words are flowing out like endless rain into a paper cup
Idag har varit kaotiskt. Eller egentligen inte, bara sista delen av dagen. Första delen av dagen var okej, det var ut och fota med min älskade kamera och sedan var det att skriva Projektplan i några timmar till Projektarbetet. Det var kul och trevligt. Vi bestämde oss för att döpa vårat event till Lejon. Jag gillar Lejon. Men det är väl ändå ganska uppenbart? Det var trevligt. Resten av dagen? Not so much.
För det första GLÖMDE JAG MIN KAMERA I BUSSHÅLLPLATSEN. Min 5555kronors-kamera. Lämnad. På en random busshållplats. Jag upptäckte det efter jag hade gått på en buss, min hjärna gick sönder och jag hoppade av och började gå tillbaka. Ringde Oscar med paniken i halsen, storgrät, ofcourse. Han erbjöd att få sin pappa att skjutsa honom för att titta ifall den låg kvar. Jag tackade ja, fortsatte att gå, storgråtandes. Snälla Gud, låt ingen ha tagit min kamera, snälla snälla Gud, låt den vara kvar. Halvvägs till busshållplatsen träffar jag min samhällskunskapslärare som cyklar förbi, stannar och frågar vad det är med mig. Jag förklarar allt så gott det går med panik och när man storgråter. Han cyklar fort bort till hållplatsen och kollar ifall den är kvar och innan jag hinner dit så möts vi på vägen igen. Den är inte kvar. Någon har tagit den. Jag börjar gråta ännu mer. Läraren tycker det är awkward, erbjuder sig att ringa min mentor så att han kan komma och hämta mig och köra hem mig. Jag tackar nej, tycker att jag förtjänar att plågas i värmen och med onda fötter, lågt blodsocker och utan kamera. Han cyklar iväg efter att ha försäkrat sig om att jag är okej och jag börjar gå, ringer Oscar, han trycker upptaget och dyker upp några meter framför mig. Jag kramar honom, fortfarande storgråtandes. Så erbjuder han sig att köra mig till Rese och kolla med Västtrafik ifall den kommit dit. De säger åt mig att åka till Swebus. Jag gör så. Ingen kamera. Sedan så blir jag hemskjutsad, för jag vill inte åka till polisen idag i alla fall. Har någon lämnat in den så är den där imorgon med. Halvvägs hem hör jag hur mobilen ringer - Tetris. Det är Wero. Hon säger glatt att hon har min kamera och lättnaden slår mig i magen. Det visar sig att en snubbe i min företagsklass hittat den och tagit den med sig. Sedan gav han den till sin flickvän som gav den till Wero lite randomly. Allt var ren och skär tur. Jag hade varit orolig för att den inte skulle dyka upp - den dök upp. Jag var orolig för att behöva berätta för mamma och så att hon blev arg på mig - men jag slapp säga att den var borta och kunde bara dra en historia om att jag på något skumt sätt glömt den på bussen och att den dykt upp sen. Hon blev lite sur, men blev sedan glad att jag hittat den igen. Phew.
Sedan till den andra dåliga saken. Jag skulle sova hos min pojkvän idag, för att jag åker till Italien om 6 dagar och kan inte sova med honom innan dess någon gång, vilket suger och förra helgen hann jag inte sova med honom ordentligt heller, för han var tvungen att sticka så tidigt på mornarna. Det visade sig i vilket fall som helst att jag inte kunde sova där, för det var family only, tydligen. När jag kom hem och fortfarande var ledsen och förklarade för mamma att jag inte fick sova med Oscar och började gråta igen (det är svårt att sluta när man väl börjat), så kramade hon mig och sedan lite senare fick jag en glass. Det var trevligt. Men jag får fortfarande inte sova med min pojke och vi firar 9 månader tillsammans imorgon. Jag får inte sova med honom alls förrän den 25;e september. Idag är det 11;e. Jag är mer deppig för det här än jag borde vara, men saken är den att jag egentligen inte ser fram emot Italienresan, för vi måste gå runt och prata med massa människor som inte kan prata engelska. Min hjärna går sönder. Jag kan knappt prata med folk som pratar svenska. Och nu är allting dåligt, för jag är ledsen och ensam och jag planerade att vara glad och omgiven med pojke och hans familj. Och visserligen ska jag träffa honom imorgon, men antagligen inte förrän vi ska på bio och sedan är det inte mer med det och jag vill bara umgås hela dagen med honom och helst hela tiden. Och nej, allt är inte dåligt, men jag är ledsen och det finns ingen som kan trösta mig för alla har gått och lagt sig eller är för upptagna för mig. Jag har inte varit såhär ledsen på jättelänge och det stör mig, för jag gillar inte att vara ledsen. INGENTING har gått som jag velat att det ska gå sedan i morse kanske. CUT. CUT. CUT.
Men å den ljusa sidan så finns Gud och han lyssnar på mina panikslagna böner och löser saker på sina egna finurliga sätt. Å den ljusa sidan så fick jag glass, chips och cola. Å den ljusa sidan så fick jag pengar från mamma och order om att köpa minst två bh;ar och något annat jag vill ha/behöver. Så jag är ju glad. Egentligen.
Vi kan ju låtsas det i alla fall. Annars låter jag så patetisk.
God bless,
För det första GLÖMDE JAG MIN KAMERA I BUSSHÅLLPLATSEN. Min 5555kronors-kamera. Lämnad. På en random busshållplats. Jag upptäckte det efter jag hade gått på en buss, min hjärna gick sönder och jag hoppade av och började gå tillbaka. Ringde Oscar med paniken i halsen, storgrät, ofcourse. Han erbjöd att få sin pappa att skjutsa honom för att titta ifall den låg kvar. Jag tackade ja, fortsatte att gå, storgråtandes. Snälla Gud, låt ingen ha tagit min kamera, snälla snälla Gud, låt den vara kvar. Halvvägs till busshållplatsen träffar jag min samhällskunskapslärare som cyklar förbi, stannar och frågar vad det är med mig. Jag förklarar allt så gott det går med panik och när man storgråter. Han cyklar fort bort till hållplatsen och kollar ifall den är kvar och innan jag hinner dit så möts vi på vägen igen. Den är inte kvar. Någon har tagit den. Jag börjar gråta ännu mer. Läraren tycker det är awkward, erbjuder sig att ringa min mentor så att han kan komma och hämta mig och köra hem mig. Jag tackar nej, tycker att jag förtjänar att plågas i värmen och med onda fötter, lågt blodsocker och utan kamera. Han cyklar iväg efter att ha försäkrat sig om att jag är okej och jag börjar gå, ringer Oscar, han trycker upptaget och dyker upp några meter framför mig. Jag kramar honom, fortfarande storgråtandes. Så erbjuder han sig att köra mig till Rese och kolla med Västtrafik ifall den kommit dit. De säger åt mig att åka till Swebus. Jag gör så. Ingen kamera. Sedan så blir jag hemskjutsad, för jag vill inte åka till polisen idag i alla fall. Har någon lämnat in den så är den där imorgon med. Halvvägs hem hör jag hur mobilen ringer - Tetris. Det är Wero. Hon säger glatt att hon har min kamera och lättnaden slår mig i magen. Det visar sig att en snubbe i min företagsklass hittat den och tagit den med sig. Sedan gav han den till sin flickvän som gav den till Wero lite randomly. Allt var ren och skär tur. Jag hade varit orolig för att den inte skulle dyka upp - den dök upp. Jag var orolig för att behöva berätta för mamma och så att hon blev arg på mig - men jag slapp säga att den var borta och kunde bara dra en historia om att jag på något skumt sätt glömt den på bussen och att den dykt upp sen. Hon blev lite sur, men blev sedan glad att jag hittat den igen. Phew.
Sedan till den andra dåliga saken. Jag skulle sova hos min pojkvän idag, för att jag åker till Italien om 6 dagar och kan inte sova med honom innan dess någon gång, vilket suger och förra helgen hann jag inte sova med honom ordentligt heller, för han var tvungen att sticka så tidigt på mornarna. Det visade sig i vilket fall som helst att jag inte kunde sova där, för det var family only, tydligen. När jag kom hem och fortfarande var ledsen och förklarade för mamma att jag inte fick sova med Oscar och började gråta igen (det är svårt att sluta när man väl börjat), så kramade hon mig och sedan lite senare fick jag en glass. Det var trevligt. Men jag får fortfarande inte sova med min pojke och vi firar 9 månader tillsammans imorgon. Jag får inte sova med honom alls förrän den 25;e september. Idag är det 11;e. Jag är mer deppig för det här än jag borde vara, men saken är den att jag egentligen inte ser fram emot Italienresan, för vi måste gå runt och prata med massa människor som inte kan prata engelska. Min hjärna går sönder. Jag kan knappt prata med folk som pratar svenska. Och nu är allting dåligt, för jag är ledsen och ensam och jag planerade att vara glad och omgiven med pojke och hans familj. Och visserligen ska jag träffa honom imorgon, men antagligen inte förrän vi ska på bio och sedan är det inte mer med det och jag vill bara umgås hela dagen med honom och helst hela tiden. Och nej, allt är inte dåligt, men jag är ledsen och det finns ingen som kan trösta mig för alla har gått och lagt sig eller är för upptagna för mig. Jag har inte varit såhär ledsen på jättelänge och det stör mig, för jag gillar inte att vara ledsen. INGENTING har gått som jag velat att det ska gå sedan i morse kanske. CUT. CUT. CUT.
Men å den ljusa sidan så finns Gud och han lyssnar på mina panikslagna böner och löser saker på sina egna finurliga sätt. Å den ljusa sidan så fick jag glass, chips och cola. Å den ljusa sidan så fick jag pengar från mamma och order om att köpa minst två bh;ar och något annat jag vill ha/behöver. Så jag är ju glad. Egentligen.
Vi kan ju låtsas det i alla fall. Annars låter jag så patetisk.
God bless,
Kommentarer
Trackback
