hyperaktivitet

Snacka kalldusch att, precis innan jag är påväg att skriva ett inlägg om vilken glädjevåg jag just nu rider på, läsa Tvillings förra inlägg. Lite antiklimax, om jag får säga det själv. Jag inser att den normala, empatiska människan skulle låta bli att skriva det hon planerat; jag förstår att det kan ses som något okänsligt av folk om jag ändå sätter mig ner och skriver det. Men jag är inte den normala, empatiska människan och jag kan vara ganska okänslig - det är priset man får betala när man är självständig, stark och rakt på sak. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Det är bara svårare att se när jag gör det. (Jag är snäll, tro det eller ej.)

Livet är en fest, var temat för min skolas karnival i år. Och de senaste veckorna har livet mer eller mindre varit en fest. Det har funnits stunder då jag inte mått på topp men i det stora hela har jag verkligen glidit fram med ett stort leende på läpparna. För en tjej som spenderat större delen av sina tonår med att vara mer eller mindre deppig, har de senaste veckorna känts som något - tja, något ur någon annans liv. Jag har fekkat (fekke, förresten, är ett jävligt fult slang - men det passar så äckligt bra på det jag känner just nu), jag har firat, jag har funnits och mest av allt har jag njutit av det. Jag njuter av att gå i trean. Jag njuter av att känna mig kaxig på grund av det. Jag njuter av det här självförtroendet, jag njuter av att saker och ting går bra för mig, jag njuter av att livet är generellt okomplicerat. Jag njuter av att jag rör mig framåt. Jag njuter av att någonting äntligen händer.

Och jag tror egentligen inte att särskilt mycket har förändrats, egentligen. Livet förändras onekligen hela tiden; men det som har förändrats mest är något som finns inom mig. Inte självaste mig (jag är fortfarande samma person - definitivt inte samma som jag var för ett år sen, men samma som jag var före sommaren), utan min attityd mot mitt liv. Och min attityd mot mig själv.

Jag är otroligt trött på den jag har varit det här året. Jag är otroligt trött på att sitta vid sidan av och vara sur, sårad och svartsjuk, och känna ungefär som Tvilling sa i sitt förra inlägg - att alla är för upptagna för mig. Nu är jag världen. Jag är fekket!