en alien?
Har på sistone kommit att tänka på vilket enormt jävla avstånd det är mellan mig och... Ja, folk. För jovisst, jag står mina vänner nära - vissa mer än andra - men i slutändan är det ändå som om området precis brevid mig är tomt. Det är ingen som fyller den platsen. Det är ingen som är "närmast", det är ingen som är "speciell", det är ingen som är "livet". Det är så jag vill ha det. Jag gillar mitt avstånd, mina regler; för i grund och botten tycker jag faktiskt inte värst mycket om verklig intimitet. Jag tycker om intimitet på mina villkor. Och helt ärligt, hur nära är närhet när man sätter gränser på den?
Hm, nu blev det lite svårt att förklara... De här gränserna, det här avståndet kan vara fysiskt, det kan vara känslomässigt och det kan vara, vad ska jag kalla det? Relationsrelaterat? Vad jag har förstått ifrån de jag har pratat med om det här så är det inte så många som skiljer på känslor och relationer - starka känslor, stark relation. Med vissa undantag (olycklig kärlek, till exempel). Och det gör säkert jag med i grund och botten. Men samtidigt inte. Jag skiljer väldigt mycket på de två.
I det stora hela har jag många nära vänner där avståndet mellan oss rent relationsmässigt inte är så värst stort. Starka vänskapsband, och allt det där. Men känslor? Känslor är ett underligt koncept för mig, för jag har blivit så otroligt duktig på att definera och kategorisera känslor, att de förlorar själva definationen av ordet. De blir fakta, inte känsla. Samtidigt kan jag helt plötsligt bli våldsamt arg eller ledsen och då är det fan ingen fakta som sätter igång det; men det händer inte så värst ofta att jag förlorar kontrollen eller släpper taget helt. Aldrig, faktiskt.
Och det är ju det som gör att det emotionella avståndet mellan mig och till och med mina närmaste vänner finns överhuvudtaget. Jag bara är obekväm med känslor. Jag tycker inte om att bli tröstad. Mitt sätt att trösta folk är att vara tyst eller att analysera situationen som om det handlade om matematik eller att dra dåliga skämt. Jag kanske bara inte blir starkt känslomässigt bunden till folk. Mina vänskapsförhållanden är mer som bekvämligheter, vardagstillbehör som jag trivs med, som jag behöver på samma sätt som man behöver möbler eller tunnelbanan. Det är i alla fall så jag börjar tro att det är.
Jag söker inte ett starkt känslomässigt band till någon. Tanken skrämmer mig, och då menar jag inte som i "Jag är rädd för att bli sårad, lämnad, övergiven", utan jag menar något helt annat. Jag menar att jag nästan blir äcklad (ja, äcklad) eftersom en av mina grundläggande värderingar tydligen säger NEJ. Det går inte. Det skulle vara som att jag slutade vara mig själv. Så egentligen är det inte så konstigt att jag är singel. Däremot får det mig att känna mig som en alien gentemot alla andra som "hör ihop med någon". Och det är ju bra för dem, att de gör det. Men det gör avståndet mellan mig och de så mycket större eftersom jag inte förstår dem.
Det är oundvikligt att folks liv utvecklas åt olika håll. Det där känslomässiga avståndet mellan mig och folk växer hela tiden ju mer jag förändras och ju mer min omgivning förändras. Jag ser det som tidens gång, och egentligen spelar det inte så stor roll att jag är en alien. Jag trivs ju med den jag är.
Sincerely Yours,
Hm, nu blev det lite svårt att förklara... De här gränserna, det här avståndet kan vara fysiskt, det kan vara känslomässigt och det kan vara, vad ska jag kalla det? Relationsrelaterat? Vad jag har förstått ifrån de jag har pratat med om det här så är det inte så många som skiljer på känslor och relationer - starka känslor, stark relation. Med vissa undantag (olycklig kärlek, till exempel). Och det gör säkert jag med i grund och botten. Men samtidigt inte. Jag skiljer väldigt mycket på de två.
I det stora hela har jag många nära vänner där avståndet mellan oss rent relationsmässigt inte är så värst stort. Starka vänskapsband, och allt det där. Men känslor? Känslor är ett underligt koncept för mig, för jag har blivit så otroligt duktig på att definera och kategorisera känslor, att de förlorar själva definationen av ordet. De blir fakta, inte känsla. Samtidigt kan jag helt plötsligt bli våldsamt arg eller ledsen och då är det fan ingen fakta som sätter igång det; men det händer inte så värst ofta att jag förlorar kontrollen eller släpper taget helt. Aldrig, faktiskt.
Och det är ju det som gör att det emotionella avståndet mellan mig och till och med mina närmaste vänner finns överhuvudtaget. Jag bara är obekväm med känslor. Jag tycker inte om att bli tröstad. Mitt sätt att trösta folk är att vara tyst eller att analysera situationen som om det handlade om matematik eller att dra dåliga skämt. Jag kanske bara inte blir starkt känslomässigt bunden till folk. Mina vänskapsförhållanden är mer som bekvämligheter, vardagstillbehör som jag trivs med, som jag behöver på samma sätt som man behöver möbler eller tunnelbanan. Det är i alla fall så jag börjar tro att det är.
Jag söker inte ett starkt känslomässigt band till någon. Tanken skrämmer mig, och då menar jag inte som i "Jag är rädd för att bli sårad, lämnad, övergiven", utan jag menar något helt annat. Jag menar att jag nästan blir äcklad (ja, äcklad) eftersom en av mina grundläggande värderingar tydligen säger NEJ. Det går inte. Det skulle vara som att jag slutade vara mig själv. Så egentligen är det inte så konstigt att jag är singel. Däremot får det mig att känna mig som en alien gentemot alla andra som "hör ihop med någon". Och det är ju bra för dem, att de gör det. Men det gör avståndet mellan mig och de så mycket större eftersom jag inte förstår dem.
Det är oundvikligt att folks liv utvecklas åt olika håll. Det där känslomässiga avståndet mellan mig och folk växer hela tiden ju mer jag förändras och ju mer min omgivning förändras. Jag ser det som tidens gång, och egentligen spelar det inte så stor roll att jag är en alien. Jag trivs ju med den jag är.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
