Tell me, baby, what's your story?
Where you come from and where you wanna go this time on?
Tell me, lover, are you lonely?
Alltså, idag var den bästa dagen på länge. Inte för att något speciellt hände idag eller för att jag var på jättebra humör, inte för att något eller någon gjorde mig überlycklig, men snarare... För att jag inte var olycklig. Jag mådde bra hela dagen. Det var stabilt, det funkade. Allting bara funkade. Smärtfritt.
I allmänhet har jag kanske inte mått toppen på sistone. Det har funnits tillfällen då jag varit lycklig, mycket lyckligare än det här, men jag har ändå nått en punkt varje dag då jag av någon anledning blivit deppig. Och, ingenting har riktigt fungerat. Bitarna har inte passat ihop. Idag passade allting verkligen ihop. Idag, istället för att komma till skolan och känna mig omotiverad, opepp och osocial, kändes det jag gjorde och sa naturligt. Istället för att vilja sätta mig i ett hörn och dra något gammalt över mig kändes alla sociala situationer bekväma. Det var lätt att prata med folk, att bara vända sig om i klassrummet och säga något till personen bakom, att stanna i korridoren och växla några ord med människor man annars pratar med alldeles för sällan. När folk skämtade med mig skrattade jag på riktigt. När folk skämtade om mig skrattade jag med dem. Och mitt skratt var varmt, äkta på en helt annan nivå än på sistone. Jag kände en samhörighet, en tillhörighet till omgivningen som jag inte känt på så länge att jag helt glömt hur det känns att känna sig levande, att verkligen vara närvarande. Idag var jag där. Jag var där på riktigt. Och det kändes som att de flesta var där på riktigt med mig, och att de kände att jag var där på riktigt med dem, oavbrutet. Det var ett helt annat jag och ett helt annat vi.
Det är därför den här dagen var den bästa på länge. För att jag... För att jag kunde känna mig själv, för att jag sa nej till den där tomheten som bor inuti mig och la alla mina problem och komplex på hyllan. Allt det där som jag gått runt och tänkt på; om familjen, vännerna, framtiden. Jag bara släppte det.
Vet ni? Jag tror faktiskt att mitt självförtroende blev lite bättre. Det känns fult att säga det såhär, men jag kände mig som mig själv, blev påmind om vem jag är. Och jag tyckte om det. Jag tycker om att veta att jag inte helt förlorat förmågan att tycka om mig själv. Och det är... Så rätt, att sluta oroa mig och bara se vad som händer. Att endast fullfölja de plikter jag känner för (jag är otroligt pliktrogen och är ändå lojal mot allt och alla). Att göra det jag vill och framför allt känner för. Att prata och umgås med dem jag vill prata och umgås med. För det fick mig att märka hur desperat jag hållit fast vid kontrollen och rädslan och rädslan för att förlora kontrollen och hur förbannat mycket det faktiskt tär på mig.
Oavsett hur länge det varar betyder det mer för mig än någonsin. Så, nu njuter jag av segern.
Resten? Det får bära eller brista.
Sincerely Yours,
Tell me, lover, are you lonely?
Alltså, idag var den bästa dagen på länge. Inte för att något speciellt hände idag eller för att jag var på jättebra humör, inte för att något eller någon gjorde mig überlycklig, men snarare... För att jag inte var olycklig. Jag mådde bra hela dagen. Det var stabilt, det funkade. Allting bara funkade. Smärtfritt.
I allmänhet har jag kanske inte mått toppen på sistone. Det har funnits tillfällen då jag varit lycklig, mycket lyckligare än det här, men jag har ändå nått en punkt varje dag då jag av någon anledning blivit deppig. Och, ingenting har riktigt fungerat. Bitarna har inte passat ihop. Idag passade allting verkligen ihop. Idag, istället för att komma till skolan och känna mig omotiverad, opepp och osocial, kändes det jag gjorde och sa naturligt. Istället för att vilja sätta mig i ett hörn och dra något gammalt över mig kändes alla sociala situationer bekväma. Det var lätt att prata med folk, att bara vända sig om i klassrummet och säga något till personen bakom, att stanna i korridoren och växla några ord med människor man annars pratar med alldeles för sällan. När folk skämtade med mig skrattade jag på riktigt. När folk skämtade om mig skrattade jag med dem. Och mitt skratt var varmt, äkta på en helt annan nivå än på sistone. Jag kände en samhörighet, en tillhörighet till omgivningen som jag inte känt på så länge att jag helt glömt hur det känns att känna sig levande, att verkligen vara närvarande. Idag var jag där. Jag var där på riktigt. Och det kändes som att de flesta var där på riktigt med mig, och att de kände att jag var där på riktigt med dem, oavbrutet. Det var ett helt annat jag och ett helt annat vi.
Det är därför den här dagen var den bästa på länge. För att jag... För att jag kunde känna mig själv, för att jag sa nej till den där tomheten som bor inuti mig och la alla mina problem och komplex på hyllan. Allt det där som jag gått runt och tänkt på; om familjen, vännerna, framtiden. Jag bara släppte det.
Vet ni? Jag tror faktiskt att mitt självförtroende blev lite bättre. Det känns fult att säga det såhär, men jag kände mig som mig själv, blev påmind om vem jag är. Och jag tyckte om det. Jag tycker om att veta att jag inte helt förlorat förmågan att tycka om mig själv. Och det är... Så rätt, att sluta oroa mig och bara se vad som händer. Att endast fullfölja de plikter jag känner för (jag är otroligt pliktrogen och är ändå lojal mot allt och alla). Att göra det jag vill och framför allt känner för. Att prata och umgås med dem jag vill prata och umgås med. För det fick mig att märka hur desperat jag hållit fast vid kontrollen och rädslan och rädslan för att förlora kontrollen och hur förbannat mycket det faktiskt tär på mig.
Oavsett hur länge det varar betyder det mer för mig än någonsin. Så, nu njuter jag av segern.
Resten? Det får bära eller brista.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
