hyperaktivitet

Ja, men jag vet inte. Jag kommer inte att kunna sova på hundra år och det typ suger. Jag älskar att sova, så tiden liksom försvinner och jag slipper fatta att jag inte gör något med mitt liv, att jag lever i ständig skräck för att göra något vettigt, ständig skräck för att lära känna människor - för att de försvinner så fort igen. Jag önskar att det var som det var när man var liten och man liksom satte sig ner hos en slumpmässig människa och så var man bästisar, utan allt det här att "Jahaja, vad lyssnar du på för musik?" och allt sådant jobbigt. "Vad ska du utbilda dig till?" eller "Vilken skola går du på?" eller "Vad ska du göra efter du pluggat färdigt?". Ska jag veta det nu? När jag inte ens har börjat tvåan i gymnasiet - ska jag fundera ut resten av mitt liv nu? Jag vill lägga det i Guds händer, men jag vill liksom inte släppa taget helt. För jag vågar inte. Tänk om Gud bestämmer sig för att det som är bäst för mig är at alla i min omgivning försvinner, att jag måste klara mig själv? Visst, det skulle väl lära mig något, men ändå. Min största skräck är att förlora mig själv (jag vet, det låter egoistiskt) genom att alla jag älskar försvinner. Att förlora mig själv är verkligen något jag inte klarar av, att tappa kontrollen. Jag har ett allt för stort kontrollbehov och jag hatar när folk påstår att de vet något om mig och jag är rädd för att jag en dag ska glömma bort att jag betyder, att jag är älskad, att jag älskar någon. Det är därför jag inte har tagit livet av mig (jag vet, det låter väldigt emo, men det är så). För jag tänker först; "Ingen älskar mig. Nu dör jag." Och sen minns jag liksom att det visst finns folk som älskar mig, folk som betyder för mig. Och så får jag dåligt samvete och mår ännu värre än jag gjorde innan. Fast tankarna på självmord har jag faktiskt lyckats träna bort, för jag är bra på det. Jag är bra på att träna bort tankar som är fel. Vilket leder till att jag inte minns något. "Vad har du gjort den senaste tiden?" eller "Vad har du gjort idag?" eller "Vad gjorde du i helgen?" eller liknande frågor ger mig panik, för jag minns aldrig. Jag tappar koll på när saker hände och jag blandar ihop de minnen jag har. Därför hatar jag när jag vet att på det och det datumet ska jag göra det och det. För jag blandar ihop det och jag minns ingenting efteråt och jag hatar att inte minnas för jag förlorar mig själv och jag hatar att förlora mig själv. Och jag förlorar mig själv när jag skriver det här, för jag har ingen kontroll, det är min hjärna som skriver, min hjärna som rabblar upp saker och försöker förstå, men jag förstår inte, jag förstår ingenting, jag minns ingenting jag har tappat kontrollenhjälpjgakaninte. Usch. Jag har lust att lägga mig ner och typ storgråta, men ofta. Jag har tillräckligt med kontroll över mig själv till att inte göra det, för det är FEL. Och trots att allt med mig är fel så gör jag rätt i att låtsas som inget. För det är ingen som märker någon skillnad i alla fall. Ingen som förstår. Jag känner mig ensam. Jag önskar att jag hade någon. Jag får för dåligt samvete för att be Gud om någon, för jag antar att Gud vet att jag har någon, jag bara vägrar att släppa in dem. Hjälp. Jag är sämst.

Jag saknar dig, Ree, bara så du vet. Men snart är det Maj och då ska vi ha en helg tillsammans då vi får glömma allt eller dampa på allt. En helg bara du och jag, för det minns du väl att vi har bestämt?

Min klocka gör märken i mig, det gör ont. Som om ni bryr er.