hyperaktivitet

Idag har varit kaotiskt. Eller egentligen inte, bara sista delen av dagen. Första delen av dagen var okej, det var ut och fota med min älskade kamera och sedan var det att skriva Projektplan i några timmar till Projektarbetet. Det var kul och trevligt. Vi bestämde oss för att döpa vårat event till Lejon. Jag gillar Lejon. Men det är väl ändå ganska uppenbart? Det var trevligt. Resten av dagen? Not so much.

För det första GLÖMDE JAG MIN KAMERA I BUSSHÅLLPLATSEN. Min 5555kronors-kamera. Lämnad. På en random busshållplats. Jag upptäckte det efter jag hade gått på en buss, min hjärna gick sönder och jag hoppade av och började gå tillbaka. Ringde Oscar med paniken i halsen, storgrät, ofcourse. Han erbjöd att få sin pappa att skjutsa honom för att titta ifall den låg kvar. Jag tackade ja, fortsatte att gå, storgråtandes. Snälla Gud, låt ingen ha tagit min kamera, snälla snälla Gud, låt den vara kvar. Halvvägs till busshållplatsen träffar jag min samhällskunskapslärare som cyklar förbi, stannar och frågar vad det är med mig. Jag förklarar allt så gott det går med panik och när man storgråter. Han cyklar fort bort till hållplatsen och kollar ifall den är kvar och innan jag hinner dit så möts vi på vägen igen. Den är inte kvar. Någon har tagit den. Jag börjar gråta ännu mer. Läraren tycker det är awkward, erbjuder sig att ringa min mentor så att han kan komma och hämta mig och köra hem mig. Jag tackar nej, tycker att jag förtjänar att plågas i värmen och med onda fötter, lågt blodsocker och utan kamera. Han cyklar iväg efter att ha försäkrat sig om att jag är okej och jag börjar gå, ringer Oscar, han trycker upptaget och dyker upp några meter framför mig. Jag kramar honom, fortfarande storgråtandes. Så erbjuder han sig att köra mig till Rese och kolla med Västtrafik ifall den kommit dit. De säger åt mig att åka till Swebus. Jag gör så. Ingen kamera. Sedan så blir jag hemskjutsad, för jag vill inte åka till polisen idag i alla fall. Har någon lämnat in den så är den där imorgon med. Halvvägs hem hör jag hur mobilen ringer - Tetris. Det är Wero. Hon säger glatt att hon har min kamera och lättnaden slår mig i magen. Det visar sig att en snubbe i min företagsklass hittat den och tagit den med sig. Sedan gav han den till sin flickvän som gav den till Wero lite randomly. Allt var ren och skär tur. Jag hade varit orolig för att den inte skulle dyka upp - den dök upp. Jag var orolig för att behöva berätta för mamma och så att hon blev arg på mig - men jag slapp säga att den var borta och kunde bara dra en historia om att jag på något skumt sätt glömt den på bussen och att den dykt upp sen. Hon blev lite sur, men blev sedan glad att jag hittat den igen. Phew.

Sedan till den andra dåliga saken. Jag skulle sova hos min pojkvän idag, för att jag åker till Italien om 6 dagar och kan inte sova med honom innan dess någon gång, vilket suger och förra helgen hann jag inte sova med honom ordentligt heller, för han var tvungen att sticka så tidigt på mornarna. Det visade sig i vilket fall som helst att jag inte kunde sova där, för det var family only, tydligen. När jag kom hem och fortfarande var ledsen och förklarade för mamma att jag inte fick sova med Oscar och började gråta igen (det är svårt att sluta när man väl börjat), så kramade hon mig och sedan lite senare fick jag en glass. Det var trevligt. Men jag får fortfarande inte sova med min pojke och vi firar 9 månader tillsammans imorgon. Jag får inte sova med honom alls förrän den 25;e september. Idag är det 11;e. Jag är mer deppig för det här än jag borde vara, men saken är den att jag egentligen inte ser fram emot Italienresan, för vi måste gå runt och prata med massa människor som inte kan prata engelska. Min hjärna går sönder. Jag kan knappt prata med folk som pratar svenska. Och nu är allting dåligt, för jag är ledsen och ensam och jag planerade att vara glad och omgiven med pojke och hans familj. Och visserligen ska jag träffa honom imorgon, men antagligen inte förrän vi ska på bio och sedan är det inte mer med det och jag vill bara umgås hela dagen med honom och helst hela tiden. Och nej, allt är inte dåligt, men jag är ledsen och det finns ingen som kan trösta mig för alla har gått och lagt sig eller är för upptagna för mig. Jag har inte varit såhär ledsen på jättelänge och det stör mig, för jag gillar inte att vara ledsen. INGENTING har gått som jag velat att det ska gå sedan i morse kanske. CUT. CUT. CUT.

Men å den ljusa sidan så finns Gud och han lyssnar på mina panikslagna böner och löser saker på sina egna finurliga sätt. Å den ljusa sidan så fick jag glass, chips och cola. Å den ljusa sidan så fick jag pengar från mamma och order om att köpa minst två bh;ar och något annat jag vill ha/behöver. Så jag är ju glad. Egentligen.

Vi kan ju låtsas det i alla fall. Annars låter jag så patetisk.

God bless,

Words are flowing out like
endless rain into a paper cup
They slither while they pass
They slip away across the universe
Pools of sorrow waves of joy
are drifting through my open mind
Possessing and caressing me

Images of broken light which
dance before me like a million eyes
That call me on and on across the universe
Thoughts meander like a
restless wind inside a letter box
they tumble blindly as they make their way
across the universe

Nothing's gonna change my world

Livet leker. Vad mer finns det att säga?

Sincerely Yours,

Bara för att jag inte pratar om pojkar (för er som inte vet det har jag ingått ett löfte om celibat för *host* mig själv, och än så länge har jag lyckats - det var inte precis svårt) betyder det inte att jag inte tänker på dem. Om och om och om igen. Hela tiden.

Sincerely Yours,

Idag loggade jag in på UCAS för första gången, och påbörjade min universitetsansökan; fatta, universi-freaking-tetet! Det är det enda folk kan prata om på min skola (rättning: på International Section). Med tanke på att vi söker nu i höst så är både elever och lärare helt hypade över att allting ska göras i tid - det ska finnas underlag för bedömning, man ska skriva sitt personal statement, lärare ska skriva referenser... Det är helt galet hur besatta alla är. Men å andra sidan, det är framtiden det handlar om. Idag insåg jag att jag stirrade min framtid i ögat när jag satt där vid datorn i Mias (vår SYV) kontor och klickade in mitt första val. Om ett år kanske jag är påväg härifrån. Om ett år kanske jag flyttar. Jag är livrädd, men samtidigt i fullständig extas. Den läskigaste resan av mitt liv börjar nu - men det är en skön känsla, den pirrar i magen. För nu händer det. Nu händer något.

Sincerely Yours,

Är mitt motto för året som komma skall. Sista året på gymnasiet, och sista året jag behöver stå ut med vissa saker - samt sista chansen jag har att göra och säga vissa andra. Jag tänker citera min kära Signe och säga att jag vill att det här året ska vara gult. Om ni ens förstår vad jag menar. Ariana är inte längre bara svartvit, eller grå, utan förhoppningsvis en smula mellow yellow.

Man blir väldigt kaxig av att gå i trean, har jag märkt. Bara faktum att jag vet att jag är äldst på skolan gör att jag ser på den på ett annat sätt. Jag går i korridorerna på ett annat sätt. Jag är på ett annat sätt. Är jag arrogant? Definitivt. Är jag elak? Jag vet inte, det är mycket möjligt. Är jag sjävsäker? Ja, det finns något äckligt tillfredställande med att tro att man äger hela skolan bara för att man råkar gå sista året. Och jag älskar det. Jag älskar det lite för mycket. Det är levande bevis på att man aldrig ska ge mig för mycket makt, för jag skulle lätt kunna missbruka den; men vem fan bryr sig? Jag tar studenten nästa sommar! Fuck yeah!

Jag blir lite ruthless när jag är på det här humöret. Å andra sidan har jag varit på Coldplay, så det finns faktiskt ingenting som kan ta mig härifrån; inte idag. Jag har haft en alldeles för bra vecka för att bry mig ett smack om alla hajar som väntar där ute.

Sincerely Yours,

Jag skulle ha skrivit världens emoinlägg här om hur irriterad jag är och hur pissed jag är på människor. Men jag kom fram till hur whiny jag lät och tänker istället låta det stanna vid det här korta om det.

Idag i skolan blev jag kallad ett antivirusprogram (eftersom mitt efternamn påminner om ett av de mer kända antivirusprogrammen) och jag försöker komma på hur jag på ett djupt sätt skulle kunna relatera till det. För det fastnade i huvudet. Men jag kommer inte på något. Dock tänker jag på tacit knowledge och explicit knowledge och även om de med tacit knowledge låter lite dumma, så tror jag att det är det jag har. Jag har kunskap, men jag vet inte riktigt vad jag kan göra med det. Det är inte direkt som om jag kan ställa mig och ba; det här och det här kan jag. Det här och det här är jag bra på. Det här och det här är poängen. För det kan jag inte, inte om något jag har till intresse. Allt det är tacit. Men ja, jag är väl lite av explicit-typen också. Annars hade jag väl inte kunnat klara mig i skolan.

Äh. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva egentligen, men det känns så tyst här i bloggen och jag har inte skrivit på år och dar och jag har verkligen inte skrivit något vettigt. Dock är jag lycklig nu för tiden. Pissed, men lycklig. Jag har nämligen världens finaste pojkvän, and no, I'm not writing it to rub it in your face. Det är bara ett konstaterande. Han är bra och gör mig lycklig.

Eh. Jag går i trean på gymnasiet nu, snart är det slut, och jag har ett bra schema. Jag ska köpa mig en systemkamera snart. Jag ska skaffa mig en tatuering snart (eller ja, typ i januari kanske). Jag kan lösa en rubikskub. I'm on top of the world.

God bless,

I'm just trying to find a decent melody; a song that I can sing in my own company.

Hon ser sig själv som en affär. Skyltfönsterna visar bara en bråkdel av den hon är, och det är den bråkdelen hon anser ser snyggast ut; de utvalda saker som hon trivs med att förbipasserande främlingar skådar. Sanningen är den att många personer går förbi utan att titta. Och av de som faktiskt stannar till, är det inte alla som bestämmer sig för att gå in. Och av de som går in, är det inte alla som går ut därifrån nöjda med vad de har sett. Kanske gav skyltfönsterna falska förhoppningar om det övriga innehållet. Kanske vet de inte ens vad de letar efter där inne, eller kanske vet de inte vart de ska hitta det; kanske vet de inte hur man letar. Det finns en mycket större chans att man finner det man söker om man utgår ifrån att man vill ha det som affären erbjuder. Inte om affären erbjuder det som man vill ha. Som med alla affärer finns det varor som fångar blicken på en gång och de som tar lite längre tid att nå fram till. Som med alla affärer kan man omöjligt bedöma allt innehåll med blotta ögat så fort man kliver innanför dörren. Fynden, de verkliga guldkornen, får man ge sig ut och leta efter. De kommer inte till en och kastar sig på.

Bakom en låst dörr ligger lagret. En plats fylld med rader av lådor staplade på lådor, en plats bara affärsbiträdet äger tillträde till; en plats man som utomstående kund aldrig sätter fot i. Det är en stökig plats fylld med nerpackade, bortorganiserade varor, och saker inte ens ägaren vill kännas vid. Allt som inte passar in i affären utanför är mycket lättare att ha och göra med så.

Så länge som lagret finns kan hon kontrollera vad affären innehåller.

En dag, hon vet egentligen inte vilken dag; det skulle kunna vara ett antal dagar då hon tillfälligt lämnar affären obevakad. Men en dag placeras en bomb bakom vad hon tror är lagrets låsta dörr. Hon vet inte hur, hon vet inte när, och hon vet inte varför. Men en dag, inte nödvändigtvis samma dag, exploderar allting rakt framför ögonen på henne. Stapel efter stapel kastas omkull, låda efter låda slits i stycken, och innehållet kastas ut åt alla håll och kanter. Hon känner varken igen affären eller sakerna, tankarna, som ligger utspridda på golvet omkring henne. Hon sitter bakom kassan och gömmer sig. Snart måste hon göra ett val. Snart, men inte än. Först ska hon bara sjunga klart låten som av någon oförklarlig anledning börjat spelas i hennes huvud.
You've got to get yourself together. You've got stuck in a moment, and you can't get out of it.

Sincerely Yours,

I am colorblind
Coffee black and egg white
Pull me out from inside

När folk frågar mig vad min favoritfärg är brukar jag vilja säga "gråskala". Jag har inget emot färger, tvärtom; en av de mest underbara sakerna med den här världen är hur många nyanser som vår blick möter dagligen. Jag tycker att omgivningen är extremt vacker i all dess olikheter. Och vad är poängen med en regnbåge om man inte kan se färg? Men jag, jag dras ändå till svartvitt, i nästan allting jag gör. När jag provar kläder slutar det oftast med att jag står där i omklädningsrummet och upptäcker att jag bara plockat med mig svarta och vita plagg. När jag inredde mitt rum satsade jag bara på svarta och vita möbler, svarta prydnader; gråa lakan, till och med gråa väggar. När jag fotar och tittar igenom mina bilder är det första jag tänker på hur bilden ser ut i svartvitt. Jag älskar svartvita fotografier. Men framför allt älskar jag just de där två färgerna; svart, och vitt. De två.

Jag får en känsla av att många inte skulle hålla med mig om jag påstod att jag är en väldigt svartvit person. Det får det att låta som att jag anser att jag är tråkig och tvådimensionell, enkel; och efter att ha läst min egen blogg ingående är det första jag kommer fram till att jag omöjligt kan vara enkel. Jag tycker visserligen att jag nästan är skrattretande enkel ibland. Men det är för att jag har lärt mig en process via vilken jag kan förstå mänskliga attribut - tankar, känslor, handlingar - på ett sätt som jag har lätt för att ta till mig. Och det är den processen som gör mig svartvit. Och det är den processen jag ämnar att förklara här.

Det är viktigt för mig att påpeka att jag i själen är en naturare. Fast jag går samhälle, fast jag inte har några planer att jobba med naturvetenskapliga yrken, så anser jag att det är precis den jag är; helt enkelt för jag tänker som en naturare. Rent intellektuellt är jag mycket bättre på att ta till mig information som är kategoriserad och följer en logisk tankebana. Heck, överhuvudtaget är jag mycket bättre på att ta till mig sådan information. Jag vill kunna se tydliga gränser mellan saker. Jag vill kunna se en början och ett slut. Jag vill kunna se en orsak och en konsekvens. Det är därför människor fascinerar mig, för det är mycket svårare att analysera dem på det sättet som jag är van vid att göra; man kan inte bara ta isär dem och se på bitarna var för sig och sen hur de relaterar till varandra. Det tar inte slut där. Det finns en helt annan typ av helhet som jag aldrig varit särskilt bra på att hantera. (För bara fyra år sen var jag inte kompis med någon på min skola, på rasterna satt jag i ett fönster och lyssnade på musik eller gungade ensam på skolgården, och de enda riktiga vännerna jag hade kände jag via internet. Jag var fullständigt internetberoende och dog lite om jag inte hade någon uppkoppling. Jag umgicks som åskådare i ett stort gäng skejtkillar, typ. De accepterade min asociala personlighet precis som den var vilket ironiskt nog ledde till att jag faktiskt pratade.)

Det var därför jag valde samhälle. För jag känner att jag har mycket mer att lära där. Jag anser att vi människor inte kan veta något säkert; och även om jag själv är en sådan person som ändå strävar efter det (natur), så betyder det inte att jag inte vill kunna komma undan med att få det att verka som att jag vet vad jag pratar om (samhälle, or "how to bullshit and spin crap").

Alltså, när jag tar till mig information är det som att jag placerar den på en karta, eller en miniatyr av det verkliga livet. Jag drar streck mellan sakerna som hör ihop och pilar ifrån det som leder till det som leder till det nästa. Jag ser det ungefär som en 3D-modell i the Angelator (hah, jag fick med Bones i detta inlägg med, I am such a nerd!). Det är det som gör mig så bra på matte, den där mentala Angelatorn som jag har i huvudet - alla koncept är så enkla att förstå om man kan se dem på det viset. Det enda problemet är att det är desto svårare att lägga in människor och mänskligt beteende i en sådan dator. Vissa skulle anse det omöjligt, vissa har två helt olika sätt att närma sig "hard facts" och psykoanalyser; och det är ju bra för dem. Men det är ändå just via min Angelator som jag närmar mig sociala situationer. Jag grupperar, kategoriserar, placerar ut, beräknar. Jag förklarar känslor och handlingar och anledningar och konsekvenser och lösningar och val på precis samma sätt som jag förklarar derivata för mig själv. Till och med sättet jag skriver följer mallar och regler som inte går det minsta ut på grammatik, utan snarare har att göra med hur orden ser ut eller låter efter varandra (jag använder alliteration och sånt väldigt mycket), hur paragraferna följer varandra, hur slutet knyter tillbaka till början. Som en uppsats. Jag står knappt ut med texter som är röriga.

Jag vill kunna förstå allting, vill kunna förklara allting på ett svartvitt, självklart sätt. Det är därför jag älskar motsatser. Jag pratar alltid om hur huvudet är motsatsen till hjärtat; hur man antingen tänker på ett rationellt sätt, eller känner sig fram. En vän till mig, till exempel, har ingen aning om vad fan han gör eller varför; han bara gör. Han har bra självförtroende (i ärlighetens namn är han lite självgod, men jag tror inte att han själv inser det, som sagt) men absolut noll självinsikt. Medan jag har ganska mycket självinsikt men finner konstant att jag har svårt för att göra saker eftersom jag tänker för mycket på dem. Båda vi anser att vi inte har kontakt med våra känslor; han för att han känner dem och inte förstår dem, jag för att jag förstår dem så bra att jag inte längre känner dem, jag bara... Tänker dem ("Jag är ledsen på grund av A, B och C"). We represent the two paths of life.

Men det är inte så enkelt som att man väljer en väg och sen håller man sig till det. Och mänskliga handlingar kan inte alltid förklaras med A, B och C. Man kan inte alltid göra listor på saker och man kan inte slå upp dem i en ordbok och helt plötsligt fatta allting. Det är därför... Alltså, märker ni hur många gånger jag använder frasen "det är därför"? Jag förklarar mig själv på ett vetenskapligt sätt i en jävla blogg! Hur stört är inte det?! I alla fall... Det är därför det konstant uppstår motsägelser när jag försöker förklara något. Man ska vara mottaglig för förslag - men man ska inte låta någon köra över en. Man ska kunna kompromissa - men man ska alltid vara sig själv. Man ska vara öppen mot alla - men man ska vara lojal mot sina egna. Gränserna är hårfina och dessutom varierar de beroende på person, tillfälle, tröjfärg... En förvirrande röra där svart och vitt blir grått...

Suck. Det här blev för komplicerat för mig att skriva om på mitt sätt.

Sincerely Yours,

VARNING! för uppsats.

Jag inser att de flesta som läser mina blogginlägg antingen är mina eller Danias kompisar, så det känns onödigt att förklara det här för någon; men jag är en högpresterande person. Jag menar att jag vill prestera högt i allting. Jag vill vara bäst på allt. Jag vill vara snäppet högre än de omkring mig. Jag medger det, för jag ser det inte som en hemlighet att jag trivs bäst i situationer där jag känner att jag har övertaget. Jag gillar att vara överlägsen - de flesta personer som lyckas i livet, som har makt över livet, är lite överlägsna andra. Det betyder inte att de borde ha makt över andra. Jag säger bara att det oftast är så.

På sistone har många diskussioner om Harry Potter och framförallt elevhemmet Slytherin fått mig att fundera mycket över folk som "vet vad de vill ha, och vet hur de ska få det". Jag hör mig själv säga att jag tycker det är mycket viktigare att göra det som är moraliskt rätt än att få som man vill. Jag vet inte hur mycket det syns utåt, men jag bryr mig otroligt mycket om min personliga moral, och när jag ser tillbaka på de senaste åren inser jag hur många gånger jag gjort just det; gett upp något jag velat ha för att det var "det rätta". När jag tänker efter förstår jag hur annorlunda mitt liv skulle ha varit om jag inte gjort så. Om jag bara satt ner foten, sagt NEJ, och tagit för mig. Bara nån gång av alla de som jag velat protestera utan att jag ens öppnat munnen.

Det första jag kommer att tänka på är att jag förmodligen inte skulle ha lika många nära vänner som jag har nu. Jag hade nog sårat många fler, och jag hade varit orsaken för sorg i många andra; men jag hade förmodligen varit lyckligare. Jag hade inte blivit överkörd så många gånger av personer som sagt sig vara mina vänner. Jag menar inte att jag klandrar alla andra för att jag känner som jag gör; jag påstår bara att jag kanske hade känt mig mer som huvudrollen i mitt egna liv, än som en biroll i andras, om jag bara sagt ifrån lite mer och vågat satsa på mig. Innerst inne vet jag att riktiga vänner blir lyckliga för folk de älskar. Utan att behöva söka särskilt långt inom mig vet jag att även om jag blivit arg, avundsjuk, svartsjuk eller sårad, så har jag alltid varit glad för deras skull. För det är sådan jag är. Jag skulle hata mig själv om jag någonsin började misunna mina vänner något.

Jag är en person som konstant förändras. Min kära tvilling anmärkte häromdagen (när hon var här i Stockholm, saknar henne redan), att det bara är en av de sakerna man måste lära sig acceptera om man ska vara min vän; jag förändras. Jag har förklätt mig i många identiteter på en väldigt kort tid och jag vet om det. Det är nog först på sistone som jag börjat hitta till en person som jag verkligen trivs med att vara. Som jag vill vara, som jag alltid velat vara - det märker jag när jag tänker på de första fiktionella karaktärerna jag skapade. Personer som jag skrev om för flera år sedan liknar mig mer och mer för varje dag som går. Jag vet inte om det är jag som gjort dem så, eller de som gjort mig så, eller om jag bara ska acceptera en av de få saker som aldrig förändras med mig; att jag tror på att det man skriver säger mer om en själv än om någon annan. Jag har aldrig skapat någon, aldrig gjort en karaktär i min fantasi som jag inte baserat på mig själv, på den jag anser mig vara eller den jag strävar efter att bli. Och på det viset har jag ju lyckats med det ultimata. Jag har blivit den jag vill vara. Jag har makt. Över mig själv.

Det är det enda jag verkligen strävar efter. Att känna att jag har kontroll över mitt liv. Att jag står i centrum för det som händer mig. Att jag dikterar mina villkor och skriver mina regler. Att jag är mig själv, och ursäktar mig inte för det. Det där med att vilja vara överlägsen andra är bara en biverkan av att jag vet hur mycket andra människor påverkar mig. Om andra människor inte påverkade mig så mycket skulle jag inte känna samma behov. Om jag verkligen var den rationella, känslomässigt arkiverade Melene (min första char, love her; hon är nästan identisk med Brennan i Bones, för de som är intresserade) skulle jag inte vara så stolt, så mån om att verka bättre än andra. För då skulle det inte spela någon roll. Jag skulle inte ha något emot att vara ensam.

Men jag har mycket emot att vara ensam, och jag bevisade för mig själv att även om jag kommit långt, så har jag en lång bit kvar. Det här sommarlovet har jag diskuterat allt ifrån HP till Bones till mitt förflutna. Men det som slagit mig mest av allt är hur stor del av min gymnasietid som jag ägnat åt att försöka få andra att tycka om mig. Jag har verkligen jobbat för det, men mest av allt har jag lidit av det; och jag har känt mig dum, pinsam, patetisk, värdelös och fullständigt oälskad många gånger om. Jag blir så arg på mig själv när jag förstår hur mycket tid jag har lagt ner på människor som aldrig har gjort ett skit för mig! Som aldrig förtjänat min lojalitet. Och så står jag där igen och ser hur jag blir överkörd och fråntagen det jag vill ha mest av allt. Mig själv.

Det är därför jag beundrar Slytherin så mycket. Det är därför jag ser upp till människor som är så bokstavliga och så logiska att de inte påverkas av sina känslor. Det är därför jag gradvis, sakta men säkert, gör mig själv mer och mer lik dem. För jag vill att folk ska sluta köra över mig. Jag vill att jag ska sluta köra över mig själv. Jag vill vara huvudpersonen i min egna jävla bok!

För just nu känner jag mig inte som det. Just nu känner jag mig som den där birollen som egentligen är stört viktig för handlingen men som inte får någon som helst credit för det och som ingen intresserar sig för vad som händer med den. Typ, Draco Malfoy. Jag identifierar mig mycket med Draco Malfoy. Han är som jag; han vill vara överlägsen, men det krävs inte mycket analys av böckerna för att fatta att han samtidigt är en av de lättaste karaktärerna att köra över. Han vill bara bli accepterad av en grupp människor som inte förtjänar den uppmärksamheten. Han är för rädd för att våga ge efter för sina känslor men han är för snäll för att ignorera dem helt. Han styrs varken av sitt huvud eller sitt hjärta vilket leder till att det inte finns någon drivkraft i honom. Han är både dålig på att vara en bra person och på att vara en dålig person! Och han känner sig så extremt ensam med det.

Det jag kan verkligen relatera till. Och det suger. Hårt.

Så kommer vi tillbaka till Slytherin, och hela poängen med det här; de har fattat något som inget annat elevhem verkar ha förstått. Ibland handlar det inte om att välja mellan det som är rätt och det man vill ha mest av allt. Ibland handlar det om att det rätta är att sträva efter det man vill ha mest av allt. Först då kan man vara lycklig. Först då kan man hitta hem. Sen förstås, kanske de skulle kunna vara lite öppnare mot andra personer. Men det jag beundrar mest av allt hos dem är att de är lojala mot varandra. Precis som jag, i vått och torrt, oavsett om jag finner att de står i vägen för det jag vill ha, är lojal mot mina vänner.

Sincerely Yours,

Haha, this song pwns XD

God bless,

Gah, har ni någonsin varit med om att man sover och så drömmer man, och man vet att man drömmer och att man skulle kunna styra det om man ville och man vill det, så man försöker, men så lyckas det inte? Och så försöker man så desperat att vakna, för det blir bara mer och mer obehagligt ju mer man förlorar kontrollen och så vaknar man till litegrann, men inte helt, så drömmen följer med in i "verkligheten" och man inser igen att man drömmer, men man är fast och så går det i cirklar och blir bara värre och värre? Det är obehagligt. Undra ifall det betyder att man är rädd för att tappa kontrollen. Haha, hello captain obvious.

I vilket fall som helst så drar jag till Stockholm på måndag och är borta till fredag, Oscar drar till Öland(?) på tisdag och är borta till måndag. STOCKHOLM YAY! Borta från Oscar en vecka - mindre yay. Fast vi behöver väl också en paus från varandra, jag har insett att det är nyttigt att sakna varandra ibland :> Och jag kommer inte ha så mycket Oscar i huvudet när jag är med Ree i alla fall! Jag åker ner och hem utan platsbiljett, för det blev ganska spontant bestämt att jag skulle åka, haha. Och jag åker hem i eftermiddagsrushen på en fredag, liks. När ALLA åker hem. Utan platsbiljett. Hrmh. Ångrar det lite nu faktiskt, haha! Särskilt med tanke på att mina föräldrar är i Södertälje då och jag lika gärna hade kunnat få skjuts från dem hem, hahaha! I den nya, snygga, bilen! Men men, det är inte lätt när det är svårt. Haha. Eh. Oseriöst det blev.

I vilket fall som helst så ska det bli trevligt att träffa Arilicious igen! <3 Vi har liksom inte träffats sen typ... Februari! Det är svinlång tid! Förr i tiden träffades vi hipp som happ. Minst var tredje månad eller något! Ett år så var jag i Stockholm åtta gånger! Eller vi kanske träffades åtta gånger *-) I vilket fall som helst så var det något med åtta gånger! Inte konstigt att jag var pank på den tiden xD Haha. Eh. Jo, men det ska bli trevligt, så underbart :D Jag längtarlängtarlängtar!

Eh, jag ville mest skriva för att visa att jag inte är död. För det är jag inte :>

Adjöss!

God bless,

"You love someone, you open yourself up to suffering; that's the sad truth. Maybe they'll break your heart. Maybe you'll break their heart and never be able to look at yourself in the same way. Those are the risks.
You see two people, and you think; they belong together. But nothing happens. The thought of losing so much control over personal happiness is unbearable. That's the burden.
Like wings, they have weight. We feel that weight on our backs but they are a burden that lifts us.
A burden that allows us to fly."

Ja, jag har fallit in i en Bones-period. En ganska kraftig Bones-period. Jag är besatt av Bones. Jag är besatt av att relatera till Dr. Temperance Brennan. Jag är besatt av att vara jättekär i Special Agent Seeley Booth. Jag är besatt av dem två tillsammans! Jag är besatt. Man kan ju undra varför det är så att jag känner ett sådant behov av att fly så mycket ifrån mitt egna liv; men det är en helt, helt annan fråga. Kanske finns det ingen anledning. Kanske är det på grund av anledningar jag själv inte förstår.

Eller kanske är det så enkelt som att jag känner mig malplacerad, igen. Kanske är det så enkelt som att jag känner en enorm distans till allting som är mitt liv och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig över den. Kanske är det så att det känns som att allting förflyttar sig omkring mig och jag står still och fattar ingenting. Kanske är det så att jag har fastnat. Kanske är det så att jag därför drar mig tillbaka. Kanske är det så att jag inte vågar titta fram utifall att jag inte hittar där ute. Kanske behöver jag känna mig i kontroll. Kanske begår jag socialt självmord just nu. Kanske borde jag inte leva i världen av Brennan och Booth.

Kanske. Men hur ska jag veta det?

(Ny bild på mig, by the way! I denna Bones-anda bestämde jag mig för att byta till en bild som visar min äkta natur.)

Sincerely Yours,

Jag fattar det inte. ÄNTLIGEN var jag lycklig varje dag. Jag har varit ständigt glad i flera veckor, känns det som. Och så händer en LITEN grej, antagligen ett missförstånd också (jag fick VG i Engelska B, fastän Jenny lovade mig MVG, and it SUCKS BALLS) och ALL osäkerhet väller fram som en monsun och dränker all den glädje jag någonsin haft. En liten bagatell, ingenting som egentligen ens är viktigt, men nu är jag övertygad om att jag inte kommer att komma in på den utbildningen jag vill komma in på, och jag är äcklig, ful, fake, and so on. Jag har varit grymt lycklig hela dagen, jag lovar. Från morgonen när jag vaknade och insåg att jag var snygg, tills dess att jag fick sluta tjugo i två istället för fyra och fick gå hem. Och så kom jag hem och upptäckte att det visst fattas en bokstav i mitt betyg och jag faller och jag faller hårt. Det värsta är att jag inser att jag sitter och skriver världens dampanfall till sms till Oscar, för att förstöra den relation vi har. Jag stoppar mig själv. Jag skulle ju inte göra sådär mer. Jag skulle ju inte förstöra mina relationer som gör mig stabil och positiv, jag skulle inte låta mitt organiserade kaos bli o-organiserat igen. Jag skulle inte bli sådan igen. Psykiskt självdestruktiv, det är det jag är. Jag drar ner mig själv i botten. Det är ingen annans fel, jag har bara bra människor omkring mig. Men ändå så försöker jag skylla det på alla andra och slutar lita på folk och så ligger jag där och cuttar mig i armen och GUD SÅ SYND DET ÄR OM MIIIIIIIIIIIIG. Fast det inte är det. Och sedan när det händer och jag kommer på mig själv så blir jag så arg på mig själv att jag börjar äcklas och hata mig själv. Vilket leder till mer emoness. Och så kan jag fanemig inte ta mig upp heller. Låter det stabilt? Låter det som en bra flickvän och kompis? Inte konstigt att jag är så misslyckad, jag lyckas inte ens med att vara normal. För jag tvivlar fullständigt på att det kan vara normalt (eller i alla fall nyttigt) att göra som jag gör. Och nu sitter jag här och dampar på en blogg som ingen läser, om mig själv, för att försöka få någon grad av inbillad uppmärksamhet. Som om mina åsikter spelar någon roll.

Se, nu gör jag det igen. Nervärderar mig själv.

Jag är sämst.

God bless,

Trött. Jag är inte trött på grund av brist på sömn, utan jag är trött på det här; och med det här menas samma jävla känsla av att inte lita på någon omkring mig. Inte nödvändigtvis för att de ljuger för mig. Inte nödvändigtvis för att de sårar mig. Inte nödvändigtvis för att de tror mig vara dummare än jag är. Men delvis därför. Och delvis på grund av andra saker.

- Att använda mobilkalendern
- Att lyssna på musik
- Att fotografera
- Att skriva blogg(y)
- Att skriva överhuvudtaget
- Att BDBa (vilket innebär bilder...)
- Att föra långa SMS-konversationer
- Att känna kontroll i sociala situationer
- Att ha koll på relationer

Bara en kort lista på saker jag alltid gör för att hålla huvudet ovanför ytan, men som jag på sistone funnit att jag antingen inte har lust med, har energi till eller bara inte lyckas med av någon anledning. Jag är förvirrad och vilse och jag känner mig... Maktlös. Maktlös är rätt ord, oinformerad är ett annat, inte som mig själv är rakt på sak. Och jag hatar det. Väldigt mycket.

Jag sitter i skolan. Jag börjar inte förän om 50 min, och jag vet inte ens om jag har lektion då; och jag har dessutom hunnit vara här i sisådär en timme och en kvart... Varför det, kan man ju undra? När jag kunde ha sovit istället? Saken är den att Signe skulle vara i skolan tidigt för att tömma ut sitt skåp och jag ville hålla henne sällskap. Nu har varken jag eller hon lektion och vi sitter i skolans datorsal (på EXTREMT sega datorer) - jag läser och skriver blogg och hon geekar ur framför Buffyforums och ändrar färger på sin presentation. Än så länge har det gått ifrån gult, till spygrönt, till rosa, till någon underlig beige jag nyss såg... Och jag sitter här. Och skriver blogg.

Jag läste Dania's inlägg precis när jag tänkte att "Det finns få personer jag skulle sitta i skolan för tidigt på morgonen när jag har sovmorgon". Signe är en av dem. Signe påminner väldigt mycket om Dania's Wero. Hon och jag är på samma nivå, vi skrattar åt samma saker, vi ser saker väldigt lika och vi bara... Finns. Det är så lätt att bara finnas och acceptera att jag är den jag är när jag är med henne. Hon känner mig mycket bättre än de flesta. Och hon är min medbrottsling. Och min bästa vän. Och min syster, och min familj, och mina inälvor, typ.

Jag vet att jag har skrivit om många människor här - Dania, Maddie (för visst har jag det? o_O), Jonas... Men Signe, jag vet egentligen inte hur ofta jag sätter mig vid datorn och skriver hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne. Men nu är det så att jag vet att hon vet det. Och jag vet att hon finns där. Jag tar det inte för givet, men jag vet det. Och om hon tittar över min axel nu och läser det här så tror jag att hon vet det med. Men Signe betyder så mycket för mig att hon bara måste finnas. Hon finns, för att hon måste finnas. Måste.

Jag älskar dig din lilla kerub! <3