hyperaktivitet

Jag sitter i skolan. Jag börjar inte förän om 50 min, och jag vet inte ens om jag har lektion då; och jag har dessutom hunnit vara här i sisådär en timme och en kvart... Varför det, kan man ju undra? När jag kunde ha sovit istället? Saken är den att Signe skulle vara i skolan tidigt för att tömma ut sitt skåp och jag ville hålla henne sällskap. Nu har varken jag eller hon lektion och vi sitter i skolans datorsal (på EXTREMT sega datorer) - jag läser och skriver blogg och hon geekar ur framför Buffyforums och ändrar färger på sin presentation. Än så länge har det gått ifrån gult, till spygrönt, till rosa, till någon underlig beige jag nyss såg... Och jag sitter här. Och skriver blogg.

Jag läste Dania's inlägg precis när jag tänkte att "Det finns få personer jag skulle sitta i skolan för tidigt på morgonen när jag har sovmorgon". Signe är en av dem. Signe påminner väldigt mycket om Dania's Wero. Hon och jag är på samma nivå, vi skrattar åt samma saker, vi ser saker väldigt lika och vi bara... Finns. Det är så lätt att bara finnas och acceptera att jag är den jag är när jag är med henne. Hon känner mig mycket bättre än de flesta. Och hon är min medbrottsling. Och min bästa vän. Och min syster, och min familj, och mina inälvor, typ.

Jag vet att jag har skrivit om många människor här - Dania, Maddie (för visst har jag det? o_O), Jonas... Men Signe, jag vet egentligen inte hur ofta jag sätter mig vid datorn och skriver hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne. Men nu är det så att jag vet att hon vet det. Och jag vet att hon finns där. Jag tar det inte för givet, men jag vet det. Och om hon tittar över min axel nu och läser det här så tror jag att hon vet det med. Men Signe betyder så mycket för mig att hon bara måste finnas. Hon finns, för att hon måste finnas. Måste.

Jag älskar dig din lilla kerub! <3