hyperaktivitet

Ja, men spelar det någon roll? Spelar det någon roll vad jag känner? Överhuvudtaget? (Haha, ni har ingen aning om vad jag pratar om, tro mig. Så försök inte ens.) Det är precis de frågorna jag har ställt mig själv de senaste två dagarna och jag har fortfarande inte kommit fram till ett ordentligt svar.

Hur kommer det sig att så fort jag hittar något som gör mig det minsta lycklig så... Så... Fan, jag kan inte ens skriva orden. Det tar emot någonstans; meningarna vill inte forma sig, inte ta sig ifrån mina fingrar till tagentbordet till skärmen. Men nu för tiden är jag ju faktiskt förbannat lycklig ibland. Jag är mer än tillfreds med saker och ting. Ibland känns det som att jag har allting, allting jag nånsin kunnat drömma om och så mycket mer än det, så mycket mer än hela världen. Men hela världen räcker inte till om det inte spelar någon roll. Och det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill tro att det äntligen, äntligen spelar någon roll, för det förändrar ingenting. So I do? So I feel? So I want? So what?
It doesn't matter, does it?

Do I? Yes, but that's not the point.

Äsch, jag vet inte vad jag pratar om... Det var ingenting, ingenting alls...
Jag skulle bara ge vad som helst för att få åka ner till Skövde en stund nu.

"Du är den sanne herren över döden, eftersom den sanne herren inte försöker undfly döden. Han accepterar att han måste dö och förstår att det finns mycket, mycket värre saker i den levande världen än att dö." - s. 745-746

"Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt de som lever utan kärlek." - s. 747

"Säg mig en sista sak", sa Harry. "Är det här verkligt? Eller har det hänt inne i huvudet på mig?"
Dumbledore log glatt emot honom och hans stämma lät hög och stark i Harrys öron, trots att den ljusa dimman åter sänkte sig och fördunklade hans gestalt.
"Det är klart att det händer inne i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?" s. 748

Och nu, tillfället Dania grät som mest medan hon läste Harry Potter och Dödsrelikerna (ja, det är sant, inte ens hennes största besatthet - Snape <3<3<3<33333<333444455<3<3 - frambringade samma tårar som detta!).
Dobby.

Need I say more? J.K. Rowling is a very talented writer and I worship the ground she walks on.

God Bless,

Jag vet inte, det kanske bara är mina egna neurotiska tankar som spökar. Kanske är det den där paranoian och rädslan över att jag kommer att förlora det som är bra. Kanske, men vem vet? Jag föredrar i alla fall att tänka att det bara är vanligt tvivel och att det går över, precis som det alltid gör. Men vad är det jag håller på med egentligen? Jag måste vara helknäpp. While I'm kissing him, my mind races and I start screaming at myself to think something. It's like he steals all of my thoughts and feelings. Som om han stjäl en bit av mig i och med varenda sekund som tickar förbi. Och sedan när han går igen så blir det så tomt. Och tyst. Min hjärna blir helt tyst och för att fylla ut tystnaden så tänker jag en massa tankar som frambringar en massa konstiga känslor, känslor jag inte vill ha. Tvivel och äckel över mig själv. Tvångstankar och paranoia, det där mörka som finns där inne som jag skäms över, som jag hatar. Och jag blir förvirrad, så otroligt förvirrad. För han gör mig glad. Lycklig. Han ger mig en paus från alla jobbiga tankar och känslor i den där extremt jobbiga vardagen. Jag får en sån panik när jag inser att han ser rakt igenom mig och att han kanske en dag inser att han inte vill ha mig i alla fall. "We're better off as friends". Jag får en sån panik när jag inser att han kanske en dag hittar någon han verkligen gillar. Someone who sweeps him off his feet and makes him realize what he's been missing. Men jag vet ju att han är en sådan som vänjer sig vid saker, att han försiktigt tar nästa steg för att se ifall det håller och att han står där ett tag för att bli säker på att det inte går sönder. Jag vet ju att han är sådan, så jag förstår inte vad jag oroar mig för. Eller jo. För han sa ju faktiskt; "Jag vill bara inte inse att jag inte är kär i dig och där med såra dig". Men jag vet inte. Jag är paranoid, det har jag alltid varit. Fråga mina ex. Fråga alla andra som någonsin känt mig och sett en del av det där mörka där inne.

Men jag är lycklig. Lycklig, lycklig, lycklig. Så lycklig att jag hellre väntar på att han lämnar mig än att tänka tanken på att lämna honom.

God bless you, <3

How can one be so happy and at the same time so confused? Det är väl inte så omöjligt. Kan man vara mig så kan man vara knäpp. Eller jag vet inte.

Men jag är lycklig, okej? Jag vet ju det att varenda sekund då jag är med Honom så är jag så förbannat lycklig att jag nästan smäller av. And it sucks balls, you know. Okej, nu hänger ni kanske inte med. Det förstår jag, för jag fattar det inte själv. Av någon anledning så har jag tröttnat på ansiktet "flickvän". Jag gillar inte att göra saker på rätt sätt, samtidigt som jag vet att gör jag fel så förstör jag allting och jag orkar seriöst inte förstöra allting. It's true, we are, we are destined to fail.. Nej, nu fattar ni inte och jag kan inte förklara det, jag försökte bara få ordning på kaoset och jag försökte bara fatta varför och blöh. För det går ju bra! Vad är det med min jävla självdestruktivitet som får mig att bli helt... Dum i huvudet? Jag hatar att analysera mig själv och allt jag gör, det är så jävla jobbigt att tänka hela tiden. Det är så jobbigt att hela tiden akta sig för vad man säger för att inte förstöra den bild som folk har av en. JAG ORKAR INTE, OKEJ? Sluta, håll käften, döm mig inte för att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar alltid på mig själv, för jag hatar mig själv, okej? Jag är fast i en jävla människa som inte duger till något och jag hatar det! Jag klarar inte ens av ett jävla BIP-test när jag är pepp på att göra det. Jag klarar inte ens av att vara en duktig och underbar dotter mot min pappa, jag klarar inte av att hålla ihop hela huset här hemma, jag klarar inte av att skriva mina uppsatser, jag klarar inte ens av att memorisera ett jävla tal. JAG KAN INTE. Och jag orkar inte. Håll käften, jag ser hur ni dömmer mig bara för att ni tycker att jag är så jävla lyckligt lottad, men ni vet ingenting om mig, INGENTING. NI VET INTE VEM JAG ÄR OCH HUR DESPERAT JAG ÄN VILL ATT NI SKA FÖRSTÅ MIG SÅ FATTAR NI INGENTING, ERA JÄVLA VÄRDELÖSA MÄNNISKOR, GÅ OCH DÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nej. Jag skämta bara. Hela det här inlägget är ett skämt, haha xD *BOOM* (lägg in lite explosioner för att få världens sämsta skämt att bli bra så blir det bra sen, explosioner fixar allt! XD)

God Bless You, motherfuckers <3

Det kändes... Aktuellt, att skriva något nu. På ett sätt pågår det väldigt mycket. Samtidigt är allting precis likadant. Allt händer samtidigt, men ingenting händer; det går inte riktigt att förklara på något annat sätt. Mina tankar far runt och runt i banor likt solsystemets planeter men betyder ingenting.

Jag undrar lite. Hur var jag för ett år sen? Vad tänkte jag, vad kände jag, vad hade jag för värderingar? Önskningar? Förhoppningar? Rädslor? Hur såg jag på livet? Hur såg jag på mig själv? Det känns som frågor jag borde veta svaret på, men det är som om allting som någonsin hänt mig, hände i en annan livstid. Som att jag inte har någon koppling alls till flickan jag var för en längre tid sen. Hon är någon annan, jag är jag. Eller så är jag en ny och förändrad (förbättrad eller försämrad?) version av henne.
Och av alla saker som jag funderar över, undrar över, tvivlar på, är det allra jobbigast att tvivla på mig själv. Är jag verkligen den jag tror, eller snarare vill tro, att jag är? Är jag smart nog att kalla mig själv intelligent? Är jag snäll nog att säga att jag har medkänsla? Har jag tillräckligt mycket makt över mitt känsloliv för att påstå att jag besitter ett samlat yttre? Jag tror det. Jag vill tro det. Men jag vet inte.
Jag har inte känt mig som mig själv på så himla länge. Och det är svårt, efter många år av ständigt dalande självförtroende, att sätta ett värde på sig själv som når upp till det andra verkar se.

Att tvivla på mitt eget värde är bland de jobbigaste sakerna jag har behövt hantera.
Second only to feeling alone.

En sak vet jag. Om det funnits en tid då mitt logiska, beräknande perspektiv på saker och ting varit livsviktigt, är den tiden nu. Just nu är självdiciplin den enda vägen jag kan eller vill vandra. Förmågan till distans är min kraftigaste livlina, efter mina nära och kära. Och spelet betyder allt. Ingenting betyder mer än nästa steg, nästa drag, och att tänka före. Ingenting är viktigare än att hålla skenet uppe.

Hur kan ett enkelt "Hej" vara komplicerat?
För att det låter som
Hej.
Hej!
och
Hej?
Samtidigt.

Game On,

What Milja Means

You are confident, self assured, and capable. You are not easily intimidated. You master any and all skills easily. You don't have to work hard for what you want. You make your life out to be exactly how you want it. And you'll knock down anyone who gets in your way! You tend to be pretty tightly wound. It's easy to get you excited... which can be a good or bad thing. You have a lot of enthusiasm, but it fades rather quickly. You don't stick with any one thing for very long. You have the drive to accomplish a lot in a short amount of time. Your biggest problem is making sure you finish the projects you start. You are relaxed, chill, and very likely to go with the flow. You are light hearted and accepting. You don't get worked up easily. Well adjusted and incredibly happy, many people wonder what your secret to life is. You are fair, honest, and logical. You are a natural leader, and people respect you. You never give up, and you will succeed... even if it takes you a hundred tries. You are rational enough to see every part of a problem. You are great at giving other people advice. You are usually the best at everything ... you strive for perfection. You are confident, authoritative, and aggressive. You have the classic “Type A” personality.

Stämmer väl, eh, lite? :o I alla fall att jag inte måste jobba hårt (det där var en ful översättning från engelskan) för att få det jag vill ha, haha!

Whatever, it was a fun thing and it did have some good points ^^

God Bless!

What Ariana Means

You are usually the best at everything... You strive for perfection. You are confident, authoritative, and aggressive. You have the classic “Type A” personality. You are wild, crazy, and a huge rebel. You're always up to something. You have a ton of energy, and most people can't handle you. You're very intense. You definitely are a handful, and you're likely to get in trouble. But your kind of trouble is a lot of fun. You tend to be pretty tightly wound. It's easy to get you excited... Which can be a good or bad thing. You have a lot of enthusiasm, but it fades rather quickly. You don't stick with any one thing for very long. You have the drive to accomplish a lot in a short amount of time. Your biggest problem is making sure you finish the projects you start. You are very intuitive and wise. You understand the world better than most people. You also have a very active imagination. You often get carried away with your thoughts. You are prone to a little paranoia and jealousy. You sometimes go overboard in interpreting signals.

Dagen i ära har spenderats med att sova och att skriva på min nya låt (plus att jag kollade på Just My Luck, but that movie seriously depresses me because I'll never be able to se McFly live, because I'm a pennyless motherfucker). Måste påstå att min låt blev väldigt bra och jag hade spelat in den om det inte var för det faktum att jag typ har blivit plötsligt hes av att sjunga (eller något?). Jag har varit trött hela dagen (för jag var på filmnatt från igår tills idag, så jag har inte sovit mer än kanske en halvtimme - 45 minuter på natten och typ från 16.45 - 17.55, typ), men nu är jag inte det, jag är bara seg. Fast jag är fullt medveten om att jag kommer att somna som en stock om jag lägger mig i min säng. Gah, mitt täcke kommer lukta Oscar och jag kommer att känna mig ensam för att jag inte ligger i en soffa med världens finaste pojke vid mig. Hrmh. Suddenly I understand how Wero feels, and my boyfriend lives in the same town as me, when her fiancé lives in freaking Eskilstuna. AND WHAT'S UP WITH THIS CHANGING OF LANGUAGE THAT I DO SOMETIMES?! Seriöst, det stör mig jättemycket att jag börjar prata engelska med folk som normalt sett inte pratar engelska med mig. Haha, på filmnatten jag ba; "OH NOES, HE'S TOTALLY GONNA KILL HER!" och alla ba; "Eh, varför pratar hon engelska?" och jag ba; "I'm sorry, I can't help it!!!!" typ. Men det låter mycket BÄTTRE på engelska ibland. Jag vet inte varför. Fem dagar med Ree är tydligen allt som krävs för att jag ska börja byta mellan engelska och svenska. Although it's much easier here than over there, because here I'm one of the best when it comes to speaking english... Vilket säger mycket om vilken standard vi har på min skola och i min klass och i min umgängeskrets.

Nu babblar jag på utan poäng igen! Jag hade tänkt att skriva världens inlägg. Men jag vet inte om jag orkar. Kanske skriver jag bara för att bara skriva. Och för att jag vet att åtminstonde två kommer att läsa det här och faktiskt intressera sig av att det är just jag som har skrivit det. Den ena är Ree (wooh, konstigt!) och den andra är Wero (som jag råkar veta följer min blogg, precis som jag följer hennes, höhö). Sedan är det hejkomochhjälpmig på resten.

Jag orkar inte stirra på Horatio som ska vara cool i CSI Miami! Seriöst, varje gång en scen ska sluta som han är med i han ba säger något jätteklyschigt eller någon jätteful ordvits och så drar han på sig solglasögonen och pose;ar. It's disturbing. Klassiska CSI is the shizzle. CSI NY funkar ibland (fast de visari inte det så ofta).

Nej nu ska jag gå och lägga mig innan inlägget spårar ut ÄNNU mer (tröttheten återvände, wooh!).

God Bless You, <3

Fråga inte vart rubriken kom (EDIT: IFRÅN, Dania, IFRÅN. Jag glömde ordet IFRÅN här.). Jag läser en HP-slashfic (Ron/Draco, för de som är intresserade) och det var typ rubriken, fast med Malfoy på det som det står Dania på, I dunno, something like that.

Jag har insett en massa saker (som att jag är väldigt grinig när jag har huvudvärk), typ om Gud. Typ om min relation till Gud. Typ om varför det har känts som om det inte finns någon Gud längre den senaste tiden. Och jag tror det gav mig mer huvudvärk, haha. Och jag orkar inte dra upp det här, för jag inser själv att 5/6 personer som regelbundet läser den här bloggen är kompisar till Ree (den sista är typ Wero) och vafan, ni kommer inte ens läsa det här, för ni ser att det är jag som har skrivit, haha. Eller är det bara jag som är pessimistisk? Äh, who gives a fuck.

Jag börjar bli sjuk. Fast jag har varit liksom lite smått mentalt sjuk den senaste tiden (typ utbrändhet, eller någon allvarlig psykisk störning, hahaha), så jag orkar inte vara fysiskt sjuk heller. Shit, jag kan inte ens skriva ordentligt utan att orden typ snurrar runt på skärmen.. Hrmh.. Jag kanske ska sluta skriva nu.

Jag hade tänkt att skriva värsta inlägget (som det senaste jag skrev, fast vettigare), men jag inser nu att jag kanske bara skrev det här för att få uppmärksamhet. Dramaqueen. OCH JAG GILLAR INTE ENS DEN ROLLEN.

BLHÅDKGÅAGKAÅKG!

God bless, I guess (haha,det rimmar!)

Operation Dagsverke, vilket för min del innebar att gå upp TIDIGT och komma till skolan TIDIGT för att dela ut bössor och samla in samt räkna pengar hela dagen. Ifrån klockan 08.00 till 18.00 befann jag mig alltså i elevrådsrummet - en liten, stökiga håla nästan längst ner, längst in i skolan - som jag endast lämnade tre gånger under dessa 10 timmar! En gång för att hänga upp en skylt, en annan gång för att kolla läget omkring sagd skylt (pga misstänkt bedrägeri) och en tredje gång för att köpa lunch, vilket blev en snabb tur till Donken och tillbaka i det stormiga regnet. Och fyfan vad man frös efter det! Som tur var fanns det trevliga människor och jag hade faktiskt riktigt kul. Det var många nya ansikten som man aldrig sett... Och ansikten som man sett, men vars röster man aldrig hört. Det finns verkligen roligt folk på KG!

Och mitt bland mina bästa vänner, brats som faktiskt är trevliga, ettor som faktiskt inte är dryga och andra människor som gav mig mat (tack till Axel som sprang ner till Zundays och köpte Cola Light till mig och Signe, samt mackor till alla, och också till gänget med pepparkakorna vars namn och klass jag tyvärr inte minns), fann jag att jag verkligen... Trivdes. Jag var utåt och framåt, jag var mitt sociala, trevliga och kanske även smått charmiga jag. Till och med rolig? Det verkade som folk tyckte att jag var rolig, i alla fall. Jag var som jag är när jag är som bäst, enligt mig själv. I mitt absoluta esse. Det händer så sällan nu för tiden att jag nästan blir förvånad över min egen förmåga att fungera med omgivningen.

Och det är bara så rätt. Varför har det blivit svårare och svårare för mig att vara någon som bara känns så himla rätt att vara? Bland det svåraste som finns verkar vara, och nu blev det väldigt många "vara", att vara sig själv. Att vara som man själv vill vara, att vara som man själv tycker att man är; att tycka om den personen man är. Jag tycker om den personen jag var idag. Hon är pratglad, full av leenden och inte heller världens smidigaste människa (hon är klantig), men hon kan skratta åt sig själv. Hon ifrågasätter till och med sin egen mentala hälsa - för hon är konstig, kanske rent ut sagt galen. Det är något man brukar tycka om henne. Men om man tycker om henne ändå är hon roligt sällskap. Man kan inte ha tråkigt omkring henne, hon är alltid igång på det sättet, och i längden är hon faktiskt en bra vän.
Och jag tycker om henne. Jag tycker om att vara henne.

Jag tycker inte om Ariana. Men jag gillar Ree, hon är cool.

Sincerely Yours,

Ja, men jag vet inte. (Hur många gånger har jag egentligen öppnat ett blogginlägg med den meningen?) Jag vet inte varför jag känner mig så förbannat rastlös när jag återigen är ensam. När Dania har åkt ifrån Stockholm, och jag återgår till att sitta själv i mitt rum efter fem dagar av krampaktiga nätter på golvet då jag seriöst trott att jag skulle gå sönder för att jag skrattat så mycket; det är då jag bara stirrar på en vägg, en skärm, eller upp i taket. Och då känner jag mig rastlös. Då vill jag som mest vara med en annan människa och höra hans eller hennes röst, skratt, andetag... Det är då jag längtar efter ett samtal bara för att fylla ut tystnaden. En konversation som intetgör den tomhet jag känner när tåget till Skövde har åkt ifrån Centralstationen. Eller som idag, när Signe åkte iväg med 71an och jag ringde Jonas. Och när Jonas la på och jag ringde Maddie. Och när Maddie la på och jag... Började skriva det här. Och nu funderar jag på att skriva klart och gå och lägga mig, så att det blir imorgon snabbare och jag kan åka till skolan - för sjukt nog är Operation Dagsverke att föredra framför den här ångesten.

Den här rastlösheten är bara ren och skär ångest.

Ångest inför familjelivet, arbetslivet (i det här fallet skolan), det sociala livet. Eller bara livet. Ångest på grund av idag, kanske imorgon. Ångest över nödvändiga, livsviktiga saker; materiella saker; emotionella saker; saker jag kan påverka; saker jag borde påverka; saker jag vill påverka; saker jag inte påverkar trots att jag kan, borde och vill; och saker jag ändå försöker påverka, trots att det inte ligger och aldrig legat i min makt att göra så. Saker som alla vet som jag ångrar att de fick reda på. Saker som ingen vet och som jag önskar att någon kunde se. Saker som riskerar att läcka ut för att de står skrivna i min panna och saker som är dolda även för mig; och framför allt ångest över min egen spegelbild. För att jag gör, säger, tänker, känner, är och verkar vara saker som jag inte godkänner. Som jag inte vill.

Och för tillfället tar jag mer än gärna hjärndödhet över rastlösthet.
Det gör jag verkligen.

Sincerely Yours,

Did you ever get the feeling that you were all alone
And no one ever knew you and you never had a home
And the lights and the colors do their best to distract you
Fuck you. I don't even know why I like you

Ja, men jag har tänkt. ("Oh noes!" skriker massan och springer panikslaget ifrån datorn, ingen vågar läsa slutet på detta domedagsblogginlägg) Nu kanske inte är bästa stunden att dra upp det här, med tanke på att lektionen tar slut om en kvart. Okej, jag trodde den skulle ta slut om fem minuter, men där ser man vad fel man kan ha när man litar på datorns klocka...

I alla fall.

Ansikten, det är det jag har tänkt på. Jag har tänkt på hur folk ser mig. Hur folk förväntar sig att jag ska vara. Det är skitjobbigt. För folk ser mig på så olika sätt. Jag har ett ansikte för Oscar, ett för Wero, ett för Stina, ett för resten av skolans elever, ett för lärare, ett för mina gamla lärare, ett för mitt gamla robotlag, ett för kyrkan, ett för min mamma, ett för Heikki, ett för min pappa, ett för min hund, ett för folk som ser mig på stan, ett för folk som åker buss med mig, ett för folk som står på busshållplatsen med mig, ett för folk som går med mig, ett för folk som åker tåg med mig, ett för folk som ser mig i Stockholm, ett för folk som är med mig i Stockholm, ett för folk som känner mig i Stockholm, ett för... Ja, ni ser vart det här går. Jag har till och med ett ansikte för Ree, som hon förväntar sig att jag ska vara. Fast det som är så bra med Ree är att man inte behöver ha det ansiktet, man kan kasta bort fasaden och hon älskar en lika mycket i alla fall. Det är en helt annan sak när det kommer till alla andra. Till exempel folk i skolan och folk i robotlaget. Folk i skolan ser mig antagligen som någon som tror att hon är speciell. Folk i robotlaget ser mig som.. Eh, ja, "Hahahahaha men Milja, det är så typiskt dig, fan vad rolig du är!". Min familj ser mig som... Ja, jobbig, kanske. Jobbig, stökig, lat, slarvig, pålitlig och helt jävla underbar. Men vem fan är jag egentligen? Jag vet ju vilka ansikten jag inte gillar, vilket måste betyda att de inte är jag. Men ändå... Jag läste någonstans (eller hörde) att det man gillar minst hos andra är på det sättet man är själv. Så de ansikten jag hatar hos mig själv - de är ju de ansikten som jag är som mest. Så det är förvirrande, man tappar bort sig, man har ingen aning om vem man är.

Hur hittar man sig själv bland en massa ansikten man inte känner igen? When I look into the mirror I see somebody else. Precis så är det. Att se sig i spegeln och se en främling. Att inte känna sig hemma i sitt ansikte. Kroppen i all ära, men hur man är utåt, att känna att man klär ut sig för varje människa man träffar. För att vara mystisk och hemlig och underbar. Eller jag vet inte. Jag vet inte varför jag gör det. Kanske för att det är en trygghet. Men nu har det ju gått så långt att jag inte hittar ansiktet som verkligen är mitt. Det jag skulle vilja påstå verkligen är jag är antingen det som mamma ser, det som Ree ser eller det som Oscar ser. Eller en blandning av alla mina ansikten. Det är svårt att veta. Men jag vet vilka ansikten jag känner mig som bäst i. Även om det är så förbannat tröttsamt att hålla sig till ett ansikte hela tiden. That's why school makes me tired, because I'm the same all the time. Hela världen höll på att gå sönder när jag kom med ansiktet jag har mot Ree till skolan. Seriöst. De höll på att dö. Okej, nu överdriver jag. Och nu har hela inlägget spårat ut. Det är ett tecken på att jag ska sluta skriva.

Men Ree; Jag tror jag ska köra på det jag sa att jag skulle köra på (i sms;en, du vet)... För det verkade så förbannat intressant att se hur det skulle bli. Perfekt. Hrmh... Ja, jag får konsultera med herr Hasselplan.

God Bless You, faithful readers and everybody else!

And for the record:

CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG CWG

Did you ever get the feeling that you were all alone
And no one ever knew you and you never had a home
And the lights and the colors do their best to distract you
Fuck you. I don't even know why I like you
It's all a blur [x2]
Like a picture,it's all a blur
You don't know what you're missing
You don't know what you're missing
I've been trying so hard just to keep away
And now look where I am standing at today
Trying so hard to walk away
But it's impossible to watch you fade away
Did you ever stop believing after all was said and done?
When you turned to your friends but they were long gone
And the sky and the snapshots remind you
I trust you and I'm always going to miss you
It's all a blur, it's all a blur
Like a picture
Reminds me who you were
[Repeat Chorus]
Every time I see you look at me
I see those distant eyes and your looks are fading
Every time you're next to me
I want to talk and feel and act like we used to
Cause everybody knows and everybody cares
Until they're walking in my shoes
And now I know
It's you that I cannot lose
It's all a blur
And I owe you
You can take it all
When I call, pick up the phone like you used to
It's all a blur
Like a picture
It's all a blur
You're just a blur!
I've been trying so hard just to keep away
And now look where I am standing at today
Trying so hard to walk away
But it's impossible to watch you fade away
Trying, dying so hard
I've been denying that I'm not scarred
I've been crying, lying so far
But it's impossible to fill this space
Impossible to take your place
Impossible to watch you fade away
Watch you fade away [x3]

Tänkte att jag skulle uppdatera och den här texten sa något. Typ. Det är nog inte många av er som kommer att fatta vad det är jag menar. Men men!

God Bless You,

Idag har jag varit, ja, knäpp. Allmänt fredagshumör ^ 10... Sedan så träffade jag Oscar efter lite krångel med att ha missat bussen och tagit en omväg (det roliga är att jag ändå kom två minuter före honom och jag var tjugo minuter sen!). Så lallade vi runt på Kulturhuset på Kulturnatten. Det var cirkus-tema och det var trevligt, folk överallt och en massa bra musik och, ja, kultur över huvud taget. Bäst var Flemming när han cyklade in på en enhjuling, ramlade mot scenen och spräckte skallen mot scengolvet för att sedan resa sig upp och berätta en spökhistoria om lilla Maja som blev förlamad för att en elefant snubblade och landade på henne och som senare återvände till liv efter att ha dött för att handla och mata en elefant med ekologiska bananer... Den var störd, men det var lätt höjdpunkten. Det och Polkapix. Och Oscar, såklart. OscarOscarOscar... <3

Det är stört, egentligen. För Oscar, min nuvarande (nästan)pojkvän är kompis med två tredjedelar av mina ex. Anledningen till att jag började tänka på det nu är för att vi stötte på en viss herr Per. Lol. Seriöst, den killen ser PRECIS likadan ut som han gjorde när jag var 13. Det är fyra år sedan nu. Time to grow up? Och sen är ju Oscar bästis med Viktor också. Hrmh.

Nej, jag ska packa ner datorn och gå och lägga mig. Ska ju ändå upp halv nio. Just thought I'd update a little!

God Bless

Idag, 13 november, är det To Write Love On Her Arms Day, vilket ungefär går ut på att man ska skriva LOVE på sina armar för att visa att man.. Ja, typ; "To Write Love on Her Arms is a non-profit movement dedicated to presenting hope and finding help for people struggling with depression, addiction, self-injury and suicide. TWLOHA exists to encourage, inform, inspire and also to invest directly into treatment and recovery." (citerat från den offiella hemsidan). Och det har jag gjort. Och jag tycker att många fler ska göra det. För det är en sådan liten sak att göra för en sådan stor sak, för att visa att man bryr sig om människor, för att visa att man inte är helt känslolös typ. Och för att det är en sak som får folk att tänka till litegrann. Och sure, jag går väl på ITgymnasiet och här märker man inte om folk skriver saker på sina armar (en av nackdelarna med att gå på en skola där "alla får vara som de vill", typ) och min generation (eller ja, årsgrupp typ) är ganska elaka. Så fort man är självdestruktiv och/eller deppig och/eller självmordsbenägen så blir man genast stämplad med; "EMO!". Men man måste ju försöka. Kanske kan man få någon att inse att det är ett problem. Att världen blir mer och mer deprimerat. Eller jag vet inte. Men det är en fin sak att göra för att visa för folk att man bryr sig. Att man inte hör till dem som skriker emo efter en om man visar sig svag. Jag beundrar i alla fall svaghet. Jag vill bara inte att man fysiskt skadar sig själv för det.

Så skriv LOVE på din arm och stöd "the little ones"! Eller kolla lite på deras hemsida, typ.

http://www.twloha.com/index.php


TO WRITE LOVE ON HER ARMS - Rescue is possible

God Bless You!

Jag delar in det som får mig att må dåligt i två kategorier; saker som har hänt, och saker som mycket möjligt kan hända. Oftast är det den senare kategorin som dominerar det jag ältar om och om igen.

Det verkar som det förflutna inte har samma förmåga att sluka upp mig och hålla mig i sitt våld som det har med andra, eller som rädsla har med mig. Ett minne jag inte förstår, en fråga utan ett svar; de fångar mig tillfälligt, fram till att jag fått veta det jag vill, eller insett att jag aldrig kommer att få veta. Finner jag ingen anledning att hålla fast vid det hela släpper jag mer än gärna taget. Och hopp, ännu mindre en önskan, är inte en anledning. Hopp kan dödas. Jag har tagit död på mitt eget hopp tillräckligt för att veta hur det går till och hur det känns. Jag har lärt mig stänga av, jag har lärt mig använda mig av likgiltighet som ett vapen. Jag kan skapa ett avslut, jag kan skapa känslan av ett avslut som inte ens funnits till att börja med, och det blir bara lättare för varje gång jag gör det - nu är det nästan som en knapp som jag bara kan trycka på när det blir för mycket. Det är som att ta kraftiga smärtstillande. Man sväljer, sen känns det inte. Det känns inte alls och man kommer knappt ihåg känslan av känsel.
Det är klart att drogen så småning om släpper, och att vågen av allt man förträngt som sköljer över en inte är speciellt trevlig... Men jag vet inte, jag tar hellre den kortvariga, intensiva smärtan istället för en utdragen och dov duns som långsamt plågar en långt efter att man ramlade och slog sig. Om priset för att slippa den dunsen är min sista droppe hopp och en hårdare smäll är jag beredd att betala det.

Men jag kan inte stänga av det som kan hända, jag kan inte stänga av alla möjligheter, alla olyckor som kanske väntar bakom varje hörn. Jag kan inte och det är det som driver mig till vansinne. Det driver mig till vansinne att jag har så väldigt lätt för att bli rädd. Praktiska rädslor, känslomässiga rädslor; och rädslor inför rädslor, och rädslan inför rädslan i sig. Och mest av allt är jag rädd för mig själv när jag är rädd - vad jag kan göra när jag är rädd. Jag känner nog mer ångest när jag är rädd för att förlora något än när jag faktiskt förlorar det. Att förlora något är en händelse, det händer, och man vet att det har hänt, och oftast vet man vad som hände. Men när man inte vet, när det bara är att kanske, möjligtvis, förmodligen? Hur hanterar man det? Är det meningen att man ska vänta på att ens huvud exploderar?

Svara mig det, och jag är dig evigt tacksam.

Sincerely Yours,

Sitter i skolan, typ. Jag har planerat att skriva en massa saker typ hundra gånger om och om igen, men jag gör det aldrig, för jag orkar inte. För det är inte värt det.

Sitter i alla fall just nu i ett datorrum i skolan och väntar på att håltimman ska ta slut. Lyssnar på Stephen Lynch. Han är helt grym och vi tackar Ree som gjorde så att jag fick upp ögonen för honom, haha. He's my new celebrity crush!

Roligaste låten ever! Hans minspel är till och med roligare än mitt, haha.

Jag saknar dig, Ree.

God bless,

So good you got to abuse it
So fast that sometimes you lose it

I och med en konversation med Dania kom jag fram till hur mycket man dömer folk, egentligen. Jag dömer folk hela tiden. Jag är medveten om att jag gör det, och jag är medveten om att det inte alltid är till min fördel; men jag är också medveten om att faktum att jag är medveten om det är ett litet steg på vägen. Och jag vet också att detta dömande leder till att jag kan vara en hycklare. Helt ärligt talat är jag en hycklare. Men det är som en vän till mig sa: det är svårt att inse när någon är precis som en själv.

Ett bra exempel på det här är hur otroligt... Nedlåtande jag kan bli, mot någon som flirtar med alla. Det är inget jag gör med flit. Det bara händer. Helt plötsligt är denne person osäker, söker uppmärksamhet och bekräftelse, och sen är det lite synd om människan, men han eller hon får faktiskt skylla sig själv, och det är inte mitt problem, men det stör mig ändå... Ja, ni fattar. Ärligt talat hatar jag sånna människor. Okey, hat är ett starkt ord, men ogillar otroligt mycket. Och det är väl en galen kombination av att jag ser ner på men samtidigt önskar att jag var som dem. Bara ren avundsjuka, till och med.
För om jag kunde flirta... Nej, jag kan inte, jag har ingen aning om hur man gör... Men om jag kunde, då skulle jag göra det hela tiden. Jag skulle aldrig kunna sluta. För det skulle vara roligt som fan, det skulle vara gratis underhållning, och nästan bäst av allt är att jag skulle ha sjukt mycket makt. Förstår ni hur mycket bättre än alla andra jag skulle se mig som? Jag vet inte hur många av er har träffat mig när jag är på det humöret, men det är farligt att låta mig känna mig överlägsen - jag blir så stört arrogant.
Och det är ju det jag gillar. Jag gillar jakten efter makt. Jag gillar jakten efter vad som helst, men just jakten efter övertaget i en relation är som min morot; det är så lockande att jag inte kan låta bli att anta utmaningen. Jag gillar jakten, jag behöver utmaningen och jag älskar spelet; att flirta är som ett vapen, precis som likgiltighet (som jag använder mig flitigt utav) samt klyftiga och snabba kommentarer.

Ibland önskar jag att jag var med i en film. Jag skulle få spela så mycket oftare.

Sincerely Yours,



(Flummigt inlägg, jag vet! Men jag visste inte riktigt hur jag skulle skriva det...)

Kärlek är inte bara en känsla. Det är inte något som kommer till en, som dyker upp och helt plötsligt älskar man någon; det är en förmåga, det är en process och framförallt är det ett val. Man väljer att låta någon komma nära. Man väljer att bli en del av någon och att låta denne bli en del av en själv. Man väljer att låta någon betyda; och alla känslor, alla gånger man bryr sig, alla gånger man beskyddar honom eller henne är en konsekvens av det valet. Alla dagar man är där är på grund av kärleken. Alla nätter man ställer upp är på grund av kärleken. Och varje sekund som man väljer att stanna, att inte gå sin väg, är för att man väljer kärleken över... Ja, vad? Inte hat. Hat är inte motsatsen. Likgiltighet är.

För min del är det självständigheten och säkerheten. Att älska någon är det svåraste jag vet; det är svårare att övertala mig själv att hålla fast än att släppa taget. Det betyder inte att jag inte värdesätter kärlek. Det betyder inte att jag är sämre på att älska än de som har svårare för att fly fältet. Det betyder bara att det krävs mer för mig, och av mig, att behålla just mina nära och kära vid min sida.
Jag är väl medveten om att kärleken är ett val för att det är ett jag tvingas göra hela tiden. Jag tar det aldrig för givet, jag kan inte ta sådant för givet; det är mer av en kamp för mig än en talang. Jag är inte en naturbegåvning när det gäller att älska... Och jag klagar inte, utan jag påstår bara att det är sådan jag är. Jag är funtad så. Jag tycker om att vara fri. Jag tycker om att inte ha några förbindelser eller skyldigheter till någon annan än mig själv. Jag tycker inte om när jag inte har monopol på mina känslor, jag tycker inte om att ge upp makt, och jag är livrädd för att vara sårbar. Och en väldigt uppenbar konsekvens av att älska någon är att man ger honom eller henne makten att såra en. Och det är det som gör det så förbannat jobbigt att vilja stanna hos den människan. För jag är ju känslig, och när jag väl är där, murar krossade, skyddsmekanismer nedmonterade och allt, är det så lite som krävs för att jag ska bli... Stött. Det är så lite som krävs och det är så lite av det jag sedan visar. För jag är ju trots allt väldigt stolt; och en sak som jag tycker ännu mindre om än att vara sårbar är att visa mig sårad.
Och ibland är valet lättre, ibland så pass lätt att jag knappt måste fundera över det; och ibland, som nu, är det svårare än det varit på länge. De senaste månaderna har det varit ganska svårt. Allt oftare har jag ställts inför ett dilemma som jag behövt tänka länge på men i slutändan valt att fortsätta. Och nu står jag här igen, och jag börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att fortsätta kämpa för det; att slåss för min rätt att älska. Och jag finner att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på det jag tror på.

För jag har ju alltid trott, trots min överlevnadsinstinkt (som desperat försöker övertyga mig om att ta till flykten nu), att kärleken är det jag lever för. Och jag har alltid försökt gå emot mig själv. Och jag har alltid sett till att jag lyckas. Jag har älskat, jag har sårat och lämnat, jag har blivit sårad och övergiven, och jag har ångrat mig så uti jag vet inte vad att jag gjorde något av det överhuvudtaget, för att sen alltid inse att det var värt det. Det var värt varendaste droppe. Och jag skulle göra om det, om jag fick chansen. För förmågan att älska mäts inte i hur många gånger man tvivlar på att det är värt det - det mäts inte i hur mycket man älskar, hur gränslöst man älskar och hur länge man fortsätter älska långt efter att det slutar ge en något att göra så. Jag tvivlar mer ofta än sällan. Jag älskar hellre mindre än mer. Jag sätter tydliga gränser, och jag går vidare snabbare än jag hinner säga adjö; men jag tycker inte att det gör min kärlek mindre värd. Innebörden av kärlek är kanske inte hur mycket man ger utan snarare hur mycket man är villig att ge upp. Och jag är villig att ge upp ganska mycket. Jag kan inte lova föralltid och jag kan inte lova att jag aldrig överväger att bara försvinna - jag kan inte ens lova att jag alltid försöker mitt bästa. Men min lojalitet är inte att jag saknar valet att vara eller inte vara lojal. Det är att jag, i slutändan, trots tankar, trots tvivel och trots ren och skär rädsla, väljer att vara det. Jag väljer att stanna och älska för stunden. För det är det minsta man kan begära, och jag förväntar mig inte att bli älskad helt kravlöst. Jag vill inte bli det. Men jag vill däremot kunna kräva samma sak tillbaka.

Men för stunden tvivlar jag. För stunden tvivlar jag mer och mer på att jag ens kan älska för stunden.

Sincerely Yours,

Frustration. Det är... Det bästa ordet, just nu. Det enda ordet just nu. Jag är så otroligt frustrerad. Jag är frustrerad när det gäller min framtid (som för första gången i mitt liv ser ut att bli det enda som urartar sig för tillfället), jag är frustrerad när det gäller skolan, jag är frustrerad när det gäller min umgängeskrets, jag är frustrerad när det gäller att jag är frustrerad; jag vet inte vad det är som gjort mig så himla... Rastlös. Helt plötsligt duger ingenting längre. Helt plötsligt ska allting förändras, helt plötsligt ska jag göra andra saker, träffa nya människor - helt plötsligt känns det som att det inte finns något annat som skulle få mig att må bra än att göra allting annorlunda. Om jag brukar ta Tvärbanan, ta bussen istället; om jag brukar umgås med The Weirdo Squad, ta kontakt med gamla internetkompisar och klasskamrater. Om jag brukar trivas i stora grupper; börja umgås one-on-one. Om jag brukar bry mig; sluta. Om jag inte bryr mig alls; börja. Om jag dricker Cola Light i skolan; drick det överallt förutom i skolan. Om jag inte äter regelbundet; gör mitt bästa att äta lite frukost, lite lunch och lite middag. Och listan fortsätter. Och listan skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Och rastlösheten äter upp mig, biter och sliter på min vilja att hålla löften, att hålla kontakten och att hålla fötterna på jorden. Helt plötsligt är det svårare än någonsin att hålla mig själv på plats och att verkligen stanna där jag är.

Jag har aldrig varit personen som stannar där jag är, utan jag säger adjö och går vidare, bryter banden. Jag är en nomad på det sättet. Och det enda jag verkligen kan minnas att jag längtat efter är ett ställe där jag känner mig hemma; ett ställe jag kan kalla mitt, mitt hem. Ett ställe som det skulle vara okey att stanna upp och bara... Stanna, andas. Göra mig själv bekväm. Sluta leta efter livet och nöja mig med att existera med livet som det är. Och jag har varit helt säker på att när tiden är inne och rätt tillfälle uppenbarar sig skulle det kännas naturligt att slå mig ner och försöka vara tillfreds med det.
Och jag vet att jag kan det. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag känner mig riktigt tillfreds med att stå still. Och jag har aldrig känt mig så levande som när det enda jag kan höra är mina egna andetag och någon annans hjärtslag. Alla andra äventyr, alla andra upplevelser har ju alltid varit ett sätt för mig att fly - att inte behöva känna någonting alls förutom havsvattnet vid mina fötter och vinden i mitt hår. Den ständiga rörelsen har låtit mig leva som jag vill och vara lycklig på mitt sätt. Utan att vara skyldig något.
Men om jag springer för alltid, missar jag viktiga delar av livet - missar jag kärleken, missar jag chansen att slå mig till ro? Eller är springandet livet? Och om jag stannar, hur länge kan jag stå still utan att bli rastlös? Hur länge står jag ut utan att bryta mig fri? Är det verkligen rättvist för dem det drabbar om jag inte kan vara en del av deras liv utan att få komma och gå som jag vill? Och hur många har jag inte sårat, egentligen? Hur många har jag inte lämnat? Det är sådana frågor som gör det svårt för mig att hitta en balans mellan Jakten och Njutandet. Det är som att välja mellan min frihet och min tillgivenhet.

Jag vet bara att jag är så trött på mig själv. Och jag är så trött på mitt liv. Och jag är uttråkad, jag är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska ta mig till - jag håller på att explodera av uttråkan. Och jag kan inte känna nånting alls. Det finns inga känslor där att känna. Det finns inget liv där att leva. Samtidigt finns där alla känslor och hela livet; samtidigt som jag inte kan se poängen i att hålla fast kan jag tydligt se vad jag förlorar om jag släpper taget. Jag riskerar att förlora känslan av att höra hemma någonstans, att ha en plats, och kanske allting jag någonsin älskat, för den delen. Det är ju så, man är ju bunden så fort man älskar någon. Och jag är väldigt bunden och plikttrogen. Men samtidigt är jag född rastlös.

Som vanligt vill jag ha kakan och äta den med. Väldigt, väldigt girigt, Ariana.

Sincerely Yours,

När man sitter på tåget och stirrar ut i mörkret utanför och inser att man är påväg bort från en av de få man verkligen älskar och som man verkligen kan vara sig själv med - då blir man ledsen. Det är jobbigt att inte kunna träffa Ree varje dag och det är jobbigt att inte kunna dra hemifrån och åka till henne lite sådär spontant som jag skulle ha velat. Jag saknar henne när jag inte är med henne och när jag är med henne så är jag verkligen hemma. Lite sådär för att dra paralleller till Garden State, hehe. I threw that in for you, Ree. Men i alla fall. Man sitter där och det enda som verkligen visar att ja, man är på väg någonstans, bort - det är de lätta vibrationerna från tåget och det faktum att då och då lyser små ljus upp utanför fönstret och ibland passerar man en stad. Sådär som det ska vara när man åker hem på kvällen. Och ja, man blir ledsen. Det är jobbigt att åka hem, hemifrån. Hur det nu än går ihop. Hur det nu än går ihop att man kommer hem när man åker hemifrån. Fast jag hör ju hemma i Skövde. Det gör jag ju. Jag är Skövdebo i grund och botten och jag älskar att känna till varenda centimeter av staden jag bor i och trots att Stockholm är magi och äventyr så älskar jag det bekanta. Jag älskar folket i Skövde, jag älskar ungdomsincesten, jag älskar att man indirekt känner precis alla, jag älskar att kunna se stjärnorna, jag älskar den friska luften, det kyliga vädret. Och jag älskar ju min mamma. Så jag är glad över att jag är hemma. Men jag är ledsen över att jag lämnade mitt hem. Jag är ledsen över att ha lämnat min Ree.

Fast ja, jag har ju saknat Oscar mest av allt.. Hehe.

God Bless

"Det jag försökte säga, och det jag tror att jag sa, är att vi är människor; vi felar. Våra framgångar är det som skapar oss men det är våra misstag som formar oss till de personer vi är. Kärleken, om det är riktig kärlek, ska finnas trots misstagen – och på grund av misstagen – för utan dem skulle vi aldrig lära oss att känna något alls. Poängen med kärlek är att det ska kännas acceptabelt att göra fel, för att det alltid finns någon som älskar en ändå, men kanske också att man älskar en person just för att han eller hon inte är perfekt. Att vara älskad av någon är till stora delar att man känner sig bekväm med den personen men kanske till ännu större del att man känner sig bekväm med sig själv omkring den personen; att man känner sig bekväm nog att känna någonting alls. Att man istället för att förskjuta eller motarbeta sina brister istället omfamnar dem precis som man omfamnar sin älskade och dennes små skavanker. Kärlek är, trots allt, även att älska sig själv." - Ett citat från min svenskauppsats.

Jag ska skriva ett riktigt inlägg snart, tror jag. Utan Dania här hinner jag ju faktiskt det :'o
Saknar dig, Tvilling!

Sincerely Yours,