hyperaktivitet

Ja, men spelar det någon roll? Spelar det någon roll vad jag känner? Överhuvudtaget? (Haha, ni har ingen aning om vad jag pratar om, tro mig. Så försök inte ens.) Det är precis de frågorna jag har ställt mig själv de senaste två dagarna och jag har fortfarande inte kommit fram till ett ordentligt svar.

Hur kommer det sig att så fort jag hittar något som gör mig det minsta lycklig så... Så... Fan, jag kan inte ens skriva orden. Det tar emot någonstans; meningarna vill inte forma sig, inte ta sig ifrån mina fingrar till tagentbordet till skärmen. Men nu för tiden är jag ju faktiskt förbannat lycklig ibland. Jag är mer än tillfreds med saker och ting. Ibland känns det som att jag har allting, allting jag nånsin kunnat drömma om och så mycket mer än det, så mycket mer än hela världen. Men hela världen räcker inte till om det inte spelar någon roll. Och det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill tro att det äntligen, äntligen spelar någon roll, för det förändrar ingenting. So I do? So I feel? So I want? So what?
It doesn't matter, does it?

Do I? Yes, but that's not the point.

Äsch, jag vet inte vad jag pratar om... Det var ingenting, ingenting alls...
Jag skulle bara ge vad som helst för att få åka ner till Skövde en stund nu.