hyperaktivitet

(Ree's like happy and I just bring you down again. Ahwell, nobody forces you to read.)

Nu sitter jag här med en svettig tröja och med lätt huvudvärk och undrar vafan som tagit åt mig. It's just a game. Det mantrat hjälper inte, det gör inte det. Så försök er inte på det. Jag förstår inte vad det är med mig. Den senaste tiden har jag börjat få världens ångestanfall. Ni märker det inte, för jag får dem bara när jag är ensam. Jag är smart på det sättet. Jag tvingar er inte att bry er. Plus att ni gör så att jag glömmer bort allt, och det är bra. Att umgås med min bästis (Wero, för er som inte vet) tar bort alla bekymmer och jag kan ägna mig åt att klaga på materiella saker och shit. Men sen är jag ensam.
This is how it happens;
Jag är ensam - det vill säga att jag inte har någon bekant runtomkring mig. Ljudnivån höjs med några grader, mina tankar blir förvirrade. Det blir som ett eko, typ. Att hjärnan tänker något och sedan formulerar jag själv det, så det är som en röst som börjar viska något och jag själv som säger det efteråt. Så kallsvettas jag och måste påminna mig själv om att andas. Pulsen skenar iväg eller stannar nästan helt. Om det går förbi någon så blir jag förvirrad, undrar ifall jag kommer att krocka i dem, undrar varför de rör sig i en helt annan takt än jag själv. I värsta fall blir jag yr och det känns som om jag kommer att svimma. Och det krävs så otroligt mycket för att det ska gå över. All energi tar slut och jag har svårt för att skratta och le som jag hade kunnat.
Som igår. Jag hade ett såntdär anfall igår, när jag väntade på Oscar. Mitt i ångestanfallet så börjar kyrkklockorna ringa och DET är ju trevligt. Jag höll på att smälla av. Fast det gick ju över, jag tvingade det att gå över. Sen så var det bra. Sen var jag med Oscar och då var det bra. Han gjorde det bra. Fast jag önskar att jag hade kunnat vara lite gladare, för hans skull. Jag var för trött. Jag höll på att smälla av (igen) när jag hörde kommentaren; "Life is just a playground". Det fick mig att lura mig själv att det kanske var okej i alla fall. Kanske var mitt egna mantra it's just a game okej i alla fall.
I almost had myself fooled.

Men nu ska jag sluta vara emo, sluta gush;a och sluta få er att tro att jag bara söker uppmärksamhet. (Who gives a fuck about what you think anyway?)

God bless, eller whatever