hyperaktivitet

Okey, jag ska egentligen stänga av datorn nu. Men jag kände för att skriva nånting kort.

Först och främst; Dania, ursäkta frånvaron från MSN .__. Denna vecka råkar det vara en del plugg och jag försöker verkligen fokusera nu, på riktigt. Så, därför inga distraherande konversationer. Snart <3

Sen vill jag påminna mig själv, och alla andra, om en sak; jag bryr mig inte. Jag. Bryr. Mig. Inte. Jag hade en gång en vän, som sa något oerhört smart till mig; the best judge of character is bearing through failure with courage. Jag tror på det. Jag tror på det på samma sätt som jag tror på att ord har en kraft i sig. Och jag vet att jag ser tillbaka på vissa saker jag gjort sen jag började på KG, och får lust att sjunka ner genom jordens yta, aldrig visa mig igen; i alla fall inte i skolan. Det är som vanligt min överdriva stolthet som kommer där och ska ta plats. Men jag vägrar; jag vägrar gömma mig. Jag vägrar springa bort. Jag vägrar vara feg. Nej, trots att jag har skämt ut mig själv totalt, trots att jag tycker att alltihop är så sjukt pinsamt och jobbigt och allt vad det är, så tänker jag ignorera det. Jag tänker fortsätta som vanligt. Jag tänker gå till skolan och låtsas som att ingenting har hänt. Jag tänker se dem i ögonen (eller i alla fall på ögonen), vinka och le, och inte göra det akward. För jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om jag är public-secret-girl. Jag bryr mig inte om de skrattar. Jag bryr mig inte, och jag tänker inte låta mitt beteende spegla att jag på något sätt bryr mig. Jag tänker inte göra en stor sak av det och jag tänker inte låta det förstöra mitt liv. Det är mitt rykte, och folk vet vem jag är; de vet vem jag är på grund av något jag inte vill att de ska veta, men de vet i alla fall vem jag är. Det gör mig bara till en mer intressant person. Jag syns. Jag är någon. De som skrattar - är de någon?

Sincerely Yours,