Räcker det om jag älskar dig?
Sincerely Yours,
Tokyo, here we come!
Det blir inget långt inlägg, jag tänkte bara säga hejdå :o Jag kommer att sakna folk!
Bye, my loves! <3
A poem.
I will write something,
I told myself.
And I did.
It was a poem about a girl.
A broken girl,
Who wished she could run away.
It was a good poem,
And I was proud I'd written it.
Until I gave it to my friend,
And she said it was bad.
I threw it away.
Tore it apart.
It wasn't such a good poem
After all.
Jag älskar inte dig, men jag liksom älskar dig, fattar du?
Att det bara är... Ett hål, eller nått sånt.
Jag har insett att jag är en extreme. När jag är glad, är jag lycklig; när jag är pigg, är jag hyperaktiv; när jag är trött, är jag utmattad; när jag är arg, är jag förbannad och när jag är ledsen, är jag... Deprimerad. Antingen springer jag runt och skuttar eller så orkar jag knappt sitta upprätt. Typ.
Och om jag inte är nått av det där, är jag bara... Inget.
Likgiltig, liksom. Jag känner inget, det finns ingenting där - bara tomhet. Jag stänger av.
När det blir för mycket stänger jag av. Jag stängde av sekunden jag kände den där första sprickan av hålet öppna sig i mitt hjärta; jag stängde av, och hålet växte. Det växte, och nu sitter jag här, och jag har ett hål i hjärtat, och jag saknar, och jag stänger av och öppnar upp med jämna mellanrum, och jag saknar, och jag är helt tom, med jämna mellanrum. Jag vill inte bryta ihop. Jag tänker inte bryta ihop.
Jag tänker fortsätta stänga av, jag tänker fortsätta gå; jag tänker inte falla, för jag är en kämpe.
Sincerely Yours,
Think about the love inside the strength of heart.
Defination av irritationsmoment: när man äntligen får för sig att sätta sig vid datorn och logga in på MSN, vägrar datorn samarbeta med en. Och när datorn sedan, efter en jeffla lång tid, börjar samarbeta med en, har ens Tvilling, som är den enda anledningen man loggar in på MSN alls, redan gått och lagt sig. Otroligt störande. Otroligt. Jag saknar dig, jag hatar min dator just nu. <///3 Blöh. *emo*
Idag är jag glad. Ganska udda, med tanke på att onsdagar är Soul Rape Day (den förjävligaste dagen på hela veckan), men jag har äntligen nått en konstruktiv slutsats. Det här, det här sjuka med Honom, det måste ta slut nu. Jag insåg idag hur bräckligt det är. Hur mycket en endaste sekund kan... Förändra, allting. Och jag insåg att jag varken är villig att eller tänker leva ett liv där Han kan sådant.
Jag är också ledsen över det, självklart. Jag inser hur mycket jag fortfarande måste jobba med mig själv. Att jag inte ens kunde göra nånting åt det. Det är så... Sorgligt, och det gör mig ännu mer ledsen att veta, att jag aldrig ens kom i närheten av att försöka överkomma det. Men jag vet nu. Jag vet hur svårt det är. Jag har lärt mig, förhoppningsvis, tills nästa gång. Som förhoppningsvis blir mer lyckad.
Jag kan inte skjuta upp det här för alltid, men för tillfället väntar jag hellre. Nästa gång. Jag gillar hur de orden låter. Nästa gång, och det ligger en liten trygghet i att det äntligen inte verkar helt omöjligt.
Sincerely Yours,
Ja, men jag vet inte vad jag ska skriva här, okej?
What am I fighting for?
Men trots detta bryr jag mig väldigt mycket om folk. Inte mer än jag bryr mig om mig själv, vilket jag bevisade i förra paragrafen, men jag bryr mig väldigt mycket om folk i allmänhet. Mitt största intresse är folk. Folk intresserar mig. Jag skulle inte gå sam om folk och folkets beteende inte intresserade mig.
I grund och botten tror jag att folk intresserar mig för att jag vill kunna förstå dem. Det man förstår, har man också makt över; det är inte enbart därför jag vill förstå människor, men det är liksom ett stort plus. Det skulle vara ett utihelvete stort plus om jag kunde förutse att Han med stort H skulle såra mig på grund av den och den faktorn i hans personlighet som i sin tur influerades av den och den händelsen i hans förflutna som också ledde till det här och det här som gör att om han mot förmodan inte skulle såra mig skulle det där och det där hända som tillslut skulle leda till att jag blev sårad i alla fall. Typ.
Jag vet inte vart jag försöker komma med det här. Jag är orolig för mina vänner. Jag är orolig för mig själv, jag är orolig för att det har dröjt X antal tidsenheter innan jag börjat oroa mig för mig själv, och jag är orolig för att jag inte oroar mig tillräckligt mycket för att göra något åt saken. Idag var jag läskigt nära på att gråta offentligt. Jag vet inte, some people maybe just aren't cut out to be happy. Men jag fortsätter hoppas att en dag, då kanske det kommer lossna för mig, och fram tills dess tänker jag njuta av det jag har. Egentligen är det jag har nu allt jag behöver. Säger som Dania; folk som älskar mig.
Sincerely Yours,
Could you be more obscene?
Jag saknar dig, Ree, bara så du vet. Men snart är det Maj och då ska vi ha en helg tillsammans då vi får glömma allt eller dampa på allt. En helg bara du och jag, för det minns du väl att vi har bestämt?
Min klocka gör märken i mig, det gör ont. Som om ni bryr er.
Drop everything. Start it all over.
Jag har drabbats av den där extremt störiga, irriterande, och framförallt smärtsamma åkomman av att inte kunna röra sig framåt eller bakåt och mina symptom är att jag inte kan bestämma mig vad jag vill. Inte för fem öre. Jag ser mig omkring, jag lyssnar på ljuden, jag tar in atmosfären, och jag står still.
Idag när jag såg Honom (eller rättare sagt Hans vänner samt en något dold figur som med största sannolikhet var Honom) vände jag mig tvärt och gick tillbaka till stora skåphallen. Jag undviker så det skriker om det. Samtidigt, när jag senare fick veta att Han redan hade slutat, blev jag lite besviken. Jag hann inte säga hej. Jag hann inte ens göra mig sedd. Eller kanske, han kanske såg mig den där gången då jag gick uppför trappan och höll Maddie's hand så hårt att, seriöst, den borde ha ramlat av. Han var så himla snygg idag. Som alltid, men han var verkligen drop. dead. gorgeous. Jag försöker intala mig själv att det var kläderna. Nåväl, imorgon är en ny idag. Imorgon kommer jag dessutom ha mina smexiga shorts och toppen jag fick av Maddie idag. Den är fin, och färgen passar mig. Jag hoppas han ser det. Trots att jag undviker honom. Jag saknar hans leende. Har inte kramat honom sen innan lovet... Jag hatade inte alls den där bruden som klängde på honom när de gick upp för trappan idag.
Jag spenderade tre år på min gamla skola och de tre åren ansträngde jag mig till mitt yttersta att hålla mitt liv utanför tegelbyggnadens väggar. När jag tänker tillbaka, var det nog ingen på min gamla skola som snackade om mig, för de visste ingenting om mig. Jo, jag var hon den där som umgicks med de där, ni vet. De där högljudda. Och innerst inne önskade jag att jag var lika intressant som de där, ni vet, de där högljudda, att jag var sedd som någon spännande. Som den attentionwhore jag är, liksom. Ville jag vara Någon. Nu när det nästan helt säkert sägs saker om mig önskar jag tillbaka min anonymitet. Snacka om kluven. Som mitt hår, ungefär.
Dania, snart loggar jag in. Snart. Jag ska bara ta tag i lite saker först.
Klockan är 22:00...
Sincerely Yours,
Eventually, my heart will catch up with my head.
Först och främst; Dania, ursäkta frånvaron från MSN .__. Denna vecka råkar det vara en del plugg och jag försöker verkligen fokusera nu, på riktigt. Så, därför inga distraherande konversationer. Snart <3
Sen vill jag påminna mig själv, och alla andra, om en sak; jag bryr mig inte. Jag. Bryr. Mig. Inte. Jag hade en gång en vän, som sa något oerhört smart till mig; the best judge of character is bearing through failure with courage. Jag tror på det. Jag tror på det på samma sätt som jag tror på att ord har en kraft i sig. Och jag vet att jag ser tillbaka på vissa saker jag gjort sen jag började på KG, och får lust att sjunka ner genom jordens yta, aldrig visa mig igen; i alla fall inte i skolan. Det är som vanligt min överdriva stolthet som kommer där och ska ta plats. Men jag vägrar; jag vägrar gömma mig. Jag vägrar springa bort. Jag vägrar vara feg. Nej, trots att jag har skämt ut mig själv totalt, trots att jag tycker att alltihop är så sjukt pinsamt och jobbigt och allt vad det är, så tänker jag ignorera det. Jag tänker fortsätta som vanligt. Jag tänker gå till skolan och låtsas som att ingenting har hänt. Jag tänker se dem i ögonen (eller i alla fall på ögonen), vinka och le, och inte göra det akward. För jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om jag är public-secret-girl. Jag bryr mig inte om de skrattar. Jag bryr mig inte, och jag tänker inte låta mitt beteende spegla att jag på något sätt bryr mig. Jag tänker inte göra en stor sak av det och jag tänker inte låta det förstöra mitt liv. Det är mitt rykte, och folk vet vem jag är; de vet vem jag är på grund av något jag inte vill att de ska veta, men de vet i alla fall vem jag är. Det gör mig bara till en mer intressant person. Jag syns. Jag är någon. De som skrattar - är de någon?
Sincerely Yours,
Lista över saker jag saknar.
2. Han med stort H skrattar.
3. Han med stort H ler.
4. Han med stort H sover.
5. Han med stort H sover i bara underkläder.
6. Han med stort H har en übersöt rumpa.
7. Han med stort H tittar på en.
8. Sitta i samma soffa som Han med stort H.
9. Sitta tre meter ifrån när Han med stort H sover
10. Se han med stort H's morgonrufs.
11. Han med stort H som sträcker på sig efter att Han vaknat.
12. Den där nacken.
13. Det faktum att Han med stort H drar fingrarna genom håret som en reflex.
14.
16. Smilgroparna, smilgroparna, smilgroparna..
Jag orkar inte. Varför?
If I could put a price on my life it would be less than zero.
Jag sitter i alla fall i skolan och vi slutar om en timme och fem minuter. Kind of sucks. Ganska mycket, för jag orkar inte. Särskilt inte programhantering. Jag kanske borde öva lite på formler och shit när det gäller Excel, men jag orkar inte det heller. Fast det är för att jag är fruktansvärt lat >_<' WOOH, jag är bra på att sälja mig själv!
Ree, btw (på tal om att sälja sig själv xD), kommer du ihåg 999? ^__^ Det var roligt. Jag tror att jag fortfarande skulle klara av det. Fast kanske inte XD Ångest efteråt skulle väl vara mitt problem. Nackdelen med att vara kristen och nackdelen med att älska sin mamma och vara pappas lilla flicka. Man får dåligt samvete, typ. Jag önskar ibland att jag var som dig, Ree, för liksom... Du verkar så fri hela tiden, fast jag fattar ju att du antagligen inte är så fri. Typ krav och shit. Men du har ändå en tendens att få nya vänner hur fort som helst (även om INGEN får ersätta Mig ;D *ego* xD) och det vill jag också. Jag vill också vara social på gränsen till knäpp ._. Lär mig? :*
Eh. Inlägget har ingen poäng, men orden liksom ramlar ut ur fingrarna. Jag har nog tänkt på att bara skriva av mig ett bra tag nu. Jag önskar jag kunde skriva något vettigt, något som faktiskt skulle göra skillnad för någons liv. Jag kan ju få inbilla mig att det här jag skriver hjälper någon. Att du som läser och förstår känner att du inte är ensam med att sitta fast. För det är det jag gör. Sitter fast och får inte tag i tiden igen. Jävla skit. Och kanske inget Tokyo heller. Snälla, Gud. Jag vill verkligen åka till Tokyo. Jag behöver det. Snälla?
