never gonna be good enough for you
VARNING! för uppsats.
Jag inser att de flesta som läser mina blogginlägg antingen är mina eller Danias kompisar, så det känns onödigt att förklara det här för någon; men jag är en högpresterande person. Jag menar att jag vill prestera högt i allting. Jag vill vara bäst på allt. Jag vill vara snäppet högre än de omkring mig. Jag medger det, för jag ser det inte som en hemlighet att jag trivs bäst i situationer där jag känner att jag har övertaget. Jag gillar att vara överlägsen - de flesta personer som lyckas i livet, som har makt över livet, är lite överlägsna andra. Det betyder inte att de borde ha makt över andra. Jag säger bara att det oftast är så.
På sistone har många diskussioner om Harry Potter och framförallt elevhemmet Slytherin fått mig att fundera mycket över folk som "vet vad de vill ha, och vet hur de ska få det". Jag hör mig själv säga att jag tycker det är mycket viktigare att göra det som är moraliskt rätt än att få som man vill. Jag vet inte hur mycket det syns utåt, men jag bryr mig otroligt mycket om min personliga moral, och när jag ser tillbaka på de senaste åren inser jag hur många gånger jag gjort just det; gett upp något jag velat ha för att det var "det rätta". När jag tänker efter förstår jag hur annorlunda mitt liv skulle ha varit om jag inte gjort så. Om jag bara satt ner foten, sagt NEJ, och tagit för mig. Bara nån gång av alla de som jag velat protestera utan att jag ens öppnat munnen.
Det första jag kommer att tänka på är att jag förmodligen inte skulle ha lika många nära vänner som jag har nu. Jag hade nog sårat många fler, och jag hade varit orsaken för sorg i många andra; men jag hade förmodligen varit lyckligare. Jag hade inte blivit överkörd så många gånger av personer som sagt sig vara mina vänner. Jag menar inte att jag klandrar alla andra för att jag känner som jag gör; jag påstår bara att jag kanske hade känt mig mer som huvudrollen i mitt egna liv, än som en biroll i andras, om jag bara sagt ifrån lite mer och vågat satsa på mig. Innerst inne vet jag att riktiga vänner blir lyckliga för folk de älskar. Utan att behöva söka särskilt långt inom mig vet jag att även om jag blivit arg, avundsjuk, svartsjuk eller sårad, så har jag alltid varit glad för deras skull. För det är sådan jag är. Jag skulle hata mig själv om jag någonsin började misunna mina vänner något.
Jag är en person som konstant förändras. Min kära tvilling anmärkte häromdagen (när hon var här i Stockholm, saknar henne redan), att det bara är en av de sakerna man måste lära sig acceptera om man ska vara min vän; jag förändras. Jag har förklätt mig i många identiteter på en väldigt kort tid och jag vet om det. Det är nog först på sistone som jag börjat hitta till en person som jag verkligen trivs med att vara. Som jag vill vara, som jag alltid velat vara - det märker jag när jag tänker på de första fiktionella karaktärerna jag skapade. Personer som jag skrev om för flera år sedan liknar mig mer och mer för varje dag som går. Jag vet inte om det är jag som gjort dem så, eller de som gjort mig så, eller om jag bara ska acceptera en av de få saker som aldrig förändras med mig; att jag tror på att det man skriver säger mer om en själv än om någon annan. Jag har aldrig skapat någon, aldrig gjort en karaktär i min fantasi som jag inte baserat på mig själv, på den jag anser mig vara eller den jag strävar efter att bli. Och på det viset har jag ju lyckats med det ultimata. Jag har blivit den jag vill vara. Jag har makt. Över mig själv.
Det är det enda jag verkligen strävar efter. Att känna att jag har kontroll över mitt liv. Att jag står i centrum för det som händer mig. Att jag dikterar mina villkor och skriver mina regler. Att jag är mig själv, och ursäktar mig inte för det. Det där med att vilja vara överlägsen andra är bara en biverkan av att jag vet hur mycket andra människor påverkar mig. Om andra människor inte påverkade mig så mycket skulle jag inte känna samma behov. Om jag verkligen var den rationella, känslomässigt arkiverade Melene (min första char, love her; hon är nästan identisk med Brennan i Bones, för de som är intresserade) skulle jag inte vara så stolt, så mån om att verka bättre än andra. För då skulle det inte spela någon roll. Jag skulle inte ha något emot att vara ensam.
Men jag har mycket emot att vara ensam, och jag bevisade för mig själv att även om jag kommit långt, så har jag en lång bit kvar. Det här sommarlovet har jag diskuterat allt ifrån HP till Bones till mitt förflutna. Men det som slagit mig mest av allt är hur stor del av min gymnasietid som jag ägnat åt att försöka få andra att tycka om mig. Jag har verkligen jobbat för det, men mest av allt har jag lidit av det; och jag har känt mig dum, pinsam, patetisk, värdelös och fullständigt oälskad många gånger om. Jag blir så arg på mig själv när jag förstår hur mycket tid jag har lagt ner på människor som aldrig har gjort ett skit för mig! Som aldrig förtjänat min lojalitet. Och så står jag där igen och ser hur jag blir överkörd och fråntagen det jag vill ha mest av allt. Mig själv.
Det är därför jag beundrar Slytherin så mycket. Det är därför jag ser upp till människor som är så bokstavliga och så logiska att de inte påverkas av sina känslor. Det är därför jag gradvis, sakta men säkert, gör mig själv mer och mer lik dem. För jag vill att folk ska sluta köra över mig. Jag vill att jag ska sluta köra över mig själv. Jag vill vara huvudpersonen i min egna jävla bok!
För just nu känner jag mig inte som det. Just nu känner jag mig som den där birollen som egentligen är stört viktig för handlingen men som inte får någon som helst credit för det och som ingen intresserar sig för vad som händer med den. Typ, Draco Malfoy. Jag identifierar mig mycket med Draco Malfoy. Han är som jag; han vill vara överlägsen, men det krävs inte mycket analys av böckerna för att fatta att han samtidigt är en av de lättaste karaktärerna att köra över. Han vill bara bli accepterad av en grupp människor som inte förtjänar den uppmärksamheten. Han är för rädd för att våga ge efter för sina känslor men han är för snäll för att ignorera dem helt. Han styrs varken av sitt huvud eller sitt hjärta vilket leder till att det inte finns någon drivkraft i honom. Han är både dålig på att vara en bra person och på att vara en dålig person! Och han känner sig så extremt ensam med det.
Det jag kan verkligen relatera till. Och det suger. Hårt.
Så kommer vi tillbaka till Slytherin, och hela poängen med det här; de har fattat något som inget annat elevhem verkar ha förstått. Ibland handlar det inte om att välja mellan det som är rätt och det man vill ha mest av allt. Ibland handlar det om att det rätta är att sträva efter det man vill ha mest av allt. Först då kan man vara lycklig. Först då kan man hitta hem. Sen förstås, kanske de skulle kunna vara lite öppnare mot andra personer. Men det jag beundrar mest av allt hos dem är att de är lojala mot varandra. Precis som jag, i vått och torrt, oavsett om jag finner att de står i vägen för det jag vill ha, är lojal mot mina vänner.
Sincerely Yours,
Jag inser att de flesta som läser mina blogginlägg antingen är mina eller Danias kompisar, så det känns onödigt att förklara det här för någon; men jag är en högpresterande person. Jag menar att jag vill prestera högt i allting. Jag vill vara bäst på allt. Jag vill vara snäppet högre än de omkring mig. Jag medger det, för jag ser det inte som en hemlighet att jag trivs bäst i situationer där jag känner att jag har övertaget. Jag gillar att vara överlägsen - de flesta personer som lyckas i livet, som har makt över livet, är lite överlägsna andra. Det betyder inte att de borde ha makt över andra. Jag säger bara att det oftast är så.
På sistone har många diskussioner om Harry Potter och framförallt elevhemmet Slytherin fått mig att fundera mycket över folk som "vet vad de vill ha, och vet hur de ska få det". Jag hör mig själv säga att jag tycker det är mycket viktigare att göra det som är moraliskt rätt än att få som man vill. Jag vet inte hur mycket det syns utåt, men jag bryr mig otroligt mycket om min personliga moral, och när jag ser tillbaka på de senaste åren inser jag hur många gånger jag gjort just det; gett upp något jag velat ha för att det var "det rätta". När jag tänker efter förstår jag hur annorlunda mitt liv skulle ha varit om jag inte gjort så. Om jag bara satt ner foten, sagt NEJ, och tagit för mig. Bara nån gång av alla de som jag velat protestera utan att jag ens öppnat munnen.
Det första jag kommer att tänka på är att jag förmodligen inte skulle ha lika många nära vänner som jag har nu. Jag hade nog sårat många fler, och jag hade varit orsaken för sorg i många andra; men jag hade förmodligen varit lyckligare. Jag hade inte blivit överkörd så många gånger av personer som sagt sig vara mina vänner. Jag menar inte att jag klandrar alla andra för att jag känner som jag gör; jag påstår bara att jag kanske hade känt mig mer som huvudrollen i mitt egna liv, än som en biroll i andras, om jag bara sagt ifrån lite mer och vågat satsa på mig. Innerst inne vet jag att riktiga vänner blir lyckliga för folk de älskar. Utan att behöva söka särskilt långt inom mig vet jag att även om jag blivit arg, avundsjuk, svartsjuk eller sårad, så har jag alltid varit glad för deras skull. För det är sådan jag är. Jag skulle hata mig själv om jag någonsin började misunna mina vänner något.
Jag är en person som konstant förändras. Min kära tvilling anmärkte häromdagen (när hon var här i Stockholm, saknar henne redan), att det bara är en av de sakerna man måste lära sig acceptera om man ska vara min vän; jag förändras. Jag har förklätt mig i många identiteter på en väldigt kort tid och jag vet om det. Det är nog först på sistone som jag börjat hitta till en person som jag verkligen trivs med att vara. Som jag vill vara, som jag alltid velat vara - det märker jag när jag tänker på de första fiktionella karaktärerna jag skapade. Personer som jag skrev om för flera år sedan liknar mig mer och mer för varje dag som går. Jag vet inte om det är jag som gjort dem så, eller de som gjort mig så, eller om jag bara ska acceptera en av de få saker som aldrig förändras med mig; att jag tror på att det man skriver säger mer om en själv än om någon annan. Jag har aldrig skapat någon, aldrig gjort en karaktär i min fantasi som jag inte baserat på mig själv, på den jag anser mig vara eller den jag strävar efter att bli. Och på det viset har jag ju lyckats med det ultimata. Jag har blivit den jag vill vara. Jag har makt. Över mig själv.
Det är det enda jag verkligen strävar efter. Att känna att jag har kontroll över mitt liv. Att jag står i centrum för det som händer mig. Att jag dikterar mina villkor och skriver mina regler. Att jag är mig själv, och ursäktar mig inte för det. Det där med att vilja vara överlägsen andra är bara en biverkan av att jag vet hur mycket andra människor påverkar mig. Om andra människor inte påverkade mig så mycket skulle jag inte känna samma behov. Om jag verkligen var den rationella, känslomässigt arkiverade Melene (min första char, love her; hon är nästan identisk med Brennan i Bones, för de som är intresserade) skulle jag inte vara så stolt, så mån om att verka bättre än andra. För då skulle det inte spela någon roll. Jag skulle inte ha något emot att vara ensam.
Men jag har mycket emot att vara ensam, och jag bevisade för mig själv att även om jag kommit långt, så har jag en lång bit kvar. Det här sommarlovet har jag diskuterat allt ifrån HP till Bones till mitt förflutna. Men det som slagit mig mest av allt är hur stor del av min gymnasietid som jag ägnat åt att försöka få andra att tycka om mig. Jag har verkligen jobbat för det, men mest av allt har jag lidit av det; och jag har känt mig dum, pinsam, patetisk, värdelös och fullständigt oälskad många gånger om. Jag blir så arg på mig själv när jag förstår hur mycket tid jag har lagt ner på människor som aldrig har gjort ett skit för mig! Som aldrig förtjänat min lojalitet. Och så står jag där igen och ser hur jag blir överkörd och fråntagen det jag vill ha mest av allt. Mig själv.
Det är därför jag beundrar Slytherin så mycket. Det är därför jag ser upp till människor som är så bokstavliga och så logiska att de inte påverkas av sina känslor. Det är därför jag gradvis, sakta men säkert, gör mig själv mer och mer lik dem. För jag vill att folk ska sluta köra över mig. Jag vill att jag ska sluta köra över mig själv. Jag vill vara huvudpersonen i min egna jävla bok!
För just nu känner jag mig inte som det. Just nu känner jag mig som den där birollen som egentligen är stört viktig för handlingen men som inte får någon som helst credit för det och som ingen intresserar sig för vad som händer med den. Typ, Draco Malfoy. Jag identifierar mig mycket med Draco Malfoy. Han är som jag; han vill vara överlägsen, men det krävs inte mycket analys av böckerna för att fatta att han samtidigt är en av de lättaste karaktärerna att köra över. Han vill bara bli accepterad av en grupp människor som inte förtjänar den uppmärksamheten. Han är för rädd för att våga ge efter för sina känslor men han är för snäll för att ignorera dem helt. Han styrs varken av sitt huvud eller sitt hjärta vilket leder till att det inte finns någon drivkraft i honom. Han är både dålig på att vara en bra person och på att vara en dålig person! Och han känner sig så extremt ensam med det.
Det jag kan verkligen relatera till. Och det suger. Hårt.
Så kommer vi tillbaka till Slytherin, och hela poängen med det här; de har fattat något som inget annat elevhem verkar ha förstått. Ibland handlar det inte om att välja mellan det som är rätt och det man vill ha mest av allt. Ibland handlar det om att det rätta är att sträva efter det man vill ha mest av allt. Först då kan man vara lycklig. Först då kan man hitta hem. Sen förstås, kanske de skulle kunna vara lite öppnare mot andra personer. Men det jag beundrar mest av allt hos dem är att de är lojala mot varandra. Precis som jag, i vått och torrt, oavsett om jag finner att de står i vägen för det jag vill ha, är lojal mot mina vänner.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
