Everything I thought I hoped I knew.
Men vänta lite. Stanna. Spola tillbaka. En månad, eller längre än så. Förbi julfirandet i fredags, förbi TV-spelskvällen, förbi November-Den-Hemskaste-Månaden-Nånsin. Förbi pannkakseftermiddagen. Fram till någon gång mellan sushikvällen och att skolan började och... Carnival Day? Eller något sådant.
Jag pratade nyss med Jonas; ett telefonsamtal som, vad ska jag säga? Jag trodde ärligt talat att jag skulle babbla på i en dryg kvart om vad jag gjort under dagen och sedan lägga på och fortsätta tänka mina söta utfyllnadstankar och låta bli att tänka på det som faktiskt spelar någon roll. Det var min plan. Jag har för många strategier för mitt eget bästa. Eller hur var det, Jonas?
Men som många gånger gick det inte precis som jag planerat. Det är det som skiljer mina bra vänner från mina bästa vänner; mina bästa vänner är inte ett dugg rädda för, rent av har gjort det till en vana, att kasta omkull mina omsorgsfullt valda (och övertänkta) beteendemönster. Istället för att prata om mitt spanskaomdöme - och varför fan jag fick ett MVG - slet jag upp det mesta som jag effektivt jobbat med att förtränga. Och sen granskade jag det. Och sen granskade jag det igen. Och sen, som vanligt, insåg jag att jag slängt ur mig en massa saker jag inte riktigt räknat med att säga. Jonas har den effekten på mig - det är därför han är så grymt jobbig. Och det är därför han är min bästa vän.
Och jag vet inte. Jag var ganska förvirrad innan jag ringde honom. Jag är inte lika förvirrad längre. Jag lät nog ganska förvirrad, och jag gjorde nog honom ganska förvirrad - men sen... Började allting på något sätt stämma. Jag kanske rent av blev säker på vissa saker som jag inte alls varit säker på. Som att vissa saker ÄR ett enda stort skämt och att vissa saker verkligen inte SKA tas seriöst. Och att andra saker, som jag haft en ganska flummig attityd mot, kanske är mer seriösa än jag trott. Och att det faktiskt är löjligt att låta bli att lita på sina närmaste. Även om man är rädd. Även om det är läskigt att älska någon. Jag vet att jag älskar mina vänner. Jag vet att det är svårt, men jag vet att jag gör det även om det är svårt - och att det är löjligt att förneka det, även om jag vill. Och... Och jag ville bara säga det, liksom. Att även om jag är förvirrad och förvirrande så är jag mer säker än jag visar mig.
Jag litar mer på er (speciellt på dig, Jonas - jag vet att du läser det här) än jag kanske visar. Och jag behöver er mer än jag kanske vill tro. Men samtidigt är jag mer självständig än jag, ehm, give myself credit for? Dum svenska... Och jag bryr mig mindre om sånt som jag brytt mig för mycket om det senaste året, mycket mindre än det kanske verkar, mycket mindre än man skulle tro om mig efter allt som hänt. Och jag är mycket mer inblandad i annat som jag... Kanske, kanske inte borde lägga mig i. Om jag vill låta bli att göra saker allt för komplicerat. Men ni känner mig. Jag dras till det komplicerade - det är mer av en utmaning. I det här fallet, kanske en utmaning som rent av gör mig lycklig. Det har ju alltid gjort mig lycklig att göra andra lyckliga. Därför borde utmaningen ligga i att göra mig själv lycklig.
Den utmaningen är rätt nice. Och den utmaningen insåg jag nu, när jag la på, att jag hela tiden trott att jag väntat på. Jag har trott att jag väntat på rätt tid och rätt situation. Jag har trott att jag undvikit den för att jag inte känt mig redo. Jag har trott att jag undvikit den för att jag är jag. Jag har trott att den rent av kommit och smällt till mig i ansiktet och att jag har fortsatt att ignorera den för att jag är jag. Och sen... Det är konstigt hur ett telefonsamtal och en bästis som känner en bättre än vad man själv gör ibland (<3) kan få en att sluta lura sig själv. För vissa saker kan man inte förtränga. Vissa saker har sin början för länge sen, förbi julfirandet, förbi November, någonstans ihop med pannkakor och sushi och allmänt ståhej. Vissa saker är oundvikliga. Det här är oundvikligt. Mitt liv är oundvikligt.
Och det som håller på att bli mitt liv nu skulle lika gärna kunna vara det jag väntat på.
Sincerely Yours,
Jag pratade nyss med Jonas; ett telefonsamtal som, vad ska jag säga? Jag trodde ärligt talat att jag skulle babbla på i en dryg kvart om vad jag gjort under dagen och sedan lägga på och fortsätta tänka mina söta utfyllnadstankar och låta bli att tänka på det som faktiskt spelar någon roll. Det var min plan. Jag har för många strategier för mitt eget bästa. Eller hur var det, Jonas?
Men som många gånger gick det inte precis som jag planerat. Det är det som skiljer mina bra vänner från mina bästa vänner; mina bästa vänner är inte ett dugg rädda för, rent av har gjort det till en vana, att kasta omkull mina omsorgsfullt valda (och övertänkta) beteendemönster. Istället för att prata om mitt spanskaomdöme - och varför fan jag fick ett MVG - slet jag upp det mesta som jag effektivt jobbat med att förtränga. Och sen granskade jag det. Och sen granskade jag det igen. Och sen, som vanligt, insåg jag att jag slängt ur mig en massa saker jag inte riktigt räknat med att säga. Jonas har den effekten på mig - det är därför han är så grymt jobbig. Och det är därför han är min bästa vän.
Och jag vet inte. Jag var ganska förvirrad innan jag ringde honom. Jag är inte lika förvirrad längre. Jag lät nog ganska förvirrad, och jag gjorde nog honom ganska förvirrad - men sen... Började allting på något sätt stämma. Jag kanske rent av blev säker på vissa saker som jag inte alls varit säker på. Som att vissa saker ÄR ett enda stort skämt och att vissa saker verkligen inte SKA tas seriöst. Och att andra saker, som jag haft en ganska flummig attityd mot, kanske är mer seriösa än jag trott. Och att det faktiskt är löjligt att låta bli att lita på sina närmaste. Även om man är rädd. Även om det är läskigt att älska någon. Jag vet att jag älskar mina vänner. Jag vet att det är svårt, men jag vet att jag gör det även om det är svårt - och att det är löjligt att förneka det, även om jag vill. Och... Och jag ville bara säga det, liksom. Att även om jag är förvirrad och förvirrande så är jag mer säker än jag visar mig.
Jag litar mer på er (speciellt på dig, Jonas - jag vet att du läser det här) än jag kanske visar. Och jag behöver er mer än jag kanske vill tro. Men samtidigt är jag mer självständig än jag, ehm, give myself credit for? Dum svenska... Och jag bryr mig mindre om sånt som jag brytt mig för mycket om det senaste året, mycket mindre än det kanske verkar, mycket mindre än man skulle tro om mig efter allt som hänt. Och jag är mycket mer inblandad i annat som jag... Kanske, kanske inte borde lägga mig i. Om jag vill låta bli att göra saker allt för komplicerat. Men ni känner mig. Jag dras till det komplicerade - det är mer av en utmaning. I det här fallet, kanske en utmaning som rent av gör mig lycklig. Det har ju alltid gjort mig lycklig att göra andra lyckliga. Därför borde utmaningen ligga i att göra mig själv lycklig.
Den utmaningen är rätt nice. Och den utmaningen insåg jag nu, när jag la på, att jag hela tiden trott att jag väntat på. Jag har trott att jag väntat på rätt tid och rätt situation. Jag har trott att jag undvikit den för att jag inte känt mig redo. Jag har trott att jag undvikit den för att jag är jag. Jag har trott att den rent av kommit och smällt till mig i ansiktet och att jag har fortsatt att ignorera den för att jag är jag. Och sen... Det är konstigt hur ett telefonsamtal och en bästis som känner en bättre än vad man själv gör ibland (<3) kan få en att sluta lura sig själv. För vissa saker kan man inte förtränga. Vissa saker har sin början för länge sen, förbi julfirandet, förbi November, någonstans ihop med pannkakor och sushi och allmänt ståhej. Vissa saker är oundvikliga. Det här är oundvikligt. Mitt liv är oundvikligt.
Och det som håller på att bli mitt liv nu skulle lika gärna kunna vara det jag väntat på.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
