Everything you ever wanted in a permanent state
Maybe you get what you wanted
Maybe you stumbled upon it
Everything you ever wanted in a permanent state
Maybe you'll know when you see it
Maybe if you say it, you'll mean it
And when you find it you keep it in a permanent state
Life is good today.
Jag börjar finna det svårare och svårare att hitta något att skriva om eftersom jag inte har något att klaga på. Och jag vet, jag skulle kunna skriva om vad jag gjorde idag. Jag skulle kunna skriva om vilka saker som är bra, och varför saker är bra, och hur tacksam jag är för det. Jag skulle kunna skriva om nästan vad som helst. Men jag vet inte, jag antar att 1) jag är sämst på att komma på "vardagliga" skrivämnen, 2) många ämnen jag faktiskt kommer på är personliga och 3) vem fan orkar läsa om just det?
Fast det är ju lite intressant, att när jag känner mig deppig och ensam, då är det inte personligt - men när saker faktiskt flyter på så blir det helt plötsligt mycket svårare att sätta sig ner och berätta varför. För saken är den att känslan av deppighet och ensamhet är en universiell känsla som vi (nästan) alla har känt, nångång, nånstans. Den har beskrivits i böcker, dikter, låtar, på film. Att jag känner så säger faktiskt inte så mycket om mig som person förutom att jag är en hormonell tonåring. Egentligen.
Min emohet är så abstrakt, och... Teoretisk, på något sätt. Men sakerna som gör mig lycklig är precis motsatsen. Jag är en sådan person som oftast blir lycklig över vardagliga småsaker som egentligen skulle kunna hända vem som helst. Och det är just de sakerna som gör att de senaste veckorna har varit en parad av lyckade dagar, en efter den andra. Jag undrar hur länge det pågår. Eller, egentligen inte; jag funderar faktiskt inte alls på hur länge det kommer att pågå. Jag bara låter det hända. I nuet.
Sincerely Yours,
Maybe you stumbled upon it
Everything you ever wanted in a permanent state
Maybe you'll know when you see it
Maybe if you say it, you'll mean it
And when you find it you keep it in a permanent state
Life is good today.
Jag börjar finna det svårare och svårare att hitta något att skriva om eftersom jag inte har något att klaga på. Och jag vet, jag skulle kunna skriva om vad jag gjorde idag. Jag skulle kunna skriva om vilka saker som är bra, och varför saker är bra, och hur tacksam jag är för det. Jag skulle kunna skriva om nästan vad som helst. Men jag vet inte, jag antar att 1) jag är sämst på att komma på "vardagliga" skrivämnen, 2) många ämnen jag faktiskt kommer på är personliga och 3) vem fan orkar läsa om just det?
Fast det är ju lite intressant, att när jag känner mig deppig och ensam, då är det inte personligt - men när saker faktiskt flyter på så blir det helt plötsligt mycket svårare att sätta sig ner och berätta varför. För saken är den att känslan av deppighet och ensamhet är en universiell känsla som vi (nästan) alla har känt, nångång, nånstans. Den har beskrivits i böcker, dikter, låtar, på film. Att jag känner så säger faktiskt inte så mycket om mig som person förutom att jag är en hormonell tonåring. Egentligen.
Min emohet är så abstrakt, och... Teoretisk, på något sätt. Men sakerna som gör mig lycklig är precis motsatsen. Jag är en sådan person som oftast blir lycklig över vardagliga småsaker som egentligen skulle kunna hända vem som helst. Och det är just de sakerna som gör att de senaste veckorna har varit en parad av lyckade dagar, en efter den andra. Jag undrar hur länge det pågår. Eller, egentligen inte; jag funderar faktiskt inte alls på hur länge det kommer att pågå. Jag bara låter det hända. I nuet.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
