hyperaktivitet

Jag flyger. Inte på det där svävande, mållösa sättet bland molnen; men jag flyger framåt, i en rikting, nånstans en bra bit ovanför marken. Jag skär genom luften som en guldsvart blixt och det går så snabbt att vinden nästan piskar mig i ansiktet. Men det är bara skönt. För inom mig finns en känsla som varken verkar växa eller bulta eller finnas. Inte heller bubbla, sjuda, eller koka. Den... Susar igenom mig, skjuter åt alla olika håll som en adrenalinkick, sockerchock och lullig fylla på en och samma gång.

Känslan kallas frihet, och det är just så jag är; fullständigt fri.

Oavsett om jag flyger fram på en av Gröna Lunds attraktioner, eller om jag sitter hemma framför datorn, så är jag fortfarande fri. Och känslan av frihet som jag får av att trotsigt sätta mig på åktur och skita i att jag är höjdrädd susar fortfarande igenom mig som om jag faktiskt satt där på Insane och skrek som en galning. Och det är så underbart. Och jag känner mig så levande.

Sincerely Yours,