hyperaktivitet

Jag fattar det inte. ÄNTLIGEN var jag lycklig varje dag. Jag har varit ständigt glad i flera veckor, känns det som. Och så händer en LITEN grej, antagligen ett missförstånd också (jag fick VG i Engelska B, fastän Jenny lovade mig MVG, and it SUCKS BALLS) och ALL osäkerhet väller fram som en monsun och dränker all den glädje jag någonsin haft. En liten bagatell, ingenting som egentligen ens är viktigt, men nu är jag övertygad om att jag inte kommer att komma in på den utbildningen jag vill komma in på, och jag är äcklig, ful, fake, and so on. Jag har varit grymt lycklig hela dagen, jag lovar. Från morgonen när jag vaknade och insåg att jag var snygg, tills dess att jag fick sluta tjugo i två istället för fyra och fick gå hem. Och så kom jag hem och upptäckte att det visst fattas en bokstav i mitt betyg och jag faller och jag faller hårt. Det värsta är att jag inser att jag sitter och skriver världens dampanfall till sms till Oscar, för att förstöra den relation vi har. Jag stoppar mig själv. Jag skulle ju inte göra sådär mer. Jag skulle ju inte förstöra mina relationer som gör mig stabil och positiv, jag skulle inte låta mitt organiserade kaos bli o-organiserat igen. Jag skulle inte bli sådan igen. Psykiskt självdestruktiv, det är det jag är. Jag drar ner mig själv i botten. Det är ingen annans fel, jag har bara bra människor omkring mig. Men ändå så försöker jag skylla det på alla andra och slutar lita på folk och så ligger jag där och cuttar mig i armen och GUD SÅ SYND DET ÄR OM MIIIIIIIIIIIIG. Fast det inte är det. Och sedan när det händer och jag kommer på mig själv så blir jag så arg på mig själv att jag börjar äcklas och hata mig själv. Vilket leder till mer emoness. Och så kan jag fanemig inte ta mig upp heller. Låter det stabilt? Låter det som en bra flickvän och kompis? Inte konstigt att jag är så misslyckad, jag lyckas inte ens med att vara normal. För jag tvivlar fullständigt på att det kan vara normalt (eller i alla fall nyttigt) att göra som jag gör. Och nu sitter jag här och dampar på en blogg som ingen läser, om mig själv, för att försöka få någon grad av inbillad uppmärksamhet. Som om mina åsikter spelar någon roll.

Se, nu gör jag det igen. Nervärderar mig själv.

Jag är sämst.

God bless,