Om jag bad dig, skulle du stanna hos mig?
Jag är en riktig storstadsmänniska. Och naturligtvis umgås jag för det mesta, eftersom de flesta av mina vänner är så kallade "dryga stockholmare med en otroligt snäv syn på Sverige", med andra storstadsmänniskor. Det är inte speciellt förvånande att folk har undrat varför jag åker till Skövde. Vad finns det att göra i Skövde? Varför kommer inte bara Dania till Stockholm?
Sanningen är den att jag skulle åka till Skövde mycket oftare om det inte var förjäkligt dyrt med tågbiljetter. Vet ni hur lång tid det tar att åka dit med X2000? Det tar två timmar. Bara två timmar. Jag är TVÅ timmar ifrån min allra bästa vän (fast hon är så mycket mer än mina bästa vän, men de flesta brukar inte förstå vad jag menar när jag säger tvillingsjäl, så) och jag träffar henne... Kanske fyra, högst fem gånger om året? Det finns för sjutton ställen i Stockholmstrakten som det tar mig mer än två timmar att åka till! Förstår ni hur frustrerande det är, att veta att hon bara är två timmar bort, att jag bara behöver hoppa på ett tåg på Centralen? Det finns inga ord för hur mycket jag saknar henne när jag inte är med henne. Saknar personen jag blir av att vara med henne. Saknar känslan av att ingenting spelar någon roll, att jag kan göra vad som helst, säga vad som helst, hur sjukt eller stört eller äckligt det än är - att jag bara kan vara, att jag inte behöver tänka så förbannat mycket på hur jag är. Jag saknar den där ovillkorliga kärleken. För det finns inga villkor mellan mig och henne. Hon är den enda personen jag kan ha den relationen med; ni vet hur jag är, jag varken vill eller har förmågan att älska kravlöst. Och jag saknar oss. Vi äger när vi är tillsammans.
Nu tappade jag tråden... Jag pratade om att åka ner till Skövde. Ja, sanningen är den att jag behöver åka dit ibland. Jag behöver komma bort ifrån Stockholm, och Skövde är... Skövde är att vara avklippt ifrån världen. När jag är där finns inte resten av mitt liv. Jag tänker eller känner knappt någonting som har med mig eller Stockholm eller personen jag är i Stockholm (jag älskar Stockholm, men ibland blir jag galen) att göra och det är så förbannat skönt. Det är verklighetsflykt i sin sanna mening.
Jag saknar inte bara Dania hela tiden, jag saknar Skövde. Speciellt när saker är jobbiga.
Jag saknar att bara kunna glömma mig själv en stund. Jag blir så trött på mig själv ibland, speciellt när det känns som att jag upprepar mig; och jag upprepar mig hela tiden, eftersom jag har svårt att lära mig av mina misstag... Och bara blöh. Krama mig?
Sanningen är den att jag skulle åka till Skövde mycket oftare om det inte var förjäkligt dyrt med tågbiljetter. Vet ni hur lång tid det tar att åka dit med X2000? Det tar två timmar. Bara två timmar. Jag är TVÅ timmar ifrån min allra bästa vän (fast hon är så mycket mer än mina bästa vän, men de flesta brukar inte förstå vad jag menar när jag säger tvillingsjäl, så) och jag träffar henne... Kanske fyra, högst fem gånger om året? Det finns för sjutton ställen i Stockholmstrakten som det tar mig mer än två timmar att åka till! Förstår ni hur frustrerande det är, att veta att hon bara är två timmar bort, att jag bara behöver hoppa på ett tåg på Centralen? Det finns inga ord för hur mycket jag saknar henne när jag inte är med henne. Saknar personen jag blir av att vara med henne. Saknar känslan av att ingenting spelar någon roll, att jag kan göra vad som helst, säga vad som helst, hur sjukt eller stört eller äckligt det än är - att jag bara kan vara, att jag inte behöver tänka så förbannat mycket på hur jag är. Jag saknar den där ovillkorliga kärleken. För det finns inga villkor mellan mig och henne. Hon är den enda personen jag kan ha den relationen med; ni vet hur jag är, jag varken vill eller har förmågan att älska kravlöst. Och jag saknar oss. Vi äger när vi är tillsammans.
Nu tappade jag tråden... Jag pratade om att åka ner till Skövde. Ja, sanningen är den att jag behöver åka dit ibland. Jag behöver komma bort ifrån Stockholm, och Skövde är... Skövde är att vara avklippt ifrån världen. När jag är där finns inte resten av mitt liv. Jag tänker eller känner knappt någonting som har med mig eller Stockholm eller personen jag är i Stockholm (jag älskar Stockholm, men ibland blir jag galen) att göra och det är så förbannat skönt. Det är verklighetsflykt i sin sanna mening.
Jag saknar inte bara Dania hela tiden, jag saknar Skövde. Speciellt när saker är jobbiga.
Jag saknar att bara kunna glömma mig själv en stund. Jag blir så trött på mig själv ibland, speciellt när det känns som att jag upprepar mig; och jag upprepar mig hela tiden, eftersom jag har svårt att lära mig av mina misstag... Och bara blöh. Krama mig?
Kommentarer
Trackback
