hyperaktivitet

Bara för att folk har sagt att de läser min blogg så har jag ingen lust att skriva här längre, för ärligt talat så finns det en del av mig som tycker att ni inte förtjänar att veta vad som rör sig inom mitt huvud och ärligt så tycker jag inte att folk jag redan visste läste det här förtjänar det heller. Ni förtjänar det inte, sorry, men så är det. Take it or leave it.

Men men, för att lämna de bittra tankarna.. Eh.. Dvärgen (boken alltså) måste ha smittat av sig eller något. Men å andra sidan är jag ju faktiskt rätt glad för att jag har världens mest adorable pojkvän. (love love, kiss kiss.. blah, blah, blah *sjunga*)

Hejdå, ni får inget vettigt inlägg xD

God bless,

Jag har inte svårt för att tvivla på mig själv, tvärtom. Jag har väldigt lätt för att ifrågasätta det jag gör och framförallt varför jag gör det. Och sen finns det de få stunder, som nu, då jag istället börjar ifrågasätta varför jag ifrågasätter mig själv. För det ironiska är att jag alltid börjar undra, letar alltid efter anledningar till mina handlingar när det inte finns någon konkret anledning, då den enda anledningen är att jag kände för det. Jag ifrågasätter sakerna jag känner för. Och det är ganska sorgligt, på något sätt. Att jag tycker att det som gör mig lycklig inte är rätt. Sen när ska man vara tvungen att känna sig så skyldig hela tiden?

It's not like I need anything else than this right now. I want all that I can get, but I only need this.

Sincerely Yours,

Jag är en riktig storstadsmänniska. Och naturligtvis umgås jag för det mesta, eftersom de flesta av mina vänner är så kallade "dryga stockholmare med en otroligt snäv syn på Sverige", med andra storstadsmänniskor. Det är inte speciellt förvånande att folk har undrat varför jag åker till Skövde. Vad finns det att göra i Skövde? Varför kommer inte bara Dania till Stockholm?

Sanningen är den att jag skulle åka till Skövde mycket oftare om det inte var förjäkligt dyrt med tågbiljetter. Vet ni hur lång tid det tar att åka dit med X2000? Det tar två timmar. Bara två timmar. Jag är TVÅ timmar ifrån min allra bästa vän (fast hon är så mycket mer än mina bästa vän, men de flesta brukar inte förstå vad jag menar när jag säger tvillingsjäl, så) och jag träffar henne... Kanske fyra, högst fem gånger om året? Det finns för sjutton ställen i Stockholmstrakten som det tar mig mer än två timmar att åka till! Förstår ni hur frustrerande det är, att veta att hon bara är två timmar bort, att jag bara behöver hoppa på ett tåg på Centralen? Det finns inga ord för hur mycket jag saknar henne när jag inte är med henne. Saknar personen jag blir av att vara med henne. Saknar känslan av att ingenting spelar någon roll, att jag kan göra vad som helst, säga vad som helst, hur sjukt eller stört eller äckligt det än är - att jag bara kan vara, att jag inte behöver tänka så förbannat mycket på hur jag är. Jag saknar den där ovillkorliga kärleken. För det finns inga villkor mellan mig och henne. Hon är den enda personen jag kan ha den relationen med; ni vet hur jag är, jag varken vill eller har förmågan att älska kravlöst. Och jag saknar oss. Vi äger när vi är tillsammans.

Nu tappade jag tråden... Jag pratade om att åka ner till Skövde. Ja, sanningen är den att jag behöver åka dit ibland. Jag behöver komma bort ifrån Stockholm, och Skövde är... Skövde är att vara avklippt ifrån världen. När jag är där finns inte resten av mitt liv. Jag tänker eller känner knappt någonting som har med mig eller Stockholm eller personen jag är i Stockholm (jag älskar Stockholm, men ibland blir jag galen) att göra och det är så förbannat skönt. Det är verklighetsflykt i sin sanna mening.

Jag saknar inte bara Dania hela tiden, jag saknar Skövde. Speciellt när saker är jobbiga.

Jag saknar att bara kunna glömma mig själv en stund. Jag blir så trött på mig själv ibland, speciellt när det känns som att jag upprepar mig; och jag upprepar mig hela tiden, eftersom jag har svårt att lära mig av mina misstag... Och bara blöh. Krama mig?

Jag är lyckliglyckliglyck-

jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. jag vill inte möta verkligheten än. låtmigflyenstundtilljagärintestabilnogjagbehöverminverklighetsflyktochjagärensamensamensam.

Since I met you I am past the hardest part. Kärlek äger allting. <3

Skolan har börjat, och den knallar än så länge på i en lagom händelselös och oproduktiv takt. I för sig har det bara gått en dag. Men ändå. Den här dagen var oproduktiv. I alla fall, jag tänkte bara skriva någonting lite snabbt, för mitt mål var ju att skriva fler lyckliga blogginlägg och just nu är jag lyckliglyckliglycklig trots att skolan har börjat (fan, jag påminde mig själv om det igen) och att jag är sjuk och att vissa saker bara kan gå och ta sig just nu. För jag har typ världens bästa vänner och världens bästa mamma och världens bästa... Ja. (^^) Och idag är en dag då jag faktiskt inte sörjer det jag saknar utan glädjs över det jag har. De dagarna är väldigt ovanliga hos mig.

I'm trying to keep my feet on the ground
I'm getting to like this feeling I've found
I'm getting to love the thought of having you around
And I will never let you down

Sincerely Yours,

Jag ser på Forrest Gump. En konversation mellan Forrest och Lt. Dan; "Have you found Jesus yet, Gump?" "I didn't know I was supposed to be looking for him, sir." Och så tror jag att det är för de flesta. Att de inte vet vad de letar efter. Att de flesta inte har fått reda på att någon dog för just dem. För varenda människa som existerar och tror på hans namn. Nåja. Nu ska jag återvända till att skriva musikuppsats och se på Forrest Gump, hehe.

God Bless,

You know, people, being happy doesn't give you the right to be a bitch. Bara för att du är lycklig så behöver det inte betyda att andra är det. Och tänk på vilka det är som är snälla mot dig när du mår dåligt sen, you have no right to be an awful friend just because you're living in the Light. I'm just sayin', no offense :)

Jag mår bra, jag gör det, trots att det är 2009. Jag mår bra, trots att det kanske inte verkar så. I have a great life. Family and friends who loves me (and who I love back), a boyfriend who's the most adorable creature in the world and a relationship with the Almighty - even if it might be a bit tarnished and stuff. Jag ska vara mer tacksam för det, det har jag nog redan sagt va? Hehe. I forget.

Och tänk att man kan vara kreativ. Seriöst. Musik, konst, allt möjligt. Kreativitet. Helt underbart.

Nej, jag vet att jag borde rant;a vidare om alla bra saker, men det orkar jag inte ;P Jag försöker förtränga att jag har en uppsats att skriva imorgon...

God bless,

Jag läser igenom mina gamla blogginlägg och jag fryser till ibland, ser på ställen då jag inser saker om mig själv som jag nu har glömt bort. Påminner mig själv om hur ledsen jag var, hur ensam jag var, hur trött jag var. Det påminner mig om hur svårt jag hade att fokusera på saker, det påminner mig om mina minnesluckor och hur svårt jag hade för att koppla ihop dagar med tillfällen då jag gjort något. Förhoppningsvis blir det inte så igen, det hör till det förflutna, till 2008. Det är ett nytt år nu. Ett år då jag tar tag i mig själv (känns de där orden bekanta, någon?).

Jag läser saker jag har glömt bort om mig själv. 5/5-08 skrev jag; "Förlåt för att jag blev så hysterisk. Det var mitt sätt att inte bryta ihop på, mitt sätt att kontrollera mig själv. Hellre skratta hejdlöst än att lägga sig ner på golvet i fosterställning, stortjutandes och darrandes okontrollerat." och det är fortfarande sant, men det vet jag ju innerst inne. Det är bara det att andra människor har tendens att glömma bort det!

Jag inser hur mycket gladare jag blev efter att jag fick en chans med Oscar och det gör mig glad. Han gör mig visserligen fortfarande glad och han ger min vardag en mening, men då, jag behövde verkligen honom då. Han gjorde att jag slutade tänka lika mycket, han gjorde att jag fick världens humörsvängningar istället för att gräva ner allt, han lärde mig att visa för vissa människor vad jag verkligen känner. Han fick mig att öppna mig igen. Fast i och för sig så stängde jag mig igen, men hallå, vissa saker är faktiskt bara mina. Och jag tycker fortfarande att alla tårdrypande draman ska hållas bakom låsta dörrar, helst så att ingen annan förutom en själv vet vad som händer, men det kanske bara är jag? Är det bara jag som tycker att det är jobbigt när folk berättar hur deprimerade de är när man helst inte vill veta? Det finns faktiskt bloggar. Och det finns faktiskt något som kallas att suck it up and live with it. Men det är kanske bara jag. Feel free to argue, please. Nåja. Oscar gör mig hel, det är det jag menar med det här lilla stycket, och det gör mig glad att läsa om hur jag kände när jag kind of confessed my love for him och när han kind of said he'd try to fall in love with me. And he did. Ihihihi. Det är typ idag jag faktiskt kan säga ärligt att jag tror att han faktiskt gjorde det. I could be fooling myself, but who gives a damn? God gave me him for a reason and I'll fucking enjoy it if or until it ends.

Och nu när jag sitter här och är lite sentimental så kan jag ju säga att jag inte ens tänker nämna Gud över huvud taget. För just nu... Spelar det ingen roll. Just nu... Känns det som om Gud kan se efter de som behöver det istället för mig. För just nu känns det bara som om jag gör Honom besviken. And I don't wanna take it right now. I'm trying to be happy here!

Ah, nu orkar jag verkligen inte skriva mer, för det kanske förstör den positiva undertonen i inlägget, ahaha. Eh. Ja.

God bless,

Det är 2009 nu!

Årets första minuter bestod av att skåla med min mor, Jonas, Sofia, Anna och Signe, samt ett telefonsamtal till Jacob. Detta telefonsamtal revolutionerade mitt liv. Jag har nämligen aldrig kommit fram till någon vid tolvslaget förut. Han är väl speciell. ;D

Hitills har det här året varit ganska bra. Å andra sidan har det bara gått 36 timmar, men ändå. Det gäller att vara positiv! Det gäller att se saker ifrån den ljusa sidan! Och eftersom det är något jag blivit ökat sämre på tänker jag försöka bättra mig nu, och ja, vi får se hur det går. I have a good feeling about this one, this year just started too good to not be a bit better than before.

Jag skriver alltid att jag önskar att jag kunde skriva ett lyckligt inlägg. När jag är lycklig får jag visserligen sällan för mig att skriva om det, för då är jag så upptagen med att vara just lycklig - men ändå. Idag kan jag därför stolt säga att jag är ganska lycklig. Inte saligt lycklig, utan lugnt, tryggt, harmoniskt lycklig. Och jag tror inte att jag någonsin skrivit ordet "lycklig" så många gånger på så kort tid. Lyckliglyckliglycklig. I came here with a load, and it feels so much lighter now I met you. Jag älskar den känslan.

Jag tänker avsluta det här med ett citat ifrån mitt allra första inlägg:
älska dig själv, du är allt du har; älska dina vänner, de gör dig till den du är.

Sincerely Yours,

It's not a game. It's my life. And I don't wanna fuck it up anymore.

Det är ett nytt år snart, okej? Ett nytt år. 2009, året då allt ska hända, året då jag fyller 18 och friheten i princip börjar. Året då det sista året på gymnasiet påbörjas, året då jag måste bestämma vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill börja året med en smäll, eller i alla fall med att glida in i det sådär lagom vackert och glatt. Jag vill att det ska bli bra nu, att jag ska vara nöjd med mig själv, att jag ska sluta äcklas och hata mig själv. Jag vill att jag ska sluta vara patetisk och istället nöja mig med att jag faktiskt har i princip allting. Jag har en familj som älskar mig och som stöttar mig i vad jag än gör, jag har en pojkvän som alla vet passar ihop med mig (och som jag faktiskt gillar grymt mycket) och jag har, sist men inte minst, vänner som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag är lyckligt lottad, för jag har sett Guds ljus och kärlek och jag har haft chansen att veta att hela livet blir revolutionerat om man släpper in Jesus i sitt liv. Jag har sett att Gud är god och att Han är såpass god att Han faktiskt FÖRBEREDER oss för det som komma skall. (Exempel; Frizon handlade om döden och hur vi ska hantera den och hela hösten har bestått av död, död och åter död.) Jag är lyckligt lottad och jag tänker banne mig börja bete mig som om jag är det också och sluta vara en bortskämd snorunge som gnäller på minsta lilla. Jag kan fixa det här. Jag har Gud på min sida. Jag kan fixa det, jag kan lösa det, jag kan få det att kännas bra. Om än med tvång. Livet handlar ju ändå om att dölja det dåliga. Livet handlar ju ändå om att vara perfekt. Gah.

Jag vet inte. Det är ett nytt år imorgon. 2009. Året med möjligheter. 2008 var okej, förutom slutet. All energi tog slut. Nu är det dags för nya tag, det är dags att kämpa för det jag vill ha. Det är dags att kämpa för att det ska bli bra igen. För Guds skull. För min skull. Ingen annans.

God bless, have a happy new year!

"Jag är galen i: fiskar, min dator, och Jacob =)" <-- Så galen är jag i Jacob Black, alltså.

Okey, ytterligare ett år har gått och jag vet inte vart jag ska börja. Det finns inga ord för hur glad jag är att det här året håller på att ta slut, och hur mycket jag längtar efter att börja om; det finns inga ord för hur mycket jag kommer att sakna 2008, och hur rädd jag är för hur 2009 kommer att bli egentligen. Tänk om mina förhoppningar är för höga? Trots att jag inte har några förhoppningar alls? Är ingenting överhuvudtaget för mycket begärt? All I really want is as close to a clean slate as I can get.

Jag håller på att väga allt bra och allt mindre bra som hänt de senaste tolv månaderna och ärligt talat vet jag inte vilken sida som vinner. Jag träffade Jonas, jag träffade Jacob, jag blev bättre kompis med Signe, med Bella och Oskar och så många fler; jag var med Dania, ingen förklaring nödvändig; jag reste till Dubai, till USA och Danmark... Och, allt det där har varit så underbart och mysigt. Men sen har vi det där som inte varit speciellt underbart och mysigt. Och det är väl sånt som sätter sina spår, för det första jag tänker på när jag tänker "2008" är inte den där pirriga känslan av att vilja SMSa någon när man nyss fått deras nummer, utan det är den där tomma känslan av att stirra på sin mobil och vänta på ett SMS man aldrig kommer att få. Och... Äsch. Jag orkar inte tänka mer på det nu.

Vad vill jag ha utav det här året som kommer? Bättre självförtroende är prioritet nummer ett. Det var prioritet nummer ett 2008 också, men det gick ju lite åt helvete, så jag får försöka en gång till. Jag vill våga ta första steget åtminstone en gång. Jag vill våga ta steg i allmänhet, utan att hållas tillbaka av rädslan för, ja, allt. JAG VILL SLUTA VARA SÅ FÖRBANNAT RÄDD FÖR SAKER BARA FÖR ATT DE VERKAR VARA BRA FÖR MIG. Jag vill åka till Skövde, och till sommaren vill jag resa någonstans med mina vänner - kanske Berlin? Jag vill få bra betyg. Jag vill att min mamma ska vara lycklig. Jag vill vara lycklig. Jag vill att det ska vara min tur snart. Jag vill att jag ska kunna öppna den här rutan och skriva något i stil med, "jag är så förbannat glad att jag lever just nu!", om bara en gång. Jag vill somna med ett leende på läpparna. Jag vill kramas massa! För det gör mig glad <3

Vad vill ni ha?

Gott Nytt År!

Jag till Gud just nu.


God bless,

Numera är jag som en zombie, verkligen hjärndöd konstant. Innehållet i mitt huvud känns som rotmos - jag vet inte om det är de senaste månaderna som tar ut sin rätt eller att jag bara tänker för mycket. De senaste månaderna har ju faktiskt varit sjuka.

Att jag tänker för mycket är dock ingenting jag tvivlar på. Jag känner ingen som tänker lika mycket som jag på de mest onödiga sakerna och inte tänker alls på, typ, att jag håller på att gå över gatan och att en bil nästan körde över mig. Sånt tänker jag tydligen aldrig på. Jag tänker inte heller på skillnaden mellan en apelsin och en ananas. Men jag tänker, däremot, på saker som inte ens hänt och som förmodligen aldrig kommer att hända, på saker som förmodligen redan hänt och som jag inte kan göra något åt, och mest av allt på saker som jag inte har den blekaste aning om de hänt, händer eller kommer att hända och ännu mindre om jag vill att någon av dem ska hända och i så fall vad sjutton det skulle innebära egentligen. Sånna saker, ni vet.

Alltså, jag har sovit stört mycket på sistone, för att vara jag, men igår kunde jag bara inte somna. Låg och vred mig som en galning och trodde att mitt huvud skulle implodera för att alla funderingar gick på högvarv. Sen idag hittade jag det  här citatet.

"Kärlek är när du inte vill sova för att verkligheten är bättre än dina drömmar."

Hm.

Sincerely Yours,

Jag vet inte, men det känns i alla fall bra.

Mina fingrar luktar gott <3

Australia är min nya favoritkärlekshistoria och jag lipade typ hela tiden, seriöst! That's love, real and unconditional love. Seriously.

God bless,

Har någon ett bra svar på den frågan? I've been wondering for a while, and I still have no clue.

You were the only face I'd ever known
I was the light from the lamp on the floor
And only as bright as you wanted me to be
But I am no gentleman, I can be a prick
And I do regret more than I admit

Jag gillar fjärilarna, Dania :'D You know why :'D

Jag började nyss lyssna på The Academy Is... igen. Jag hade glömt hur mycket jag älskar de här låtarna. Jag hade också glömt hur mycket jag lyssnade på de här låtarna Okt-Nov 2007, vilket var när mitt liv vände på riktigt för första gången sen jag började på KG, en av de största vändningarna i mitt liv. Den andra kom i mars 2008 - det är den som ovanstående låt är riktad mot.

Sen är det klart. Det fanns andra vändningar. Jag skulle ljuga om jag inte tyckte att 19 November 2007 var en massiv vändning - den har ändå pågått över ett år nu. Jag skulle också ljuga om jag påstod att 7 Maj 2008 inte var en av de mest positiva förändringarna i år. Eller varför inte 9 Augusti, 5 September, 11 Oktober... Lite sådär inofficiella, hemliga vändningar...

Jag vet inte. Min poäng är väl något i stil med "man ska inte sörja det man saknar utan glädjas åt det man har" - som en mycket betydelsefull person skrev i min kompisbok. För visst saknar jag många saker. Jag saknar tiden då jag kände mig vacker bara för att jag var jag. Och jag saknar tiden då jag inte kände mig ensam (å andra sidan, när var den tiden, egentligen?). Och jag saknar Dania, fast henne har jag ju fortfarande i mitt liv; bara det att jag inte kan träffa henne när jag vill. Och det är långt mycket jobbigare än jag visar. Och jag saknar mig själv, jag saknar mig själv hela tiden. Jag är så annorlunda nu. Och visst, jag kan tycka om mig, men jag saknar fortfarande den där sidan som på något sätt försvann i och med Vändningen Mars 2008.

Men å andra sidan. Jag är glad att det är som det är. It was the only place I'd ever known.

Everything we had, everything we had
Everything we had, everything we had
Is no longer there, longer there

Well, you saw for yourself
The way it played out
For you, I am blinded

Sincerely Yours,

Hehe, vad tycks om fjärilarna? :D

(Jag har tråkigt!)

God Bless,

Jag såg på En Liftares Guide Till Galaxen igår och så i slutet, när han huvudpersonen (Arthur?) och han snubben som designade Norge (vadhannuänhette) diskuterade typ att vara lycklig och att veta allt och blöh, så säger Norge-snubben; "I'd much rather be happy than right, wouldn't you?", typ och jag ba homg, det definerar typ hela min tro! För... Jag är kristen för att det passar mig, för att det gör mig lycklig (och ja, för att jag tror på Gud och på att Jesus dog för mänsklighetens skull och blöh). Och sedan räcker det för mig. Det räcker. Och då spelar det ingen roll om det visar sig att jag har fel när jag har dött, då är jag död liksom och om det skulle visa sig att jag föds igen - ofta jag då kommer ihåg att jag trodde på Gud här och om det bara tar slut och allt blir svart - då är det inte direkt möjligt att bli besviken, aight? I'd much rather be happy than right. Jag är hellre lycklig och lever ett liv med Gud och riskerar att ha fel, än att verkligen få reda på att jag eventuellt kanske har fel och får leva med att allt tar slut när jag dör liksom. För jag kommer att dö, det gör vi alla, it's kind of inevitable (visst älskar man att lära sig engelska ord och verkligen förstå dem?!).

Men men, I'll leave it at that, jag ska återvända till att se på TV eller läsa HP1 (imorgon eller på lördag ska jag eventuellt köpa tvåan också) :D

God bless you sweethearts :*,

God Jul på er, ni får ingen julklapp av mig xD Eller jo, ni slipper min emo;ness :D

Bra saker med den här julen;
1) Familjen (utom broderns tjat om att jag ska betala mina skulder på biblioteket, lol, I get it, shut up!)
2) Min nästan kompletterade Harry Potter-samling (det enda som fattas på svenska är Hemligheternas kammare och sedan vill man ha the Tales of the Beedle Bards!)
3) Min nya filt (som är helt underbar, den är eldfärgad!)
4) GODIIIIIS! (fast jag är mestadels sugen på chips...)
5) peeengaaaar (jag fick 600 kr och hade 300 kr i plånboken, visserligen inte lika mycket pengar som Wero [Hallå, hon är lite bortskämd (no offense) xD], men ändå grymt möe pengar 8D Jag ska köpa en ritplatta för dryga 600 kr tror jag :o Eller så väntar jag med det tills jag får studiebidraget och roar mig med de här pengarna... Vi får seee!
6) Massa mysfaktor idag!
7) Massa underbara presenter (hehe, men jag är barnslig på det sättet xD)

Så, eh, ja... En massa annat xD Jag är snygg idag!

UHHH. Ja, god jul, jag orkade inte sms;a alla och Ree var den första jag sa God Jul till i alla fall :D Hehe. HEJDÅ!

God Bless,

God jul på er alla :D

(Min julklapp till er? Ni slipper min essä om hur jag känner inför denna julafton ;P)