hyperaktivitet

Hahaha, hej alla nya läsare! Mysigt att man ser att läsarantalet går uppåt från två till 28, bara för att man blir medlem på en sida, haha. Sen att sidan handlar om att man ska få mer läsare till sin blogg, är en annan femma. Ree kommer att bli positivt överraskad :'P Jag kan ju påpeka att jag blev medlem för att en annan skulle få en massa poäng, haha. Jag bryr mig inte om ifall jag har mycket läsare eller inte, det är inte så viktigt. Den här bloggen är ju faktiskt till för mig och Ree. ^___^

Nåja. Jag tänkte faktiskt bara säga hej till alla som tvingats hit för att ni vill ha fler läsare, jag har inget viktigt att skriva, även om jag har kommit på en miljon saker att blogga om ^^ Men jag orkar ungefär lika mycket som jag orkar städa hela lägenheten, vilket är ganska lite ^^

JAG SAKNAR REE, JAG TYCKER ATT HON SKA KOMMA HEM NU OCH JA, JAG FÅR SKRIVA DET MED VERSALER, FÖR JAG ÄR OMOGEN!

Adieu!

Oh noes, jag bryter mitt löfte till mig själv om att jag ska hålla mig för att skriva för att Ree's inlägg ska ligga högst ;o Jag kanske är elak och byter PLATS på dem? >8D Nej.. Nej, nu ska jag låta bli xD DAMN, det är jobbigt att skriva på den stationära, det tar hundra år >__< I alla fall!

Det finns ingenting i hela universum som kan få mig så exalterad som en ny cykel, seriöst. Goodbye zombiecykel, välkommen Logan! Ja, det är väl lite sentimentalt att slänga den gamla hederliga beige trampmaskinen som dött. återfötts, dött och återfötts igen. Lite. Inte mycket, ärligt talat. Han har levt sina år, nu är det dags för förändring och stor förändring blir det! Inget mer ont svanskotan av en hård sadel, inga fler trasiga pedaler, inget mer ont i ryggen på grund av en onaturligt lågt styre! Mwah, det kommer att bli underbart med min nya cykel! Helt fantastiskt! Men okej, okej. Okej, nu ska vi berätta hur han ser ut, mwah! Bästa delen! I alla fall! Han är röd (RÖD!) och han är en riktig damcykel (fortfarande en han, dock). Han heter Logan och - håll i hatten, här kommer den bästa delen - själva märket på honom heter BROADWAY! Och PÅ HONOM SÅ STÅR DET (citerat): "A RIDE FOR A STAR"!!!!!111ettettelvaetthundraelvaettett!!!11 Visst är det så mig?! Inte nog med det, namnet Logan får mig att tänka på Wolverine och jag älskar Wolverine, så det är bara massa bättre med det också! Seriöst, om han hade kunnat prata så hade han skrikit Dania för full hals (för fullt styre?). Lyckan är total när man får en ny cykel, allvarligt talat. Kalla mig gärna materialist (för det är jag), men det handlar inte bara om det. Det handlar om att känslan man fick när man fick sin första cykel återvänder. Och känslan man fick när man fick byta sin första cykel till en större cykel, och en större och en ännu större (en sådan stor som ALLA hade!) och till sist en så pass stor att den kom att följa en fram tills idag! Omg, jag insåg nyss att jag har haft en väldig massa cyklar. Min första var rosa, min andra var röd, min tredje var typ... lila? Min fjärde var Zombie och min nya är RÖD! Fast Logan ska inte bytas ut på en väldig massa tid, han ska följa mig till tidens slut! (Ack, så naiv man kan vara. <3)

Titeln till inlägget var också väldigt självklar, för hela dagen har jag gått omkring och tänkt på Bubblewrap av McFly, simpelt på grund av att (fult på svenska, simply because) jag har suttit och smällt bubbelplast sen jag fick cykeln! x]

...Jag saknar dig, Ree, kom hem snart? ._.

I have like, ten minutes to write this, so I'm gonna make it short. The States is awesome. I've seen a lot. And taken a lot of pictures. And been to a lot of places. First Wilmington in Delaware, then Haverford in Pennsylvania, then Philadelphia and now New York... This truly is a very diverse country...

I love this city, although it's dirty and stressed out. It suits me, being a citygal and all. I should move here. It's quite easy to find your way, once you get the hang of it... And yes, since I might (MIGHT) study here in two years, maybe it's good I'm getting a little preview ;D

American culture. I can tick a lot of things of the list of things I "have" to do in order to experience it.

I miss you all!

Ja, men hej igen! Det var ett tag sedan, right? För det första kan jag ju säga att jag saknar Ree som bara den <//3 Kom hem nu! Nuuuuu! .__. ...Det funka inte, damn ;o I alla fall xD Anledningen till min långa tystnad har varit konfirmationslägret ^^ I början sög det och det tog ett tag för min hjärna att ställa om till finska, men efter ett tag gick det och det blev roligt ^___^ Sista kvällen satt alla i en ring och så skrev vi snälla saker om varandra på lappar, jag ler när jag läser det, blir så förbannat glad <3 This is my note (varje rad en ny person), med lite improviserade smileysar från pappret:

Du är väldigt snäll och rolig = Joonatan.S
snäll, fotograf de e fint
Den bästa Faddern genom tiderna
Auttavainen, lämmin persoona! Kiitos kaikesta ja tsemppiä jatkoon! - Niilo
-någotpåfinskasomjagintekanläsa-
Bra på fotografera - Dennis
snäll och riktigt snäll :P
Snäll och positiv
Rolig och positiv
Du är glad och snäöö
Oot kyllä tosi ihana ihminen ja huippu isonen, KIITOS ja Siunausta!
Olet aiuntlaatuinen ja upea nuori nainen! Jumala haaveilee sinulle vielä suuria. Siunausta. Jer. ((möjligtvis Jes.)) 3:17 ((skulle kunna vara 3:13, men troligtvis 3:17)) † Anni - iso
olet ilonen naurava tyttö.
ihana, monipuolinen nuori nainen! oli ilo työskennellä kanssasi. (kiitos ruotsin avusta :) ) - Hanna
positiv o snäll person
Milja, olet lahjäkat ja hyvä persoona. Kiva että olit leirillä mukana!
Du är bara så gó! Åh ja, o så normal är du :)
BLINK BLINK          ((<---Wth? x''D))
du är omtänksam och snäll och de har varit roligt att träffa dig :)
Kiitos tästa leiristä! Olet tosi lahjakas ja saat olla Jumalan työtoveri ! Siunausta Outi
snäll, bra med robotar
Du är snäll och det har vart jätte kul att lära känna dig. Hoppas vi kan ses igen :) / Hanna <3
Du är verkligen supersnäll & trevlig!!
Mahtavaa että pääsit mukaan leirille! Tosi hyvä tyypi! Rohkea  MS
Oli mukava olla sun kansa isosena. Olet viisas ja rohkea neiti. Siunasta, kuullaan vielä. Markus
Rolig o snäll!
Du är snäll //Max
Goodcharlotte älskare
Väldigt snäll och trevligt. Alltid på ett gott humör. Väldigt lätt att prata med.
Bra musik smak! Glad, posetiv, schysst. Cooling som är mycket mer än bara ord.
Omtänksam, snäll och rolig. Alltid bra humör!!!
Du är en -fin- och underbar person! fin biler, lycka till i framtiden! Hoppas vi träffas igen :) /Lotta Potta

Hur kan man bli annat än glad? :'D <3 Framsidan är dekorerad med stjärnor också :'D Fast det där bibelordet förvirrar mig lika mycket på svenska som finska O__o Undra ifall hon skrev rätt..? Nåja, det spelar ingen roll xD Om någon förstår kan väl denne höra av sig till mig så kanske jag förstår med xD I alla fall så har det varit en bra tid ^___^ På söndag konfirmeras dem och jag får vara med i handpåläggningen! *cool* x'''D <3

Oj, glömde jag nämna det? Jag åker till USA imorgon. Fast, vid det här laget borde alla veta om det... Jag tjatar om det rätt mycket. Jag kan inte låta bli. Första gången, så jag är väldigt uppspelt.

Jag kommer att sakna er, förstås. Och med "er" menar jag mina vänner; jag antar att det är ni som läser här. Jag har nyligen drabbats av en enorm våg av ömhet gentemot mina nära och kära, en slags... Uppskattning, som jag inte kan sätta fingret på. Som en uppenbarelse, fast det i grund och botten bara är helt uppenbart. Att jag älskar er. Det är den mest självklara sanning jag kan frambringa.
Mina tankar om mig själv... Varierar, så att säga. Jag har många egenskaper; vissa av dem bra, vissa av dem mindre bra. Vissa skulle jag kunna leva utan. Eller, jag skulle inte ha något emot det. Fast, om situationen förändras, och omständigheterna är annorlunda, då kan samma drag som tidigare var bra bli en svaghet, och samma brist som tidigare var dålig en styrka. Det beror faktiskt helt på sammanhanget. Med andra ord både älskar och hatar jag mig själv; hela mig, uti alla mina små vrår.
Det här är en cliché, en upprepad sådan. Men det underbaraste med mina vänner är inget av följande:
att de är de mest intressanta, fantastiska och unika personerna någon, att vi har mycket gemensamt men samtidigt kompletterar varandra, att vi delar vår (möjligen något dåliga) humor, att vi alltid har roligt, att de får mig att skratta, att de låter mig glömma mina beskymmer en stund, att jag kan prata med dem om allt, att de alltid lyssnar, att de försöker förstå, att de tröstar mig, att de hjälper mig, att de ser till att jag ställer mig upp igen, att de tror på mig oavsett hur hopplöst det verkar, att de aldrig lämnar mig, att de aldrig sviker mig, att jag känner mig säker, att jag kan vara mig själv omkring dem...
Nej, det underbaraste och bästa och... Nödvändigaste, med mina vänner, är att de älskar mig trots att de känner mig. De känner mig, liksom. De vet (nästan) allting om mig, de har sett mig vara förbannad, besviken, sårad, sårande, självisk, hemsk och allmänt vara den lägsta, värsta person jag känner till, och de älskar mig ändå. De ser något vackert hos mig, trots allt. Och det betyder mycket.

Jag hittade en gammal text som säger allt.

Till de som har en speciell plats i mitt hjärta.
Till de som lyssnar på mig när jag vill berätta.
Till de som berättar för mig när jag vill veta.
Till de som verkligen ser mig för den jag är.
Till de som skrattar med mig när allt är bra.
Till de som gråter med mig när inget är bra.
Till de som uppriktigt talat bryr sig om mig.
Till de som alltid kommer betyda för mig.
Till de vackra i själen och vackra på riktigt.
Till de underbaraste meningarna med livet.
Till de jag älskar och de som älskar mig.
Till mina Vänner och mina Viktiga.

Det finns bara ett ord; Ni = Kaerlek <3

You inspire me to try and be a better person to myself. No matter what issue I'm going through you inspire me to get through it. And if I don't get through it, you inspire me to keep trying, to carry on, until I finally get over it. And the day I finally get over it... I'll know who to thank. I'll thank you. I'll thank you for standing by my side, for never giving up on me, for being there for me, through the good and the bad, and always keeping faith in me. I'll thank you for just being you. Because you inspire me. It's gonna be one hell of a ride. But with you by my side it's bound to be worth it.

Sincerely Yours,



... Bekvämt. Trivsamt. Och det syns tydligt. Så bekvämt är det, så mycket trivs vi med varandra; det klickar, är naturligt. Vårt rörelsemönster är naturligt. Vår konversation är naturlig. Vi följer varandra, smidigt, automatiskt och utan att ifrågasätta det, ifrågasätta processen. Känna sig hemma, kallas det.

"Vacker är ett starkt ord. För att vara vacker behöver man inte se bra ut, för då är man snygg, inte vacker. Vacker går inte att definera. Det är blicken, leendet, den där speciella utstrålningen som gör någon vacker. Det sitter aldrig i utseendet. Det sitter i själen."

Lyckade dagar efter lyckade dagar brukar oftast oroa mig. Det låter konstigt, men när saker och ting går bra får jag nästan (men bara nästan) lika mycket ångest som när saker och ting går dåligt. Stört.
Jag överväger och överanalyserar allting. Om livet känns mer perfekt, då känns det samtidigt ännu mer suspekt. Som om jag väntar på haken. Väntar på priset jag måste betala för alla mina leenden. Det låter hemskt, eller hur? Att man skulle behöva betala för sina skratt? Men på sätt och vis är det så.
Jag tänker på att det kommer ta slut, och sen vad jag ska ta mig till när det tar slut; och kanske hur det tar slut? Det finns så många saker man kan tänka över och det slutar oftast med att jag driver mig själv till vansinne. Senast idag gjorde jag det, och senast idag fick folk försäkra mig om att det inte alls är så. Var dig själv bara, jag tycker om dig. Att ha en slags panikattack på tunnelbanan var inte precis kul...
Jag är relativt duktig på att läsa människor, plocka upp alla subtila signaler som vi inte ens vet att vi skickar, och samtidigt som det är en stor fördel är det också en nackdel. Ibland kan jag inte se skillnad på min instinkt och min paranoia. Jag är trots allt mänsklig. Ibland går det bara inte att vara objektiv.
Livet går upp och ner, det vet jag. Just nu går det väldigt mycket upp. Och just nu tänker jag göra mitt bästa att släppa den gnagande oron, släppa tankarna, och bara njuta. För vem vet när det tar slut?

These eyes have seen tragedy... But they have also seen beauty.
These eyes have seen pain... But they have also seen healing.
These eyes have seen despair... But they have also seen rejoice.
These eyes have seen falling... But they have also seen rising.
These eyes have seen betrayal... But they have also seen loyalty.
These eyes have seen hate... But they have also seen love.
These eyes have seen death... But above all; they have seen life.

See the world through my eyes.

Sincerely Yours,

*Ariana känner ett extremt behov av att nörda sig*

The Great Archives determine you to have gone by the identity:
Mary Wolf
Known in some parts of the world as:
Athene of The Flesh
The Great Archives Record:
A sensual one who knows the flesh - and knows the blood.

Jag gillar vampyrer, okey? Jag kan relatera till dem; jag glittrar i solskenet (det har inget att göra med min lotion) och min kroppstemperatur är flera grader kallare än andras x_X Och mina ögon tål inte ljus...

---

Dagens Uppenbarelse:
Alltså, idag är en sån där dag som man bara vill kyssa nästa främling man ser. Så lyckad är den och så lycklig är man. Visst, mitt humör fortsätter kämpa mot dessa satans svackor, men idag vann jag slaget.
Jag kom att tänka på en sak idag. Ytterligare en del i varför jag skyr förhållanden, varför jag fortfarande är singel, och varför så fort jag tänker mig som... Inte singel, mår jag nästan dåligt. Jag kan inte se mig själv som... Inte singel. Kan inte se mig själv som någons flickvän. Och jag vet, att jag inte vill eller kan höra ihop med någon på det planet om jag inte ens känner att jag hör ihop med mig själv. Det är så uppenbart; hur kan Vi vara säkra om inte Jag är säker? Jag vill inte kasta mig in i något för att sedan upptäcka att jag inte är redo. Inte igen, jag har redan på sätt och vis gjort det misstaget. Och jag är otroligt ledsen för det. Det var onödigt. Jag ångrar det inte, men det var onödigt. Jag tänker inte utsätta någon annan för mina osäkerheter. Åtminstone... Tänker jag inte leta efter det, efter dessa dörrar. Man vet aldrig; man kanske råkar snubbla igenom en i alla fall. Och då gör man det.

För att citera Carrie Bradshaw:
"Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens."

---

Och avslutningsvis...

Saker som gör att livet är bästaste bästbäst nu:
- det är sommarlov.
- jag åker till USA i övermorgon.
- jag och Dania ska hitta på något i juli, förmodligen åka till GBG.
- jag går på Plain White T's i augusti och köar med Maddie (stört kul!).
- jag skjuter upp resan till London, pga sagd konsert, men till en bättre tid.
- jag fick MVG i alla mina avslutade kurser.
- det är sommarlov?

Saker som gör att livet är ännu mer bästaste bästbäst nu:
- jag står fortfarande nära mina bästa vänner sen tre år tillbaka.
- jag står nära flera människor sen jag började på min nuvarande skola.
- jag träffar fortfarande nya människor som är hur lätt som helst att snacka med.
(För att vi klickar, för att du säger det jag tänker...)
- jag känner inte att jag saknar vissa lika mycket som förut.
- jag vet att folk hatar mig; men jag börjar bry mig mindre.
- jag har tio veckor att glömma Han som bör glömmas...

Slutsats: Jag är eventuellt påväg ner för en väldigt farlig väg. Jag vet detta. Jag är definitivt, och fullständigt, fullkomligt medveten om detta. Jag kan bara inte finna i mig själv den minsta lilla vilja att inte fortsätta. Jag tar en stor risk, och jag bryr mig inte. Det är gamla jag. Samma vårdslösa Ariana.
Men ändå. Jag börjar bli mig själv igen.

Sincerely Yours,

First things first: Dania är <3.

Okay, let's go on.

Take My Hand med Simple Plan är min låt Sommaren 2008. Inte för att den handlar om mig, inte för att jag ens kan relatera den till någon del av mitt liv, eller någon del av mitt förflutna, men det är något. Något med... Känslan, i låten. Som jag faktiskt kan anknyta till mitt liv. Just nu. Och jag vill fortsätta med det hela sommaren, gärna hela livet; men det kommer inte att hända, det vet jag ju. Men ändå.

Take my hand tonight, let's not think about tomorrow...

Det är intressant hur de små sakerna spelar roll. Det är en cliché, men det är så sant. Man borde uppskatta detaljer mer. Främlingar som ler på gatan, butikspersonal som önskar en bra dag - nya vänner som kastar ur sig komplimanger utan att man är förberedd, som får en att känna sig bra, utan att de vet om hur mycket de hjälper - gamla vänner som påminner en om hur underbart det är att man har varandra, hur lycklig man är som har fått uppleva det... Listan kan göras lång, ännu längre. Och trots att allt annat suger och man egentligen inte är så lycklig så spelar det ingen roll. Livet är bra idag. Idag är jag lycklig. Och jag tänker njuta av att vara lycklig, och jag tänker bli ännu lyckligare för att jag är lycklig, och jag tänker gå och lägga mig ikväll leendes och lycklig. Och jag tänker ta fram lådorna under sängen (jag älskar den här metaforen) och inte vara ett dugg rädd för om kläderna passar eller inte. För de passar, jag vet ju att de passar. Men det är inget negativt; utökad garderob, om något. Jag skulle inte vara jag utan mina gamla plagg. Jag skulle inte vara jag utan mina svarta plagg, mina jag-sitter-så-hårt-att-jag-nästan-kväver-Ree-plagg, mina fula, tråkiga, jobbiga och extravaganta plagg; jag behöver dem, jag behöver allt det där som jag packar ner. Jag vill inte slänga det. Inte nått.

Och ikväll, när jag provar någon mörk piké med ett par ångestframkallande shorts och ballerinisar som ger mig skoskav, så kanske de inte passar lika bra som vanligt. De kanske till och med känns lite för små.
Man vet aldrig.

Dagens Uppenbarelse:
Uppskatta detaljerna! Lycka är ett stoft, ett glittergrus.

Sincerely Yours,

Minns ni när jag såg ut sådär? Minns ni när jag skar mig? Minns ni när ni första gången fick se bilden på det? Minns ni min tear? Minns ni min tiara? Minns ni nithalsbandet? Minns ni de gamla glasögonen? Minns ni CP-kepsen? Minns ni när jag hade typ världens snyggaste ögonbryn? Minns ni det överdrivna sminket? Minns ni Misch-halsbandet? Minns ni emoluggen? Minns ni Nätterna när jag satt i det där rummet (längst ner till höger), klockan tre på morgonen och grät för att jag var rädd, rädd för mig, rädd för min pappa, rädd för att han skulle skada sig själv - eller vår hund? Minns ni när TV;n stod på andra sidan i vardagsrummet? Minns ni Simple Plan? Minns ni McFly? Minns ni Psycho-perioden? Minns ni knark-perioden? Minns ni när ni tvingades sitta vid datorn och försäkra mig om att ni existerade och ni älskade mig? Minns ni när ni började älska mig?

Och Ree:
Minns du vår första konversation? Minns du när vi addade varandra på msn? Minns du hog - våra roll med Laura och Mel-something (minns inte)? Minns du Laura Snape och Gudinnan av Sång? Haha, minns du hur vi kom fram till att vi är Tvillingsjälar, typ att dina kompisar gick att jämföra med mina, och så tyckte vi om samma saker, reagerade på samma sätt? Och sen det där testet med vem man var i sitt förra liv - och båda fick Lola? Minns du Tunneln, minns du Ljuset, minns du Ana och Nadia? Minns du Melerade Ögon? Minns du när vi träffades första gången? Minns du att jag och Misch var bättre kompisar än vad du och jag var först? Minns du när vi sov över med varandra första gången - lägret? Minns du Mutant? Minns du Johan Östberg? Minns du hur folk gick förbi vårt fönster och såg hur vi låg i samma säng och hur de sedan kallade oss 'lesbiska'? Minns du när vi upptäckte att väggarna var typ tunna och alla hade hört oss? Minns du ÄT LEVER PASTEJ!!!? Minns du "Vad äckligt, I just licked your cow!"? Minns du snögubben på skidor, haha? Minns du alla våra störda konversationer? Minns du hur många roll vi har rollat, ungefär? Minns du alla tid vi spenderat på att lära känna varandra och älska varandra genom andra? Minns du hur mycket tid vi slösat bort av våra liv för att vi skapade det där beroendet av varandra? Minns du att jag älskar dig?

...Jag minns och jag älskar att minnas, även om allt inte var på topp hela tiden så minns jag och jag minns att det finns en person som ALDRIG har gett upp när det gäller mig. Ree.

Nu kommer då anledningen till varför jag skriver det här. Jag inser att det som har varit, det har varit. De som fanns där ett tag, finns inte där nu. De som var mina bästisar har liksom glidit ifrån. Först Misch, nu Kicki. Misch... Ja, hela den historian är så fucked up den kan bli. Vi bestämde att vi skulle fortsätta vara kompisar, men jag är typ jättedålig på att hålla kontakten. Och så är jag rädd, skräckslagen. Tänk om hon går sönder igen? Jag vågar inte, jag vill inte. Det är bättre att hon håller sig hel, utan mig, än är trasig med mig (jag är dömd till att göra sönder folk, det är mitt öde, det är det jag är BRA på - det är därför jag skulle kunna vara en riktigt fantastisk mobbare). Tyvärr, men så är det.
Och så är det Kicki också. Förlåt, om du läser det här, men det känns som om när du förändras - till det bättre, det är till det bättre, jag vet det själv och jag säger inte att du inte ska det, men hear me out first - så förändras våran relation. Istället för att liksom vara glad för att du är glad, lyckligare, så blir jag arg på dig, för när vi väl pratar (du har aldrig tid för mig), så frågar du om mina relationer - inte om mig. Du frågar om Oscar och alla andra killar, för det är det du vill veta. Som om det är viktigt vem jag är på G med, som om det är viktigt ifall jag hånglar x antal gånger? Förlåt, men jag är arg på dig, för att du inte förstår att jag blir ledsen. För att det verkar som om du bryr dig om dina nya vänner (som ironiskt nog är dina gamla) och vilka killar jag dejtar (inte för att jag dejtar Oscar, det är komplicerat, men det tar vi någon annan gång) än hur jag mår och vad som har hänt i mitt liv. För ärligt talat, jag vet ju att du sitter vid datorn och jag vet att du inte vill prata med mig. Jag blir arg på dig. Jag kan inte låta bli. Du har förändrats till det bättre, du är lycklig. Det har du ju sagt. Men den här långdistanssaken funkar inte längre, du klarar inte av det. Du har förändrats. Du är inte min blomma längre. Du är någon som drar ut på fyllefest och hånglar med killar, bara för att. That was not who I married. Maybe you should know that I stopped wearing my ring weeks ago. Förlåt.

Minns ni när allt var helt underbart? Minns ni när jag var så deprimerad att jag inte hade någon aning om hur jag skulle ta mig upp? Minns ni hur jag tog ut det över er? Minns ni hur jag levde för de korta stunder jag fick vara med er? Minns ni när jag träffade er åtta gånger på ett år - trots att jag egentligen inte hade pengar för det? Minns ni hur jag skulle offra allt för er?

Det gör jag. Jag minns. Och jag ler när jag minns - även om jag kanske borde gråta ibland. Nåja.

Ghost Man On Third, och min kärlek till den låten... Den varierar. Det är klart att jag alltid älskar den, det är Taking Back Sunday for crying out loud, men detta spår, mer än något annat, är väldigt personligt anknutet. En lång period i mitt liv såg jag GMOT som "the soundtrack of my life" - en ganska deprimerande tanke, inser jag efteråt, men det tyckte jag inte då. Jag tycker egentligen inte att det är en särskilt deprimerande låt nu heller. Det är ju verkligheten, inget mer, inget mindre. Vilket antagligen bevisar varför jag relaterat till den så mycket. Och fortfarande gör det, med jämna mellanrum.

Alla har svackor, det inser även jag. Och jag hoppas att alla inser att även jag tillhör "alla". Nu är jag inte så säker på ordvalet, men det fick bli svackor, allt annat lät antingen lite för milt eller lite för grovt för att beskriva dessa perioder. Tänker även förvarna eventuella läsare att nästkommande paragraf är 1) ganska tonårshormonell och 2) otroligt jobbig för mig att skriva. En del av mig vill fortfarande låta bli, men den delen som vet att detta skrivande är nödvändigt fortsätter att knappa på tagentbordet. Det kommer förmodligen ändå inte bli som jag tänkt mig, och jag kommer låta bli att ta med hälften av det som borde tas med, men då gjorde jag i alla fall ett försök. Det är försöket som räknas, eller hur?

Svackorna, de har väl kommit och gått sen jag var elva år gammal, grovt räknat. Ibland har de stannat en längre tid, ibland har de dykt upp så kort tid med så korta mellanrum, nästan som ett blinkande, att jag undrar om de någonsin gått bort helt. Jag vet, det är det här som kallas att växa upp. Jag har redan sett det från det stora hela. Jag har tagit in ett större perspektiv. Men nu skriver jag ifrån mitt perspektiv, och Jag är flickan som befinner sig mitt i en fem år lång svacka, även känd som tonåren, och börjar undra om det inte ska ta slut snart. Varje gång det känns som det är över, som att jag kan andas ut, så kommer allting krypandes tillbaka; innehållet i lådorna under sängen som man bara tar fram om natten. Men vad innehåller lådorna? Vad är det jag är så mån om att hålla undan på dagen?

Osäkerheten, paranoian, det dåliga självförtroendet. En slags emotionell självdestruktivitet. Vi är ju alla smått masochistiska, och för att ytterligare en gång citera Dania: det ligger i själen. Och allt annat som jag förknippar med den lite mörkare och lite mer komplexa sidan av mig. Alla har väl en sån, eller?

Ett tag sen var det omöjligt att låta andra möta den sidan. Sen blev det gradvis enklare, och tillslut var jag nästan inte rädd för det längre, det var så naturligt. Att folk visste. Att de omkring mig, de som spelade roll, det var helt okey att de visste. Sen... Jag vet inte, jag började sålla ut små detaljer. Jag gav dem sanningen, men just de där detaljerna, så mycket man kan lämna utanför historian utan att det blir en lögn, de behöll jag för mig själv. Och sen började jag sålla ut delar av historian, för att de kändes mindre viktiga; som när man klipper i en film, och tar bort onödiga scener. Nu blir det bara svårare och svårare att förklara mig själv för folk. Jag sållar hela tiden ut, och med jämna mellanrum avslöjar jag allt. Det är enklast så. Att vänta till den absolut sista sekunden innan jag ger upp. När jag vet att jag inte klarar det längre, inte själv i alla fall, och äntligen ropar efter hjälp. Något sådant...

Jag blev räddare, tror jag. Och mer försiktig. Efter händelserna det senaste året... Jag vet inte, jag tror inte att jag är gjord för förhållanden. Jag har förhållanden med mina bästa killkompisar som ersätter eventuella romantiska förhållanden; för ärligt talat, steget mellan mina sådana relationer och det jag vill ha i en kärleksrelation är inte så stort. Faktiskt, så är det steget endast sexuellt. Allt annat intimt har jag redan haft. Att höra ihop med någon, det har jag redan haft. Att känna som att det jag och någon har är annorlunda och unikt och att ingen annan förstår det; det har jag också redan haft. Senaste gången det hände blev det för mycket för mig. Alla andra gånger, då har jag kunnat repa mig. Det här var något annat. Det här var djupare. Och jag tror inte att jag kan repa mig, i alla fall aldrig, aldrig bli som jag var förut. Det gjorde för ont den här gången. Att känna sig ersättbar.

Det är just det där, att känna sig ersättbar, som gör att mina lådor under sängen hela tiden fylls.
Och jag klarar det inte längre. Jag kan inte fylla dem mer utan att de spricker.

Sincerely Yours,

Jag har inget vettigt att blogga om. Jag har så lite vett, punkt, att jag bloggar om att inte ha något vettigt att blogga om. Det är inte det att jag inte har något att säga, jag vill bara inte säga det; inte här, inte nu. Inte för er. Kanske inte ens för mig själv? Jag vet inte, vetandet har tagit semester.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det är en övning, men jag vet samtidigt inte riktigt i vad. Det känns som att jag borde veta, men jag vet att jag inte kan veta, för vetandet är inte närvarande.
Istället citerar jag Dania: "Det känns som att allting du gör är en övning i något."

Allting jag gör är en övning i något. Ett test, en utmaning. Det är kul att pröva sig själv; speciellt när man klarar det. Inte lika kul om man misslyckas, men då måste oftast ingen veta om det, och man själv har lätt för att glömma. Det känns som att minnet förtränger saker enklare om ingen annan är inblandad. Ingen som kan påminna en, ingen som kan se på en med den där nedlåtande, eller ännu värre, förebrående blicken. Blickar som i lagom dosor kan driva en men när de blir för mycket endast driver en till vansinne. Jag inser att gränsen mellan dem är hårfin; sekunden man går ifrån att vara en självständig, insiktsfull ung kvinna till att vara en mentalt rubbad och smått labil tonårsflicka. Oftast övar jag mig i att hålla mig till en sida - den resterande tiden övar jag mig i att ta mig tillbaka till sagda sida och samtidigt få det att se ut som om jag aldrig lämnade den. Något jag blivit rätt bra på.

Dagens Uppenbarelse:
Det är läskigt hur mycket man dömer folk. Det är läskigt hur fel man kan ha, och det är läskigt hur mycket andras åsikter kan vilseleda en till att ha så fel. Det är läskigt att man kanske hade rätt från första början, men ingen trodde på en; för ingen litar mer på någons obevisade instinkt, än de litar på det de ser med sina egna ögon. Men läskigare än det är hur enkelt det är att lura folk till att bedöma en på det sätt man vill att de ska. Och läskigast av allt är att man inte kan sluta när man väl börjat.

Sincerely Yours,

Jag undrar egentligen vilka som läser här. Liksom, jag tar för givet att de som läser mina inlägg är jag och Dania, med tanke på att bloggens syfte från början var att vi skulle hålla koll på varandra (för er som inte fattat det än bor vi förjävligt långt ifrån varann och träffas alldeles för sällan). Sen råkar jag veta att några av mina andra nära vänner läser bloggen; men det spelar inte så stor roll, för det mesta av det jag skriver här vet de redan om. De kanske var den jag snackade med när jag kom på att det vi snackade om var något jag ville ta upp. Jag har bara aldrig tänkt på att det finns långt fler som har tillgång till dessa tankar jag delar med mig av. Jag har nog aldrig trott att någon annan skulle finna det intressant att veta vad som pågår inuti mitt huvud om dagarna, men jag vet inte; är det intressant för någon annan än mig? Bara möjligheten att det finns människor jag ser eller träffar vardagligen som jag tror inte vet nånting om mig och så har de läst allting som står här... Ganska komiskt, don't you think?

Jag lider av något som heter Hero Complex. Det är ingen officiell personlighetsstörning och inte heller något som psykologin tar upp som en riktig "sjukdom". Det är mer av en personlighetstyp; folk är, trots allt, mer eller mindre altruistiska. Jag tillhör de som är mer. Fast i grunden är det av rätt själviska skäl.
Att låten Scars med Papa Roach är en av de spår som har högst "Antal spelningar" i mitt iTunes är ingen överaskning. Jag gillar att hjälpa folk, jag gillar känslan jag får när jag gör deras liv bättre. Känslan av att vara nödvändig. Att jag spelar roll. Jag behöver känna mig behövd. Som en viss person sa, mitt i ett av våra ökända bråk; you don't love me, you just need me to need you. Trots att det förstnämnda var en hemsk lögn (jag har aldrig älskat någon på det sättet jag älskade honom) hade han en poäng. Det hela började med att jag ville rädda honom. Vara den som räknade ut honom, som kom honom under skinnet och förändrade hela hans liv, hela hans värld. Och visst gjorde jag det, ändå. Förändrade. Jag hade bara inte räknat med att det skulle förändra mig.
Jag vill betyda mer än någon annan. Jag vill vara Hon med stort H; Hon som dök upp, Hon som lyssnade, Hon som förstod. Hon som räddade. Jag vill rädda folk, hela tiden vara deras räddande ängel. Det fyller ut något slags tomrum inom mig, tror jag. Det bekräftar att jag finns. Att jag behöver finnas, att min existens inte är överflödig, att saker och ting inte skulle se likadana ut om jag försvann. Känslan av att vara onödig är den mest smärtsamma jag känner till och nånsin har känt överhuvudtaget. Det gör så ont att självaste känslan fungerar som sitt eget smärtstillande; hela systemet stängs ner, och jag blir likgiltig och kall. Så ont gör det och jag vet det nu bättre än någonsin.
Detta komplex blir ganska destruktivt, efter ett tag. Jag vet inte hur många gånger jag har sårat mig själv genom att dras till dessa Badasses & Broken Souls. Fast det är annorlunda nu. Mycket annorlunda. Jag är försiktigare, långsammare, vågar inte lika mycket. Det är så mycket jag vet nu som jag inte visste tidigare (that my love could run so deep, deeper than I ever thought possible...). Det märks inte, men en bit av de grundläggande principer Jag är byggd på kommer aldrig att vara densamma.
Det är varken är bra eller dåligt, bara... Nytt.

Sincerely Yours,

She falls asleep and all she dreams about is you.
When she's asleep the air she's breathing is for you.
You're why she wants to live. She's not got that much more to give.

Den bästa, och samtidigt värsta, tiden på dygnet är precis innan jag somnar. När jag krypit ner under täcket och bara ligger i sängen och... Existerar. Ensam, men ändå inte. Utanför fönstret hörs det liv och rörelse, en bil som kör iväg, ett gäng killar som skriker och har sig; och från vardagsrummet likaså, fast ljuden kommer ifrån TVn. Det är så fysiskt nära men jag känner mig ändå långt borta.
Isolerad, som om jag vore den enda människan kvar på jorden.

Det är den tiden på dygnet då jag kan vara vem jag vill och leva vilket liv jag behagar. Jag sluter ögonen och låter fantasin ta tag i mig, omsluta mig och föra mig till en plats jag annars aldrig besöker, en drömvärld bortom kreativitetens gränser. Det handlar inte om det mest spektakulära jag kan tänka mig; det handlar om det jag innerst, innerst inne längtar efter. Mina djupaste önskningar.
Det är också den tiden på dygnet då Verkligheten hinner ikapp mig snabbare.
Allt det där som jag lägger undan på dagen, det som jag packar ner i små lådor och skjuter under sängen, det är då det plockas fram och dammas av. Som gamla klädesplagg som jag tar fram, en och en, och provar för att se om de fortfarande passar. Det är jobbigt när jag märker att de är precis i min storlek. Ännu jobbigare att jag varendaste gång hoppas att de inte är det, att jag växt ur dem.

Man känner saker starkare på natten, verkar det som. All lycka och förväntan blir till rastlöshet, man vrider och vänder sig på madrassen, täcket snor sig kring midjan och man kan inte lugna ner sig, då när man behöver det som mest. Jag har inte så mycket emot detta. Jag är hyperaktiv vis-á-vis á nature. Det som spelar roll, som märks mest och som utpräglar mina nätter är att jag minns, jag minns allting jag förtränger. Om dagarna håller jag ständigt igång för att undvika detta - alla som känner mig, åtminstone Dania, är väl medvetna om det. Att jag inte tycker om att tänka. Eller, jag tycker om att tänka, bara jag får välja vad jag tänker på. Och jag väljer alltid bort det här. Ångesten, oron. Den obehagliga delen av att vara mig. Oavsett hur långt jag drömmer mig bort, oavsett hur mycket jag hoppas, vaknar jag tillslut upp innan jag ens hinner somna. Och jag vet. Jag bara vet att när jag tar på mig kläderna kommer de att sitta som skräddarsydda på mig. Och varje gång hatar jag att inse det.

Sincerely Yours,

Jag har en dröm. Jag vill resa ut i världen och jag vill se varenda land som existerar. Jag vill fota, jag vill prata med människor, jag vill se hur det ser ut, utforska varenda centimeter av det land som Gud skapat för oss att leva på. Jag vill se hur människor förstör allt, men jag vill också träffa de människor som gör det motsatta - de som räddar människor, de som räddar jorden. De som räddar själar. Jag vill hitta en plats som bara skriker Mig, där jag hör hemma, där jag får plats. Jag vill se världen och jag vill lämna allting bakom mig, jag vill följa Jesus och jag vill följa Min Väg. Men jag är rädd. Jag är rädd för att lämna mitt hem, rädd för att lämna den trygghet jag har här. Jag är rädd för att saker ska förändras, jag är rädd för att jag inte ska klara mig. Jag är rädd för att lämna allting, jag är rädd för att släppa taget.
Patetiskt va?
Nu vet vi i alla fall att jag är en sådan som aldrig gör något åt sina drömmar.

Even the loudest colours and most radiant scents
Some day fade away
Like all the shades and sounds of a broken symphony
Painted in tones of gray

Idag började jag tänka på varför jag skriver blogg. Jag vet varför jag skriver, och vid det här laget borde alla andra också veta. Jag skriver för att jag älskar det (så enkelt var det, liksom). Jag skriver för att hantera saker. Jag skriver för att det hjälper min hjärna att organisera sig och mitt hjärta att fatta beslut. Jag skriver för att uttrycka mina åsikter. Jag skriver för att få utlopp för mina känslor. Jag skriver för att påverka. Jag skriver för att det är kul. Jag skriver för att jag vill bli bättre på det. Och just den här bloggen, skriver jag av alla dessa anledningar, och jag skriver på svenska för att jag personligen anser att jag är sämre på det. Fast å andra sidan, det är roligare att skriva på engelska. Det finns ett större vokabulär. Det är lättare att fylla ut texten, få den att flyta på och låta... Vacker, så att säga. Att jag sedan varken kan de grammatiska reglerna eller ändrar stil när jag byter språk...

De senaste dagarna har varit hektiska. Inte för att jag är stressad, men för att jag har gjort väldigt mycket. Hela jag är trött; inte bara kroppen, utan också huvudet. Jag har tänkt och känt mycket. Men jag tänker och känner i allmänhet dubbelt så mycket som jag borde; jag överanalyserar ju, trots allt.

Det här är en övning i att beskriva min tanke-/känsloverksamhet. Inte så mycket för att jag vill att andra ska veta, mest för att jag vill se om jag klarar av det. Om jag förstår mig själv så pass bra.
När jag tänker brukar det hända fort. Eller, det börjar sakta och fortsätter i en relativt oförändrad takt, fram till att jag helt plötsligt inser det ena efter det andra och sen hänger jag knappt med i min egen tankegång. Oftast pratar jag om mina uppenbarelser när jag får dem. Det är, trots allt, att tänka högt.
Jag är en väldigt känslomässig person, och jag styrs av mina känslor, min instinkt och mina impulser. För att vara en otroligt intuitiv person har jag ett ovanligt tvångsartat behov av att kunna förklara det min intuition förstår direkt. Att kunna organisera och kategorisera allting. Det är jobbigt, för det tar väldigt mycket av min energi. Det är något jag försöker arbeta bort; därför tänker jag inte gå in på det här.
Nå, jag är väldigt medveten om att känslan som styr mig mest är min stolthet, om man nu kan kalla det en känsla. I mitt fall är det mer av en egenskap. Jag är otroligt, jobbigt och nästan outhärdligt stolt, och det leder till oerhört mycket rädsla. Jag som varken är rädd för att ta extrema hälsorisker eller till och med för att dö; men jag kan inte älska folk gränslöst, och jag kan inte släppa på min självständighet. Jag vägrar bli avslagen eller lämnad. Jag vägrar såras, delvis för att det gör ont, mest för att andra kan se att det gör ont. Jag skulle inte ha något emot smärtan om ingen annan visste om den.
Och det är väl därför jag stänger ner delar av mig och aldrig talar om dem. Syns inte, finns inte.
Men nu har jag grävt upp en sådan del, och då slår det mig; deras fientlighet, den svider. Faktum att de inte tycker om mig gör ont. Jag vill att de ska tycka om mig. Jag vill vara mig själv och inte bry mig vad någon tycker om mig; såvida de tycker om mig, punkt. Ironiskt, eller hur? Vissa dagar är värre än andra, vissa dagar är till och med nästan bra - självförtroendet varierar ungefär lika mycket som jag gör. Jag, med alla mina personligheter, alla mina stilar, alla mina humör. Det slår mig att jag både älskar mig själv och hatar mig själv. Och att jag är rädd för att vara oälskbar. Det slår mig att det är därför jag vill vara fri från andra. Och sen gräver jag ner den tanken, gräver ner de känslorna, och så får de ligga där. Syns inte, finns inte.

Sincerely Yours,

Den senaste tiden har jag tänkt på Gud och vad det egentligen är jag tror på. Ibland är det så förbannat svårt, förstår ni. Det känns som om alla överger en, ingen stannar kvar, ingen älskar en. Inte ens Gud. Så igår (fredag den 6 juni) satt jag länge på trappan utanför kyrkan (en och en halv timme, faktiskt) och bara tänkte. Jag funderade på Gud och på allt. Och jag bad och jag stirrade rakt framför mig tills jag inte orkade stirra mer. Jag kom inte fram till något mer än att det är så otroligt vad det egentligen är jag tror på. För jag är kristen och jag tror på Jesus och Gud och Nya Testamentet i bibeln. Jag tror på vad Jesus lärde ut, jag tror på kärleken och jag tror på att allting kommer att bli bra igen. Jag tror på att Gud har en plan för varenda liten människa och att han sitter där och planerar allt som händer, för varje individuell person. Jag tror på att han har ont när vi har ont, jag tror på att han gråter när vi är ledsna och skrattar för sig själv när vi drar våra dåliga skämt. Han ler när vi är glada och han faller när vi faller. Han lever med oss och i oss, han lever för att vi ska få det så bra som möjligt. Och ibland blir det bra, men ibland blir det dåligt. För vi har vår fria vilja, vi gör som vi vill och vi skyller på Gud när det går fel. Jag vet att jag gör det i alla fall.
I alla fall.
Jag bad till Gud och bad honom att använda mig, jag bad honom att han skulle tala genom mig och det kanske han gjorde, jag har ingen aning. Fast det känns som att nästan alla som steg på den där Cafébussen drev med mig. En snubbe (som vet vem han är om han skulle läsa det här - men ofta) sa att han respekterade oss för att vi visade kärlek även mot de som varken visade respekt eller glädje tillbaka. Vi jobbade för Gud och vi visade kärlek till alla, alla var välkomna och så vidare, och så vidare. And it kind of made me remember. Jag kom ihåg varför jag älskar att stå på en buss och ge kaffe till de som inte vet bättre än att dra ut på krogen och supa sig fulla för att det är kul att så och spy i en buske. Han påminde mig om att det kanske inte alls var bara för att träffa människor som man stod där och var trevlig och snäll, även om man egentligen hade lust att kasta termosar på folk när de drev med en för att man vågar tro på Gud. Så tack, för det behövde jag.
I alla fall.
Det blev ett väldigt rörigt inlägg, det förstår jag med, men jag är tvungen till att försöka sätta ord på vad det är som rör sig i mitt huvud, för jag kommer att få ett psykbryt om jag inte gör det. Fast jag blev nog mer förvirrad efter att jag skrev detta. Nåja, kanske är det någon som fattar vad det är jag menar. Bättre det än inget. Typ.

Waiting is painful, especially when you don't know what you're waiting for. That is probably the worst kind of waiting, because you wonder why, why you haven't gotten up and moved on yet. Why you're still hoping for something. You don't even know what you're hoping for... Don't even know if it's worth hoping for. But you still hope, and you still wait. Patiently or not; it doesn't matter, you have no choice. You wait. And it's painful, and you wish you could stop already. Just stop torturing yourself. But you can't. If you're masochistic enough, you can't. You can't stop picking the wound.

- "Chronicles of an Infatuation"

Sincerely Yours,