hyperaktivitet

Eller rättare sagt, även om du själv inte vill fatta det.

1) Alla tankebanor leder tillbaka till denne någon.
2) Du tar varje chans du får att lägga in dennes namn i konversationen - även om du inte alls snackar om personen i fråga.
3) Du blir helt knäpp runt personen. Fnittrig, fånig och (för att citera Ree) "barnslig, naiv, oskyldig".
4) Du lyssnar på romantiska, smöriga låtar och annan gullig kärleksmusik, och relaterar det till din egna situation.
5) Du har omedvetet lagt ner extra mycket tid på ditt utseende (planerat vad du ska ha på dig, sminkat dig finare, fixat håret mer) när du vet att du kommer springa in i eller träffa denne någon.
6) När du har spenderat tid med personen går du därifrån med en känsla av "Vad sjutton hände nyss?" - på ett bra sätt.
7) Du blir jättenojig och oroar dig hela tiden för vad personen i fråga tänker/tycker om dig. (Rättare sagt, du är hela tiden övertygad om att du gjort bort dig och att denne finner dig fullständigt mentalt rubbad.)
8) Du blir alldeles sprallig när du tänker på denne och kommer på dig själv med att nästan skutta fram på gatan. Med andra ord, du måste studsa upp och ner för att inte explodera.
9) Du läser alla SMS och dylikt du fått ifrån personen om och om igen.
10) Du är fullständigt medveten om när personen är i närheten. Ditt hjärta börjar slå snabbare (eller slutar slå), du andas häftigare (eller slutar andas helt) och får fjärilar i magen, och du kan verkligen känna dennes närvaro.

Men mest av allt; trots att alla punkter på den här listan stämmer, skulle du fortfarande aldrig medge att du gillade personen det handlar om. Du förnekar det, omformulerar det ("I don't have a crush, I have a pre-crush" - en av Ree's personliga varianter) fram till att du oundvikligen tvingas inse varför du blir stört, outgrundligt svartsjuk så fort denne talar med någon av motsatt kön.

Cheers!

unt

Now I kind of feel guilty for making everything seem so sucky. För, liksom, det är rätt bra, i alla fall idag. Igår var det helt åt hejkomochhjälpmig, men hallå, jag hade nervösa sammanbrott om och om igen. Och då är det faktiskt ganska dömt till att bli bra efter att det är över. Så det är väl inte konstigt att det är ganska okej idag.
Nej, men i alla fall. Jag börjar bli lite nervös, är det knäppt? Jag är nervös över att det är jul imorgon. Hur stört är inte det? Fast idag har varit bra, jag har umgåtts med min familj på ett stört sätt. Min mamma och Heikki har lagat mat hela dagen och jag har typ stört dem och blöh, men i alla fall. Igår samlades vi framför TV;n en stund och kollade på Jeff Dunham. I alla fall. Idag ringde också syrran typ en miljon gånger, vilket jag gillar, jag gillar att prata i telefon med folk jag verkligen bara kan vara mig själv med (det är svårt att hålla en fasad uppe för ens familj som har sett en i alla möjliga situationer). Sedan kom brorsan över ett tag och var störd och klagade på varför han kan skriva negerhora med sin mobil men inte neger eller hora (min bror är lite, eh, speciell). Sen kom ju dagens höjdpunkt när Oscar kom hit för att ge mig min julklapp (som jag inte tänker öppna förräns imorgon). Och han fick träffa min bror och min bror var jobbig, precis som en bror ska vara (vilket innerst inne gjorde mig ganska glad, för det är så en riktig familj ska vara). Och så känns det helt plötsligt lite som om det är jul i alla fall. Trots min nervositet. Jag är nog mestadels nervös över vad jag ska få från Oscar. Helst hade jag nog velat att han inte gav mig något alls, för han har ju säkert tänkt på vad han ska ge mig och så är det säkert allt för mycket för mig och så kommer han säkert ha gett mig något speciellt och så kan min julklapp till honom inte alls mäta sig vid det och blöh! Okej, okej, sure, jag är ganska glad över att jag för en gångs skull får noja över normala saker som att vara en dålig flickvän, men det hjälper ju inte just nu! Och alla tankar bara rusar runt och försöker få mig att antingen inse att jag inte har gjort något fel eller så anklagar den mig för att ha gjort fel och det är väldigt, väldigt förvirrande. "Jaha, det här har hon inte sagt något om!" påpekade min bror när han träffade Oscar och HALLÅ?! När träffade jag DIG sist?! Och hur ska jag säga något om det eller?! "Nej, men tja brorsan! Stör jag? Nej, jag tänkte bara ringa och säga att jag har en pojkvän, fan vad kul va?!" >__< Sorry, det är bara väldigt frustrerande ._.' Min bror är nog den enda som kan gå mig så otroligt mycket på nerverna, samtidigt som han är typ min idol ._. GOJAGPANGINASGIA! Och Oscar, lilla söta Oscar ._. He'll like be so disappointed when he realises that his gift wasn't as thought through as his was to me! Jag är sämst på det här! Seriöst ._.

lJGMAPGADJMGP! x__o

God bless,

I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own

I used to roll the dice
Feel the fear in my enemy's eyes
Listen as the crowd would sing
"Now the old king is dead! Long live the king!"

One minute I held the key
Next the walls were closed on me
And I discovered that my castles stand
Upon pillars of salt and pillars of sand

Alltså, julstämning much? Är det bara jag som helt saknar en sådan?
Ja, nu är jag sjutton år och två dagar gammal. Det känns ungefär som när jag var sexton år och 364 dagar gammal. Vilket inte nödvändigtvis är något negativt, för tre dagar sen var jag faktiskt väldigt glad... ;) Hehe, ni får undra varför... Hur som helst, det var inte min poäng. Min poäng var att just nu - just den här tiden - önskar jag att jag hade mer tid. Jag önskar att dagarna var längre och hade fler timmar. För det känns inte som att jag hinner med allting. Jag hinner inte med skolan (ja, jag vet att jag har lov, men jag har faktiskt plugg också - trots att jag går samhälle), min familj, mina vänner, min dator, flytten OCH julen - som jag inte ens fattat är om två dagar? - det får liksom inte plats på dygnets 24 timmar. Och då är det alltid sakerna som betyder mest för mig som får lida. Min mamma, Dania, mina betyg. Och tiden som jag inte kan ge dem. Som jag vill ge dem.

Jag skulle inte säga att det gör mig ledsen, mer... Besviken. För jag är ju glad. Jag känner mig glad, största delen av tiden i alla fall; sen är det klart att det fortfarande är som svårast när jag är ensam. Men det funkar. Den senaste veckan har jag ju till och med kommit på mig själv med att le på det där stora och fåniga sättet som man inte kan kontrollera. Jag har känt mig... Barnslig, beskymmersfri och så lätt, så oskyldig. Som att jag inte hade något förflutet som spökade om nätterna. Som att allt det där som hänt raderades med ett rosa, glittrigt suddigum och lämnade efter sig, ja... En flicka. En söt och smått knasig flicka.

Men samtidigt. Jag vet ju att jag fortfarande är samma flicka som jag var när jag var sexton år. Med samma förflutna, med samma nojor, samma rädslor, samma problem, samma allt. Och samtidigt som jag önskar att tiden gick lite långsammare så önskar jag också att det kunde bli nyår snart. Så att det nya året började. Och jag kunde börja om. Igen.
Jag vet redan att mitt nyårslöfte kommer att lyda: se nyårslöfte för 2008.

Då kommer den här bloggen att fylla ett år o_O Weird! Fatta hur mycket den har sett, egentligen?

Sincerely Yours,

The best bart is that you people read my blog and suddenly think you know something special about me. You read this and think that it's stuff I've never told anybody else. You read this and you think you know who I am. Well, surprise surprise, you don't know me at all.

And fuck you, I can sound how emo I want to - it's my blog.

I'm sick and tired of being taken for granted. And if you find a way of making this about you, then.. Well, then nothing would have changed.

Det finns nog inget mer juligt än filmerna Nu Är Det Jul Igen (ettan och tvåan).

(Ree's like happy and I just bring you down again. Ahwell, nobody forces you to read.)

Nu sitter jag här med en svettig tröja och med lätt huvudvärk och undrar vafan som tagit åt mig. It's just a game. Det mantrat hjälper inte, det gör inte det. Så försök er inte på det. Jag förstår inte vad det är med mig. Den senaste tiden har jag börjat få världens ångestanfall. Ni märker det inte, för jag får dem bara när jag är ensam. Jag är smart på det sättet. Jag tvingar er inte att bry er. Plus att ni gör så att jag glömmer bort allt, och det är bra. Att umgås med min bästis (Wero, för er som inte vet) tar bort alla bekymmer och jag kan ägna mig åt att klaga på materiella saker och shit. Men sen är jag ensam.
This is how it happens;
Jag är ensam - det vill säga att jag inte har någon bekant runtomkring mig. Ljudnivån höjs med några grader, mina tankar blir förvirrade. Det blir som ett eko, typ. Att hjärnan tänker något och sedan formulerar jag själv det, så det är som en röst som börjar viska något och jag själv som säger det efteråt. Så kallsvettas jag och måste påminna mig själv om att andas. Pulsen skenar iväg eller stannar nästan helt. Om det går förbi någon så blir jag förvirrad, undrar ifall jag kommer att krocka i dem, undrar varför de rör sig i en helt annan takt än jag själv. I värsta fall blir jag yr och det känns som om jag kommer att svimma. Och det krävs så otroligt mycket för att det ska gå över. All energi tar slut och jag har svårt för att skratta och le som jag hade kunnat.
Som igår. Jag hade ett såntdär anfall igår, när jag väntade på Oscar. Mitt i ångestanfallet så börjar kyrkklockorna ringa och DET är ju trevligt. Jag höll på att smälla av. Fast det gick ju över, jag tvingade det att gå över. Sen så var det bra. Sen var jag med Oscar och då var det bra. Han gjorde det bra. Fast jag önskar att jag hade kunnat vara lite gladare, för hans skull. Jag var för trött. Jag höll på att smälla av (igen) när jag hörde kommentaren; "Life is just a playground". Det fick mig att lura mig själv att det kanske var okej i alla fall. Kanske var mitt egna mantra it's just a game okej i alla fall.
I almost had myself fooled.

Men nu ska jag sluta vara emo, sluta gush;a och sluta få er att tro att jag bara söker uppmärksamhet. (Who gives a fuck about what you think anyway?)

God bless, eller whatever

Ville bara säga tack till alla som grattade mig igår :'D <3
Ni gjorde dagen bättre än bäst!

Jag skulle ha skrivit något här.

Don't feel like it anymore.

God Bless,

You will touch someone's arm or shoulder to make a point.
You like to sneak up behind people and put your hands over their eyes.
You will rest your head on someone's shoulder and act like you're tired.
You're big on giving hugs.
You like to sit on people's laps (or let them sit on your lap).
You like to wink at people.
You make prolonged eye contact with people.
You love to tickle.
You love to give (and get) back rubs.
You play with your hair or touch your face and mouth a lot.

I had no idea I flirted (or even knew how to flirt) with people until I found this list.

Sincerely Yours,

Men vänta lite. Stanna. Spola tillbaka. En månad, eller längre än så. Förbi julfirandet i fredags, förbi TV-spelskvällen, förbi November-Den-Hemskaste-Månaden-Nånsin. Förbi pannkakseftermiddagen. Fram till någon gång mellan sushikvällen och att skolan började och... Carnival Day? Eller något sådant.

Jag pratade nyss med Jonas; ett telefonsamtal som, vad ska jag säga? Jag trodde ärligt talat att jag skulle babbla på i en dryg kvart om vad jag gjort under dagen och sedan lägga på och fortsätta tänka mina söta utfyllnadstankar och låta bli att tänka på det som faktiskt spelar någon roll. Det var min plan. Jag har för många strategier för mitt eget bästa. Eller hur var det, Jonas?
Men som många gånger gick det inte precis som jag planerat. Det är det som skiljer mina bra vänner från mina bästa vänner; mina bästa vänner är inte ett dugg rädda för, rent av har gjort det till en vana, att kasta omkull mina omsorgsfullt valda (och övertänkta) beteendemönster. Istället för att prata om mitt spanskaomdöme - och varför fan jag fick ett MVG - slet jag upp det mesta som jag effektivt jobbat med att förtränga. Och sen granskade jag det. Och sen granskade jag det igen. Och sen, som vanligt, insåg jag att jag slängt ur mig en massa saker jag inte riktigt räknat med att säga. Jonas har den effekten på mig - det är därför han är så grymt jobbig. Och det är därför han är min bästa vän.
Och jag vet inte. Jag var ganska förvirrad innan jag ringde honom. Jag är inte lika förvirrad längre. Jag lät nog ganska förvirrad, och jag gjorde nog honom ganska förvirrad - men sen... Började allting på något sätt stämma. Jag kanske rent av blev säker på vissa saker som jag inte alls varit säker på. Som att vissa saker ÄR ett enda stort skämt och att vissa saker verkligen inte SKA tas seriöst. Och att andra saker, som jag haft en ganska flummig attityd mot, kanske är mer seriösa än jag trott. Och att det faktiskt är löjligt att låta bli att lita på sina närmaste. Även om man är rädd. Även om det är läskigt att älska någon. Jag vet att jag älskar mina vänner. Jag vet att det är svårt, men jag vet att jag gör det även om det är svårt - och att det är löjligt att förneka det, även om jag vill. Och... Och jag ville bara säga det, liksom. Att även om jag är förvirrad och förvirrande så är jag mer säker än jag visar mig.

Jag litar mer på er (speciellt på dig, Jonas - jag vet att du läser det här) än jag kanske visar. Och jag behöver er mer än jag kanske vill tro. Men samtidigt är jag mer självständig än jag, ehm, give myself credit for? Dum svenska... Och jag bryr mig mindre om sånt som jag brytt mig för mycket om det senaste året, mycket mindre än det kanske verkar, mycket mindre än man skulle tro om mig efter allt som hänt. Och jag är mycket mer inblandad i annat som jag... Kanske, kanske inte borde lägga mig i. Om jag vill låta bli att göra saker allt för komplicerat. Men ni känner mig. Jag dras till det komplicerade - det är mer av en utmaning. I det här fallet, kanske en utmaning som rent av gör mig lycklig. Det har ju alltid gjort mig lycklig att göra andra lyckliga. Därför borde utmaningen ligga i att göra mig själv lycklig.

Den utmaningen är rätt nice. Och den utmaningen insåg jag nu, när jag la på, att jag hela tiden trott att jag väntat på. Jag har trott att jag väntat på rätt tid och rätt situation. Jag har trott att jag undvikit den för att jag inte känt mig redo. Jag har trott att jag undvikit den för att jag är jag. Jag har trott att den rent av kommit och smällt till mig i ansiktet och att jag har fortsatt att ignorera den för att jag är jag. Och sen... Det är konstigt hur ett telefonsamtal och en bästis som känner en bättre än vad man själv gör ibland (<3) kan få en att sluta lura sig själv. För vissa saker kan man inte förtränga. Vissa saker har sin början för länge sen, förbi julfirandet, förbi November, någonstans ihop med pannkakor och sushi och allmänt ståhej. Vissa saker är oundvikliga. Det här är oundvikligt. Mitt liv är oundvikligt.

Och det som håller på att bli mitt liv nu skulle lika gärna kunna vara det jag väntat på.

Sincerely Yours,

Den här dagen var surrealistisk. Ärligt talat känns det som att jag drömt alltihop, hela den här dagen; det känns som att saker som hände i början av dagen hände för väldigt länge sen, åtminstone. Men jag vet inte. Jag kan inte bestämma mig för om den här dagen var bra eller dålig. Den var till största delen bra... Speciellt slutet, för då kan jag sanningsenligt påstå att jag var relativt lycklig (och jag lät mig själv vara det - progress!). Jag vet bara att den är konstig. Och att det inte känns verkligt. Kanske för att oddsen att allt det här händer på samma dag är näst intill obefintlig... Roligt, men fortfarande. Odds?

Sincerely Yours,

Jag är trött och egentligen vill jag bara sova. Sova, sova, sova. Sova och inte vakna förrän det känns bättre. It feels like the world is kind of falling apart under me, but I'm so used to the feeling and I never hit the freaking ground. I won't hit the ground, because everytime I'm tired, I fall and I fall, but then the energy returns when I see the light at the end of the tunnel and I try to fly again. I fly again, even though I'm a shadow, even though I have no wings. Nu blev det lite filosofiskt och ingen kommer förstå utom Ree, men whatev, det är för min skull jag skriver.

Jag är trött. Jag är trött på att behöva ta allting själv. Jag är trött på kämpa, för att jag vet att det kommer att bli lättare, jag kommer att få hjälp, och sen kommer inte hjälpen i alla fall. Jag trodde jag hade det bra. Jag trodde jag hade någon som kunde rädda mig, men jag är inte räddad, om något så har jag bara fått ytterligare ett mål att jobba mot. Vilket ljus strävar man efter när man har flera runtomkring sig? Vad fokuserar man på? Framtid 1 eller Framtid 2, som båda två är lika bra och kommer att göra mig exakt lika lycklig, bara på olika sätt? Är det mitt fel att jag tvivlar? Är det mitt fel att jag inte vågar vara den som Han vill att jag ska vara, för att jag trots allt gick in i hela relationen med inställningen att Han skulle få bestämma takten och med en känsla av att det skulle ta slut i vilken sekund som helst? Är det mitt fel att jag forfarande väntar på att det ska ta slut och därför vägrar öppna mig för att jag inte vill bli sårad? Är det mitt fel att jag inte kan öppna mig, hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än försöker vara den som Han vill att jag ska vara - just för att jag inte kan, just för att jag inte vill, i fall att han lämnar mig? Saboterar jag bara för mig själv? Hatar jag verkligen mig själv så mycket att jag undermedvetet saboterar alla relationer jag någonsin haft, för att jag är rädd för att bli sårad ännu en gång? I så fall, när började det? Började det när jag var alldeles för ung för att förstå, när man inte ville ha mig och vägrade träffa mig? Började det när jag var lite äldre och började förstå att det är mitt fel? Började det när jag var lite äldre och jag insåg att jag inte kunde vara mig själv ifall folk skulle gilla mig? Började det när jag blev mig själv i alla fall och de flesta inte gillade mig? Började det efteråt, när jag insåg att det inte spelade någon roll? Började det efter hundratals svek från närstående, började det när folk drev med mig, skrattade åt mig, inte med mig, vilket sårade mig? Började det nu, i denna sekunden? Började det nu när jag skrev det här och när jag började analysera hela mitt liv igen på det sätt som bara slutar med att det gör ont igen? Jag vet inte. Finns det någon som har svar? Någon? Du? Jag? Ree? Oscar? Wero? Gud? Min mamma? Min pappa? Mina syskon? Mina kristna kompisar som verkar ha svar på allt annat? Någon?

Finns det någon där ute som kan rädda mig från mig själv?
Snälla?

God bless,

Jag känner mig så... Lättad. Och det är konstigt hur man inte märker hur tungt något är... Until it's not a burden anymore, liksom. Jag har gått runt med världens tyngd inuti mig och helt plötsligt bara poof.

Det som får mig att må mest dåligt är inte att må dåligt, utan att inte veta varför jag mår dåligt, att inte förstå varför jag gör, tänker, tycker och känner vissa saker som får mig att må dåligt. Jag är värsta control freak, after all. Och tack vare en viss underbar bästa vän vid namn Signe och en viss underbar Tvilling vars namn inte behöver nämnas - hon är andra halvan av den här bloggen - känns det som att jag har lite mer koll på mig själv. Och det känns som att jag har lite mer koll på vad jag vill (att våga vara lyckligt fullt ut och älska någon) samt vad jag måste (att älska mig själv tillräckligt mycket för att tycka att jag förtjänar det) med min framtid. Och... Och jag tänker göra det lite rätt nästa gång, jag tänker låta mig själv vara lycklig nästa gång, jag tänker fortsätta tro att det blir en nästa gång. För livet må vara gjort av tur, otur, olyckor och en rad sammanträffanden, men det är också vad man gör med dem.

Sincerely Yours,

Det är sjukt hur beroendeframkallande ett spel kan vara. Typ Hamsterflight, eller bubbelspelet (som jag tyvärr inte orkar leta fram en länk till, ni får överleva utan)... Jag började spela i fredags/lördags och har inte kunnat stänga av datorn helt för att jag spelar det och inte vill stänga ner datorn (konstig tvångstanke, jag tror att mitt rekord kommer att försvinna om jag stänger av datorn, trots att jag vet att jag råkade stänga ner spelet och gick in igen och då var det kvar..) och det är otroligt sjukt. För så roligt är det inte. Fast jag kan inte låta bli, ju fler gånger jag skickar iväg hamstrar för att flyga med raketer och i bollar och hoppa på brädor och glida på skejtboards, ju envisare blir jag och hatar mig själv om jag inte når minst 600ft. VIlket inte sker så ofta, för jag är uppenbarligen fruktansvärt lat, så ibland glömmer jag till och med att trycka och då hamnar hamstern 0ft, och det hjälper ju inte ett dugg! Och nu för att jag drog upp det i morses så har Stina och Wero börjat spela igen, fastän det är så beroendeframkallande, fastän de har tagit sig ur det där beroendet så många gånger...

Det leder mig till en andra punkt. Tänk vad grupptryck kan göra för en. Det är som med knark, man ser ju bara uppsidorna med LSD - hallucinationer (nej förlåt, illusioner om verkligheten och perspektivförändringar) och inte... Ehh.. Snedtripparna? Om man ska tro Wikipedia korrekt så finns det inga negativa saker med LSD?! 1) "I likhet med de flesta andra "klassiska", psykedeliska drogerna, är LSD varken psykiskt eller fysiskt beroendeframkallande." och 2) "Inga abstinenssyndrom har emellertid kunnat observeras hos de som använder LSD, inte heller uppfyller LSD de kriterierna i DSM-IV som beskriver genuint beroende"... Det borde ju betyda att det enda negativa med LSD är att man kan få snedtrippar, att man kan få hemska hallucinationer istället för de coola och psykadeliska som man får när man är på bra humör? Nej, förlåt, hjärtats aktivitet ökar och kramper, illamående, gåshud och darrningar kan förekomma. KAN förekomma. Are there any downsides? Seriously.

Oj... Det här skulle visst inte handla om de bra sidorna om LSD, utan om grupptryck. Ehh... Ja, grupptryck kan göra så att man börjar knarka, fyyyy!

....Eh...

God bless,

Ja, men spelar det någon roll? Spelar det någon roll vad jag känner? Överhuvudtaget? (Haha, ni har ingen aning om vad jag pratar om, tro mig. Så försök inte ens.) Det är precis de frågorna jag har ställt mig själv de senaste två dagarna och jag har fortfarande inte kommit fram till ett ordentligt svar.

Hur kommer det sig att så fort jag hittar något som gör mig det minsta lycklig så... Så... Fan, jag kan inte ens skriva orden. Det tar emot någonstans; meningarna vill inte forma sig, inte ta sig ifrån mina fingrar till tagentbordet till skärmen. Men nu för tiden är jag ju faktiskt förbannat lycklig ibland. Jag är mer än tillfreds med saker och ting. Ibland känns det som att jag har allting, allting jag nånsin kunnat drömma om och så mycket mer än det, så mycket mer än hela världen. Men hela världen räcker inte till om det inte spelar någon roll. Och det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill tro att det äntligen, äntligen spelar någon roll, för det förändrar ingenting. So I do? So I feel? So I want? So what?
It doesn't matter, does it?

Do I? Yes, but that's not the point.

Äsch, jag vet inte vad jag pratar om... Det var ingenting, ingenting alls...
Jag skulle bara ge vad som helst för att få åka ner till Skövde en stund nu.

"Du är den sanne herren över döden, eftersom den sanne herren inte försöker undfly döden. Han accepterar att han måste dö och förstår att det finns mycket, mycket värre saker i den levande världen än att dö." - s. 745-746

"Tyck inte synd om de döda, Harry. Tyck synd om dem som lever, och framför allt de som lever utan kärlek." - s. 747

"Säg mig en sista sak", sa Harry. "Är det här verkligt? Eller har det hänt inne i huvudet på mig?"
Dumbledore log glatt emot honom och hans stämma lät hög och stark i Harrys öron, trots att den ljusa dimman åter sänkte sig och fördunklade hans gestalt.
"Det är klart att det händer inne i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?" s. 748

Och nu, tillfället Dania grät som mest medan hon läste Harry Potter och Dödsrelikerna (ja, det är sant, inte ens hennes största besatthet - Snape <3<3<3<33333<333444455<3<3 - frambringade samma tårar som detta!).
Dobby.

Need I say more? J.K. Rowling is a very talented writer and I worship the ground she walks on.

God Bless,

Jag vet inte, det kanske bara är mina egna neurotiska tankar som spökar. Kanske är det den där paranoian och rädslan över att jag kommer att förlora det som är bra. Kanske, men vem vet? Jag föredrar i alla fall att tänka att det bara är vanligt tvivel och att det går över, precis som det alltid gör. Men vad är det jag håller på med egentligen? Jag måste vara helknäpp. While I'm kissing him, my mind races and I start screaming at myself to think something. It's like he steals all of my thoughts and feelings. Som om han stjäl en bit av mig i och med varenda sekund som tickar förbi. Och sedan när han går igen så blir det så tomt. Och tyst. Min hjärna blir helt tyst och för att fylla ut tystnaden så tänker jag en massa tankar som frambringar en massa konstiga känslor, känslor jag inte vill ha. Tvivel och äckel över mig själv. Tvångstankar och paranoia, det där mörka som finns där inne som jag skäms över, som jag hatar. Och jag blir förvirrad, så otroligt förvirrad. För han gör mig glad. Lycklig. Han ger mig en paus från alla jobbiga tankar och känslor i den där extremt jobbiga vardagen. Jag får en sån panik när jag inser att han ser rakt igenom mig och att han kanske en dag inser att han inte vill ha mig i alla fall. "We're better off as friends". Jag får en sån panik när jag inser att han kanske en dag hittar någon han verkligen gillar. Someone who sweeps him off his feet and makes him realize what he's been missing. Men jag vet ju att han är en sådan som vänjer sig vid saker, att han försiktigt tar nästa steg för att se ifall det håller och att han står där ett tag för att bli säker på att det inte går sönder. Jag vet ju att han är sådan, så jag förstår inte vad jag oroar mig för. Eller jo. För han sa ju faktiskt; "Jag vill bara inte inse att jag inte är kär i dig och där med såra dig". Men jag vet inte. Jag är paranoid, det har jag alltid varit. Fråga mina ex. Fråga alla andra som någonsin känt mig och sett en del av det där mörka där inne.

Men jag är lycklig. Lycklig, lycklig, lycklig. Så lycklig att jag hellre väntar på att han lämnar mig än att tänka tanken på att lämna honom.

God bless you, <3

How can one be so happy and at the same time so confused? Det är väl inte så omöjligt. Kan man vara mig så kan man vara knäpp. Eller jag vet inte.

Men jag är lycklig, okej? Jag vet ju det att varenda sekund då jag är med Honom så är jag så förbannat lycklig att jag nästan smäller av. And it sucks balls, you know. Okej, nu hänger ni kanske inte med. Det förstår jag, för jag fattar det inte själv. Av någon anledning så har jag tröttnat på ansiktet "flickvän". Jag gillar inte att göra saker på rätt sätt, samtidigt som jag vet att gör jag fel så förstör jag allting och jag orkar seriöst inte förstöra allting. It's true, we are, we are destined to fail.. Nej, nu fattar ni inte och jag kan inte förklara det, jag försökte bara få ordning på kaoset och jag försökte bara fatta varför och blöh. För det går ju bra! Vad är det med min jävla självdestruktivitet som får mig att bli helt... Dum i huvudet? Jag hatar att analysera mig själv och allt jag gör, det är så jävla jobbigt att tänka hela tiden. Det är så jobbigt att hela tiden akta sig för vad man säger för att inte förstöra den bild som folk har av en. JAG ORKAR INTE, OKEJ? Sluta, håll käften, döm mig inte för att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar alltid på mig själv, för jag hatar mig själv, okej? Jag är fast i en jävla människa som inte duger till något och jag hatar det! Jag klarar inte ens av ett jävla BIP-test när jag är pepp på att göra det. Jag klarar inte ens av att vara en duktig och underbar dotter mot min pappa, jag klarar inte av att hålla ihop hela huset här hemma, jag klarar inte av att skriva mina uppsatser, jag klarar inte ens av att memorisera ett jävla tal. JAG KAN INTE. Och jag orkar inte. Håll käften, jag ser hur ni dömmer mig bara för att ni tycker att jag är så jävla lyckligt lottad, men ni vet ingenting om mig, INGENTING. NI VET INTE VEM JAG ÄR OCH HUR DESPERAT JAG ÄN VILL ATT NI SKA FÖRSTÅ MIG SÅ FATTAR NI INGENTING, ERA JÄVLA VÄRDELÖSA MÄNNISKOR, GÅ OCH DÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nej. Jag skämta bara. Hela det här inlägget är ett skämt, haha xD *BOOM* (lägg in lite explosioner för att få världens sämsta skämt att bli bra så blir det bra sen, explosioner fixar allt! XD)

God Bless You, motherfuckers <3

Det kändes... Aktuellt, att skriva något nu. På ett sätt pågår det väldigt mycket. Samtidigt är allting precis likadant. Allt händer samtidigt, men ingenting händer; det går inte riktigt att förklara på något annat sätt. Mina tankar far runt och runt i banor likt solsystemets planeter men betyder ingenting.

Jag undrar lite. Hur var jag för ett år sen? Vad tänkte jag, vad kände jag, vad hade jag för värderingar? Önskningar? Förhoppningar? Rädslor? Hur såg jag på livet? Hur såg jag på mig själv? Det känns som frågor jag borde veta svaret på, men det är som om allting som någonsin hänt mig, hände i en annan livstid. Som att jag inte har någon koppling alls till flickan jag var för en längre tid sen. Hon är någon annan, jag är jag. Eller så är jag en ny och förändrad (förbättrad eller försämrad?) version av henne.
Och av alla saker som jag funderar över, undrar över, tvivlar på, är det allra jobbigast att tvivla på mig själv. Är jag verkligen den jag tror, eller snarare vill tro, att jag är? Är jag smart nog att kalla mig själv intelligent? Är jag snäll nog att säga att jag har medkänsla? Har jag tillräckligt mycket makt över mitt känsloliv för att påstå att jag besitter ett samlat yttre? Jag tror det. Jag vill tro det. Men jag vet inte.
Jag har inte känt mig som mig själv på så himla länge. Och det är svårt, efter många år av ständigt dalande självförtroende, att sätta ett värde på sig själv som når upp till det andra verkar se.

Att tvivla på mitt eget värde är bland de jobbigaste sakerna jag har behövt hantera.
Second only to feeling alone.

En sak vet jag. Om det funnits en tid då mitt logiska, beräknande perspektiv på saker och ting varit livsviktigt, är den tiden nu. Just nu är självdiciplin den enda vägen jag kan eller vill vandra. Förmågan till distans är min kraftigaste livlina, efter mina nära och kära. Och spelet betyder allt. Ingenting betyder mer än nästa steg, nästa drag, och att tänka före. Ingenting är viktigare än att hålla skenet uppe.

Hur kan ett enkelt "Hej" vara komplicerat?
För att det låter som
Hej.
Hej!
och
Hej?
Samtidigt.

Game On,

What Milja Means

You are confident, self assured, and capable. You are not easily intimidated. You master any and all skills easily. You don't have to work hard for what you want. You make your life out to be exactly how you want it. And you'll knock down anyone who gets in your way! You tend to be pretty tightly wound. It's easy to get you excited... which can be a good or bad thing. You have a lot of enthusiasm, but it fades rather quickly. You don't stick with any one thing for very long. You have the drive to accomplish a lot in a short amount of time. Your biggest problem is making sure you finish the projects you start. You are relaxed, chill, and very likely to go with the flow. You are light hearted and accepting. You don't get worked up easily. Well adjusted and incredibly happy, many people wonder what your secret to life is. You are fair, honest, and logical. You are a natural leader, and people respect you. You never give up, and you will succeed... even if it takes you a hundred tries. You are rational enough to see every part of a problem. You are great at giving other people advice. You are usually the best at everything ... you strive for perfection. You are confident, authoritative, and aggressive. You have the classic “Type A” personality.

Stämmer väl, eh, lite? :o I alla fall att jag inte måste jobba hårt (det där var en ful översättning från engelskan) för att få det jag vill ha, haha!

Whatever, it was a fun thing and it did have some good points ^^

God Bless!