hyperaktivitet

Det är veckan post Green Day (den konserten var seriöst värd varendaste krona jag la ner på den) och jag är helt inkörd på 21st Century Breakdown. Helt ärligt har jag alltid varit mer av en "gamla GD"-människa - Dookie är nog en av mina favoritskivor någonsin - och det är jag väl fortfarande. Men jag är helt såld på bland andra 21 Guns, Before The Lobotomy och framför allt ¡Viva La Gloria!, som jag har haft på repeat den senaste halvtimmen.

Det hela började med att jag slog mig ner vid Spotify några dagar innan konserten för att lyssna igenom den nya skivan, i alla fall. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha lite koll på låtarna så att jag skulle känna igen dem på konserten. Inte trodde jag att jag skulle lyssna mycket mer på dem efter konserten hade varit - jag har ju, trots allt, mest lyssnat på Green Day på grund av deras tidigare album. Visst att jag gillade American Idiot, men jag tröttnade mycket snabbare på låtarna - så jag antog litegrann att det skulle bli likadant med 21st Century Breakdown. Mer än antog. Jag förväntade mig det.
Och det kanske det blir, det vet inte jag. Det är trots allt bara 3 dagar efter konserten. Men hittills har jag svårt att lyssna på något annat än den här skivan; jag är så himla kär. Sen kanske jag inte är lika förtjust i alla låtar, men jag tycker fortfarande om dem, och det mer än jag trodde att jag skulle göra. (Har kanske lite och göra med att jag bearbetar en ny fiktionell karaktär... Tack vare att jag nu nästan uteslutande lyssnar på den här skivan så börjar fler och fler låtar passa in på hans historia.)

(För de som vet vad jag menar med det här (AKA: Misch); den här låten är så himla Jacob - eller Bam - till Cordelia.)




Sincerely Yours,