I can't even remember why I started writing this
Jag läser igenom mina gamla blogginlägg och jag fryser till ibland, ser på ställen då jag inser saker om mig själv som jag nu har glömt bort. Påminner mig själv om hur ledsen jag var, hur ensam jag var, hur trött jag var. Det påminner mig om hur svårt jag hade att fokusera på saker, det påminner mig om mina minnesluckor och hur svårt jag hade för att koppla ihop dagar med tillfällen då jag gjort något. Förhoppningsvis blir det inte så igen, det hör till det förflutna, till 2008. Det är ett nytt år nu. Ett år då jag tar tag i mig själv (känns de där orden bekanta, någon?).
Jag läser saker jag har glömt bort om mig själv. 5/5-08 skrev jag; "Förlåt för att jag blev så hysterisk. Det var mitt sätt att inte bryta ihop på, mitt sätt att kontrollera mig själv. Hellre skratta hejdlöst än att lägga sig ner på golvet i fosterställning, stortjutandes och darrandes okontrollerat." och det är fortfarande sant, men det vet jag ju innerst inne. Det är bara det att andra människor har tendens att glömma bort det!
Jag inser hur mycket gladare jag blev efter att jag fick en chans med Oscar och det gör mig glad. Han gör mig visserligen fortfarande glad och han ger min vardag en mening, men då, jag behövde verkligen honom då. Han gjorde att jag slutade tänka lika mycket, han gjorde att jag fick världens humörsvängningar istället för att gräva ner allt, han lärde mig att visa för vissa människor vad jag verkligen känner. Han fick mig att öppna mig igen. Fast i och för sig så stängde jag mig igen, men hallå, vissa saker är faktiskt bara mina. Och jag tycker fortfarande att alla tårdrypande draman ska hållas bakom låsta dörrar, helst så att ingen annan förutom en själv vet vad som händer, men det kanske bara är jag? Är det bara jag som tycker att det är jobbigt när folk berättar hur deprimerade de är när man helst inte vill veta? Det finns faktiskt bloggar. Och det finns faktiskt något som kallas att suck it up and live with it. Men det är kanske bara jag. Feel free to argue, please. Nåja. Oscar gör mig hel, det är det jag menar med det här lilla stycket, och det gör mig glad att läsa om hur jag kände när jag kind of confessed my love for him och när han kind of said he'd try to fall in love with me. And he did. Ihihihi. Det är typ idag jag faktiskt kan säga ärligt att jag tror att han faktiskt gjorde det. I could be fooling myself, but who gives a damn? God gave me him for a reason and I'll fucking enjoy it if or until it ends.
Och nu när jag sitter här och är lite sentimental så kan jag ju säga att jag inte ens tänker nämna Gud över huvud taget. För just nu... Spelar det ingen roll. Just nu... Känns det som om Gud kan se efter de som behöver det istället för mig. För just nu känns det bara som om jag gör Honom besviken. And I don't wanna take it right now. I'm trying to be happy here!
Ah, nu orkar jag verkligen inte skriva mer, för det kanske förstör den positiva undertonen i inlägget, ahaha. Eh. Ja.
God bless,
Jag läser saker jag har glömt bort om mig själv. 5/5-08 skrev jag; "Förlåt för att jag blev så hysterisk. Det var mitt sätt att inte bryta ihop på, mitt sätt att kontrollera mig själv. Hellre skratta hejdlöst än att lägga sig ner på golvet i fosterställning, stortjutandes och darrandes okontrollerat." och det är fortfarande sant, men det vet jag ju innerst inne. Det är bara det att andra människor har tendens att glömma bort det!
Jag inser hur mycket gladare jag blev efter att jag fick en chans med Oscar och det gör mig glad. Han gör mig visserligen fortfarande glad och han ger min vardag en mening, men då, jag behövde verkligen honom då. Han gjorde att jag slutade tänka lika mycket, han gjorde att jag fick världens humörsvängningar istället för att gräva ner allt, han lärde mig att visa för vissa människor vad jag verkligen känner. Han fick mig att öppna mig igen. Fast i och för sig så stängde jag mig igen, men hallå, vissa saker är faktiskt bara mina. Och jag tycker fortfarande att alla tårdrypande draman ska hållas bakom låsta dörrar, helst så att ingen annan förutom en själv vet vad som händer, men det kanske bara är jag? Är det bara jag som tycker att det är jobbigt när folk berättar hur deprimerade de är när man helst inte vill veta? Det finns faktiskt bloggar. Och det finns faktiskt något som kallas att suck it up and live with it. Men det är kanske bara jag. Feel free to argue, please. Nåja. Oscar gör mig hel, det är det jag menar med det här lilla stycket, och det gör mig glad att läsa om hur jag kände när jag kind of confessed my love for him och när han kind of said he'd try to fall in love with me. And he did. Ihihihi. Det är typ idag jag faktiskt kan säga ärligt att jag tror att han faktiskt gjorde det. I could be fooling myself, but who gives a damn? God gave me him for a reason and I'll fucking enjoy it if or until it ends.
Och nu när jag sitter här och är lite sentimental så kan jag ju säga att jag inte ens tänker nämna Gud över huvud taget. För just nu... Spelar det ingen roll. Just nu... Känns det som om Gud kan se efter de som behöver det istället för mig. För just nu känns det bara som om jag gör Honom besviken. And I don't wanna take it right now. I'm trying to be happy here!
Ah, nu orkar jag verkligen inte skriva mer, för det kanske förstör den positiva undertonen i inlägget, ahaha. Eh. Ja.
God bless,
Kommentarer
Trackback