hyperaktivitet

Saknad. Jag har officiellt kommit över den sårade fasen, den arga fasen, den reflekterande och beslutande fasen, och nu kommit fram till fasen jag älskar mest av allt och hatar mest av allt. Saknaden. Jag saknar, och det gör ont. Det är lika trevligt som det gör ont, för det är underbart att kunna se tillbaka på alla minnen man har, alla känslor man delade, alla "Jag Älskar Dig", och uppskatta de saker man glömt, detaljerna man sett förbi. Det är underbart, fram till att det slår en att man inte längre har allt det där man går runt och tänker på och kommer ihåg. Att det inte finns kvar.
Att det bara är... Ett hål, eller nått sånt.

Jag har insett att jag är en extreme. När jag är glad, är jag lycklig; när jag är pigg, är jag hyperaktiv; när jag är trött, är jag utmattad; när jag är arg, är jag förbannad och när jag är ledsen, är jag... Deprimerad. Antingen springer jag runt och skuttar eller så orkar jag knappt sitta upprätt. Typ.
Och om jag inte är nått av det där, är jag bara... Inget.
Likgiltig, liksom. Jag känner inget, det finns ingenting där - bara tomhet. Jag stänger av.

När det blir för mycket stänger jag av. Jag stängde av sekunden jag kände den där första sprickan av hålet öppna sig i mitt hjärta; jag stängde av, och hålet växte. Det växte, och nu sitter jag här, och jag har ett hål i hjärtat, och jag saknar, och jag stänger av och öppnar upp med jämna mellanrum, och jag saknar, och jag är helt tom, med jämna mellanrum. Jag vill inte bryta ihop. Jag tänker inte bryta ihop.

Jag tänker fortsätta stänga av, jag tänker fortsätta gå; jag tänker inte falla, för jag är en kämpe.

Sincerely Yours,