Please Save Me From Myself
Jag är trött. Jag är trött på att behöva ta allting själv. Jag är trött på kämpa, för att jag vet att det kommer att bli lättare, jag kommer att få hjälp, och sen kommer inte hjälpen i alla fall. Jag trodde jag hade det bra. Jag trodde jag hade någon som kunde rädda mig, men jag är inte räddad, om något så har jag bara fått ytterligare ett mål att jobba mot. Vilket ljus strävar man efter när man har flera runtomkring sig? Vad fokuserar man på? Framtid 1 eller Framtid 2, som båda två är lika bra och kommer att göra mig exakt lika lycklig, bara på olika sätt? Är det mitt fel att jag tvivlar? Är det mitt fel att jag inte vågar vara den som Han vill att jag ska vara, för att jag trots allt gick in i hela relationen med inställningen att Han skulle få bestämma takten och med en känsla av att det skulle ta slut i vilken sekund som helst? Är det mitt fel att jag forfarande väntar på att det ska ta slut och därför vägrar öppna mig för att jag inte vill bli sårad? Är det mitt fel att jag inte kan öppna mig, hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än försöker vara den som Han vill att jag ska vara - just för att jag inte kan, just för att jag inte vill, i fall att han lämnar mig? Saboterar jag bara för mig själv? Hatar jag verkligen mig själv så mycket att jag undermedvetet saboterar alla relationer jag någonsin haft, för att jag är rädd för att bli sårad ännu en gång? I så fall, när började det? Började det när jag var alldeles för ung för att förstå, när man inte ville ha mig och vägrade träffa mig? Började det när jag var lite äldre och började förstå att det är mitt fel? Började det när jag var lite äldre och jag insåg att jag inte kunde vara mig själv ifall folk skulle gilla mig? Började det när jag blev mig själv i alla fall och de flesta inte gillade mig? Började det efteråt, när jag insåg att det inte spelade någon roll? Började det efter hundratals svek från närstående, började det när folk drev med mig, skrattade åt mig, inte med mig, vilket sårade mig? Började det nu, i denna sekunden? Började det nu när jag skrev det här och när jag började analysera hela mitt liv igen på det sätt som bara slutar med att det gör ont igen? Jag vet inte. Finns det någon som har svar? Någon? Du? Jag? Ree? Oscar? Wero? Gud? Min mamma? Min pappa? Mina syskon? Mina kristna kompisar som verkar ha svar på allt annat? Någon?
Finns det någon där ute som kan rädda mig från mig själv?
Snälla?
God bless,
Nej. Jag kan inte rädda dig. Jag kan stå där och försöka ta emot dig när du faller, men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag kommer tappa dig, för jag gör så. Jag försöker hjälpa folk, men det failar oftast ganska hårt.
I alla fall. Det var inte det jag skulle skriva... Jag tror inte att du undermedvetet förstör dina relationer. Du har inte förstört våran relation, eller så har du försökt men misslyckats (och dessutom gjort det utan att jag har märkt det. creds till dig i så fall..). Däremot så tror jag att du medvetet eller inte, försöker övertala dig själv till att du förstör dina relationer. Vilket är i princip lika illa. Men om du går in i en relation och förutsätter att den kommer ta slut så kommer den ju göra det också. Och jag tror inte att det ger dig någonting i längden. Förlåt. Men du blir inte lycklig av att älta samma sak om och om igen. Förlåt. Jag vet att jag inte säger det du vill höra. Men jag menar, gah, jag vet inte vad jag menar. Varför har jag alltid en poäng som jag inte kan få fram?
Jag tror inte att du förstör, jag tror bara att du är rädd. Och att du en vacker dag kommer klara av att öppna dig också. Gosh, människa, ha inte så bråttom hela tiden.
