hyperaktivitet

För tillfället håller jag på att läsa om boken Räcker det om jag älskar dig? av Katarina von Bredow. Nu snackar vi svensk tjejlitteratur som jag faktiskt tycker om. Visst, när man har tagit sig igenom ett par böcker börjar man se ett mönster; von Bredow har en tendens att upprepa sig (den tunna våta strimman...). Men även om man känner igen koncepten är det många situationer och relationer som fortfarande inte känns överdrivet "Hollywood". Det gillar jag. För det är väldigt ovanligt med sådan chick lit.

Nåja, när jag läste den här boken för första gången var det vårterminen i ettan och jag minns att jag relaterade en del till huvudkaraktären. Hon går samhälle, växte upp utan en pappa och har en bästis som är någon absurd blandning av mina närmaste tjejkompisar - och hennes liv kretsar kring en pojke som hon inte kan se sig själv utan. Handlingen går delvis ut på att hon konfronteras av hur deras förhållande egentligen står till och tvingas ta ställning till om allting verkligen är som det ska vara.
Och hon dricker Cola light. Det är bara en ganska rolig detalj.
Nu går jag i trean, och jag upptäcker att jag inte alls relaterar lika mycket till henne; eller rättare sagt, jag relaterar inte till samma delar av henne. För att vara helt ärlig är nästan allting jag kände igen mig i då helt annorlunda nu. Och allting som inte passade på mitt liv är högst aktuellt. Och det tycker jag är ganska intressant. Det visar hur mycket jag har förändrats egentligen.

Anledningen till att jag läser om boken överhuvudtaget är i sig ganska relaterat till det jag nyss skrev. Jag pratade nämligen om en viss högt aktuell sak med Maddie, och kom då att tänka på just Räcker det om jag älskar dig?; lite på skämt sa jag att jag kanske borde låna den av Signe igen och vältra mig i fiktionen. Nästa dag kommer Signe till skolan och säger att hon tänkte ta med sig boken av precis samma anledning. Utan någon som helst aning om att jag också pratat om det. Slumpen? I think not.
(I somras läste jag en bok som jag lånade av Oskar, Slumpen är ingen tillfällighet, och är numera helt förstörd. Det finns ingenting som heter slump längre. Alla tillfälligheter har helt plötsligt blivit meningsfulla och bör tolkas som sådant. Det är helt sjukt.)

Efter att ha bläddrat igenom boken litegrann och upptäckt några extremt meningsfulla slumpar, har jag hur som helst fått en idé som endast kan benämnas med orden... Tja, fullständigt galen. Jag börjar tro att jag har en skruv lös någonstans där uppe. När jag förmedlade denna tankegång till Signe med frågan om jag är självdestruktiv på riktigt svarade hon endast "Nej, bara lite våghalsig". Lite våghalsig. Så kanske det ligger till. Eller nej, jag är inte helt klok. Inte ett dugg. Det är väl febern som satt in.

Sincerely Yours,