For some reason I can't explain, I know Saint Peter won't call my name.
I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own
I used to roll the dice
Feel the fear in my enemy's eyes
Listen as the crowd would sing
"Now the old king is dead! Long live the king!"
One minute I held the key
Next the walls were closed on me
And I discovered that my castles stand
Upon pillars of salt and pillars of sand
Alltså, julstämning much? Är det bara jag som helt saknar en sådan?
Ja, nu är jag sjutton år och två dagar gammal. Det känns ungefär som när jag var sexton år och 364 dagar gammal. Vilket inte nödvändigtvis är något negativt, för tre dagar sen var jag faktiskt väldigt glad... ;) Hehe, ni får undra varför... Hur som helst, det var inte min poäng. Min poäng var att just nu - just den här tiden - önskar jag att jag hade mer tid. Jag önskar att dagarna var längre och hade fler timmar. För det känns inte som att jag hinner med allting. Jag hinner inte med skolan (ja, jag vet att jag har lov, men jag har faktiskt plugg också - trots att jag går samhälle), min familj, mina vänner, min dator, flytten OCH julen - som jag inte ens fattat är om två dagar? - det får liksom inte plats på dygnets 24 timmar. Och då är det alltid sakerna som betyder mest för mig som får lida. Min mamma, Dania, mina betyg. Och tiden som jag inte kan ge dem. Som jag vill ge dem.
Jag skulle inte säga att det gör mig ledsen, mer... Besviken. För jag är ju glad. Jag känner mig glad, största delen av tiden i alla fall; sen är det klart att det fortfarande är som svårast när jag är ensam. Men det funkar. Den senaste veckan har jag ju till och med kommit på mig själv med att le på det där stora och fåniga sättet som man inte kan kontrollera. Jag har känt mig... Barnslig, beskymmersfri och så lätt, så oskyldig. Som att jag inte hade något förflutet som spökade om nätterna. Som att allt det där som hänt raderades med ett rosa, glittrigt suddigum och lämnade efter sig, ja... En flicka. En söt och smått knasig flicka.
Men samtidigt. Jag vet ju att jag fortfarande är samma flicka som jag var när jag var sexton år. Med samma förflutna, med samma nojor, samma rädslor, samma problem, samma allt. Och samtidigt som jag önskar att tiden gick lite långsammare så önskar jag också att det kunde bli nyår snart. Så att det nya året började. Och jag kunde börja om. Igen.
Jag vet redan att mitt nyårslöfte kommer att lyda: se nyårslöfte för 2008.
Då kommer den här bloggen att fylla ett år o_O Weird! Fatta hur mycket den har sett, egentligen?
Sincerely Yours,
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own
I used to roll the dice
Feel the fear in my enemy's eyes
Listen as the crowd would sing
"Now the old king is dead! Long live the king!"
One minute I held the key
Next the walls were closed on me
And I discovered that my castles stand
Upon pillars of salt and pillars of sand
Alltså, julstämning much? Är det bara jag som helt saknar en sådan?
Ja, nu är jag sjutton år och två dagar gammal. Det känns ungefär som när jag var sexton år och 364 dagar gammal. Vilket inte nödvändigtvis är något negativt, för tre dagar sen var jag faktiskt väldigt glad... ;) Hehe, ni får undra varför... Hur som helst, det var inte min poäng. Min poäng var att just nu - just den här tiden - önskar jag att jag hade mer tid. Jag önskar att dagarna var längre och hade fler timmar. För det känns inte som att jag hinner med allting. Jag hinner inte med skolan (ja, jag vet att jag har lov, men jag har faktiskt plugg också - trots att jag går samhälle), min familj, mina vänner, min dator, flytten OCH julen - som jag inte ens fattat är om två dagar? - det får liksom inte plats på dygnets 24 timmar. Och då är det alltid sakerna som betyder mest för mig som får lida. Min mamma, Dania, mina betyg. Och tiden som jag inte kan ge dem. Som jag vill ge dem.
Jag skulle inte säga att det gör mig ledsen, mer... Besviken. För jag är ju glad. Jag känner mig glad, största delen av tiden i alla fall; sen är det klart att det fortfarande är som svårast när jag är ensam. Men det funkar. Den senaste veckan har jag ju till och med kommit på mig själv med att le på det där stora och fåniga sättet som man inte kan kontrollera. Jag har känt mig... Barnslig, beskymmersfri och så lätt, så oskyldig. Som att jag inte hade något förflutet som spökade om nätterna. Som att allt det där som hänt raderades med ett rosa, glittrigt suddigum och lämnade efter sig, ja... En flicka. En söt och smått knasig flicka.
Men samtidigt. Jag vet ju att jag fortfarande är samma flicka som jag var när jag var sexton år. Med samma förflutna, med samma nojor, samma rädslor, samma problem, samma allt. Och samtidigt som jag önskar att tiden gick lite långsammare så önskar jag också att det kunde bli nyår snart. Så att det nya året började. Och jag kunde börja om. Igen.
Jag vet redan att mitt nyårslöfte kommer att lyda: se nyårslöfte för 2008.
Då kommer den här bloggen att fylla ett år o_O Weird! Fatta hur mycket den har sett, egentligen?
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
