Jag vill inte sätta hela världen i brand, bara tända en liten eld i ditt hjärta.
Jag kom att tänka på en sak igår natt när jag inte kunde somna. Relationer, de är litegrann som kortspel. Man ges en hand. Har man tur är den bra, har man inte tur är den inte så bra; har man riktigt otur blir det förjävligt jobbigt att göra något bra utav den alls. Man har ett antal val och en del strategier att välja mellan. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Ibland är man helt bergsäker på att man kommer att vinna och sen överaskar motståndaren fullständigt. Ibland hade man ingen aning om hur man egentligen låg till. Och ibland, när man ser tillbaka på hur man spelade, ser man kristallklart hur man skulle ha gjort för att få det hela att sluta annorlunda. Och någonstans vet man att man visste det; att trots hur slumpmässigt allting verkar, trots hur många olika faktorer som spelar roll, som väger in, så fanns det någonstans en lösning som gick att nå. En lösning som man omöjligt kunde planera... Om man inte är riktigt skicklig.
Det här kanske låter, jag vet inte, manipulativt, men jag ser relationer väldigt mycket på det sättet; som två deltagare som turas om att spela de kort de har, under uppsikt av en väldans massa regler och ibland med en väldans massa fusk. Jag kan komma på mig själv med att tänka strategiskt när jag funderar över hur jag ska göra i en problematisk (alltså, till och med i en helt "felfri") relation. Jag försöker se vilken hand som vederbörande sitter med. Jag försöker förutspå vilka drag han eller hon tänker göra. Jag försöker, jag försöker hela tiden ligga ett steg före; att på något sätt ha ett slags övertag. Eller, för att vara helt exakt, att aldrig någonsin ligga i underläge. Och har man väl tränat sig på att se förhållanden som kortspel blir det ibland så himla tydligt precis hur de är uppbyggda.
Är jag cynisk för att jag kan se kärlek på det sättet?
Sen, förstås. Ibland träffar man någon som gör att man helt bortser ifrån kort och strategier och drag. Man släpper allt det där. Hela spelet. Och då blir det lite mer som en dans... En invecklad, intim dans.
Sincerely Yours,
Det här kanske låter, jag vet inte, manipulativt, men jag ser relationer väldigt mycket på det sättet; som två deltagare som turas om att spela de kort de har, under uppsikt av en väldans massa regler och ibland med en väldans massa fusk. Jag kan komma på mig själv med att tänka strategiskt när jag funderar över hur jag ska göra i en problematisk (alltså, till och med i en helt "felfri") relation. Jag försöker se vilken hand som vederbörande sitter med. Jag försöker förutspå vilka drag han eller hon tänker göra. Jag försöker, jag försöker hela tiden ligga ett steg före; att på något sätt ha ett slags övertag. Eller, för att vara helt exakt, att aldrig någonsin ligga i underläge. Och har man väl tränat sig på att se förhållanden som kortspel blir det ibland så himla tydligt precis hur de är uppbyggda.
Är jag cynisk för att jag kan se kärlek på det sättet?
Sen, förstås. Ibland träffar man någon som gör att man helt bortser ifrån kort och strategier och drag. Man släpper allt det där. Hela spelet. Och då blir det lite mer som en dans... En invecklad, intim dans.
Sincerely Yours,
Dedicated to the one and only Jonas:
Alltså, det slog mig nyss hur många gånger jag har lust att börja mina blogginlägg med "Jag snackade med Jonas i telefon och...". Det är liksom min standard öppningsfras. Eller raggningsreplik (bra sätt att ragga läsare, eller hur?). Man skulle kunna säga att han är min bokförläggare/utgivare, eller något - det är han som pushar mig till att skriva. Och han är litegrann av en musa, också. Han är faktiskt min musa!
Det här inlägget är hur som helst tillägnat honom. För det första för att han är en übersnygg (det är ju sant), übersnäll och allmänt kick-ass person that makes life swell, och jag tycker om att ha honom omkring mig. Och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som faktiskt har en sådan underbar vän. <3
En sak som vi pratar otroligt mycket om (förutom skolan, vattendjur, Kärlek och Livet and all that deep shit) är mat. Ja, men alltså, vi tycker båda väldigt mycket om mat. Sådär i grund och botten är vi båda världens matvrak. Att vi sedan båda två även har världens stördaste matvanor är en helt annan sak.
Men, mat. Jag tycker väldigt mycket om italiensk mat; om jag var tvungen att välja ett kök i hela världen som jag skulle leva på i resten av mitt liv, skulle jag välja det italienska. Visst, jag skulle sakna sushi och annan asiatisk mat OTROLIGT mycket, men jag skulle aldrig kunna leva utan pasta eller pizza. Så är det bara. Jag skulle äta pasta och pizza mest hela tiden om det inte vore för att det helt enkelt är billigare att gå på, typ, Donken, BK eller Max. Inte för att jag har något emot det heller... Jag är lite utav en pommes frites narkoman. Och nu, tack vare Jonas, äter jag även cheeseburgare på sånna snabbmatskedjor! Jag hade seriöst inte gjort det på över ett år innan den 9 augusti i somras!
Och idag åt jag en McChicken. Which just felt really weird.
Och alltså, ni vet när man har gjort mackor med ost, och sen har man börjat göra något annat och glömt bort att äta? Och sen när man ser på tallriken så har osten liksom torkat och mackorna, typ... Stirrar surt på en? Alltså, det låter helt absurt, men det är sant! Mackor är verkligen otroligt vresiga och krävande saker. They're a bloody bunch of angry and disobedient food that should be consumed immediatly. Och sen finns det mat som istället blir, typ, emo, när man inte äter den. Som flingor och mjölk. Flingorna bara sjunker ihop och blir värsta mjuka och ledsna och typ... Drunknar! Det är verkligen tragiskt! Vi bara läser tidningen på morgonen och struntar fullständigt i att flingorna typ torteras!
Slutsats: Läs inte tidningen på morgonen, och för att hindra ett uppror - ät en macka!
Btw, enligt Jonas är broccoligratäng och tortellini bra mat. Den blir varken arg eller ledsen.
Sincerely Yours,
Det här inlägget är hur som helst tillägnat honom. För det första för att han är en übersnygg (det är ju sant), übersnäll och allmänt kick-ass person that makes life swell, och jag tycker om att ha honom omkring mig. Och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som faktiskt har en sådan underbar vän. <3
En sak som vi pratar otroligt mycket om (förutom skolan, vattendjur, Kärlek och Livet and all that deep shit) är mat. Ja, men alltså, vi tycker båda väldigt mycket om mat. Sådär i grund och botten är vi båda världens matvrak. Att vi sedan båda två även har världens stördaste matvanor är en helt annan sak.
Men, mat. Jag tycker väldigt mycket om italiensk mat; om jag var tvungen att välja ett kök i hela världen som jag skulle leva på i resten av mitt liv, skulle jag välja det italienska. Visst, jag skulle sakna sushi och annan asiatisk mat OTROLIGT mycket, men jag skulle aldrig kunna leva utan pasta eller pizza. Så är det bara. Jag skulle äta pasta och pizza mest hela tiden om det inte vore för att det helt enkelt är billigare att gå på, typ, Donken, BK eller Max. Inte för att jag har något emot det heller... Jag är lite utav en pommes frites narkoman. Och nu, tack vare Jonas, äter jag även cheeseburgare på sånna snabbmatskedjor! Jag hade seriöst inte gjort det på över ett år innan den 9 augusti i somras!
Och idag åt jag en McChicken. Which just felt really weird.
Och alltså, ni vet när man har gjort mackor med ost, och sen har man börjat göra något annat och glömt bort att äta? Och sen när man ser på tallriken så har osten liksom torkat och mackorna, typ... Stirrar surt på en? Alltså, det låter helt absurt, men det är sant! Mackor är verkligen otroligt vresiga och krävande saker. They're a bloody bunch of angry and disobedient food that should be consumed immediatly. Och sen finns det mat som istället blir, typ, emo, när man inte äter den. Som flingor och mjölk. Flingorna bara sjunker ihop och blir värsta mjuka och ledsna och typ... Drunknar! Det är verkligen tragiskt! Vi bara läser tidningen på morgonen och struntar fullständigt i att flingorna typ torteras!
Slutsats: Läs inte tidningen på morgonen, och för att hindra ett uppror - ät en macka!
Btw, enligt Jonas är broccoligratäng och tortellini bra mat. Den blir varken arg eller ledsen.
Sincerely Yours,
It was a wolf in sheep's clothing
Jag har lust att spy och gråta och springa iväg och aldrig komma tillbaka. Seriöst, jag orkar inte. Jag är så lojal mot min familj och nu känns det som om hela familjen håller på att svika syrran, alla är här utom hon. De pratar om hur dåligt det är att min syrra inte säger något om det som hänt och jag fattar verkligen. När de frågar ifall hon har sagt något till mig så har jag lust att skrika "HON BERÄTTAR INGENTING FÖR MIG, VI HAR EN PAKT DÅ VI INTE DRAR UPP SÅDANT MED VARANDRA! JAG FATTAR JU VAD HON HAR GÅTT IGENOM ÄVEN OM HON INTE HAR EN ANING OM HUR JAG KÄNNER MIG!"
Men jag antar att det här är för det bästa. Hon håller på att förlora förståndet helt. Min hjärna gör ont, min själ gör ont, mitt hjärta gör ont. Jag vill inte höra något, jag vill inte sitta här och lyssna. Jag förväntas i alla fall inte sitta i samma rum, jag gör ju inte det.
Hjälp, seriöst. Vad gör man när marken under en dras undan och man faller djupare än man någonsin gjort? Visst, vissa saker dämpar fallet, men ändå. Jag vill inte känna det här, jag vill inte vara en äcklig svikare mot min syster, jag vill inte det, även om alla andra vill det. Jag vill att det ska bli bra, jag vill att alla ska vara lyckliga. Jag kan inte göra dem lyckliga. Jag kan inte det. Jag blir så jävla deprimerad att det är äckligt. Det angår inte ens mig och ändå gör det så jävla ont. Ursäkta att jag svär, jag kan inte uttrycka mig ordentligt. Jag är upprörd, jag känner det.
Jag begraver det. Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar inte.
Som tur är så kommer jag alltid att ha kvar min mur. Som ingen (utom en viss person som delar den här bloggen med mig) kan ta sig igenom. Ingen. Ni ska aldrig, aldrig få se det här. Ni ska aldrig få se den här äckliga sidan av mig.
Jag är så förbannat hopplös.
Jag är så förbannat hjälplös.
GodeGudhjälp.
God bless.
Men jag antar att det här är för det bästa. Hon håller på att förlora förståndet helt. Min hjärna gör ont, min själ gör ont, mitt hjärta gör ont. Jag vill inte höra något, jag vill inte sitta här och lyssna. Jag förväntas i alla fall inte sitta i samma rum, jag gör ju inte det.
Hjälp, seriöst. Vad gör man när marken under en dras undan och man faller djupare än man någonsin gjort? Visst, vissa saker dämpar fallet, men ändå. Jag vill inte känna det här, jag vill inte vara en äcklig svikare mot min syster, jag vill inte det, även om alla andra vill det. Jag vill att det ska bli bra, jag vill att alla ska vara lyckliga. Jag kan inte göra dem lyckliga. Jag kan inte det. Jag blir så jävla deprimerad att det är äckligt. Det angår inte ens mig och ändå gör det så jävla ont. Ursäkta att jag svär, jag kan inte uttrycka mig ordentligt. Jag är upprörd, jag känner det.
Jag begraver det. Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar inte.
Som tur är så kommer jag alltid att ha kvar min mur. Som ingen (utom en viss person som delar den här bloggen med mig) kan ta sig igenom. Ingen. Ni ska aldrig, aldrig få se det här. Ni ska aldrig få se den här äckliga sidan av mig.
Jag är så förbannat hopplös.
Jag är så förbannat hjälplös.
GodeGudhjälp.
God bless.
Love will come through, it's just waiting for you.
Have Faith, säger man. Varje gång man ifrågasätter något i sitt liv. Always have faith.
Well, I have faith. I've always tried my best to have faith. Jag försöker att tro på något; på Kärlek, på Gud, på änglar, på mig själv... Jag gör det för att jag tror att man har ett behov. Att man måste.
Man måste tro på något, vad som helst, annars blir livet förbannat svårt att leva.
Och det är efter den filosofin som jag i grund och botten lever mitt liv. Att bara jag fortsätter hoppas så kommer det någon dag att bli bättre. Jag väntar på dagen då allt mitt väntande och allt mitt tålamod inför mitt väntade kommer att belöna sig; dagen då jag kommer att tacka mig själv för att jag aldrig gav upp. För jag gör ju inte det, till och med när jag säger att jag ska göra det. Jag ger bara aldrig upp.
Men för att citera: I need a sign. You told me to have faith, but I'm losing mine, and I need a sign.
Och egentligen vill jag inte behöva det, behöva en garanti att det funkar - att jag kommer att vakna någon dag och inse att de här oändliga åren äntligen tagit slut. Inte för att de här åren bara varit ett helvete; det har funnits bra tider, det har funnits riktigt bra tider. Det har också funnits riktigt dåliga tider. Det har funnits tillfällen då jag skrattat så mycket att jag gråtit och det har funnits tillfällen då jag gråtit så mycket att jag skrattat. Det har funnits allt, och en sak som alltid funnits (eller åtminstone alltid återkommit) är tron att det eventuellt kommer att bli så mycket bättre, så mycket mer. Det har varit som ett löfte att det snart blir min tur. Så småning om, bara jag fortsätter mot The Promised Land.
Jag vet inte hur länge jag kan gå utan att se en skylt som säger att jag går i rätt riktning.
Kanske letar jag på fel ställen. Kanske ser jag inte skyltarna, till och med när jag går rakt in i dem; rent fysiskt (jag är ju faktiskt så pass klantig) såväl som metaforiskt. Ibland fungerar det att bara vara lycklig för andras skull. Ibland fungerar det till och med att vara lycklig för påhittade karaktärers skull; eskapism, verklighetsflykt, är en av mina favoritsysselsättningar bara av den anledningen. Men ibland önskar jag att det fanns något mer... Konkret. Något påtagligt. Ja, jag älskar ordet påtagligt. Som...
Blicken som Du ger. Leendet som Du ler.
Det mjuka, omtänksamma tonfallet i Din röst,
Din sång, Ditt skratt, Din famn, Din tröst...
Jag vet inte. Men att ha dig, det får mig att för första gången på ett tag se Ljuset i slutet av Tunneln.
(Och, nej, det här är inte riktat mot någon speciell. Men det känns bra att låtsas som att det är det.)
Sincerely Yours,
Well, I have faith. I've always tried my best to have faith. Jag försöker att tro på något; på Kärlek, på Gud, på änglar, på mig själv... Jag gör det för att jag tror att man har ett behov. Att man måste.
Man måste tro på något, vad som helst, annars blir livet förbannat svårt att leva.
Och det är efter den filosofin som jag i grund och botten lever mitt liv. Att bara jag fortsätter hoppas så kommer det någon dag att bli bättre. Jag väntar på dagen då allt mitt väntande och allt mitt tålamod inför mitt väntade kommer att belöna sig; dagen då jag kommer att tacka mig själv för att jag aldrig gav upp. För jag gör ju inte det, till och med när jag säger att jag ska göra det. Jag ger bara aldrig upp.
Men för att citera: I need a sign. You told me to have faith, but I'm losing mine, and I need a sign.
Och egentligen vill jag inte behöva det, behöva en garanti att det funkar - att jag kommer att vakna någon dag och inse att de här oändliga åren äntligen tagit slut. Inte för att de här åren bara varit ett helvete; det har funnits bra tider, det har funnits riktigt bra tider. Det har också funnits riktigt dåliga tider. Det har funnits tillfällen då jag skrattat så mycket att jag gråtit och det har funnits tillfällen då jag gråtit så mycket att jag skrattat. Det har funnits allt, och en sak som alltid funnits (eller åtminstone alltid återkommit) är tron att det eventuellt kommer att bli så mycket bättre, så mycket mer. Det har varit som ett löfte att det snart blir min tur. Så småning om, bara jag fortsätter mot The Promised Land.
Jag vet inte hur länge jag kan gå utan att se en skylt som säger att jag går i rätt riktning.
Kanske letar jag på fel ställen. Kanske ser jag inte skyltarna, till och med när jag går rakt in i dem; rent fysiskt (jag är ju faktiskt så pass klantig) såväl som metaforiskt. Ibland fungerar det att bara vara lycklig för andras skull. Ibland fungerar det till och med att vara lycklig för påhittade karaktärers skull; eskapism, verklighetsflykt, är en av mina favoritsysselsättningar bara av den anledningen. Men ibland önskar jag att det fanns något mer... Konkret. Något påtagligt. Ja, jag älskar ordet påtagligt. Som...
Blicken som Du ger. Leendet som Du ler.
Det mjuka, omtänksamma tonfallet i Din röst,
Din sång, Ditt skratt, Din famn, Din tröst...
Jag vet inte. Men att ha dig, det får mig att för första gången på ett tag se Ljuset i slutet av Tunneln.
(Och, nej, det här är inte riktat mot någon speciell. Men det känns bra att låtsas som att det är det.)
Sincerely Yours,
Forgetting all the hurt inside you've learned to hide so well
Pretending someone else can come and save me from myself...
Såhär efteråt så vet jag inte vad jag trodde skulle bli bättre. Liksom.. Det enda jag fick var ont i fötterna och en chans att skjuta upp mina problem. Jag vet att jag valde fel. Jag vet det. Jag känner att Gud säger det åt mig, jag vet att Gud är besviken. Vilket gör att det suger ännu mer.
Nu låter jag dramatisk igen. Som om jag stack ut för att supa och knulla, liksom. Långt ifrån. Jag var ute och gick med Sandra, vi gick runt lite i stan och så. Det var när vi träffade hennes kompis och de blev sådär 92;iga som ensamheten tog tag igen. Jag som hade gått ut för att slippa vara ensam. För att glömma att jag är och förblir ensam vad jag än gör.
Jag funderar seriöst på att dra hem till Ahlin ikväll. För att kanske någon, någon i hela universum, vill umgås med mig. Även om han skulle bli besviken för att jag inte är smal och snygg. "Jag kanske bara vill ha sällskap" my ass.
I hate my life. I knew the emoness would catch up with me.
God bless
Såhär efteråt så vet jag inte vad jag trodde skulle bli bättre. Liksom.. Det enda jag fick var ont i fötterna och en chans att skjuta upp mina problem. Jag vet att jag valde fel. Jag vet det. Jag känner att Gud säger det åt mig, jag vet att Gud är besviken. Vilket gör att det suger ännu mer.
Nu låter jag dramatisk igen. Som om jag stack ut för att supa och knulla, liksom. Långt ifrån. Jag var ute och gick med Sandra, vi gick runt lite i stan och så. Det var när vi träffade hennes kompis och de blev sådär 92;iga som ensamheten tog tag igen. Jag som hade gått ut för att slippa vara ensam. För att glömma att jag är och förblir ensam vad jag än gör.
Jag funderar seriöst på att dra hem till Ahlin ikväll. För att kanske någon, någon i hela universum, vill umgås med mig. Även om han skulle bli besviken för att jag inte är smal och snygg. "Jag kanske bara vill ha sällskap" my ass.
I hate my life. I knew the emoness would catch up with me.
God bless
Is this a sign from Heaven, showing me the light? Was this supposed to happen?
I'm getting tired of asking,
This is the final time,
So did I make you happy?
Because you cried an ocean,
When there's a thousand lines,
About the way you smile,
Written in my mind,
But every single word's a lie.
This is the final time,
So did I make you happy?
Because you cried an ocean,
When there's a thousand lines,
About the way you smile,
Written in my mind,
But every single word's a lie.
Do ya, do ya, do ya love me?
Everyday feels like a Monday,
There is no escaping from the heartache,
Now I gotta put it back together,
'Cause it's always better late then never.
Ja, men det var det då.
Jag ser på mig själv i spegeln och det enda jag ser är samma gamla jag. Samma gamla Milja, med samma gamla hår och samma gamla blick. Samma gamla jag. Det är väl det som är problemet.
Usch. Jag äcklas av mig själv för att jag faktiskt vågade hoppas. Hela vägen hem så tänkte jag att kanske, bara kanske så skulle det gå bra för mig. Kanske fanns det lite hopp för även mig. Men nej, nej. Självklart inte.
Är jag orättvis nu? Är jag orättvis mot mig själv? Är jag orättvis mot er, bara för att jag klandrar er, för att ni uppmuntrade mig, för att ni inte sa åt mig att jag var fånig som trodde att någon kunde gilla mig. Ni ska ju föreställa mina kompisar och istället för att säga sanningen så ljög ni för mig, sa att han gillade mig, sa att vi skulle bli tillsammans. Men det är ju inte ert fel. Det var ju inte ni som hoppades. Det var ju jag.
Let's convince ourselves it's all under control,
A stone that we can break,
But is this what we want?
'Cause might miss the hate,
I know it feels so good,
To make the same mistake.
Once again I fooled myself.
Jag är äcklad, okej? Den enda som kunde få mig att känna att jag var värd det, han är borta, liksom. Det kunde ha varit värre. Han kunde ha hatat mig.
..Skulle det ha varit så hemskt?
Okej, nu är jag elak igen. Jag vet bara inte hur jag ska vara.
Jag hatar verkligen att jag lurade mig själv. Det värsta var att jag inte ens gillade honom så mycket i början! Det kom efterhand! Jag önskar, önskar, önskar att det inte hänt. Jag önskar, önskar, önskar att jag liksom bara gett upp redan från början. Men skitsamma. Jag är bara orättvis.
Nothing really matters, nothing really matters at all
When all your dreams are shattered, everything is beautiful
Nothing ever happens, they think we waste our lives but they're wrong, we're moving on.
Jag orkar inte.
Jag är inte så ledsen som jag verkar. Jag känner faktiskt ingenting. Sluta pjoska, jag är inte deprimerad.
Hejdå.
There is no escaping from the heartache,
Now I gotta put it back together,
'Cause it's always better late then never.
Ja, men det var det då.
Jag ser på mig själv i spegeln och det enda jag ser är samma gamla jag. Samma gamla Milja, med samma gamla hår och samma gamla blick. Samma gamla jag. Det är väl det som är problemet.
Usch. Jag äcklas av mig själv för att jag faktiskt vågade hoppas. Hela vägen hem så tänkte jag att kanske, bara kanske så skulle det gå bra för mig. Kanske fanns det lite hopp för även mig. Men nej, nej. Självklart inte.
Är jag orättvis nu? Är jag orättvis mot mig själv? Är jag orättvis mot er, bara för att jag klandrar er, för att ni uppmuntrade mig, för att ni inte sa åt mig att jag var fånig som trodde att någon kunde gilla mig. Ni ska ju föreställa mina kompisar och istället för att säga sanningen så ljög ni för mig, sa att han gillade mig, sa att vi skulle bli tillsammans. Men det är ju inte ert fel. Det var ju inte ni som hoppades. Det var ju jag.
Let's convince ourselves it's all under control,
A stone that we can break,
But is this what we want?
'Cause might miss the hate,
I know it feels so good,
To make the same mistake.
Once again I fooled myself.
Jag är äcklad, okej? Den enda som kunde få mig att känna att jag var värd det, han är borta, liksom. Det kunde ha varit värre. Han kunde ha hatat mig.
..Skulle det ha varit så hemskt?
Okej, nu är jag elak igen. Jag vet bara inte hur jag ska vara.
Jag hatar verkligen att jag lurade mig själv. Det värsta var att jag inte ens gillade honom så mycket i början! Det kom efterhand! Jag önskar, önskar, önskar att det inte hänt. Jag önskar, önskar, önskar att jag liksom bara gett upp redan från början. Men skitsamma. Jag är bara orättvis.
Nothing really matters, nothing really matters at all
When all your dreams are shattered, everything is beautiful
Nothing ever happens, they think we waste our lives but they're wrong, we're moving on.
Jag orkar inte.
Jag är inte så ledsen som jag verkar. Jag känner faktiskt ingenting. Sluta pjoska, jag är inte deprimerad.
Hejdå.
Loneliness knows me by name.
Loneliness is always looking for a friend
It found me once and it has been around since then
Loneliness is never waiting by the door
It sweeps right through and it will never be ignored
Loneliness knows everything I keep inside
My endless thought in the silence of the night
Aha, Westlife. <//3
Ja, Dania. Jag vet inte vad det är med dig och Bad Boys. Du har en dragning till elaka, känslokalla personer som innerst inne mår dåligt, känner oerhört mycket skuld och är ensamma själar - typ, eller?
Den tanken har också slagit mig. Att jag har en svaghet för konceptet Badass and Broken Soul.
Alltså, jag vet inte. Det är som att jag vill rädda folk för att de inte ber om att bli räddade, för att de osynligt, i tysthet, ropar på hjälp. Och att veta att jag bidrog med ett ljus i deras mörker är det enda som på något sätt... Känns, ibland. Det fyller ut en mening med min existens. En anledning att leva.
Att lyssna på deras kall och sträcka fram en hjälpande hand.
Ariana, ingen ser mig.
Ariana, ingen förstår.
Ariana, jag är ensam.
A compulsion to answer to their silent call.
Taget från ett Word-dokument (19/9):
Jag har ett ”Hero Complex” som gör att jag vill rädda folk i tid och otid. Jag vill rädda dig och jag vill att någonstans mitt bland allt mitt räddande så kommer jag att stanna upp och inse att du räddar mig med.
För jag tror att du behöver det. Jag tror att du behöver någon som ser dig som ingen annan ser dig. Jag tror att du vill, mer än något annat, att någon ska se dig på riktigt; att någon ska märka, att någon ska bry sig, att någon ska förstå. Att någon ska hjälpa dig ta tag i allt det där som du inte tar tag i – som att titta dig själv i spegeln och bara se det som du ärligt talat ser. För jag tror inte att du ser dig själv. Och jag tror inte att du vet vem du är. Och du är så rädd för att ta reda på det att du låter bli.
Jag tror inte att du litar på någon. Jag tror inte att du berättar för någon hur du mår, hur du verkligen mår, vad du verkligen känner, vad du egentligen tycker och tänker och vill. Jag tror inte att du avslöjar för någon vad dina största drömmar eller värsta rädslor är. Jag tror att du är för stolt och/eller för osäker för det. Jag tror att du vill vara självständig; fri från något som helst beroende eller behövande av någon annan än bara dig själv. Jag tror att du undviker att älska för att du undviker att bli sårad.
Jag tror att du aldrig högt vågar önska dig dina innersta önskningar. Jag tror inte ens att du vågar önska dem för dig själv. För om du inser att det enda du verkligen önskar är att någon kunde hitta dig bland all din ensamhet och märka utan att du visar, bry sig utan att du ber om det, förstå utan att du förklarar, och fortfarande vilja stanna – då kommer du att inse att du fortfarande är så ensam att ensamheten är påtaglig.
Och jag tror allt det här för att det jag nyss skrev lika gärna kunde ha handlat om mig.
Och när jag skrev det tror jag faktiskt att jag omedvetet satt och skrev om mig själv.
Och hela det här brevet är vad jag innerst inne skulle vilja att någon kände för mig.
Så går det när man skriver brev man aldrig kommer att skicka.
Sincerely Yours,
It found me once and it has been around since then
Loneliness is never waiting by the door
It sweeps right through and it will never be ignored
Loneliness knows everything I keep inside
My endless thought in the silence of the night
Aha, Westlife. <//3
Ja, Dania. Jag vet inte vad det är med dig och Bad Boys. Du har en dragning till elaka, känslokalla personer som innerst inne mår dåligt, känner oerhört mycket skuld och är ensamma själar - typ, eller?
Den tanken har också slagit mig. Att jag har en svaghet för konceptet Badass and Broken Soul.
Alltså, jag vet inte. Det är som att jag vill rädda folk för att de inte ber om att bli räddade, för att de osynligt, i tysthet, ropar på hjälp. Och att veta att jag bidrog med ett ljus i deras mörker är det enda som på något sätt... Känns, ibland. Det fyller ut en mening med min existens. En anledning att leva.
Att lyssna på deras kall och sträcka fram en hjälpande hand.
Ariana, ingen ser mig.
Ariana, ingen förstår.
Ariana, jag är ensam.
A compulsion to answer to their silent call.
Taget från ett Word-dokument (19/9):
Jag har ett ”Hero Complex” som gör att jag vill rädda folk i tid och otid. Jag vill rädda dig och jag vill att någonstans mitt bland allt mitt räddande så kommer jag att stanna upp och inse att du räddar mig med.
För jag tror att du behöver det. Jag tror att du behöver någon som ser dig som ingen annan ser dig. Jag tror att du vill, mer än något annat, att någon ska se dig på riktigt; att någon ska märka, att någon ska bry sig, att någon ska förstå. Att någon ska hjälpa dig ta tag i allt det där som du inte tar tag i – som att titta dig själv i spegeln och bara se det som du ärligt talat ser. För jag tror inte att du ser dig själv. Och jag tror inte att du vet vem du är. Och du är så rädd för att ta reda på det att du låter bli.
Jag tror inte att du litar på någon. Jag tror inte att du berättar för någon hur du mår, hur du verkligen mår, vad du verkligen känner, vad du egentligen tycker och tänker och vill. Jag tror inte att du avslöjar för någon vad dina största drömmar eller värsta rädslor är. Jag tror att du är för stolt och/eller för osäker för det. Jag tror att du vill vara självständig; fri från något som helst beroende eller behövande av någon annan än bara dig själv. Jag tror att du undviker att älska för att du undviker att bli sårad.
Jag tror att du aldrig högt vågar önska dig dina innersta önskningar. Jag tror inte ens att du vågar önska dem för dig själv. För om du inser att det enda du verkligen önskar är att någon kunde hitta dig bland all din ensamhet och märka utan att du visar, bry sig utan att du ber om det, förstå utan att du förklarar, och fortfarande vilja stanna – då kommer du att inse att du fortfarande är så ensam att ensamheten är påtaglig.
Och jag tror allt det här för att det jag nyss skrev lika gärna kunde ha handlat om mig.
Och när jag skrev det tror jag faktiskt att jag omedvetet satt och skrev om mig själv.
Och hela det här brevet är vad jag innerst inne skulle vilja att någon kände för mig.
Så går det när man skriver brev man aldrig kommer att skicka.
Sincerely Yours,
Bara en tanke eller två
Jag kom att tänka på det när jag såg på Sweeney Todd. Vad är det med mig och Bad Guys? Vad är det med Bad Guys som är så otroligt sexigt? Liksom, i Sweeney Todd så har jag två favoriter. Den ena är såklart Sweeney (för Johnny Depp är SEXIG och har en UNDERBAR röst, särskilt i den låten då han sjunger att alla ska dö och att han ska få hämnd, grrh på "I want you bleeders"). Den andra är judge Turpin. Visst, kalla mig en sucker för Alan Rickman, kalla mig en sucker för Snape - för det är jag -, men det är inte bara det. Okej, till stor del är det att jag kopplar ihop Turpin med Snape, just på grund av Rickman, men det är inte bara det. Det är något med hur han är som människa i filmen. Han är bitter och elak och han tar det han vill ha, han tar för sig. Sedan skiter han fullständigt i ifall det är omoraliskt, men ändå så vet man att han har dåligt samvete, för i scenen när han precis varit i rättsalen och pratar med beedle Banford och frågar; "Did he do it?" och Banford ba; "Well, if he didn't, he sure has done something to justify a hanging." och Turpin flinar inte, han håller inte med, utan han säger - egentligen utan att tänka på vad det är han säger (han säger ju faktiskt indirekt att han också har gjort något för att förtjäna att hängas); "What man has not?" = Han har dåligt samvete för bland annat det han har gjort mot Lucy och Joanna. Han är pervers, det vet jag. Och han vet det själv. Den där sjukliga fixeringen vid kvinnor, vid hur de ser ut, vid deras doft och deras siluhetter, vid allt.. Det är sjukt. Men det är så otroligt underbart. När han skickar iväg Joanna till mentalsjukhuset för att hon har svikit honom (tänk, att den kvinna han älskar, den kvinna han är så besatt över att han har borrat ett hål i väggen för att kunna se på henne när hon är tråkig och broderar, sviker honom genom att vilja rymma iväg med en simpel sjöman!) och What'shisface (som INGEN ärligt talat kan säga att de gillar?!) ba; "Tell me where you're taking her or I'll..." så säger Turpin lugnt, men ändå väldigt kraftfullt; "What?! KILL ME? HERE I STAND, BOY!" och skräckslaget springer den där lilla skiten iväg och Turpin har ännu en gång visat att han vill dö, att han har så äckligt dåligt samvete för sina sjuka tendenser att han inte står ut med sig själv. Han struntar i att han är en respekterad man i samhället och skriker - vilket enligt överklassen var barbariskt.
Okej, jag vet att det är tack vare Alan Rickman som jag älskar Turpin i Sweeney Todd. Men hans röst, hans talang att visa vilken smärta karaktären bär på, den är oslagbar. Bara det faktum att Alan Rickman är med i Harry Potter and the Halfblood Prince gör att jag längtar efter den där filmen. Jag längtar efter att få se Snape, min älskade Snape, spelad av Alan Rickman. En mer klockren man får man leta efter!
God Bless You!
Okej, jag vet att det är tack vare Alan Rickman som jag älskar Turpin i Sweeney Todd. Men hans röst, hans talang att visa vilken smärta karaktären bär på, den är oslagbar. Bara det faktum att Alan Rickman är med i Harry Potter and the Halfblood Prince gör att jag längtar efter den där filmen. Jag längtar efter att få se Snape, min älskade Snape, spelad av Alan Rickman. En mer klockren man får man leta efter!
God Bless You!
I would choose to be with you.
That's if the choice were mine to make
But you can make decisions too
And you can have this heart to break
- And So It Goes by Billy Joel
Föralltid en av mina favoritlåtar.
Ja, men både jag och Dania skriver otroligt mycket om Kärlek. För Kärlek är det underbaraste som finns. Det är också det mest smärtsamma som finns, det som berör oss mest, både bra och dåligt, för det är Kärleken som är störst av allt. Större än... Självaste livet, liksom. Det är Kärleken vi verkligen lever för.
Jag lever för Kärleken, i alla fall. För trots att jag kan vara riktigt negativ och pessimistisk och bestämt säga att jag struntar i det där med att Älska någon - trots att jag kan slänga ur mig hur cyniska och, ja, bittra saker som helst - så tror jag ändå i grund och botten på Kärlek. För hur kan jag inte tro på något som jag ser omkring mig varje dag? Som drabbar alla personer, mina nära och kära, mina fiender (jag har inga direkta fiender, men okej, personer jag inte tycker om fullt så mycket), till och med de som påstår att de inte ens tror på Kärlek... Liksom, Love is all around me, it really is. All around me and within me. Kärleken är den största delen av mig; det som finns i mina tankar, i mitt hjärta, och i min själ.
(Det här inlägget, t.ex., sammanfattar Mig ganska mycket.)
Men min tro på Kärlek får ständigt genomlida nya beprövningar. Den har flugit genom luften som om det var det mest naturliga i världen, den har legat nerskjuten på marken som om den aldrig nånsin skulle ställa sig upp igen; men det är just det den gör, den ställer sig alltid upp. Oavsett hur lång tid det tar så börjar jag alltid tro igen - eller rättare sagt, jag slutar aldrig, aldrig på riktigt. En del av mig hoppas alltid att så småning om blir det min tur också, någon dag. Kanske inte dag. Kanske inte imorgon. Men nån dag. Det är något jag väljer; jag väljer att göra Kärlek till den absolut största delen av vem jag är.
Jag älskar otroligt mycket, det gör jag. Jag bryr mig även om jag inte alltid visar det. Även om jag inte alltid tycker om det. Man har någon slags dubbelmoral där; å ena sidan är jag alldeles för stolt och/eller rädd för att gilla när jag är t.ex. kär, å andra sidan längtar jag efter den känslan mer än något annat. Min största dröm är att älska någon och veta att jag är älskad tillbaka. Det är verkligen det jag önskar mig över allt annat i hela universum. Och det är det som jag, när jag ser tillbaka på mitt liv, vill se alldra mest; den största bragden jag kan åtstadkomma. Det är mitt livs mål, mer än att resa världen runt och skriva en bok. Om jag vågar älska gränslöst kan jag dö och veta att jag gjorde allt jag ville göra i livet.
Och för att avsluta det här tänkte jag citera lite från ett gammalt inlägg:
Jag tänker på det, men jag gör aldrig något åt det. Där tar det stop; skillnaden mellan tanke och handling, mellan fantasi och verkligheten. I teorin är jag den mest hopplöst romantiska, smöriga, äckligt snuttegulliga person jag känner. I verkligheten är jag en nöt. Jag har svårt för kärlek; för att det har en sådan stark innebörd för mig. Det betyder något, mer än självaste livet. Det är mer än ett mirakel. Större än ett underverk. Och jag vet, att inte alla ser på kärlek på samma vördnadsfulla sätt som jag gör; de respekterar den inte på gränsen till fruktan. Tanken på kärlekens makt och innebörd gör mig nästan yr - det är som att försöka tänka sig hela universum. Det går inte. Inga ord går att beskriva hur jag definerar Kärlek. Det känns som att det är min största svaghet - my ridiculous obsession with love.
Fast, sen kom jag på... Att, jag vet i alla fall hur det känns att älska någon. Jag vet hur underbart det kan vara. Jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur mycket det betyder, jag vet hur hårt det känns att förlora något som betyder så mycket; jag vet, därför värderar jag Kärlek på ett sätt som gör det nästan gudomligt. Ordet älska är heligt. Man älskar inte någon bara sådär. Man älskar någon som på något sätt blivit en del av en själv. Jag vet, därför är jag så försiktig - för det går inte att ta tillbaka, det går inte att vända sig om. Det som en gång blir inristat i hjärtat går aldrig att sudda ut. Och ärligt?
Jag är hellre en cynisk romantiker, en person som har svårt att "fall in love" och ännu svårare att "fall out of love", än en person som aldrig, aldrig får lära sig innebörden utav ordet älska. Jag väntar hellre på den där Personen som ser på Kärlek på samma övermänskliga - för Kärlek är övermänskligt, samtidigt som det är det som gör oss till människor - sätt som jag gör, och sen älskar jag, förlorar, sörjer och växer, hellre än att lämna och släppa taget som om det vore det mest naturliga i världen. Jag inser att Kärlek kommer påverka mig på ett helt annat sätt. Jag är beredd på att ta den konsekvensen.
Sincerely Yours,
But you can make decisions too
And you can have this heart to break
- And So It Goes by Billy Joel
Föralltid en av mina favoritlåtar.
Ja, men både jag och Dania skriver otroligt mycket om Kärlek. För Kärlek är det underbaraste som finns. Det är också det mest smärtsamma som finns, det som berör oss mest, både bra och dåligt, för det är Kärleken som är störst av allt. Större än... Självaste livet, liksom. Det är Kärleken vi verkligen lever för.
Jag lever för Kärleken, i alla fall. För trots att jag kan vara riktigt negativ och pessimistisk och bestämt säga att jag struntar i det där med att Älska någon - trots att jag kan slänga ur mig hur cyniska och, ja, bittra saker som helst - så tror jag ändå i grund och botten på Kärlek. För hur kan jag inte tro på något som jag ser omkring mig varje dag? Som drabbar alla personer, mina nära och kära, mina fiender (jag har inga direkta fiender, men okej, personer jag inte tycker om fullt så mycket), till och med de som påstår att de inte ens tror på Kärlek... Liksom, Love is all around me, it really is. All around me and within me. Kärleken är den största delen av mig; det som finns i mina tankar, i mitt hjärta, och i min själ.
(Det här inlägget, t.ex., sammanfattar Mig ganska mycket.)
Men min tro på Kärlek får ständigt genomlida nya beprövningar. Den har flugit genom luften som om det var det mest naturliga i världen, den har legat nerskjuten på marken som om den aldrig nånsin skulle ställa sig upp igen; men det är just det den gör, den ställer sig alltid upp. Oavsett hur lång tid det tar så börjar jag alltid tro igen - eller rättare sagt, jag slutar aldrig, aldrig på riktigt. En del av mig hoppas alltid att så småning om blir det min tur också, någon dag. Kanske inte dag. Kanske inte imorgon. Men nån dag. Det är något jag väljer; jag väljer att göra Kärlek till den absolut största delen av vem jag är.
Jag älskar otroligt mycket, det gör jag. Jag bryr mig även om jag inte alltid visar det. Även om jag inte alltid tycker om det. Man har någon slags dubbelmoral där; å ena sidan är jag alldeles för stolt och/eller rädd för att gilla när jag är t.ex. kär, å andra sidan längtar jag efter den känslan mer än något annat. Min största dröm är att älska någon och veta att jag är älskad tillbaka. Det är verkligen det jag önskar mig över allt annat i hela universum. Och det är det som jag, när jag ser tillbaka på mitt liv, vill se alldra mest; den största bragden jag kan åtstadkomma. Det är mitt livs mål, mer än att resa världen runt och skriva en bok. Om jag vågar älska gränslöst kan jag dö och veta att jag gjorde allt jag ville göra i livet.
Och för att avsluta det här tänkte jag citera lite från ett gammalt inlägg:
Jag tänker på det, men jag gör aldrig något åt det. Där tar det stop; skillnaden mellan tanke och handling, mellan fantasi och verkligheten. I teorin är jag den mest hopplöst romantiska, smöriga, äckligt snuttegulliga person jag känner. I verkligheten är jag en nöt. Jag har svårt för kärlek; för att det har en sådan stark innebörd för mig. Det betyder något, mer än självaste livet. Det är mer än ett mirakel. Större än ett underverk. Och jag vet, att inte alla ser på kärlek på samma vördnadsfulla sätt som jag gör; de respekterar den inte på gränsen till fruktan. Tanken på kärlekens makt och innebörd gör mig nästan yr - det är som att försöka tänka sig hela universum. Det går inte. Inga ord går att beskriva hur jag definerar Kärlek. Det känns som att det är min största svaghet - my ridiculous obsession with love.
Fast, sen kom jag på... Att, jag vet i alla fall hur det känns att älska någon. Jag vet hur underbart det kan vara. Jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur mycket det betyder, jag vet hur hårt det känns att förlora något som betyder så mycket; jag vet, därför värderar jag Kärlek på ett sätt som gör det nästan gudomligt. Ordet älska är heligt. Man älskar inte någon bara sådär. Man älskar någon som på något sätt blivit en del av en själv. Jag vet, därför är jag så försiktig - för det går inte att ta tillbaka, det går inte att vända sig om. Det som en gång blir inristat i hjärtat går aldrig att sudda ut. Och ärligt?
Jag är hellre en cynisk romantiker, en person som har svårt att "fall in love" och ännu svårare att "fall out of love", än en person som aldrig, aldrig får lära sig innebörden utav ordet älska. Jag väntar hellre på den där Personen som ser på Kärlek på samma övermänskliga - för Kärlek är övermänskligt, samtidigt som det är det som gör oss till människor - sätt som jag gör, och sen älskar jag, förlorar, sörjer och växer, hellre än att lämna och släppa taget som om det vore det mest naturliga i världen. Jag inser att Kärlek kommer påverka mig på ett helt annat sätt. Jag är beredd på att ta den konsekvensen.
Sincerely Yours,
The Heart Never Lies
Vad är det som gör att jag gillar dig?
De små sakerna. Det faktum att du ler mot mig. Det faktum att du tar dig tid att logga in på msn för mig. Det faktum att du skämtar med mig, säger att du blir knäpp utav mig. Det lilla, som när du lägger armen om mig lite stelt när jag säger att jag fryser. Det lilla, som när du låter ditt finger smeka över min ringfingersnagel när jag säger att jag förstört den. Det lilla, lilla, som leendet du ler bara mot mig. Det lilla, som att du petar på mig, bara för att få röra vid mig. Jag gillar dig för det lilla. För de små kommentarerna, för din klantighet, för att du indirekt säger att jag är din flickvän.
Jag gillar dig, jag gillar dig, jag gillar dig!
Och för ikväll så tänker jag strunta i den lilla rösten i huvudet som frågar; "Gillar du mig?".
God Bless!
All I ever learned from Love was how to shoot somebody who outdrew you.
Sanningen är som en regnbåge, skrev jag förut. Tänkte att jag kanske kunde utveckla det lite? Inte så mycket för att det är världens mest intressanta påstående som för att jag har lust. Ni vet, som det sammis jag är har jag ju mina "tre gyllene regler": det är en definitionsfråga, det beror på vilket perspektiv man ser det ifrån, och allting är relativt.
Här är historien bakom citatet: jag satt en kväll, som så många andra kvällar den senaste tiden, och pratade i telefon med min kompis Jonas - vi har lite utav en tendens att inte kunna lägga på när normala människor brukar - och en bit in på konversationen tog vi upp begreppet Sanning. Sanningen är inte svartvit. Sanningen är inte svart eller vit; den är inte ens alla nyanser av grått som finns. Den är, liksom, som en regnbåge; ibland ser man den som färgglad och vacker, ibland sticks den i ögonen för att den är så... Splittrad. Ibland uppskattar man att folk tycker och tänker olika om samma sak och ibland blir man så förbannat trött på att INGEN kan se på situationen på samma sätt som en själv. Det beror ju på. Och det är så det är med livet - allting beror ju på, hela tiden. Vad vill man? Ja, det beror ju på det här och det här och det här. Vad är det bästa som kan hända? Ja, men det beror ju också på, om det här och det här händer så är ju det här det bästa, men om det här händer så är det här andra lite bättre... Man blir ju helt störd i huvudet av alla "beror på" att man aldrig kan få sig själv att välja! Är det verkligen så att vi har så många val att vi blivit helt inkapabla av att göra ett?
Jag är ganska tillfreds med saker just nu. Alltså, det som jag brukar oroa mig över, det verkar inte... Beröra mig, just nu. Jag vet inte. Kanske är det för att jag accepterat att jag inte kan ta in alla "beror på" och "tänk om" i beräkningen när jag bestämmer mig för något. Kanske är det för att jag lever i nuet, kanske är det för att framtiden inte spelar lika mycket roll längre - kanske är det därför jag för en gångs skull känner att jag verkligen lever med jämna mellanrum. Kanske har jag struntat i att säga till mig själv att "vi får se" (xD). Kanske har jag för en gångs skull sagt: "nej, vi får inte se, vi får fanimej ta och göra snart".
Kanske? Det vet man ju aldrig. Kanske är det inte meningen att man ska veta.
Kanske är det inte meningen att jag ska veta vad som händer imorgon.
Och vet ni vad? Jag trivs så. I alla fall just nu.
Sincerely Yours,
(Eftersom jag är hemma hos Maddie blev detta inlägg oerhört ostrukturerat... Förlåt!)
En spark av Gud igen
I duschen i morses slås jag av en tanke, en spark i magen av Gud. "WEBBDESIGNEN. VI HADE LÄXA I WEBBDESIGN." Lite panikslaget står jag där medan vattnet sköljer över mig och försöker leta fram något i kaoset i huvudet om hur jag ska lösa det. Jag kommer fram till att jag måste skylla ifrån mig, att jag måste säga att jag glömt bort det, säga sannignen. Med tunga steg går jag till bussen, lyssnar på McFly's nya och glömmer nästan bort att vi har webbdesign. Tills jag kollar på schemat. Just det. Webbdesignen. I panik så slänger jag iväg några böner till Gud, ber att han ska hjälpa mig att klara det. Det blir lunch och jag struntar i att gå till matsalen för att äta (för att jag är ensam, jag gillar inte att äta ensam) och köper en macka i cafeterian. Så inser jag att jag har hur mycket tid som helst kvar (okej, tjugo minuter typ) innan lektionen och jag skyndar iväg till ett datorrum, börjar panikslaget fixa med läxan. Jag hinner färdigt precis i tid, kastar iväg ett tack till Gud och springer iväg till lektionen, sätter mig ner och väntar på att Stefan ska komma och säga hur duktig och kreativ jag har varit med min uppgift. Och jag väntar. Och väntar. Så kommer Maria från expeditionen och meddelar att Stefan är sjuk. Hade jag inte gjort uppgiften så hade det inte gjort något. D'oh.
Jag kan riktigt se hur Gud flinar åt mig och min panik, jag kan riktigt höra hur han säger; "Du skulle ha litat på att jag skulle ge dig det du ville ha. Du bad mig hjälpa det och jag gjorde det. Bra va?!". Ja. Tack Gud. Jag önskar bara att du sagt det lite tidigare.
God Bless You
(Notera att jag fick in bilden nu ;D)
Jag kan riktigt se hur Gud flinar åt mig och min panik, jag kan riktigt höra hur han säger; "Du skulle ha litat på att jag skulle ge dig det du ville ha. Du bad mig hjälpa det och jag gjorde det. Bra va?!". Ja. Tack Gud. Jag önskar bara att du sagt det lite tidigare.
God Bless You
(Notera att jag fick in bilden nu ;D)
En tanke bara...
Har ni tänkt på att det är en naturlig reflex att direkt resa sig upp efter att man ramlat? Det måste ju gå långt bak i tiden, då man liksom dog om man låg kvar på marken.. Hmmh.
(Jag gör visst allt för att slippa göra klart mina läxor.)
God Bless You
/Dania
(Bara låtsas att det är bilden)
(Jag gör visst allt för att slippa göra klart mina läxor.)
God Bless You
/Dania
(Bara låtsas att det är bilden)
Vart tog tiden vägen?
(As requested from my sunshine.)
Tid är ett oerhört luddigt begrepp. Vad är tid? Finns tid? Och i så fall, när den så kallade tiden nu går, hur vet man om den går snabbt eller långsamt? Och hur ska vi göra för att utnyttja den på bästa sätt?
Jag vet inte. Ibland känns det som att varje sekund är en evighet - på en minut hinner liksom flera evigheter gå innan den tar slut och en ny rad evigheter börjar. Och samtidigt flyger timmarna förbi, och man undrar vad det är man gör med sina dagar egentligen; det händer saker hela tiden men när man ser tillbaka känns det inte som att något har hänt alls. Det är som att hela världen rör sig i fast-forward och man själv lunkar brevid i en jämnförelsevis snigelaktig takt. Ändå är det inte dem som stressar.
Det sägs ju att det bästa sättet att spara tid är att spendera den.
Och man gör ju inget, när man tittar på vid sidlinjen. Allting går så extremt långsamt. Man har all tid i världen. Och ändå står man bara där och mår sämre för att man inte bidrar med något produktivt.
Och ju sämre man mår, ju långsammare går tiden, och ju mindre lust får man att göra saker.
Och ju mindre man får gjort, ju mer måste man göra, och ju sämre mår man; igen.
Det känns inte som att jag får något gjort. Det känns inte som det jag faktiskt får gjort ens blir bra - och då kunde jag lika gärna ha struntat i att göra det från första början. Fast, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan röra mig framåt, blir jag ännu mer irriterad för att jag helt enkelt inte kan få mig själv att ens bry mig att jag inte rör mig framåt. Det är som att jag tänker: Jaha? Och?
Det är bara ett enda stort "Jaha? Och?" över allting.
Men samtidigt går saker och ting rätt bra för mig. Alltså, de går inte dåligt, liksom - inte ens det som brukar gå stuprakt neråt går dåligt. Det kan också ha att göra med att jag trodde att allting med Skolan var helt hopplöst och att det hela skulle fara käpprakt åt helvete. Jag blev positivt överaskad där.
Det här blev ett oerhört negativt inlägg x_X Det var inte meningen att det skulle bli det. Jag menade verkligen inte det på ett negativt sätt o_O Jag menade bara... Äsch. Sanningen är som en regnbåge.
Sincerely Yours,
Tid är ett oerhört luddigt begrepp. Vad är tid? Finns tid? Och i så fall, när den så kallade tiden nu går, hur vet man om den går snabbt eller långsamt? Och hur ska vi göra för att utnyttja den på bästa sätt?
Jag vet inte. Ibland känns det som att varje sekund är en evighet - på en minut hinner liksom flera evigheter gå innan den tar slut och en ny rad evigheter börjar. Och samtidigt flyger timmarna förbi, och man undrar vad det är man gör med sina dagar egentligen; det händer saker hela tiden men när man ser tillbaka känns det inte som att något har hänt alls. Det är som att hela världen rör sig i fast-forward och man själv lunkar brevid i en jämnförelsevis snigelaktig takt. Ändå är det inte dem som stressar.
Det sägs ju att det bästa sättet att spara tid är att spendera den.
Och man gör ju inget, när man tittar på vid sidlinjen. Allting går så extremt långsamt. Man har all tid i världen. Och ändå står man bara där och mår sämre för att man inte bidrar med något produktivt.
Och ju sämre man mår, ju långsammare går tiden, och ju mindre lust får man att göra saker.
Och ju mindre man får gjort, ju mer måste man göra, och ju sämre mår man; igen.
Det känns inte som att jag får något gjort. Det känns inte som det jag faktiskt får gjort ens blir bra - och då kunde jag lika gärna ha struntat i att göra det från första början. Fast, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan röra mig framåt, blir jag ännu mer irriterad för att jag helt enkelt inte kan få mig själv att ens bry mig att jag inte rör mig framåt. Det är som att jag tänker: Jaha? Och?
Det är bara ett enda stort "Jaha? Och?" över allting.
Men samtidigt går saker och ting rätt bra för mig. Alltså, de går inte dåligt, liksom - inte ens det som brukar gå stuprakt neråt går dåligt. Det kan också ha att göra med att jag trodde att allting med Skolan var helt hopplöst och att det hela skulle fara käpprakt åt helvete. Jag blev positivt överaskad där.
Det här blev ett oerhört negativt inlägg x_X Det var inte meningen att det skulle bli det. Jag menade verkligen inte det på ett negativt sätt o_O Jag menade bara... Äsch. Sanningen är som en regnbåge.
Sincerely Yours,
You know how you make me feel guilty
Duns ja, det var väl så det var och det är väl så det låter. Jag har legat på botten ganska länge, men jag kan fortfarande höra dunsen. Typ, gammal liknelse, men whatev, vi fattar ju och det är ju det som är meningen. Det är ju därför vi har det här, för att hålla koll på varandra.
Och just nu känns det inte. Det har inte känts på länge. Eller nu ljög jag, igår var jag lite glad och så hade jag lite ångest på kvällen (jag gick och la mig vid två och det var för att mamma tvingade mig) för att jag inte hade läst alla kapitel på IMW och inte visste hur det skulle gå för Harry när Severus fick amnesia (*hjärnsläppförsvenska*) och förträngde hela deras relation typ. Men det är väl det som krävs för att jag ska känna igen, det är därför jag älskar att läsa.
Men nu kanske jag ljög igen. Jag vet inte. Känner jag? Jag vet att jag borde vara glad för att Oscar loggade in och går på om hur mycket han saknar mig och hur det är surt att vi inte har hört av varandra. Jag hade ju faktiskt trott att han glömt bort mig, att jag inte spelar någon roll längre. Så jag borde ju vara glad. Men det enda jag tänkte när han skrev "Jag saknar dig så mycket" var "Gör du verkligen det?". Är det inte dags att han börjar leta efter den han är ämnad till att vara med? Är det inte dags att vi ger upp? Hade han inte redan gett upp?
Men jag vet, jag är för egoistisk för att låta honom gå just nu. Han ger mig trots allt något mer som distraherar från tomheten. Han gör mig trots allt mindre ensam, han till och med gör mig glad, på gränsen till lycklig. Och jag inbillar mig själv att jag förtjänar det, att jag förtjänar att vara lycklig. Och det hjälper inte att Stor i Japan går på TV och visar alla fina ställen jag har varit på. Som visar alla ställen där jag faktiskt kände mig glad. Som visar den enda platsen som fått mig att känna mig som att det var värt fem år att arbeta med lego, för känslan av chock av att verkligen ha lyckats. Världsmästare liksom. Och det var ju trots allt det som började glädjen över Oscar.
Men nu gräver jag ner mig igen. Jag ska nog vara glad över det faktum att Oscar faktiskt tänker på mig. Jag kanske borde vara glad över det faktum att nej, jag är inte ensam, jag gör mig det och kan välja att sluta om jag pallar och om jag vill.
Fast ibland är det ju faktiskt skönt att få vara ensam med sina tankar som sällskap. Även om tankarna gång på gång upprepar hur värdelös man är. Tur att Gud inte lyssnar på mig, annars hade jag varit dödsdömd. Och nej, jag tänker inte ta hänsyn till att folk har dött i mina blogginlägg. Det kanske låter bittert och till och med elakt, men; lev med det, känn det, gå vidare. Gud ger er aldrig mer än vad ni kan hantera. Och just nu kan jag hantera det faktum att det där inne är helt jävla tyst.
God Bless You
(And once again, the attempts to put the /Dania-pic here fails. As everything else.)
Duns.
Så låter det när man slår i botten.
"Nice to meet you, I'm your other half."
When I looked into your eyes and you dared to stare right back
You should've said: "Nice to meet you, I'm your other half"
Bara för att jag träffade Jonas idag och bara för att det gör mig glad, bara för att jag MSNat med Dania och bara för att det också gör mig glad, bara för att jag hittade det här i mitt Memo-dokument och blev positivt överaskad av det eftersom jag glömt bort att det fanns och det också gör mig glad, så kanske jag kan få det här inlägget att bli lite positivt i alla fall :'o För min del! För jag tänker lägga upp det här nu och så tänker jag läsa det när jag mår dåligt! För det tycker jag att jag kan få göra i min egen blogg!
Så, det här är svaren jag fick av vänner när jag bad dem beskriva mig med några ord :'D Glädjespridare, lyssnar, omtänksam, pratglad, rolig, taffsig, finurlig, konstnärlig, underbar, het, gullig, söt, vacker, levande, perfekt, unik, kärlek, drog, såpbubbla, <3
Seriöst? :'D Alltså, jag tycker om när folk säger snälla saker om mig, det gör mig värsta glad <3
Puss och kram!
You should've said: "Nice to meet you, I'm your other half"
Bara för att jag träffade Jonas idag och bara för att det gör mig glad, bara för att jag MSNat med Dania och bara för att det också gör mig glad, bara för att jag hittade det här i mitt Memo-dokument och blev positivt överaskad av det eftersom jag glömt bort att det fanns och det också gör mig glad, så kanske jag kan få det här inlägget att bli lite positivt i alla fall :'o För min del! För jag tänker lägga upp det här nu och så tänker jag läsa det när jag mår dåligt! För det tycker jag att jag kan få göra i min egen blogg!
Så, det här är svaren jag fick av vänner när jag bad dem beskriva mig med några ord :'D Glädjespridare, lyssnar, omtänksam, pratglad, rolig, taffsig, finurlig, konstnärlig, underbar, het, gullig, söt, vacker, levande, perfekt, unik, kärlek, drog, såpbubbla, <3
Seriöst? :'D Alltså, jag tycker om när folk säger snälla saker om mig, det gör mig värsta glad <3
Puss och kram!
Yeah? So?
I'm deeply bothered by your notion that I even care,
and even more by the fact that I evidently do...
Jaha. Det var det. Och?
Alltså, jag finner det förjävligt svårt att skriva något positivt här. Jag ville det, när jag satte på datorn och öppnade internet. Jag ville verkligen ha något glatt och typ uppmuntrande att dela med mig av.
Men jag har inget. Inget, förutom att det är 49 dagar kvar nu. Vilket är det bästa jag har just nu. <3
Att vara likgiltig mot allting som händer en är överskattat. Jag vet, att när det gör som mest ont, när man är som mest ledsen, när man blivit som mest sårad, önskar man ingenting annat än att det ska gå bort. Att man inte ska känna nånting. Och det finns inget i hela världen man hellre skulle vilja ha än det.
Det finns inget i hela världen jag hellre skulle vilja ha än ett normalt känsloliv.
För seriöst, det här kan inte kallas ett normalt känsloliv. Jag vet inte ens om jag kan kalla det ett känsloliv. Jag är glad, jag är ledsen, jag är arg, jag är irriterad - och jag vet om att jag är det - men jag kan inte känna det. Det känns inte, ingenstans. Det är bara tomt. Ett eko, ett vakuum, tomhet. Och hela tiden ligger det där och trycker bakom mina så kallade emotioner. Oavsett hur bra jag mår. Oavsett hur dåligt jag mår. Det bara ligger där, och trycker, och finns, och när som helst utan att jag är det minsta förberedd på det så brister allt. Och jag faller. Och jag slår i, hårt. Och det känns inte. För jag kan för en sekund inte få mig själv att bry mig om att jag ligger där igen. Igen, för miljonte gången.
Shot down by strangers who's glances can cripple the heart and devour the soul.
Jag känner efter, och jag finner, nånstans i mitt medvetande, att det gör ont. Att jag inte är ett dugg avklippt ifrån världen. Att det som händer omkring fortfarande kan beröra mig. Men det når ändå inte fram. Det finns en distans. Det finns en likgiltighet. Det finns ett: "Jaha, det var det. Och?" Ja, och?
Och om jag är så ensam att ensamheten är påtaglig?
Det spelar ingen roll. Jag kan inte få det att spela den minsta roll längre.
Jag är så blasé mot allting.
and even more by the fact that I evidently do...
Jaha. Det var det. Och?
Alltså, jag finner det förjävligt svårt att skriva något positivt här. Jag ville det, när jag satte på datorn och öppnade internet. Jag ville verkligen ha något glatt och typ uppmuntrande att dela med mig av.
Men jag har inget. Inget, förutom att det är 49 dagar kvar nu. Vilket är det bästa jag har just nu. <3
Att vara likgiltig mot allting som händer en är överskattat. Jag vet, att när det gör som mest ont, när man är som mest ledsen, när man blivit som mest sårad, önskar man ingenting annat än att det ska gå bort. Att man inte ska känna nånting. Och det finns inget i hela världen man hellre skulle vilja ha än det.
Det finns inget i hela världen jag hellre skulle vilja ha än ett normalt känsloliv.
För seriöst, det här kan inte kallas ett normalt känsloliv. Jag vet inte ens om jag kan kalla det ett känsloliv. Jag är glad, jag är ledsen, jag är arg, jag är irriterad - och jag vet om att jag är det - men jag kan inte känna det. Det känns inte, ingenstans. Det är bara tomt. Ett eko, ett vakuum, tomhet. Och hela tiden ligger det där och trycker bakom mina så kallade emotioner. Oavsett hur bra jag mår. Oavsett hur dåligt jag mår. Det bara ligger där, och trycker, och finns, och när som helst utan att jag är det minsta förberedd på det så brister allt. Och jag faller. Och jag slår i, hårt. Och det känns inte. För jag kan för en sekund inte få mig själv att bry mig om att jag ligger där igen. Igen, för miljonte gången.
Shot down by strangers who's glances can cripple the heart and devour the soul.
Jag känner efter, och jag finner, nånstans i mitt medvetande, att det gör ont. Att jag inte är ett dugg avklippt ifrån världen. Att det som händer omkring fortfarande kan beröra mig. Men det når ändå inte fram. Det finns en distans. Det finns en likgiltighet. Det finns ett: "Jaha, det var det. Och?" Ja, och?
Och om jag är så ensam att ensamheten är påtaglig?
Det spelar ingen roll. Jag kan inte få det att spela den minsta roll längre.
Jag är så blasé mot allting.
Powerless to dictate my own moods.
Hur mår du, Ariana?
Jo, det är ganska bra. Jodå, helt okey. Trött, men vem är inte det?
Känner ni igen de där svaren? Det är nog det enda jag skulle svara på den frågan.
Vissa känslor kan bara inte klassificeras. Eller rättare sagt, vissa humör kan inte delas upp i känslor - glad, ledsen, arg, besviken - utan att det blir otroligt ensidigt. Och de flesta humör ("states of mind") är mer komplexa än så. Egentligen undrar jag varför man frågar bekanta man springer på i korridorerna hur det är eller hur de mår; man vet ju att svaret man får, oavsett om det är "Ganska bra", "Helt okey" eller "Sådär", är något förenklat och... Liksom, ofullständigt. Ibland kan det rent av vara en lögn.
Det är som en automatisk reflex, att svara på den där frågan; den ställs ju hela tiden.
Och det är en social norm att ställa den. En artighetssak, rent av - man frågar för att det är det man "ska" göra. Och man svarar på det sättet man "ska" svara på. Ingen vill veta hur det egentligen är och hur man egentligen mår och vad som egentligen händer. Ingen vill ha en uppsats; ingen vill ha en lång förklaring som förklararen själv knappt förstår. För ofta man förstår sina egna känslor till 100%.
Eller, jag vet inte. Kanske vill folk höra sanningen? Hur som helst brukar man oftast inte ge dem den.
Men hur mår du, Ariana? Egentligen? På riktigt?
Bara för att jag älskar den här texten.
Sincerely Yours,
Jo, det är ganska bra. Jodå, helt okey. Trött, men vem är inte det?
Känner ni igen de där svaren? Det är nog det enda jag skulle svara på den frågan.
Vissa känslor kan bara inte klassificeras. Eller rättare sagt, vissa humör kan inte delas upp i känslor - glad, ledsen, arg, besviken - utan att det blir otroligt ensidigt. Och de flesta humör ("states of mind") är mer komplexa än så. Egentligen undrar jag varför man frågar bekanta man springer på i korridorerna hur det är eller hur de mår; man vet ju att svaret man får, oavsett om det är "Ganska bra", "Helt okey" eller "Sådär", är något förenklat och... Liksom, ofullständigt. Ibland kan det rent av vara en lögn.
Det är som en automatisk reflex, att svara på den där frågan; den ställs ju hela tiden.
Och det är en social norm att ställa den. En artighetssak, rent av - man frågar för att det är det man "ska" göra. Och man svarar på det sättet man "ska" svara på. Ingen vill veta hur det egentligen är och hur man egentligen mår och vad som egentligen händer. Ingen vill ha en uppsats; ingen vill ha en lång förklaring som förklararen själv knappt förstår. För ofta man förstår sina egna känslor till 100%.
Eller, jag vet inte. Kanske vill folk höra sanningen? Hur som helst brukar man oftast inte ge dem den.
Men hur mår du, Ariana? Egentligen? På riktigt?
Jag vet inte, det känns som evigheter sen någon undrade.
Bara för att jag älskar den här texten.
Sincerely Yours,
This is your life, are you living your dream?
Ja, men föregående låt är faktiskt väldigt bra (den med Relient K alltså). I just can't believe we've become one of those blogs who spends like 50% of the space with lyrics and youtube-vids.
Herregud vad jag är trött. Imorgon slutar jag tidigt och jag funderar på att faktiskt ta chansen att bara vara ensam igen. Men samtidigt så måste jag väl antagligen gå på cellgruppen, även om jag inte har lust. Jag orkar bara inte med folk. Min hjärna är mosig och mina blackouts är tillbaka. Tiden glider iväg utan att jag förstår vad det är som händer. Jag vet att Gud bär mig just nu, att Han ser på mig och gråter för att jag inte kan gråta. Jag vet att Gud är ledsen och jag vet att Han tröstar mig. Men jag är bara helt... Numb, vad är det svenska ordet för det? Numb. Bedövad kanske. Nåja. Jag känner i alla fall ingenting. Jag är trött. Jag är helt genomskinlig, tunn. Min hjärna kan inte fokusera. Jag orkar inte röra på mig, men jag är rastlös. Jag ska sova snart. Försöka i alla fall. Den enda tröst jag har just nu är att imorgon så slutar jag klockan 14:00 och imorgon är det 50 dagar tills jag åker till Stockholm. Sen om 50 dagar är kort eller lång tid, det är en annan femma.
Gah, jag är på dåligt humör. Om ni kommenterar det imorgon eller någon annan dag så lär jag bli pissed, bara så ni vet. Jag orkar inte dryga människor, låt mig vara ensam. Herregud. Jag saknar dig, Jesus.
God Bless You.
(And once again the /Dania-image goes here.)
Herregud vad jag är trött. Imorgon slutar jag tidigt och jag funderar på att faktiskt ta chansen att bara vara ensam igen. Men samtidigt så måste jag väl antagligen gå på cellgruppen, även om jag inte har lust. Jag orkar bara inte med folk. Min hjärna är mosig och mina blackouts är tillbaka. Tiden glider iväg utan att jag förstår vad det är som händer. Jag vet att Gud bär mig just nu, att Han ser på mig och gråter för att jag inte kan gråta. Jag vet att Gud är ledsen och jag vet att Han tröstar mig. Men jag är bara helt... Numb, vad är det svenska ordet för det? Numb. Bedövad kanske. Nåja. Jag känner i alla fall ingenting. Jag är trött. Jag är helt genomskinlig, tunn. Min hjärna kan inte fokusera. Jag orkar inte röra på mig, men jag är rastlös. Jag ska sova snart. Försöka i alla fall. Den enda tröst jag har just nu är att imorgon så slutar jag klockan 14:00 och imorgon är det 50 dagar tills jag åker till Stockholm. Sen om 50 dagar är kort eller lång tid, det är en annan femma.
Gah, jag är på dåligt humör. Om ni kommenterar det imorgon eller någon annan dag så lär jag bli pissed, bara så ni vet. Jag orkar inte dryga människor, låt mig vara ensam. Herregud. Jag saknar dig, Jesus.
God Bless You.
(And once again the /Dania-image goes here.)
Big Black Hole.
I feel like I would like
To be somewhere else doing something that matters
And I'll admit here while I sit here
My mind wastes away and my doubts start to gather
What's the purpose? It feels worthless
So unwanted like I've lost all my value
I can't find it, not in the least bit
And I'm just scared, so scared that I'll fail you
And sometimes I think that I'm not any good at all
And sometimes I wonder why, why I'm even here at all
But then you assure me
I'm a little more than useless
And when I think that I can't do this
You promise me that I'll get through this
And do something right
Do something right for once
So I say if I can't do something significant
I'll opt to leave most opportunities wasted
And nothing trivial that life could give me will
Measure up to what might have replaced it
Too late look, my date book
Is packed full of days that were empty and now gone
And I bet that regret
Will prove to get me to improve in the long run
And sometimes I think that I'm not any good at all
And sometimes I wonder why, why I'm even here at all
But then you assure me
I'm a little more than useless
And when I think that I can't do this
You promise me that I'll get through this
And do something right
Do something right for once
I'm a little more than useless
And I never knew I knew this
Was gonna be the day, gonna be the day
That I would do something right
Do something right for once
I notice I know this
Week is a symbol of how I use my time
Resent it, I spent it
Convincing myself the world's doing just fine
Without me
Doing anything of any consequence
Without me
Showing any sign of ever making sense
Of my time, it's my life
And my right to use it like I should
Like he would for the good
Of everything that I would ever know
I'm a little more than useless
When I think that I can't do this
You promise me that I'll get through this
And do something right
Do something right for once
I'm a little more than useless
And I never knew I knew this
Was gonna be the day, gonna be the day
That I would do something right
Do something right for once
Tack vare Dania har jag kommit in i världens Relient K-fas.
De har en tendens att skriva låtar som jag kan relatera till... o_O
Sincerely Yours,
What if it's love?
Ja, det är väl det som är frågan.
Världen kan tydligen gå under på onsdag. Inte för att jag tror på det. Men man kan aldrig vara nog försiktig. Jag älskar dig, Ree.
God Bless You.
(Och nu fungerar det där att infoga en bild inte igen, gah.)
/Dania
What more could your love do for me? When will love be through with me?
Love and other moments are just chemical reactions in your brain
And feelings of aggression are the absence of the love drug in your veins
Love and other socially acceptable emotions are morphine
Cleverly concealing primal urges often felt but rarely seen
I'm gunning down romance
It never did a thing for me
But heartache and misery
Ain't nothing but a tragedy
Take these broken wings
I'm going to take these broken wings
And learn to fly
I'm done. I'm finally done. Okey, det var inte såhär jag föreställde mig att det skulle bli, men jag inser att det faktiskt inte kan bli mycket bättre, så... Jag är nöjd. Jag har verkligen varit frustrerad över det hela och nu kan jag äntligen släppa det och ägna mig åt andra saker. Jag är trött på kärlek, eller vad man nu kan kalla det, det insåg jag idag. Jag är så jävla trött på det. Det gör mig bara arg och frustrerad och jag blir bara beroende av folk och jag hatar det så jävla mycket så nu lägger jag av. Nu lägger jag fan av. Jag vill inte ha en pojkvän, jag vill inte vara kär och jag tänker inte bli kär, inte på länge. Inte på jävligt länge. Det finns andra saker som är viktigare för mig just nu. Jag trivs bara bra med att vara den där sexuella tjejen som skrattar åt varendaste jävla skitsak som inte ens är ett dugg rolig bara för att jag misstolkar det. Jag kan vara killgalen på mitt sätt. Jag ÄR killgalen på mitt sätt. Det enda som betyder något för mig är skolan, mina övriga intressen och mina vänner, och så var det inte mycket mer med den saken. Ytlig slampa eller inte; jag är som jag är, punkt slut. I'm the girl who broke the sink and I'm fucking proud of it (internt skämt f.ö.).
- 22 Oktober 2007, vinterland @ BDB
LOL på att jag lite mindre än ett år senare känner precis likadant.
Alltså, jag drömde värsta... Konstiga fast ändå verkliga drömmen i natt. Jag trodde att det hände på riktigt när jag drömde. Jag gjorde det verkligen. Och när jag vaknade klockan åtta på morgonen var det första jag kunde tänka: "Tack och lov, tack och lov att det där bara var en dröm..."
Men det fick mig att inse en sak, i alla fall. There's really no option but Option 1.
Sincerely Yours,
And feelings of aggression are the absence of the love drug in your veins
Love and other socially acceptable emotions are morphine
Cleverly concealing primal urges often felt but rarely seen
I'm gunning down romance
It never did a thing for me
But heartache and misery
Ain't nothing but a tragedy
Take these broken wings
I'm going to take these broken wings
And learn to fly
I'm done. I'm finally done. Okey, det var inte såhär jag föreställde mig att det skulle bli, men jag inser att det faktiskt inte kan bli mycket bättre, så... Jag är nöjd. Jag har verkligen varit frustrerad över det hela och nu kan jag äntligen släppa det och ägna mig åt andra saker. Jag är trött på kärlek, eller vad man nu kan kalla det, det insåg jag idag. Jag är så jävla trött på det. Det gör mig bara arg och frustrerad och jag blir bara beroende av folk och jag hatar det så jävla mycket så nu lägger jag av. Nu lägger jag fan av. Jag vill inte ha en pojkvän, jag vill inte vara kär och jag tänker inte bli kär, inte på länge. Inte på jävligt länge. Det finns andra saker som är viktigare för mig just nu. Jag trivs bara bra med att vara den där sexuella tjejen som skrattar åt varendaste jävla skitsak som inte ens är ett dugg rolig bara för att jag misstolkar det. Jag kan vara killgalen på mitt sätt. Jag ÄR killgalen på mitt sätt. Det enda som betyder något för mig är skolan, mina övriga intressen och mina vänner, och så var det inte mycket mer med den saken. Ytlig slampa eller inte; jag är som jag är, punkt slut. I'm the girl who broke the sink and I'm fucking proud of it (internt skämt f.ö.).
- 22 Oktober 2007, vinterland @ BDB
LOL på att jag lite mindre än ett år senare känner precis likadant.
Alltså, jag drömde värsta... Konstiga fast ändå verkliga drömmen i natt. Jag trodde att det hände på riktigt när jag drömde. Jag gjorde det verkligen. Och när jag vaknade klockan åtta på morgonen var det första jag kunde tänka: "Tack och lov, tack och lov att det där bara var en dröm..."
Men det fick mig att inse en sak, i alla fall. There's really no option but Option 1.
Sincerely Yours,
fairylakes and dee:fahy
Hm, mamma kom in för en stund sen och sa åt mig att gå och lägga mig. Då satt jag och pratade med Jonas i telefon (som alltid), som några sekunder senare sa att han verkligen måste gå och äta, så... Nu har jag ju liksom ingen anledning att vara vaken i alla fall ^_^ Tänkte bara skriva något snabbt, för det känns som att jag är jättedålig på att skriva saker här, och... Jag gillar liksom den här bloggen :'o
Ni får lista ut själva vad rubriken handlar om ;D Tror de flesta kan avkoda åtminstone en del :P
Sitter och gör det jag gjort ganka ofta på sistone... Tittar på gamla bilder, läser gamla texter, minns gamla datum. Jag är jättedålig på datum. Jag kan absolut inga historiska datum förutom 1789 - franska revolutionen - och jag älskar historia. Jag är typ bäst på att glömma födelsedagar.
Jag tror faktiskt att jag ska skriva ner allt det här nu o_O Bara för att, liksom x]
Datum som är viktiga för Ariana sen KG-tidens början (i kronologisk ordning):
- 17 Augusti 2007
- 5 September 2007
- 26 September 2007
- 16 Oktober 2007
- 21 Oktober 2007
- 2 November 2007
- 17 November 2007
- 19 November 2007
- 23-25 November 2007
- 9 December 2007
- 12 December 2007
- 20 December 2007
- 8-11 Januari 2008
- 21 Januari 2008
- 6 Februari 2008
- 14 Februari 2008
- 14 Mars 2008
- 17 Mars 2008
- 24 Mars 2008
- 7 Maj 2008
- 5 Juni 2008
- 9 Juni 2008
- 11 Juni 2008
- 14 Juli-22 Juli 2008
- 24 Juli 2008
- 25 Juli 2008
- 8 Augusti 2008
- 12 Augusti 2008
- 19 Augusti 2008
- 5-6 September 2008
Ett litet test: vet ni vad som hände på dessa datum och varför det är viktigt? ;D
Jag blir GRYMT förvånad om någon kan alla. Ett bra resultat är att kunna, typ, åtminstone en... xD
Sincerely Yours,
Ni får lista ut själva vad rubriken handlar om ;D Tror de flesta kan avkoda åtminstone en del :P
Sitter och gör det jag gjort ganka ofta på sistone... Tittar på gamla bilder, läser gamla texter, minns gamla datum. Jag är jättedålig på datum. Jag kan absolut inga historiska datum förutom 1789 - franska revolutionen - och jag älskar historia. Jag är typ bäst på att glömma födelsedagar.
Jag tror faktiskt att jag ska skriva ner allt det här nu o_O Bara för att, liksom x]
Datum som är viktiga för Ariana sen KG-tidens början (i kronologisk ordning):
- 17 Augusti 2007
- 5 September 2007
- 26 September 2007
- 16 Oktober 2007
- 21 Oktober 2007
- 2 November 2007
- 17 November 2007
- 19 November 2007
- 23-25 November 2007
- 9 December 2007
- 12 December 2007
- 20 December 2007
- 8-11 Januari 2008
- 21 Januari 2008
- 6 Februari 2008
- 14 Februari 2008
- 14 Mars 2008
- 17 Mars 2008
- 24 Mars 2008
- 7 Maj 2008
- 5 Juni 2008
- 9 Juni 2008
- 11 Juni 2008
- 14 Juli-22 Juli 2008
- 24 Juli 2008
- 25 Juli 2008
- 8 Augusti 2008
- 12 Augusti 2008
- 19 Augusti 2008
- 5-6 September 2008
Ett litet test: vet ni vad som hände på dessa datum och varför det är viktigt? ;D
Jag blir GRYMT förvånad om någon kan alla. Ett bra resultat är att kunna, typ, åtminstone en... xD
Sincerely Yours,
I don't usually notice people's eyes.
Nej, bara för att jag känner för att att skriva ett positivt blogginlägg (jag har trots allt snittligt mått ganska bra de senaste dagarna, trots skolan, mycket att tänka på och omständigheter i allmänhet)!
Hm. Positivt. Positivt. Positivt.
Mobiltelefoner!
Jag älskar min mobiltelefon. Det finns tre (och en halv) materiella saker jag älskar/avgudar/ser som heliga; min väska, min vaxburk och min mobiltelefon. Jag är beroende av min mobiltelefon. Jag skulle inte klara mig utan den. Jag känner mig handikappad utan den - den är, liksom, en förlängning av min arm! Den bor i min hand! Jag är en sådan där person som snackar sjukt mycket i telefon och SMSar ännu mer... Konstant kontakt med världen, aldrig riktigt ensam, isolerad, mer än i tankarna och själen.
Påtal om ämnet; nyss ringde Jonas och tyckte att jag skulle nämna honom, så... Jag gör det nu!
För er som inte vet det, eller inte förstått det, är Jonas en kompis till mig (no shit sherlock). Han är ett föredetta AF-barn som går på min skola, natur/kör. Vi träffades i typ... Maj, var det väl..? Och blev bättre kompisar över sommarlovet ^__^ Han är nu en av mina närmaste vänner, faktiskt!
Okey, så. Det som är så himla bra med Jonas är att jag helt enkelt tycker om honom. Jag menar, jag tycker om ganska många personer, men jag tycker om honom väldigt mycket. Han är snäll och rolig och skön att vara med (misstolka inte) och jag har aldrig någonsin tråkigt - tvärtom. Han har ganska lätt för att göra mig glad :] Och så är jag... Bekväm, med honom. Jag liksom bara är mig själv. Tänker inte så mycket på vad det är jag säger eller gör - jag bara finns. Det är ganska ovanligt att jag kan vara så avslappnad kring någon ^__^ Vilket ganska undvikligen lett till att han känner mig, ja, mer än bara rätt väl xD Och jag gillar att tro att jag känner honom ganska väl också. En enkel, okomplicerad relation mellan "svåra, komplexa människor" (xD) - would you look at that! Ariana KAN vara odramatisk också :P
Alltså, det finns hur många positiva saker som helst att säga, men jag tror jag framfört min poäng här ^__^ Jonas = mycket bra. Ariana = gillar Jonas jättemycket och är glad att hon träffade honom <3
Hm, where was I... Ajusste, mobiltelefoner! Ja... Jag tror att jag slutar skriva här, bara x]
Kram!
Hm. Positivt. Positivt. Positivt.
Mobiltelefoner!
Jag älskar min mobiltelefon. Det finns tre (och en halv) materiella saker jag älskar/avgudar/ser som heliga; min väska, min vaxburk och min mobiltelefon. Jag är beroende av min mobiltelefon. Jag skulle inte klara mig utan den. Jag känner mig handikappad utan den - den är, liksom, en förlängning av min arm! Den bor i min hand! Jag är en sådan där person som snackar sjukt mycket i telefon och SMSar ännu mer... Konstant kontakt med världen, aldrig riktigt ensam, isolerad, mer än i tankarna och själen.
Påtal om ämnet; nyss ringde Jonas och tyckte att jag skulle nämna honom, så... Jag gör det nu!
För er som inte vet det, eller inte förstått det, är Jonas en kompis till mig (no shit sherlock). Han är ett föredetta AF-barn som går på min skola, natur/kör. Vi träffades i typ... Maj, var det väl..? Och blev bättre kompisar över sommarlovet ^__^ Han är nu en av mina närmaste vänner, faktiskt!
Okey, så. Det som är så himla bra med Jonas är att jag helt enkelt tycker om honom. Jag menar, jag tycker om ganska många personer, men jag tycker om honom väldigt mycket. Han är snäll och rolig och skön att vara med (misstolka inte) och jag har aldrig någonsin tråkigt - tvärtom. Han har ganska lätt för att göra mig glad :] Och så är jag... Bekväm, med honom. Jag liksom bara är mig själv. Tänker inte så mycket på vad det är jag säger eller gör - jag bara finns. Det är ganska ovanligt att jag kan vara så avslappnad kring någon ^__^ Vilket ganska undvikligen lett till att han känner mig, ja, mer än bara rätt väl xD Och jag gillar att tro att jag känner honom ganska väl också. En enkel, okomplicerad relation mellan "svåra, komplexa människor" (xD) - would you look at that! Ariana KAN vara odramatisk också :P
Alltså, det finns hur många positiva saker som helst att säga, men jag tror jag framfört min poäng här ^__^ Jonas = mycket bra. Ariana = gillar Jonas jättemycket och är glad att hon träffade honom <3
Hm, where was I... Ajusste, mobiltelefoner! Ja... Jag tror att jag slutar skriva här, bara x]
Kram!
Snabbinlägg.
Äcklig, så fruktansvärt äcklig.
Ree's inlägg fick mig att nästan bryta ihop, mitt på lektionen. DET hade ju varit smart. Äcklig. Usch. Bläh. Folk vill läsa min blogg, men då ska ni fan få läsa min blogg också. Ni ska få se in i mörkret, i mitt emo jag som jag tryckt undan i källaren, den där sjuka, äckliga, perversa saken. Nu pratar vi inte roligt perverst utan äckligt. Äckligt. Samma människa som en gång tog över mig, samma människa som alltid drar ner mig. Äcklig. Jag hatar det ordet. Bara lyssna på det. Äcklig. Det passar så bra, så otroligt bra. Äcklig. Jag vill skylla allt på Gud, men jag kan bara skylla det på mig själv. Gud skapade mig vacker och jag har förstört det, Gud skapade mig till den jag är och jag har förstört den jag är, glömt bort mig själv. Äcklig. Det är det jag är. Äcklig.
I'm sick of my sickness, don't touch me, you'll get this, I'm useless, lazy, perverted and you hate me..
Jag skulle dö utan dig, Ree.
God bless you.
*insert picture of /Dania*
Ree's inlägg fick mig att nästan bryta ihop, mitt på lektionen. DET hade ju varit smart. Äcklig. Usch. Bläh. Folk vill läsa min blogg, men då ska ni fan få läsa min blogg också. Ni ska få se in i mörkret, i mitt emo jag som jag tryckt undan i källaren, den där sjuka, äckliga, perversa saken. Nu pratar vi inte roligt perverst utan äckligt. Äckligt. Samma människa som en gång tog över mig, samma människa som alltid drar ner mig. Äcklig. Jag hatar det ordet. Bara lyssna på det. Äcklig. Det passar så bra, så otroligt bra. Äcklig. Jag vill skylla allt på Gud, men jag kan bara skylla det på mig själv. Gud skapade mig vacker och jag har förstört det, Gud skapade mig till den jag är och jag har förstört den jag är, glömt bort mig själv. Äcklig. Det är det jag är. Äcklig.
I'm sick of my sickness, don't touch me, you'll get this, I'm useless, lazy, perverted and you hate me..
Jag skulle dö utan dig, Ree.
God bless you.
*insert picture of /Dania*
