folded, and unfolded, and unfolding
I am colorblind
Coffee black and egg white
Pull me out from inside
När folk frågar mig vad min favoritfärg är brukar jag vilja säga "gråskala". Jag har inget emot färger, tvärtom; en av de mest underbara sakerna med den här världen är hur många nyanser som vår blick möter dagligen. Jag tycker att omgivningen är extremt vacker i all dess olikheter. Och vad är poängen med en regnbåge om man inte kan se färg? Men jag, jag dras ändå till svartvitt, i nästan allting jag gör. När jag provar kläder slutar det oftast med att jag står där i omklädningsrummet och upptäcker att jag bara plockat med mig svarta och vita plagg. När jag inredde mitt rum satsade jag bara på svarta och vita möbler, svarta prydnader; gråa lakan, till och med gråa väggar. När jag fotar och tittar igenom mina bilder är det första jag tänker på hur bilden ser ut i svartvitt. Jag älskar svartvita fotografier. Men framför allt älskar jag just de där två färgerna; svart, och vitt. De två.
Jag får en känsla av att många inte skulle hålla med mig om jag påstod att jag är en väldigt svartvit person. Det får det att låta som att jag anser att jag är tråkig och tvådimensionell, enkel; och efter att ha läst min egen blogg ingående är det första jag kommer fram till att jag omöjligt kan vara enkel. Jag tycker visserligen att jag nästan är skrattretande enkel ibland. Men det är för att jag har lärt mig en process via vilken jag kan förstå mänskliga attribut - tankar, känslor, handlingar - på ett sätt som jag har lätt för att ta till mig. Och det är den processen som gör mig svartvit. Och det är den processen jag ämnar att förklara här.
Det är viktigt för mig att påpeka att jag i själen är en naturare. Fast jag går samhälle, fast jag inte har några planer att jobba med naturvetenskapliga yrken, så anser jag att det är precis den jag är; helt enkelt för jag tänker som en naturare. Rent intellektuellt är jag mycket bättre på att ta till mig information som är kategoriserad och följer en logisk tankebana. Heck, överhuvudtaget är jag mycket bättre på att ta till mig sådan information. Jag vill kunna se tydliga gränser mellan saker. Jag vill kunna se en början och ett slut. Jag vill kunna se en orsak och en konsekvens. Det är därför människor fascinerar mig, för det är mycket svårare att analysera dem på det sättet som jag är van vid att göra; man kan inte bara ta isär dem och se på bitarna var för sig och sen hur de relaterar till varandra. Det tar inte slut där. Det finns en helt annan typ av helhet som jag aldrig varit särskilt bra på att hantera. (För bara fyra år sen var jag inte kompis med någon på min skola, på rasterna satt jag i ett fönster och lyssnade på musik eller gungade ensam på skolgården, och de enda riktiga vännerna jag hade kände jag via internet. Jag var fullständigt internetberoende och dog lite om jag inte hade någon uppkoppling. Jag umgicks som åskådare i ett stort gäng skejtkillar, typ. De accepterade min asociala personlighet precis som den var vilket ironiskt nog ledde till att jag faktiskt pratade.)
Det var därför jag valde samhälle. För jag känner att jag har mycket mer att lära där. Jag anser att vi människor inte kan veta något säkert; och även om jag själv är en sådan person som ändå strävar efter det (natur), så betyder det inte att jag inte vill kunna komma undan med att få det att verka som att jag vet vad jag pratar om (samhälle, or "how to bullshit and spin crap").
Alltså, när jag tar till mig information är det som att jag placerar den på en karta, eller en miniatyr av det verkliga livet. Jag drar streck mellan sakerna som hör ihop och pilar ifrån det som leder till det som leder till det nästa. Jag ser det ungefär som en 3D-modell i the Angelator (hah, jag fick med Bones i detta inlägg med, I am such a nerd!). Det är det som gör mig så bra på matte, den där mentala Angelatorn som jag har i huvudet - alla koncept är så enkla att förstå om man kan se dem på det viset. Det enda problemet är att det är desto svårare att lägga in människor och mänskligt beteende i en sådan dator. Vissa skulle anse det omöjligt, vissa har två helt olika sätt att närma sig "hard facts" och psykoanalyser; och det är ju bra för dem. Men det är ändå just via min Angelator som jag närmar mig sociala situationer. Jag grupperar, kategoriserar, placerar ut, beräknar. Jag förklarar känslor och handlingar och anledningar och konsekvenser och lösningar och val på precis samma sätt som jag förklarar derivata för mig själv. Till och med sättet jag skriver följer mallar och regler som inte går det minsta ut på grammatik, utan snarare har att göra med hur orden ser ut eller låter efter varandra (jag använder alliteration och sånt väldigt mycket), hur paragraferna följer varandra, hur slutet knyter tillbaka till början. Som en uppsats. Jag står knappt ut med texter som är röriga.
Jag vill kunna förstå allting, vill kunna förklara allting på ett svartvitt, självklart sätt. Det är därför jag älskar motsatser. Jag pratar alltid om hur huvudet är motsatsen till hjärtat; hur man antingen tänker på ett rationellt sätt, eller känner sig fram. En vän till mig, till exempel, har ingen aning om vad fan han gör eller varför; han bara gör. Han har bra självförtroende (i ärlighetens namn är han lite självgod, men jag tror inte att han själv inser det, som sagt) men absolut noll självinsikt. Medan jag har ganska mycket självinsikt men finner konstant att jag har svårt för att göra saker eftersom jag tänker för mycket på dem. Båda vi anser att vi inte har kontakt med våra känslor; han för att han känner dem och inte förstår dem, jag för att jag förstår dem så bra att jag inte längre känner dem, jag bara... Tänker dem ("Jag är ledsen på grund av A, B och C"). We represent the two paths of life.
Men det är inte så enkelt som att man väljer en väg och sen håller man sig till det. Och mänskliga handlingar kan inte alltid förklaras med A, B och C. Man kan inte alltid göra listor på saker och man kan inte slå upp dem i en ordbok och helt plötsligt fatta allting. Det är därför... Alltså, märker ni hur många gånger jag använder frasen "det är därför"? Jag förklarar mig själv på ett vetenskapligt sätt i en jävla blogg! Hur stört är inte det?! I alla fall... Det är därför det konstant uppstår motsägelser när jag försöker förklara något. Man ska vara mottaglig för förslag - men man ska inte låta någon köra över en. Man ska kunna kompromissa - men man ska alltid vara sig själv. Man ska vara öppen mot alla - men man ska vara lojal mot sina egna. Gränserna är hårfina och dessutom varierar de beroende på person, tillfälle, tröjfärg... En förvirrande röra där svart och vitt blir grått...
Suck. Det här blev för komplicerat för mig att skriva om på mitt sätt.
Sincerely Yours,
Coffee black and egg white
Pull me out from inside
När folk frågar mig vad min favoritfärg är brukar jag vilja säga "gråskala". Jag har inget emot färger, tvärtom; en av de mest underbara sakerna med den här världen är hur många nyanser som vår blick möter dagligen. Jag tycker att omgivningen är extremt vacker i all dess olikheter. Och vad är poängen med en regnbåge om man inte kan se färg? Men jag, jag dras ändå till svartvitt, i nästan allting jag gör. När jag provar kläder slutar det oftast med att jag står där i omklädningsrummet och upptäcker att jag bara plockat med mig svarta och vita plagg. När jag inredde mitt rum satsade jag bara på svarta och vita möbler, svarta prydnader; gråa lakan, till och med gråa väggar. När jag fotar och tittar igenom mina bilder är det första jag tänker på hur bilden ser ut i svartvitt. Jag älskar svartvita fotografier. Men framför allt älskar jag just de där två färgerna; svart, och vitt. De två.
Jag får en känsla av att många inte skulle hålla med mig om jag påstod att jag är en väldigt svartvit person. Det får det att låta som att jag anser att jag är tråkig och tvådimensionell, enkel; och efter att ha läst min egen blogg ingående är det första jag kommer fram till att jag omöjligt kan vara enkel. Jag tycker visserligen att jag nästan är skrattretande enkel ibland. Men det är för att jag har lärt mig en process via vilken jag kan förstå mänskliga attribut - tankar, känslor, handlingar - på ett sätt som jag har lätt för att ta till mig. Och det är den processen som gör mig svartvit. Och det är den processen jag ämnar att förklara här.
Det är viktigt för mig att påpeka att jag i själen är en naturare. Fast jag går samhälle, fast jag inte har några planer att jobba med naturvetenskapliga yrken, så anser jag att det är precis den jag är; helt enkelt för jag tänker som en naturare. Rent intellektuellt är jag mycket bättre på att ta till mig information som är kategoriserad och följer en logisk tankebana. Heck, överhuvudtaget är jag mycket bättre på att ta till mig sådan information. Jag vill kunna se tydliga gränser mellan saker. Jag vill kunna se en början och ett slut. Jag vill kunna se en orsak och en konsekvens. Det är därför människor fascinerar mig, för det är mycket svårare att analysera dem på det sättet som jag är van vid att göra; man kan inte bara ta isär dem och se på bitarna var för sig och sen hur de relaterar till varandra. Det tar inte slut där. Det finns en helt annan typ av helhet som jag aldrig varit särskilt bra på att hantera. (För bara fyra år sen var jag inte kompis med någon på min skola, på rasterna satt jag i ett fönster och lyssnade på musik eller gungade ensam på skolgården, och de enda riktiga vännerna jag hade kände jag via internet. Jag var fullständigt internetberoende och dog lite om jag inte hade någon uppkoppling. Jag umgicks som åskådare i ett stort gäng skejtkillar, typ. De accepterade min asociala personlighet precis som den var vilket ironiskt nog ledde till att jag faktiskt pratade.)
Det var därför jag valde samhälle. För jag känner att jag har mycket mer att lära där. Jag anser att vi människor inte kan veta något säkert; och även om jag själv är en sådan person som ändå strävar efter det (natur), så betyder det inte att jag inte vill kunna komma undan med att få det att verka som att jag vet vad jag pratar om (samhälle, or "how to bullshit and spin crap").
Alltså, när jag tar till mig information är det som att jag placerar den på en karta, eller en miniatyr av det verkliga livet. Jag drar streck mellan sakerna som hör ihop och pilar ifrån det som leder till det som leder till det nästa. Jag ser det ungefär som en 3D-modell i the Angelator (hah, jag fick med Bones i detta inlägg med, I am such a nerd!). Det är det som gör mig så bra på matte, den där mentala Angelatorn som jag har i huvudet - alla koncept är så enkla att förstå om man kan se dem på det viset. Det enda problemet är att det är desto svårare att lägga in människor och mänskligt beteende i en sådan dator. Vissa skulle anse det omöjligt, vissa har två helt olika sätt att närma sig "hard facts" och psykoanalyser; och det är ju bra för dem. Men det är ändå just via min Angelator som jag närmar mig sociala situationer. Jag grupperar, kategoriserar, placerar ut, beräknar. Jag förklarar känslor och handlingar och anledningar och konsekvenser och lösningar och val på precis samma sätt som jag förklarar derivata för mig själv. Till och med sättet jag skriver följer mallar och regler som inte går det minsta ut på grammatik, utan snarare har att göra med hur orden ser ut eller låter efter varandra (jag använder alliteration och sånt väldigt mycket), hur paragraferna följer varandra, hur slutet knyter tillbaka till början. Som en uppsats. Jag står knappt ut med texter som är röriga.
Jag vill kunna förstå allting, vill kunna förklara allting på ett svartvitt, självklart sätt. Det är därför jag älskar motsatser. Jag pratar alltid om hur huvudet är motsatsen till hjärtat; hur man antingen tänker på ett rationellt sätt, eller känner sig fram. En vän till mig, till exempel, har ingen aning om vad fan han gör eller varför; han bara gör. Han har bra självförtroende (i ärlighetens namn är han lite självgod, men jag tror inte att han själv inser det, som sagt) men absolut noll självinsikt. Medan jag har ganska mycket självinsikt men finner konstant att jag har svårt för att göra saker eftersom jag tänker för mycket på dem. Båda vi anser att vi inte har kontakt med våra känslor; han för att han känner dem och inte förstår dem, jag för att jag förstår dem så bra att jag inte längre känner dem, jag bara... Tänker dem ("Jag är ledsen på grund av A, B och C"). We represent the two paths of life.
Men det är inte så enkelt som att man väljer en väg och sen håller man sig till det. Och mänskliga handlingar kan inte alltid förklaras med A, B och C. Man kan inte alltid göra listor på saker och man kan inte slå upp dem i en ordbok och helt plötsligt fatta allting. Det är därför... Alltså, märker ni hur många gånger jag använder frasen "det är därför"? Jag förklarar mig själv på ett vetenskapligt sätt i en jävla blogg! Hur stört är inte det?! I alla fall... Det är därför det konstant uppstår motsägelser när jag försöker förklara något. Man ska vara mottaglig för förslag - men man ska inte låta någon köra över en. Man ska kunna kompromissa - men man ska alltid vara sig själv. Man ska vara öppen mot alla - men man ska vara lojal mot sina egna. Gränserna är hårfina och dessutom varierar de beroende på person, tillfälle, tröjfärg... En förvirrande röra där svart och vitt blir grått...
Suck. Det här blev för komplicerat för mig att skriva om på mitt sätt.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
