the pen is mightier than the sword ~
words can bite your conscience or kiss your soul.
Ovanstående var den första meningen på den första sidan av en blogg jag hade en gång i tiden. Nej, jag tror inte att ord har en kraft i sig - jag tror att sättet man använder ord kan ådstakomma mer saker än man tror. I det här fallet tänker jag främst på att man kan intala sig själv i princip vadsomhelst. Eftersom vad man säger om saker och ting gör en enorm skillnad gällande vad man tänker och känner. Och det är inte nödvändigtvis så att man säger det man tänker utan ibland börjar man tänka det man säger.
Jag säger saker hela tiden som förmodligen inte har någon egentlig sanningsenlighet. Jag menar inte att jag ljuger (även om jag gör det också), jag menar att jag får saker att låta på ett visst sätt eftersom jag vill att de ska vara så. Ibland är de inte så. Det betyder inte att jag inte försöker få de att verka så. Om man låtsas något tillräckligt länge blir det tillslut sant eftersom alla accepterar det som sanningen; så småning om kanske man tror på det själv. Jag påstår att jag är bättre vän med folk än jag är.
Som min attityd gentemot alkohol, till exempel. Den har blivit väldigt aktuell nu när stora delar av min närmaste umgängeskrets har fyllt 18 eller fyller 18 snart. Jag påstår hela tiden att det inte går för mig - att jag inte kan festa på det där sättet, att mitt förflutna sätter ett stopp där som uppenbarligen inte finns för alla andra omkring mig. Visst, jag går på fest. Jag tycker om att gå på fest. Jag har oftast väldigt trevligt när jag går på fest, men det finns även en ångest, en rädsla och en känsla av att jag sviker mig själv när jag går på fest, och saker inte riktigt känns så party tillslut. Det är inte så konstigt, eller hur? Kanske ses jag som tråkig av ett flertal individer men de flesta respekterar ju ändå min ståndpunkt. Även om det känns som att inte en endaste jävel förstår (vilket jag vet inte är sant; jag har hört statistik som säger att tekniskt sätt borde ungefär var åttonde jävel förstå).
Det som blir konstigt, och det som gör att den här paragrafen hör ihop med den förra, är att jag inte respekterar min ståndpunkt. En del av mig, och jag medger aldrig hur stor den här delen är, blir rastlös och avundsjuk om jag vet att mina vänner ska ut och jag inte ska med. En del av mig associerar alkohol och fest med det främsta sättet att känna att man lever och har kul. Leva livet.
Jag ljuger ju inte när jag vanligtvis uttrycker en form av skepticism gentemot alkohol. Jag hatar alkohol, och jag hatar att vara omkring fulla människor (i alla fall om jag själv är nykter). Men jag säger inte heller hela sanningen för jag tycker inte om hur den låter. "Hej, jag är en kronisk partymänniska, men jag säger att jag inte tycker om att festa för att 1) jag är rädd för hur farligt det kan bli, 2) jag är rädd för mina vänner och det inflytande de har på mig och 3) jag utesluter hellre mig själv än att riskera att känna mig utesluten eftersom jag hatar att jag inte är 18. Jag önskar att någon satt i samma sits som jag. Och jag föraktar nästan mina vänner för att de inte gör det."
Så det finns inte bara saker man säger för att man vill att de ska vara sanna. Det finns saker man inte säger för att man inte tycker om hur de låter. Som "det känns som att du ser ner på mig och dömer mig", "jag blir irriterad så fort du öppnar munnen för jag vet redan vad/vem du kommer att prata om", "jag känner att jag måste anstränga mig för att vara den person jag tror att du vill att jag ska vara" eller "helt ärligt så glider vi ifrån varandra". Som "jag säger att jag står dig nära men egentligen så räknar jag inte med dig alls". "Nu när jag har lovat mig själv att vara lycklig så känns det som att jag har avsagt mig rätten att vara olycklig och jag kommer aldrig att våga visa om jag mår dåligt för jag tror att ni är trötta på det".
Eller något i det stuket.
Sincerely Yours,
Ovanstående var den första meningen på den första sidan av en blogg jag hade en gång i tiden. Nej, jag tror inte att ord har en kraft i sig - jag tror att sättet man använder ord kan ådstakomma mer saker än man tror. I det här fallet tänker jag främst på att man kan intala sig själv i princip vadsomhelst. Eftersom vad man säger om saker och ting gör en enorm skillnad gällande vad man tänker och känner. Och det är inte nödvändigtvis så att man säger det man tänker utan ibland börjar man tänka det man säger.
Jag säger saker hela tiden som förmodligen inte har någon egentlig sanningsenlighet. Jag menar inte att jag ljuger (även om jag gör det också), jag menar att jag får saker att låta på ett visst sätt eftersom jag vill att de ska vara så. Ibland är de inte så. Det betyder inte att jag inte försöker få de att verka så. Om man låtsas något tillräckligt länge blir det tillslut sant eftersom alla accepterar det som sanningen; så småning om kanske man tror på det själv. Jag påstår att jag är bättre vän med folk än jag är.
Som min attityd gentemot alkohol, till exempel. Den har blivit väldigt aktuell nu när stora delar av min närmaste umgängeskrets har fyllt 18 eller fyller 18 snart. Jag påstår hela tiden att det inte går för mig - att jag inte kan festa på det där sättet, att mitt förflutna sätter ett stopp där som uppenbarligen inte finns för alla andra omkring mig. Visst, jag går på fest. Jag tycker om att gå på fest. Jag har oftast väldigt trevligt när jag går på fest, men det finns även en ångest, en rädsla och en känsla av att jag sviker mig själv när jag går på fest, och saker inte riktigt känns så party tillslut. Det är inte så konstigt, eller hur? Kanske ses jag som tråkig av ett flertal individer men de flesta respekterar ju ändå min ståndpunkt. Även om det känns som att inte en endaste jävel förstår (vilket jag vet inte är sant; jag har hört statistik som säger att tekniskt sätt borde ungefär var åttonde jävel förstå).
Det som blir konstigt, och det som gör att den här paragrafen hör ihop med den förra, är att jag inte respekterar min ståndpunkt. En del av mig, och jag medger aldrig hur stor den här delen är, blir rastlös och avundsjuk om jag vet att mina vänner ska ut och jag inte ska med. En del av mig associerar alkohol och fest med det främsta sättet att känna att man lever och har kul. Leva livet.
Jag ljuger ju inte när jag vanligtvis uttrycker en form av skepticism gentemot alkohol. Jag hatar alkohol, och jag hatar att vara omkring fulla människor (i alla fall om jag själv är nykter). Men jag säger inte heller hela sanningen för jag tycker inte om hur den låter. "Hej, jag är en kronisk partymänniska, men jag säger att jag inte tycker om att festa för att 1) jag är rädd för hur farligt det kan bli, 2) jag är rädd för mina vänner och det inflytande de har på mig och 3) jag utesluter hellre mig själv än att riskera att känna mig utesluten eftersom jag hatar att jag inte är 18. Jag önskar att någon satt i samma sits som jag. Och jag föraktar nästan mina vänner för att de inte gör det."
Så det finns inte bara saker man säger för att man vill att de ska vara sanna. Det finns saker man inte säger för att man inte tycker om hur de låter. Som "det känns som att du ser ner på mig och dömer mig", "jag blir irriterad så fort du öppnar munnen för jag vet redan vad/vem du kommer att prata om", "jag känner att jag måste anstränga mig för att vara den person jag tror att du vill att jag ska vara" eller "helt ärligt så glider vi ifrån varandra". Som "jag säger att jag står dig nära men egentligen så räknar jag inte med dig alls". "Nu när jag har lovat mig själv att vara lycklig så känns det som att jag har avsagt mig rätten att vara olycklig och jag kommer aldrig att våga visa om jag mår dåligt för jag tror att ni är trötta på det".
Eller något i det stuket.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
