hyperaktivitet

Jag har många gånger på sistone funderat på att sluta blogga, antingen helt eller bara här - men av någon anledning lyckas jag aldrig nå fram till ett permanent beslut. Jag gillar att blogga, det är inte det. Det har faktiskt inte med så många praktiska eller logiska skäl utan snarare någon "känsla" jag har inombords.

Lite bakgrundshistoria om den här bloggen, då. Vi, jag och Dania, startade den när vi gick ettan på gymnasiet för att vi skulle kunna "hålla koll på varandra". Vi bor som sagt långdistans, och vi har aldrig haft en relation där vi pratar i telefon - vår främsta kontakt har varit via MSN. När vi lärde känna varandra satt vi helt enkelt oftare vid datorn samtidigt. Men nu gör vi inte det - och även om jag sitter vid datorn är jag inte alltid inloggad på något socialt nätverk. Jag inser själv att jag nuförtiden för det mesta faktiskt sitter vid datorn av en produktiv anledning och inte bara för att sitta där.
Då har man oftast inte tid att ha en konversation vid sidan om.
Faktum är att jag i allmänhet inte är så förtjust i cyberkontakt överhuvudtaget längre. Jag brukade vara väldigt mycket utav en datorperson, och sedan utvecklade jag mer av en mobiltendens - men nu? Jag är nästan aldrig inloggad på MSN, jag är inte så aktiv på Facebook och jag SMSar nästan aldrig "för att snacka", utan bara om jag vill något brådskande. Jag talar inte ens särskilt mycket i telefon jämfört med vad jag brukade (men jag gör det fortfarande). Vad ska jag säga? Jag vet inte vad som har förändrats, men helt plötsligt... Är saker annorlunda, antar jag. De flesta personer jag pratar med mycket träffar jag bara i verkligheten. Jag har inte ens vissa av mina vänners mobilnummer.

Idag är det den andra november. Det är redan november. November är inte precis min favoritmånad på året, eftersom förra november inte precis var den bästa månaden jag har haft i mitt liv, så att säga. Jag mår bra nu och jag har bearbetat mycket av det som har hänt. Men som jag så tydligt bevisade när jag inte kunde hålla mig längre och började babbla nonsense för en av mina lärare -  det finns fortfarande saker som jag inte ens har behandlat och

Okey, för ett år sedan, då. För ett år sedan var jag inte samma person som jag är idag. Alls.
För ett år sedan insåg jag att jag hade stora problem med min självsäkerhet men jag var ganska säker på att jag inte hade några problem med min självinsikt. För ett år sedan kände jag mig omåttligt ensam. För ett år sedan hade jag en stabil umgängeskrets som blev mindre och mer kompakt ju mer mina vänner lärde känna varandra. Jag hade en rutin, jag hade ett mönster och saker var så invanda att jag nästan kunde förutspå dagarna - och även om det innebar någon form av trygghet borde vem som helst som har läst min blogg det senaste året förstå att det höll på att driva mig till vansinne. Jag kände mig kvävd av min omgivning och fast i hela smeten. En ganska lång tid var jag helt säker på vem jag var, säker på vart jag stod och säker på vad mitt liv bestod av och vilket håll det var påväg. Men om det är en sak som äntligen har tagit sig in i mitt upptagna huvud är det följande: man kan inte gå hela livet och envist hålla fast vid det man tror att man vet.

Någonstans når alla en bristningsgräns. För mig kom vändpunkten någon gång i slutet av sommaren. Och en av de sakerna som helt klart är annorlunda var när jag satte mig på tåget hem ifrån Skövde och insåg att jag verkligen såg fram emot att komma hem igen. Jag trivs väldigt mycket i Skövde, och jag trivs väldigt mycket med Dania - men Skövde är inte längre en "fristad" där jag kan fly ifrån mitt liv här. Skövde är inte längre en plats där ingen känner mig och där inget spelar någon roll och det bara är jag och Dania. Skövde är bara Skövde, staden där min kompis bor. Jag har inte längre ett gäng, jag har enskilda vänner som råkar känna varandra. Jag har inte längre dåligt självförtroende och jag överdriver inte mitt beteende för att få det att verka som att jag är självsäker. Jag bara trivs i mitt eget skin. Ingenting är som det var förut. Allting är... Enklare, på något sätt. Det är som det är. Det är onödigt att se det på något annat sätt.

De första veckorna av skolan gick jag väl på speed. Dag efter dag slog det mig - oj, jag går i trean. Fan, jag fyller arton. Shit, jag tar studenten. Jävlar, jag söker till universitet. Helvete, jag kanske flyttar. Och det är saker som fortfarande håller på att slå mig och som jag fortfarande inte vet hur jag ska känna inför. Inte för att det inte känns bra, och inte för att jag inte ser fram emot det - men jag är inte van vid det än. Jag är inte van vid känslorna jag känner överhuvudtaget. Jag har blivit så van vid att tänka mina känslor och helt plötsligt finns de alla där, glädje, irritation, attraktion, frustration, förväntan, skräck, så påtagliga och levande i en enda stor känslococktail. Och jag vet inte hur jag känner egentligen. Men jag orkar inte hetsa upp mig över det.

Så, hur hänger allt det här ihop med bloggandet, då? Ärligt talat - det här är precis den typen av inlägg jag skulle ha skrivit för ett år sen. Det är långt, det är personligt och "det handlar om ett inre känsloliv", och det är precis sådant jag har skrivit om ända sen vi startade den här bloggen. För det är sådant jag har behövt förmedla och skriva om och skriva av mig.
Men jag känner inte det behovet längre, och jag vet inte - hela konceptet med hyperaktivitet.blogg.se har förlorat sin innebörd. Det mesta jag känner för att skriva här är sarkastiska vardagsbetraktelser som är både roliga och tänkvärda och skrivna med glimten i ögat. Och det känns... Bara inte rätt att göra det. Jag vet inte varför, men det passar inte in i det här sammanhanget. Hela jag passar inte in i det här sammanhanget längre. Så därför har jag äntligen lyckats fatta det där permanenta beslutet.

Jag kommer kanske inte sluta skriva här helt. Men jag kommer nog inte skriva här ofta. Kanske hittar ni mig någon annanstans på nätet inom en snar eller längre framtid - man vet ju faktiskt inte. Jag har aldrig kunnat hålla mig borta ifrån bloggvärlden en längre tid förut. Men en sak vet jag och det är att jag inte är samma person som jag var för ett år sedan. Den tid jag har levt i det senaste året håller på att lida mot sitt slut. Slutet, förändringarna och tidens gång känns i luften, det präglar mitt liv. Jag är inte ledsen över det. Jag tänker faktiskt inte särskilt mycket på det alls. Det bara är så.

It's the end of an era, my friends.

Sincerely Yours,