Jag tror faktiskt att mitt självförtroende blev lite bättre. Det känns fult att säga det såhär, men jag kände mig som mig själv, blev påmind om vem jag är. Och jag tyckte om det. Jag tycker om att veta att jag inte helt förlorat förmågan att tycka om mig själv. Och det är... Så rätt, att sluta oroa mig och bara se vad som händer. Att endast fullfölja de plikter jag känner för (jag är otroligt pliktrogen och är ändå lojal mot allt och alla). Att göra det jag vill och framför allt känner för. Att prata och umgås med dem jag vill prata och umgås med. För det fick mig att märka hur desperat jag hållit fast vid kontrollen och rädslan och rädslan för att förlora kontrollen och hur förbannat mycket det faktiskt tär på mig.

Oavsett hur länge det varar betyder det mer för mig än någonsin. Så, nu njuter jag av segern.
Resten? Det får bära eller brista.

Sincerely Yours,

All I've gotta say is I must have done something good
You came along one day and you rearranged my life
All I've gotta say is I must have done something right

Alltså, jag vet att jag har en tendens att vara deprimerande här. Det är för att jag det senaste året gått ifrån att vara en ganska optimistisk person till att vara otroligt pessimistisk. Och jag vet att det inte är bra. Jag vet det. Jag tycker inte om när folk försöker läxa upp mig om vad jag väljer att tro och inte tro på; det är mitt problem, oavsett om jag har eller inte har den blekaste aning om vad jag ska göra. Det är mitt dalande hopp och mitt självfötroende som går i en konstant nedåtspiral. Jag löser det, sen.

Samtidigt som det ser så jävla mörkt ut för min del (ursäkta språket) så vet jag att inte allting är helt hjälplöst. Och det är sånna saker som gör att jag ser på de kommande vinterdagarna med lite mindre fasa. De blir lite bättre, lite uthärdligare; sånna saker får mig kanske inte att skratta, men de får mig att dra lite på munnen. Som att det fungerar mellan J och N, som att det gick bra idag när F och C träffades - mer än bra, mer än bättre än bra, över förväntan. Det gör mig glad att det finns personer som har en chans att få det att funka. Det finns personer som har fått det att funka ett bra tag nu. Det finns förhållanden som hållt månader, upp till ett år, två år; och det finns de som är på god väg mot det strecket. Jag känner många lyckligt förälskade par. Lite svider det att veta att man själv inte tillhör ett, och jag tycker verkligen inte om att umgås med folk som hånglar och gullar sig sisådär varannan sekund, men jag är ändå lycklig för deras skull. Och jag inser att jag förmodligen skulle vara likadan om det var jag (egentligen inte, men vi kan låtsas, orkar inte förklara). Och... Kärlek, det är ju den största delen av mig. Jag kanske inte tänker bli kär igen och jag kanske inte trivs med att veta att jag kan älska folk (orkar fortfarande inte förklara) men jag önskar fortfarande att det gick. Att jag klarade av det.

Jag tror att det är därför jag trivs med att leka matchmaker. Kärlek gör mig glad, samtidigt som den gör mig olycklig - men olyckan är något man får ta, den är ändå ingenting gentemot deras lycka. Jag tycker om att sysselsätta mig själv med annat än mig själv, ibland. Speciellt med något som tonårsförälskelser.

Mitt projekt den nästkommande tiden är "Operation: The Object of Affection". Beware, is all I say.

Sincerely Yours,

Put down your arms and wrap them both right around me.

Medicate me again, so I fall away. Medicate me now, so I fall away.
Av någon instinktiv anledning gillar jag låten Boulders med New Found Glory väldigt mycket. Jag vet inte om det är för att jag instinktivt reagerar på den, instinktivt relaterar till den, eller instinktivt känner igen det pop/punkiga soundet som så länge dominerade mina högtalare; men något är det, för jag kan känner alltid ett slags välbehag av att lyssna på den. Som om låten sväljer mig och lämnar en plats mellan versen och refrängen där det är meningen att jag ska sova. Vissa låtar har den effekten på mig. Färre än förut, men å andra sidan har jag inte samma relation till musik som jag hade för två år sen.

I feel locked away
With the weight of the world on my shoulders
Crushing on my head are boulders
Made of lies and dust from all of us

I feel torn between
Two different sides of an opinion
Don't know what state I've been in
Don't believe in trust for only one of us

What of the bonds we've made that have started to fade?
We can't control the time but right now I'll take
What I can get out of my life

Sincerely Yours,

Jag är trött, så otroligt trött. Men det gör ingenting, jag klarar det. Min hjärna är mosig och jag känner hur mentalt utmattad jag är. Det är så jobbigt att sträva efter att ta sig till Ljuset, men det är så svårt när man inte har några vingar. När man är en skugga. Och när Ljuset är grumligt och när det inte lyser lika klart, då är det svårt att hitta motivationen. It's easy to be anxious. Jag är trött. Och ärligt, är det värt att fortsätta upp? Är det värt att kämpa när det man får när man kämpar, det är inte det man trodde det skulle vara?
You know how I always sleep when I'm depressed. It's so much easier than being awake. And you fall asleep, hoping that when you wake up, everything's better. Although it rarely is. Det handlar om att skjuta undan sina problem och inte låtsas om dem. Det handlar om att förtränga verkligheten. För vem gillar egentligen att titta på den grå vardagen och inse att det inte blir bättre än sådär?

Fast det finns ju en massa bra saker. Om dryga två veckor så är jag påväg till Ree och jag kommer vara där i hela fem dagar. Fem! Helt underbart.
Och så är det ju höst. Och hur skabb folk än tycker att det är, så älskar jag det. Jag älskar att se mig om där jag går och jag älskar att världen ser sådär stökig ut. Jag älskar färgerna, jag älskar det gråa, jag älskar kaoset. Jag älskar till och med regnet. Fast det är väl inte så oväntat. Åh, jag glömde en annan sak! Jag älskar min vinterjacka också! Och så älskar jag att jag har så många, underbara vänner som jag inte förtjänar. Jag vet ju att jag är energikrävande. Jag vet ju att jag suger glädjen ur folk. That's just who I am. Det har ju alltid varit så.

Nu ska jag sova.

God Bless You!

I had something better waiting ahead
I try to take control of my heart
I had something better
But I'll tear it down and I'll tape it up
By my own design I fall apart
As time passes by I fall apart
But the memories never die

And I still recall every summer night
It seems like yesterday but I'm still a world away

Svindlande tankar, svindlande känslor, svindlande fysik. Mitt liv just nu är ett enda stort svindlande.

Min omgivning håller mig upptagen om dagarna; min hjärna, och framför allt mitt hjärta, håller mig vaken om nätterna. Det finns ingen vila, det finns ingen tid för vila. Det finns ingen tid för ingenting. Det finns bara händelser på händelser som måste upplevas, problem på problem som måste lösas, ältande på ältande som aldrig tar slut. Hela tiden finns det ett måste - jag måste göra det här, jag måste lyssna på det här, jag måste fundera över det här. Och mitt bland allt mitt måste finns det en liten röst som långsamt viskar: men jag då? Hur mycket tror du att jag orkar egentligen utan att be någon om hjälp?
Mer, jag tror att jag orkar mer. Lite till bara. Kan inte skada.
Men det skadar. Det skadar allting. Det skadar min kropp, det skadar min själ. Det skadar mig. Det skadar mina nära och kära (vilket, om det skulle gå för långt, är något jag aldrig skulle förlåta mig själv för). Och jag vet inte varför jag inte bara vägrar; vägrar allt överanalyserande och övertänkande och styrande och låter livet ha sin gång. Jag kan inte vägra! Jag vill inte vägra! Och jag vill inte för att jag är rädd för att om jag vägrar kommer all den tomhet och tristess som jag förtränger att äta upp mig inifrån. Och jag är rädd för att så snart jag slutar bevaka alla möjligheter kommer den där oönskade överaskningen att smyga sig på mig. Och jag är rädd, jag är rädd för hur rädd jag är. Och tron svajar.

Hela min existens sen jag vet inte hur länge är ett enda uppskjutande av det oundvikliga. Och när det oundvikliga hinner ikapp mig, må det vara att all energi tar slut och luften går ur mig, eller att tårarna äntligen rinner över och jag inte kan sluta gråta, eller helt enkelt att jag springer och springer och helt plötsligt finns det ingen väg att springa på och inget annat att göra än att vända mig om och ta tag i det där som jag springer ifrån; när det oundvikliga hinner ikapp, det är då som allting bara faller isär.

Jag orkar inte mer. Jag lägger av nu. Jag sänker vapnen, jag slutar fly. Och när tiden är inne för det kanske jag äntligen kan låta mig själv falla; oavsett hur rädd jag är för att du inte kommer fånga mig.

Sincerely Yours,

Den säger typ jättemycket just nu. Mmh. Plain White T's <3

God Bless You

It's okay when there's nothing more to say to me
And the peaceful quiet you create for me
And the way you keep the world at bay for me

Jag kom på hur mycket jag tycker om närhet. Om man står någon nära kan den fysiska kontakten kännas oerhört speciellt, som ett uttryck för den där intima gemenskapen man delar, bara du och jag.

Det är när du och jag blir du och jag som du gör mig riktigt... Lycklig. De små sakerna, som när du säger något random som egentligen inte är gulligt men som får mig att känna mig omtyckt. Som när du slår dig ner brevid mig och jag inte kan vara arg på dig längre för att jag vet att du aldrig skulle såra mig med flit. Och det känns så rätt, så lätt, att bara krypa ihop där intill och lyssna på ditt hjärta slå. Lika enkelt som att hålla dig i handen eller sitta lutad mot dig i ditt knä. Att gömma ansiktet i ditt hår eller helt plötsligt krama dig, bara för att jag har lust; det är naturligt, ingenting jag tänker på förens efteråt. Det är inte förens efteråt som jag kommer på hur mycket som händer utav ren impuls. Och oavsett om det är med folk, eller bara du och jag, känner jag mig tillfreds med situationen. Lugn, på djupet. Man kanske till och med skulle kunna säga trygg. Och det är tack vare de små sakerna, de små sakerna som gör du och jag till du och jag, utan att det måste sägas eller att andra måste se det. Det är underförstått.

Jag älskar kroppslig kontakt, det märker man om man umgåtts med mig en längre tid. Men den här närheten är en helt annan sak. Det är en intimitet som jag hade svårt för förut. Fortfarande, faktiskt.

Du anar inte hur förvånad jag blir när jag upptäcker att det ens går efter allt som hänt i år.

Sincerely Yours,

... And I can see your face and I can hear your name.
I wasn't asking for the world.

Okey, efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg och stängt av datorn ställde jag (eller rättare sagt föreställde mig att ni ställde) en bra fråga: om det är nu är så det ligger till, why do I even bother?
Svaret är enkelt: jag känner inte till något annat.
Men, det finns faktiskt många andra skäl till att det är värt att kliva ur sängen. Ofta är jag bara för trött eller grinig för att komma på det just då när jag går upp, men framåt eftermiddagen vet jag på något sätt att jag är tacksam. Tacksam att jag inte känner till något annat än att vakna. Tacksam för att det är det enda jag kan göra, det enda som känns bekant - att gå upp och gå till skolan och hålla de få rutiner jag kan stå ut med. Tacksam att det är vad som helst förutom att ligga kvar under täcket.

'Cause it's not that bad, really. När man lär sig förtränga (= glömma bort att tänka på) en sak och uppleva (= "känna") en annan. Det är så lätt, så oerhört lätt att distrahera sig själv, med alla de där små upplevelserna man springer på under dagen. Så oerhört lätt att fokusera på småsaker som egentligen inte betyder nånting för sig förutom att de får en att le. De får en att le på riktigt och framför allt veta att man ler på riktigt. Och helt plötsligt säger man "Hej!" högt och glatt till bekanta som passerar, och man skämtar hejvilt om saker som egentligen är ganska tråkiga, eller ännu oftare otroligt löjliga. Man ser sina händer fara omkring i stora gestikulationer och man hör sina egna ord; färgade, dekorerade med olika betoningar och tonlägen och språk, rörelser och röster som uttrycker något och som får allting att låta så väldigt viktigt. Och mitt i allting kommer man på sig själv med att säga något och sen tänka: det där var inte ens det minsta intressant. Det var verkligen inte ett dugg nödvändigt.
Men det fyller ut något. Ignorera det som dånar eller ekar inom en. Strunta i att bry sig om det.

Jag anser att det finns två typer av glädje, säkert fler. Men jag syftar på skillnaden mellan att vara på bra humör och att vara lycklig. I skolan, på lunchrasten, när jag sitter i matsalen och skrattar högt åt mina vänner, då är jag på bra humör. Då är jag uppåt och hyperaktiv och social; jag pratar högt och fort, mycket och länge, och inget av det jag slänger ur mig är av substans. Jag existerar för att andra ser mig, hör mig, som i allra högsta grad en del av omgivningen. Uppmärksam och hungrig efter intryck.
Sen finns det vissa... Stunder. Stunder då man finns för att man bara gör det. Och man är inte ett dugg medveten om vad som händer omkring en, det enda man verkligen kan fokusera på är sina egna hjärtslag, hur personen man är så nära andas brevid en i symbios. Man är varken hyperaktiv eller social. Man pratar lugnt. Långsamt. Om man ens pratar. Och man är bekväm på ett helt annat sätt än med sin omgivning i matsalen på en lunchrast; man är bekväm i sig själv, man är trygg. Och trots att man vet att livet inte är perfekt och att utanför bubblan pågår det en massa skit så är det helt okey.
Det är då jag skulle kalla mig själv lycklig. Jag är lycklig när jag kan känna att jag lever bara för att jag känner min egna kropp. Lyckan ligger inte i att det inte finns någon olycka, utan att olyckan som finns inte spelar någon roll; det är inte när jag skrattar åt ingenting för att undvika att känna något, utan när jag inte skrattar och känner allting. När jag slutar förtränga och upptäcker att jag inte dör utav det.

That's why I bother. Stunderna av lycka. Och att jag hoppas på att vara med om fler sånna, någon dag. Man vet aldrig om idag är någon dag. Man får helt enkelt ta sig upp ur sängen och ta reda på det.

Sincerely Yours,

Ja, jag lovade ju ett vettigt inlägg.

It's like fallin' backwards into no one's arms.

Jag vet inte. Jag hade tänkt skriva om hur jag känner, lite mer konkret, liksom; "jag är glad", "jag är ledsen"... Den typen av känner. Men jag vet ju inte vad det är jag känner egentligen. Och jag kommer på mig själv med att tänka att jag känner något, men när jag sedan känner efter, när jag försöker känna det, känns det inte. Det känns inte. Det är bara... Ett suddigt minne av en känsla, som surrar omkring någonstans långt, långt ner i mitt medvetande. Det finns där men jag kan aldrig riktigt nå det.
Förutom rädsla, faktiskt. Rädsla är en känsla jag vet att jag känner, en känsla jag verkligen kan känna; rädsla för (på flera sätt) andra omkring mig, rädsla för (på alla sätt) mig själv. Det är rädslan som styr allting; rädslan och stolheten, som i grund och botten är rädsla. Och det har inte slagit mig förens nu att jag aldrig har ifrågasatt det här upplägget. Jag har aldrig ställt mig själv på en spets och undrat, en ärlig fundering, varför jag är så himla rädd. Varför är jag så himla rädd? Och vad är det jag är rädd för? Och när blev jag så... Feg?
Jag minns inte mig själv som feg. Men när jag står vid kanten av mitt liv och tittar på, inser jag hur försiktig jag är - hur lite jag faktiskt vågar. Jag vågar inte ens säga högt för mig själv att jag inte vågar.
Och det är så mycket, det är så mycket som surrar omkring där precis utanför medvetandets gränser, precis utom räckhåll. Och dagarna blir till nätter och nätterna blir till skola och fortfarande undrar jag varför jag är så rädd för att känna mig egna känslor. Jag finner att jag ler, jag finner att jag skrattar, jag finner att jag är uppspelt över vissa saker och rent allmänt skulle jag kalla mig själv lycklig. Men fortfarande är jag inte det minsta engagerad i vad det är jag är med om egentligen. Och fortfarande finns där alltid något som dovt liknar vad en känsla ska vara och mest kan beskrivas med ordet sorg.
Och jag är så uttråkad. Och jag är så trött på mitt liv (eller rättare sagt frånvaron av ett liv). Och jag är så trött på att vara uttråkad och trött, jag är så trött på att vänta på att jag ska sluta vara uttråkad och trött, jag är så trött på att det tar en millisekund för mig att räkna upp det jag anser är spännande med min existens och jag är så himla jävla trött på att jag fortfarande känner mig såhär trots allt.
Men det känns inte, för jag är så trött på att känna hur mycket det inte känns.

You're a bullet through my soul and I'll never let you know.

Sincerely Yours,

(Ja, jag vet att Iris är en förbannat uttjatad låt, men jag kan inte hjälpa att den passar.)

Tyckte bara om det här citatet:
"If only there were evil people somewhere insidiously committing evil deeds and it were necessary only to separate them from the rest of us and destroy them. But the line dividing good and evil cuts through every human being - and who wants to destroy a piece of his own heart?" - Alexander Solzyenitsyn

Jag lovar att jag skriver ett mer vettigt inlägg snart.

Sincerely Yours,

Ja, men jag visste ju att det skulle bli såhär. Velandet skulle leda till mer osäkerhet, särskilt för mig. Jag var osäker redan innan. Det senaste har fått det att bli värre.

Jag önskar att min mamma kunde gå in i ett annat rum, så att jag kan sitta här och deppa hela kvällen. För det verkar som om jag är bortglömd. Detvarinteensjagsomvillegöranågotidagdetvarjuduvarförhörduinteavdig?... En miljon tankar bara rusar runt runt runt runt runt, ångest.

I guess you just forgot about me.
Jag fattar inte varför jag låter mig själv plågas sådär.

Det värsta är att jag kan höra hur Gud skakar på huvudet åt mig. Om det är för att han tycker att jag är dum i huvudet eller för att jag oroar mig i onödan eller för att jag får skylla mig själv, det är en annan fråga.
I just thought this day would be better than the last two weeks.

God Bless You,

(Jag glömde inte bort det, minsann!)

Jag vet egentligen inte vad det här inlägget kommer att handla om. Det skulle kunna handla om att igår var en bra dag, för att jag var med Signe ifrån klockan tre till klockan tio, och det var otroligt kul och mysigt och allmänt bäst. Det skulle också kunna handla om att idag var en väldigt bra dag med. Idag lunchade jag med Madeleine och sen träffade jag Jonas - vilket alltid är helt underbart ;D För att han gör mig glad <3 Det skulle också kunna handla om att idag är det bara 25 dagar kvar och sen är Dania här vilket kommer att vara mer än ultraüberkulmysigtunderbartbäst! <333 It's going to rule 8D

Men, jag tror faktiskt att det kommer att handla om hur oerhört mycket jag tycker om matte.

Jag älskar matte. Jag vet inte riktigt varför, men det är lugnande, på något sätt. Jag känner mig aldrig stressad eller uppjagad när jag räknar mattte - jag kan sitta i flera timmar och bara plugga utan att inse hur fort tiden flyger förbi. Liksom, helt plötsligt är klockan två på natten och jag har suttit uppslukad av X i snart tre timmar. Det är verkligen en sådan där sak som jag bara kan fokusera på och glömma bort att resten av världen existerar. Och de där tre timmarna finns ingenting annat, bara jag och matten.
Alltså, det här kanske kommer att låta lite drygt... Men matte är en sådan där sak som jag vet att jag är ganska bra på. Jag har lätt för att förstå det och jag har lätt för att använda det jag förstår för att räkna ut (haha) de saker jag inte förstår. Och jag har aldrig någonsin tvivlat på mitt betyg i matematik; det är verkligen det enda ämnet som jag på något sätt är säker på, som alltid går bra och som jag kan lita på att det går bra. Undantaget från min övriga betygshets. En livboja när det gäller skolan, om jag får säga det själv - jag behöver det. Jag önskar lite att jag hade mer matte än två gånger i veckan.
Å andra sidan, det negativa med att veta att jag har lätt för matte är att jag även har lätt för att bli arrogant när det gäller matte. Och så övernaturligt duktig är jag inte på det (jag går samhälle, for crying out loud). Men jag tycker om det i alla fall och jag mår bra av det. Mathematics makes me smile!

Sincerely Yours,

Ja, men här sitter man och ser på Hairspray. Även om man inte koncentrerar sig så möe, jag kan hela filmen utantill.

Och jag tror faktiskt att jag dog lite nyss. Jag tror jag börjar gråta snart. Jag har gått i snart en vecka (eller är det två?) och har tänkt att allt hopp är ute. Allt. Men det är det inte! Det är inte det! Han kanske visst gillar mig. Han kanske gillar mig. Jag tror jag dör lite igen.

"och du ska inte tro på allt jag säger för jag tro att det kanske kan bli någonting mellan oss. Och jag gillar dig verkligen bara att jag vill ta det lite långsamt och inte såra dig ifall det visar sig att jag har fel.

ledsen för att jag håller på och velar, men jag har lite problem att förstå vad jag känner egentligen... Det är jobbigt för mig också"

Diskret att jag post;ar det i min blogg, hahahahahaha.

Men jag är glad! Även om det kanske skiter sig sedan! MUH!

God Bless You, ffs <3

"Hey, Johnny... What's it like? To be in love?" The black haired boy looked at his friend with eyes of genuine curiosity. They were sitting at a table, alone in a corridor adonboned by other students who had left for class; it was only them who had decided to take the hour off from English. The boy he was talking to, a tall, handsome blonde (such a cliché), leaned back in his chair and thought about it for a minute. "Well...", he said after a while, pausing to sit up straight and run his fingers through his hair. "Think of it as music. You've heard a fair amount of it; some good, some not so good. One or two songs have even been so skillfully made they sound perfect." He chose this approach because he knew it would appeal to his friend - a silent, shy musician - and nothing else could really explain the way he felt about Kimmy. He had never thought he would care for her, let alone love her; although her friends knew his and she was invited to every party he went to, he never saw it as an option. To fall in love with the girl everybody jokingly said he would. So, he'd forgot about it, kissed girl after girl without thinking they could ever mean something to him, until one day he stumbled across her darkbrown eyes that somehow spoke to him. And that was it. "Then you hear this one song. It's not at all that great, has a few glitches, many flaws, and could be improved. But it still makes you forget all other songs you've ever heard in your entire life. It hits you like a ton of bricks, it touches your soul, moves you inside. It's more than just a beautiful sound. You don't just listen to it. You feel it. And suddenly you never wanna turn off the music. You can't see yourself listening to any other song but that one."

Alltså, bara för att jag älskar min Johnny och min Kimmy. <3

Men, det finns faktiskt en poäng med det här. Igår när jag tog mig tid att läsa bloggar märkte jag hur vanligt det är att man pratar om musik som man gillar. Och att gilla musik, tycker jag, är ett otroligt luddigt koncept; på vilket sätt gillar man musiken, och vilken del av musiken är det man gillar? Är det ljudet? Är det känslan? Är det för att man relaterar till texten eller för att låten bara är allmänt välgjord? Det varierar, säkerligen. Därför tänkte jag försöka göra en lista med musik som helt enkelt berör mig.
And I mean, in an almost moved to tears, sort of way.

All I See - The Magic Numbers
Almost Here - Brian McFadden*
And So It Goes - Billy Joel
Best I Ever Had - Vertical Horizon
Blue And Yellow - The Used
Cancer - My Chemical Romance
Comfortable - John Mayer
Everytime - Simple Plan
Hallelujah - Jeff Buckley
Konstantine - Something Corporate
The Nearness Of You - Norah Jones
New American Classic - Taking Back Sunday
No-One But You - Queen
Run - Snow Patrol
The Scientist - Coldplay
Shine - Plain White T's**
Stolen - Dashboard Confessional
True Romance - Silverstein
We Might As Well Be Strangers - Keane
You're Not Alone - Saosin
4 AM Forever - lostprophets

* He's No Hero, Sorry Love Daddy, och Walking Into Walls av samma artist bör också nämnas.
** Radios In Heaven samt ett antal andra låtar av samma artist bör också nämnas.

Jag har säkert glömt en massa, säkert någonting helt uppenbart också, det brukar bli på det sättet... Hm... Quite interesting that the five songs I chose to emphasize are all about remembering and missing somebody from the past. That's, just... Almost slightly depressing... Guess I should've seen that...

Sincerely Yours,

Words can bite your conscience or kiss your soul.

Okey, jag är uppenbarligen sämst på att följa folks bloggar. Detta fick jag veta igår när jag öppnade mappen med bloggar som jag åtminstone trodde att jag följde; men icke. Jag hade seriöst inte läst några inlägg ifrån de senaste månaderna! Skärpning, Ariana. Du måste lära dig att vara fokuserad.

Sen började jag fundera över innehållet i en blogg. I min "Läsa"-mapp finns det allt ifrån redovisningar av vardagen, till diskussioner om filosofiska frågor, till bekännelser om ett inre känsloliv, till bara helt random saker som listor och prat om musik/böcker/film. Och så finns det den här bloggen. Som bara är... Ja, vad skriver vi här, egentligen? Den ursprungliga idéen var att vi (och då menas Jag och Dania) skulle kunna hålla koll på varandra. Inte rent bokstavligt, händelse för händelse, utan mer abstrakt; vi känner varandra så pass väl att det mest är det vi intresserar oss för. Tankarna och känslorna.

Men jag vet, att när jag skriver ett blogginlägg så är det väldigt sällan jag talar om vad det handlar om egentligen. Det syns nog inte, för speciellt många, vad det är jag faktiskt menar - vad det är som faktiskt får mig att skriva si och uttrycka mig så. För det finns en tanke, en känsla, en händelse bakom allt; någonstans där, invävd i texten. Någonting som är för personligt för att bara säga som det är.
För det är väl det som är problemet, det här med att skriva. Att skriva för mig är som att plocka av en bit av sin själ och försöka göra den till något som andra kan förstå. När jag skriver är det något jag vill säga. Något som jag vill att människor ska veta. Eller åtminstone ha chansen att ta reda på, om de vill.

Och hur berättar man egentligen något otroligt intimt för hela världen? Saker som man skrattar åt, sånt som är oseriöst och "ytligt", det går att bara bokstavera ut sådär (se t.ex. tre inlägg ner). Men jag vill inte förklara för hela världen precis hur jag känner mig inför förhållanden som jag kanske har lite problem med; speciellt inte när jag inte ens kan få mig själv att medge det för personen i fråga. Och jag vill inte helt ocensurerat beskriva hur ledsen eller sårad jag är - för det är att visa sig svag. Och jag vet, att alla har svagheter, men bara för det vill jag inte visa hur sårbar jag som människa kan vara. Det är inte meningen att folk ska veta att jag är som gjord av glas - för man blir hellre tappad i golvet av någon som inte hade en aning om hur bräcklig man var, än av någon som visste precis. Jag må vara oförsiktig och smått masochistisk men jag vill ändå vara förberedd på skadan. Om allting håller på att gå käpprakt åt helvete och ett infernaliskt kaos kommer att bryta sig loss så vill jag gärna veta det först.
Men samtidigt, samtidigt som jag inte vill att någon vet något om mig förutom jag, så finns det ingenting som får en att känna sig så ensam som när man är ensam med sina egna tankar. Jag tror att det är därför jag skriver. För att jag hatar att vara ensam. Och i varje inlägg som har ett dolt budskap, i varje låttext på BDB som jag faktiskt väljer att lägga upp en en anledning, känns det som att jag delar med mig av hur just jag känner mig. Det finns där för folk att finna och tolka. Även om de kanske inte vet hur. Bara känslan av att meddelandet finns där, som ett tyst rop på hjälp, gör att jag kan somna med ett gott samvete och veta att jag i alla fall gett människor chansen att bry sig (och inse att det kanske är dem jag pikar). Jag tog ett första steg. Ett litet, osynligt och krångligt, men ändock ett steg.

Det här är ett steg, och jag hoppas att du möter mig i mitten.

Sincerely Yours,

Jag fick musik av Signe idag, och nu har jag suttit och lyssnat på den ett tag. Det första hon sa var att hon tyckte att jag skulle lyssna på I Say No - Anna Ternheim för hon trodde att jag skulle tycka om den. Den passade lite på mig och mina problem, tydligen. Åtminstone en del. Nu vet jag inte hur mycket den passar egentligen men hur som helst tyckte jag otroligt mycket om låten. Så här är den:

Lately you've been bothered by your friends
We will disturb you to make you talk again
Try to find the other side of you
The things you hide, what you don't say

We say no, oh-no
We won't let you slip in between
We say no, oh-no
We won't let you squeeze right through

Give you second chances easily
We wait for answers for hours and years
But the sadness in your eyes won't go away
It becomes you in a strange kind of way
I wonder where you come from
Who you've been
What you gain if you win
But my guess is right, you break like glass
And I wonder where your god was then

I say no, oh-no
I won't let you slip in between
I say no, oh-no
I won't let you squeeze right through

Oh, how sweet a girl like you can be when she tries
You're changing skin like I change clothes
You're faking it well but it shows

You say: "Lately I've been bothered by my friends
They need forgiveness, I need therapy, they say
Better lock up well before they come
With their prayers and loaded guns
Better lock up well before they come
More than ten years to ignore
What they here for?"

We say no, oh-no
We won't let you slip in between
We say no, oh-no
We won't let you squeeze right through

We say no, no-no-no
Since you fall from every throne

Annars... Livet knallar på, och det är inte alltid man hinner stanna upp, tänka tillbaka och undra: vad var det jag gjorde nyss egentligen? Man har så mycket annat att fokusera på, så många saker att göra, så många ord att säga, så många människor att säga dem till, utan att dessutom behöva fundera över konsekvenserna av ens handlingar. Ja, ni vet citatet, think twice before you act? Och om man inser att man gjort något dumt säger man bara att man inte tänkte sig för? Ibland händer det faktiskt att man vet precis vad det är man gör. Man kommer på sig själv med att det är något riktigt korkat och om man vore smart (eller sund) skulle man välja det enda rätta och inte fullfölja det. Och sen sitter man där, en oförsiktig, ologisk varelse, och så måste man gå och göra den där förbannade saken i alla fall. Bara för att, liksom. Because it's the proper thing to do.
Jag tror egentligen att man vet så mycket mer än man är villig att medge. Det känns som att man lever så sjukt mycket i förnekelse. Man bara blundar för det man vet att man har sett med egna ögon.

Ibland är det svåraste som finns att se det som finns rakt framför ansiktet på en.

Sincerely Yours,